söndag 28 augusti 2011

En helt vanligt söndag

Spöregn, stormvindar och vågrätt regn i morse - dags för långpass! Regnet avtog så småningom och det blev faktiskt en riktigt härlig ''länk"; en sådan där dag när det känns relativt lätt och behagligt hela vägen. 23 km blev det, varav 15 km i terräng. Tempo kring 5.20/km, helt ok med tanke på att det till största delen var just terräng. Hoppas att man kan få till en lika bra känsla i Lidingöloppet om ett tag...

I övrigt är det bråda dagar med projekt "Sommartorpet". Idag är det upprättandet av elritningar som står på agendan. Alltid lär man sig något nytt. Är evigt tacksam för att jag har så hjälpsamma och idogt arbetande föräldrar på plats som "styr upp" - utan er skulle få vi hålla på i 10 år, minst! Ungefär så här ser projektet ut just nu:


Och på utsidan:


Härnäst i projektet: Planera kök, vilket inbegriper ett besök på det stora möbelvaruhuset (vilket nog får ses som en fördel...)

Kommande vecka ska det arbetas och springas på som vanligt, hoppas jag. Om planen på ett löppass på tisdag infrias kommer jag att komma upp i ca 150 km i augusti månad, vilket är väldigt bra för att vara jag. Sedan är planen att springa något kortare lopp i början av september och så ladda inför kraftprovet i Lidingöterrängen. Håll tummarna för att elaka dagisbaciller håller sig borta just då.

Nu är det dags att mysa lite i soffan med den förlorade sonen som återvänt hem:



Kalle har haft en långt "sommarlov" i Finland men är nu hemma igen. Han har ju sina mindre smickrande sidor också (som att vilja gå ut varje natt ca kl 4 och komma in igen ca kl 5), men det är ändå mysigt att ha "kuddvärmaren" hemma igen!

/ Lotta



torsdag 25 augusti 2011

Bellman och trafikkaos

Så var det då dags igen för den årliga begivenheten Bellmanstafetten. Eller på arbetsplatsen är det en begivenhet på vårkanten; då är intresset stort och alla ska träna hela semestern och vi skulle nästan kunna ha två lag och... Sen, i eftertankens kranka blekhet och efter semesterns excesser framstår stafetten inte direkt som en begivenhet längre, utan mer som ett tvång... Tack vare förstärkning av en tidigare anställd och hennes man (tack, tack!) var vi dock slutligen fem glada löpare som skulle ge oss i kast med 5x5 km vid Stora Skuggan.

Det är ju en rätt trevlig tillställning, dels får man springa och tävla lite (och det gillar vi ju), dels får man picknicka och språka lite med sina lagkamrater. Planen var att jag skulle springa sträcka nr 3, men eftersom jag skulle hämta ut stafettpinnen och lämna in laguppställningen var jag först på plats. På grund av ett ofantligt trafikkaos (välkommen till Stockholm!) blev vår startkvinna dock sittande någonstans vid Liljeholmen, och ingen annan hade heller hunnit dit. Så det var bara för mig att ta på mig nummerlappen, lämna ryggsäcken vind för våg och bege mig till startfållan, ouppvärmd och utan att veta om jag skulle ha någon att växla till... Första sträckan är inte heller särskilt rolig på grund av den stora trängseln. Många rusar iväg som vettvillingar i starten för att sedan krokna efter 500 meter. Och då måste man trängas och kryssa fram och tillbaka för att ta sig förbi dem. Tempot blev därför rätt ojämt och på grund av den bristfälliga uppvärmningen och strulet före start var jag ganska omotiverad. Tiden blev 21.19, ungefär en halv minut sämre än ifjol. Okej, men inget extra. Att jag höll i princip samma tempo på ett dubbelt så långt lopp förra veckan talar väl antingen för att jag inte hade en superdag idag eller för att jag är mer lämpad för längre distanser. Tror egentligen att distanser från milen upp till halvmaran kan vara det optimala för mig.

Nåväl, alla lyckades ta sig till startområdet och även runt och efteråt fick vi avnjuta en välförtjänt picknick. Tycker dock att arrangören börjat "snåla" lite; loppet växer år för år men picknickkassen verkar krympa... Tidigare har man fått kycklingsallad, cider, ädelsost och liknande, men i år var det vatten, gaspacho och en fralla ungefär. Lite snålt.

Vädret för övrigt till synes optimalt för löpning, mulet men uppehåll, men i själva verket visade det sig vara varmt och väldigt fuktigt och kvavt och tungt att andas. Det kändes som en kväll i tropikerna när jag cyklade hem från stationen i det varma och fuktiga mörkret!

För att avsluta med en hälsenerapport så kan jag meddela att den märkligt nog verkar må bättre när jag springer och just efteråt, men sedan, när jag vilat någon dag, känns den öm och stel. Nu vågar jag inte gå till någon sakkunnig före Lidingö för jag befarar att denne någon ska säga att jag inte får springa och belasta hälsenan... Så jag stoppar huvudet i sanden, springer på ett tag till och hoppas på det bästa. I vinter ska jag rehabilitera med längdskidåkning!

/ Lotta

onsdag 17 augusti 2011

I form i iFORM!

Så var det dags för tävling idag, det 10 km långa iFORM-loppet i Sundbyberg. Tyvärr, tänkte jag innan, med tanke på hur formen och hälsoläget överhuvudtaget har känts på sistone. Förkylningen vill inte ge sig; sträv i halsen varje morgon och nyser och snorar. Är trött dessutom, i synnerhet nu när semesterlunken bytts ut mot ekorrhjulet igen. Nåväl. Förväntningarna var låga och innan start hade jag redan flera idéer om vad jag skulle döpa kommande blogginlägg till; "UrFORM-loppet", "Snigel i Sumpan" var några av förslagen (taskigt självförtroende? Jag?).

Ibland har dock kroppen en remarkabel förmåga att överträffa hjärnans förväntningar (eller farhågor snarare). Maken tippade att jag skulle springa på 43.40, men detta avfärdade jag och sade att jag fick vara nöjd om jag klarade "skamgränsen" 45 minuter. Något trött och seg begav jag mig alltså till "Sumpan" efter jobbet och värmde upp lite halvhjärtat. Stämningen runt omkring var det inget fel på,  mycket tjo och tjim och "WOOHOO, KOM IGEN NU TJEJER!". Om man nu gillar sånt... Hur som helst, starten gick och första kilometern gick på ungefär 4.25. Kändes ok. Hela första varvet (vi sprang 2 varv) kändes förvånansvärt ok och gick på nånstans kring 21.20. Precis före varvning sprang jag förbi två damer som jag tagit rygg på, vilket ledde till att jag hamnade i ett "vakuum" ett par kilometer. Ingen rygg framför i direkt sikte och det var lite kämpigt att hålla farten själv. Plötsligt 4.29 per kilometer - inte ok. Med ungefär 3 km kvar började jag se några ryggar igen och lyckades avverka de tre sista kilometrarna på tider under 4.15, den sista på 4.04. Lite extra krafter fick jag av att Sundbybergssonen och medeldistansstjärnan Mattias Claesson hejade på och tyckte att "det såg bra ut"! På upploppet kom jag ikapp damen framför mig men när hon i ögonvrån såg mig komma satte hon in en rökarspurt och jag kunde inte svara. Jag tror i alla fall att jag blev 5:a eller 6:a, har inte sett de officiella resultaten än. Och enligt min klocka var tiden 43.07, något jag är riktigt nöjd med med tanke på utgångsläget. Jag drömmer redan om ett vädermässigt optimalt Hässelbylopp, lite flackare bana, lite fler ryggar och följa, lite mer träning i benen och kanske något semestertrivselkilo mindre runt magen... Då ni!

Nähä, dags att lägga sig för att orka prestera igen imorgon bitti - fast då på ett mera intellektuellt plan sittandes i en kontorsstol. Förväntar mig ingen superb nattsömn (sover alltid illa efter lopp), men jag får väl försöka... God natt!

lördag 13 augusti 2011

Motigt pass med delikat belöning

Blev tvungen att revidera planen på ett långpass direkt på morgonen och fick i stället göra en utflykt till Närakuten Löwet eftersom den förstfödda visade sig ha urinvägsinfektion. Stackars liten. Måste i alla fall berömma Närakuten; man får alltid en tid nästan omgående och ett bra och effektivt bemötande. Ungefär 25 minuter efter att vi knallat in knallade vi ut igen med ett recept på penicillin, och då hade de hunnit analysera både urinprov och sänka och vi hade träffat doktorn två gånger. Exemplarisk vård!

Morgonpasset ersattes alltså av ett eftermiddagspass; 20 km i terräng var planen. Jag föredrar verkligen att springa mina långpass genast på morgonen, känner mig alltid segare om jag väntar till eftermiddagen. Dessutom körde jag en formidabel uppladdning; korv med bröd till lunch och kaffe med bulle strax före passet. "Dumt huvu får kroppin liid" som man brukar säga, och det var fallet för mig idag. Mitt kostval gjorde att jag fick magknip och kände mig uppblåst som en ballong nästan hela passet, och dessutom var jag fortfarande trött av förkylningen. Inget pass att minnas alltså, men 20 km blev det i alla fall, i den modesta farten 5.30/km.

Jag måste ju erkänna att det trots allt finns någon fördel med ett eftermiddagspass - man kommer hem lagom till middagen! Maken hade tillagat följande:


Fetaostfyllda färsbiffar i tomat- och basilikasås, pressad potatis och sockerärter. Avnjöts tillsammans med ett glas sydafrikansk Cabernet Sauvignon Shiraz. Ytterst delikat!

Nu ladda inför 3-års kalas imorgon!

torsdag 11 augusti 2011

Läget är för(tvivlat)kylt - igen!

Jag måste ha burit på något förkylningsvirus hela semestern och med jämna mellanrum ger det sig till känna. Efter söndagens terrängpass fick jag igen ont i halsen i måndags och har sedan känt mig rätt hängig hela veckan. Inte sjuk så att jag skulle stanna hemma från jobbet (om jag nu inte hade semester), men avgjort inte helt frisk heller. Nyser värre än Prosit och snorar och snörvlar. Idag kändes halsen dock något bättre så det fick bli ett lugnt distanspass om 11 km i Pinbacksspåret. Det är inte för inte det heter "Pinbacken" förresten - det är en pina och plåga att ta sig uppför backarna! Helt i paritet med Lidingöterrängen skulle jag vilja påstå.

Som väntat kände jag mig trött och långsam, och som ytterligare salt i såren avverkade maken strax efteråt ett superpass - träningspers på milen... Missunsam, jag?!? Klart att det är roligt att det går bra för honom, men jag önskar att även jag skulle gå framåt. Jag har mer eller mindre stagnerat i år; jag har inte presterat sämre än i fjol men inte heller direkt bättre, medan maken persat både på milen, maran och halvmaran. Nu blir det till att slåss för familjerekorden med näbbar och klor! Jag blev ju av med det på maran med en förarglig halvminut härom sistens, men "regerar" fortfarande på milen och halvmaran. Om man nu vill jämföra. Men flåset i nacken känner jag...

Hur som helst, positivt att det blev ett löppass idag, men känslan är negativ. Nu vill jag verkligen bli av med detta otyg jag har i kroppen. I synnerhet som jag har en tävling inplanerad nästa vecka... Dags för en dunderkur, nämligen denna:


En blandning av kära mammas (hälsoguruns) hemgjorda svartvinbärssaft, citron och en skvätt konjak. Att intas kokhett. Då ni!

På tal om mamma så fick jag nyss av 5-åringen den finaste kommentar en mamma kan få; "Mamma, du är en bra mamma!". Det värmer inombords mer än konjaken!

Aatjoo!

söndag 7 augusti 2011

REGN!



Äntligen! Efter veckor av gassande sol och torka är det underbart med ett livgivande regn. Naturen suger girigt åt sig av vattnet och hoppet om en grönskande gräsmatta lever... Jag kommer säkert att få äta upp mina ord och plaska omkring i en dyblöt höst utan en enda solglimt, men just nu gläds jag åt vätan i alla fall. Jag inledde dagen med 16 km i ett skogsspår och det var underbart att få ett svalkande duggregn i ansiktet i stället för en gassande sol. Spåret är ordentligt kuperat och på sina ställen fyllt av diverse rötter och stenar, så det inbjuder inte direkt till snabbdistans. Det kan väl kanske betecknas som ett "Lidingö light" och dagens tempo var även "Lidingötempo", dvs. kring 5.15/km. Löpningen kändes förhållandevis avslappnad så om jag "bara" klarar av att hålla motsvarande tempo i Lidingöterrängen och i ytterligare 14 km så är vi hemma...

Vänster hälsena "bråkar" fortfarande och nu verkar ömheten dessutom ha spritt sig till utsidan av foten. Det känns inte så mycket när jag springer men dagarna efter ett löppass är jag rätt öm och idag smärtade det som sagt i utsidan av foten så fort jag råkade få en sten eller rot precis under fotvalvet. Vet inte vad man ska tro om detta? Säsongens "stora" lopp, Lidingö, närmar ju sig så det lutar åt att jag får träna på så gott det går och försöka genomföra loppet på bästa sätt, för att sedan vila och rehabilitera i höst om problemen kvarstår. Ignore the pain för närvarande alltså!

I övrigt ägnar vi denna regniga dag åt X-Box och bakning.

Ha en skön söndag!

fredag 5 augusti 2011

Terrängintervaller

Startade dagen på bästa möjliga vis - med ett löppass. Eftersom bröllopsdagen firades igår kväll med god (och tung) middag och med några efterföljande förfriskningar på Pride-festivalen var jag inte så alert och pigg, så jag är nöjd över att jag överhuvudtaget tog mig ut i spåret. Även den fortsatta värmeböljan måste betraktas som en för löpningen begränsande omständighet. Saldot blev i alla fall 10 km, varav 3x2 km sprangs som långintervaller i kuperad terräng. Inga fantasitider direkt, men denna dag var jag nöjd med 9.34, 9.09 och 8.47 på respektive intervall. Och det känns alltid bra att springa ett pass progressivt.

I övrigt har dagen mest bjudit på hemmaliv. Planen var att måla bokhyllor, men det slutade med att jag intog rollen av projektledare och att maken var den som utförde själva målandet (vilket i och för sig faller sig ganska naturligt med tanke på hans yrke: målare). Och nu när hyllorna är målade inser man ju att alla väggar också måste målas...(Hallå, någon?!?)

Nu friidrott på TV och lite surfande efter löpardojjor; är månne ett par Newton något som borde finnas på skohyllan??

tisdag 2 augusti 2011

Torka på löparfronten (liksom på baksidan)

En regnmängd på endast 10 mm under hela juli, inte konstigt att vår baksida såg ut som ett stäpplandskap när vi kom hem igår morse. Torrt så att det knastrar och solen den bara gassar och gassar. Man ska väl inte klaga (som man säger både när sommaren är varm och vintern kall), men lite regn kan man väl få be om. Gräsmatta, rosor och äppelträd försmäktar! Försmäktar gör man ju även i egenskap av löpare. Visst längar man efter lättklädd sommarlöpning när man pulsar fram i snömodd en råkall februarikväll, men när kvicksilvret kryper upp mot 30 grader varje dag är det inte så roligt att vara löpare. Det är svårt att göra sig själv rättvisa och svårt att överhuvudtaget ta sig ut i spåret.

Ambitionen idag var ett distanspass på kvällskvisten, men efter att ånyo börjat känna av en förkylning valde jag att avstå. När man är snorig och trött redan innan ter sig ett bastupass än mindre lockande. Så jag gjorde det föga löparmässiga men mot mig själv snälla valet att stanna i soffan och försöka krya på mig (hjälper choklad?!?). Trots att varje inställt löparpass skapar viss ångest måste man ibland tillåta sig att vila; jag tror att man vinner på det i längden. Jag läste nyligen Grete Waitz bok (ca 20 år för sent, jag vet) och hon menade att det enda hon ångrade under sin karriär var att hon inte vilade mer. Nu går det ju definitivt inte att jämföra hennes träning med min, men principen bör nog vara den samma - om kroppen ber om vila måste den få det. Om chokladen kan stävja förkylningen är planen ett distanspass imorgon bitti i stället, innan hettan hunnit börja dallra över stäppen.

Trevlig kväll!