lördag 30 juli 2016

Botniacyklingen 2016

Sommarens kraftprov avklarat. Botniacyklingen 106 km. Efter omständigheterna är jag ...nöjd. En viss tvekan, men jo, jag är nöjd. Jag vill inte vara förmäten och säga "om det inte varit för ditt och datt, så..." Jag gjorde vad jag kunde och kunde inte ha cyklat fortare idag. Nöjd med prestationen således, men lite missnöjd med att mitt lopp blev så taktiskt dåligt. Orutin förstås, amatör som jag är, men ändå. Nog kan man vara dum. Jag började göra misstag redan i starten; planen var att (försöka) hänga på det gäng jag tränat med under sommaren, men av någon anledning var jag för slö ut från startrakan vid Norrvalla, så när vi väl kom ut på vägen låg klungan redan ett antal meter före. Och de försvann så fort, att hur jag än trampade så kom jag inte närmare och fick inte kontakt. Idiotiskt nog försökte jag febrilt komma i kapp ett antal kilometer, så när jag väl insåg att det inte skulle gå hade jag bränt onödigt krut. Så var jag ensam, tills jag så småningom fick kontakt med en, och efter ett antal kilometer till, ytterligare några cyklister. Från Oxkangar till någonstans efter Skatila cyklade jag med en grupp andra cyklister som höll för mig lämplig fart, och då gick det riktigt bra. Sedan när vi närmade oss Lillkyro började jag mattas och när det kom en klunga bakifrån i betydligt högre fart och drog med sig vår klunga, så kunde jag inte hänga med mer än några kilometer. Så var jag ensam igen. Och jag var trött och det var ändlösa "slätor" mot Storkyro och jag tappade min vattenflaska när jag äntligen vågade sträcka mig efter den och det gick sakta och jag började tappa modet och det var fortfarande 35 km kvar... Jag undrade i mitt stilla sinne hur det var möjligt att vara helt ensam och inte se en själ vare sig framför eller bakom i ett lopp med 1300 deltagare. När jag kämpat och slitit och misströstat i min ensamhet i ungefär 20 km så lyckades jag få kontakt med en eftersläntrare från en klunga och vi gjorde sällskap nästan in mot mål. Att bli ensam så pass långa sträckor var kanske otur, men också orutin från min sida.

Efter många år av träning och tävlingar av olika slag tycker man ju att man borde vara så pass rutinerad att man åtminstone ser till att dricka ordentligt, men ack nej, även där visade jag prov på orutin. Mitt problem är att jag sällan känner mig så törstig just under loppet, så därför tenderar jag att dricka för lite. Och det straffar sig förr eller senare. Jag hade en ryggsäck med sportdryck och tyckte att jag tog mig en klunk ganska ofta, men när jag kom hem upptäckte jag att tre fjärdedelar av innehållet var kvar. Dessutom har jag lite svårt för sportdryck i större mängder; det blir bara sött och sliskigt och stannar i halsen och det känns som att jag ska spy. Vatten hade varit bättre, men se den flaskan försvann i Lillkyro. Så vätskebalansen blev nog för dålig den sista timmen eller så, och jag började känna mig riktigt matt, låg, yr och illamående. Egen "moka".

På det stora hela en rolig upplevelse dock (fast det kanske inte låter så!) och redan efter målgång började vi smida planer för nästa års upplägg. Mer finns att göra, absolut. En fin cykeldag med idel trevliga människor och perfekt väder är således till ända. Och förutom att jag är trött så känner jag faktiskt inte av några värre krämpor. Värst var det ju nästan för "sittdelarna". Jag ska inte jämföra det med känslan efter att ha fött barn, men ändå... Någon viss likhet finns det. Nu vill jag inte sitta på en cykelsadel på ganska länge, om vi säger så.
Lyckligt ovetande före start.
Passerar min hejaklack i Maxmo, med axlarna uppe vid öronen... Även tekniken kan ju förbättras.
Lyckligt vetande efter målgång...
 
Nu återstår bara höstens "lilla" kraftprov då. Så många kilometrar att springa, så lite tid...

lördag 2 juli 2016

Sommarpremiärer

Ömsom regn och åskskurar, ömsom sol och ömsom storm; trots de emellanåt ganska häftiga väderväxlingarna är sommaren här. Mitt i allt. Fattar inte vart hela juni tog vägen. Det är redan juli och halva sommaren har gått. Fick lite panik här i veckan när jag insåg detta faktum och konstaterade att jag ännu innehade "vinterklåddin". Skandal! Förr i världen tog man minsann säsongens första dopp redan i maj. Bara för den sakens skull var jag tvungen att fara på en länk och ta ett efterföljande dopp på Finnholm. Somrigare än så blir det inte!

Denna helg har hittills också haft somriga förtecken. Fylld av sådana där sommarminnen man skulle vilja stoppa undan i en liten ask och förvara i minnenas arkiv, för att sedan kunna plocka fram och njuta av i ruskigaste november. Förutom veckans länk+dopp-premiär har det blivit både Nabben-premiär och villapremiär. Började dock dagen med något så ovanligt som yoga och frukost på Klemetsgårdarna. Ett mycket trevligt evenemang där en timmes vinyasa-yoga i gröngräset efterföljdes av en delikat frukost. Konstaterar återigen att jag inte förstår varför jag inte yogar varje dag. Det är ju "da shit". Yoga varje dag, så skulle mina problem med stel rygg, korta hamstrings och smärtande knä förmodligen vara minnen blott. Så lätt att planera i teorin, så svårt att förverkliga i praktiken dock.
En fin början på dagen med smoothie och goodiebag på Klemetsgårdarna.
 
Sedan som sagt då villapremiär, som innehöll de ingredienser som sig bör. Tjejskvaller i bastun, dopp från bryggan, grillning och middag under bar himmel.
 

Gästerna hade dessutom med sig presenter som passade en loppis-älskande värdinna perfekt:
Fynd från vindsröjning! Tackar ödmjukast!

 
Så återstår att försöka få till någon slags cykling denna helg. Helst långt också. Allt för att eliminera den smidighet och avslappning som yogan byggt upp. Det handlar om balans.