torsdag 9 maj 2013

The botten is nådd?

Nu är det inte bra ställt med löparen. Eller löpare och löpare, ledbruten gammal tant snarare. Känslan i kroppen är inte ok. Känslan i benen är inte ok och känslan i hälen är definitivt inte ok. Idag har jag varit trött, trött, trött och dragits med en molande huvudvärk hela dagen. Hela kroppen har skrikit vila. Då är det viktigt att man lyssnar. Man inser hur lätt det är att korsa den där gränsen, att ignorera de varningssignaler som kroppen desperat försöker sända och gå in i väggen. Många gör det och jag förstår att det händer. Det är mycket krav, press och stress i dagens samhälle och man kör bara på utan att känna efter. Jag påstår inte att just jag skulle vara så klok att jag kan bromsa i tid, men jag gör i alla fall mitt bästa för att lyssna på kroppen och känna efter. På sistone har det varit ganska mycket på många fronter; en jobbrelaterad tent som skulle läsas på och klaras av, tre intensiva cuptävlingar inom en dryg vecka och därtill en halvmara. Jag tror att de krämpor jag drabbades av under halvmaran och den stora trötthet jag känt nu efteråt är min kropps sätt att tala om för mig att jag måste ta det lite lugnt nu. Jag tränar och tävlar inte mycket jämfört med många andra, men det är livsfarligt att jämföra. Man måste lära sig var ens egen gräns går. Det är inte bara träningen i sig utan den i kombination med allt det andra; heltidsjobb, familj, fritidsintressen, husrenoveringar, föräldramöten, hushållssysslor... Jag skulle aldrig klara av att träna varje dag, då skulle jag helt säkert bli utbränd. Träningen ska inte bli ytterligare ett stressmoment i tillvaron, ytterligare ett "måste" man ska bocka av i kalendern varje dag. Då har man glömt det viktigaste, essensen i det hela och det grundläggande syftet med träningen - att må bra och hålla kroppen i form. Träningen ska vara lustfylld, uppbyggande och välgörande, inte nedbrytande för den enda stackars kropp man har. Sedan så är det väl så för de flesta av oss som håller på med något som är prestationsinriktat, att man har vissa målsättningar och ambitioner. Visst kan man springa "bara för att springa", men för alla oss som har den där lilla inneboende tävlingsinstinkten är det svårt att "bara springa". Man jämför sig kanske med andra men framförallt jämför man sig med sig själv, man strävar ständigt efter nya mål och vill vara bättre än vad man var förra gången. Och det är väl bra, att ha lite "jävlar anamma", men det får aldrig bli på bekostnad av välbefinnandet.

Någon vägg har jag mig veterligen inte gått in i än, men en mindre svacka befinner jag mig onekligen i. Den häl som plågat mig lite till och från de senaste åren verkar vara riktigt irriterad nu, så det är dags att kolla upp den. Att baklåren är så strama och nästan krampar när jag springer beror säkert på det ganska intensiva tävlandet på kort tid; kroppen är inte tillräckligt stark för det. Ett par cuptävlingar återstår och förhoppningen är att kunna delta, men i övrigt måste det bli fokus på lite mer rehabiliterade träning ett tag framöver. Jag saknar yogan; jag har försummat den hela vintern och detta är nog kroppens sätt att "tacka" mig. Tanten måste stretcha, yoga och andas. Kanske meditera lite också. Varva ner. För från botten finns det bara ett håll. Uppåt!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar