fredag 28 september 2012

Mot Berlin!

Med skräckblandad förtjusning, lite ångest och stor förväntan. Idag bär det av! Löparskorna är packade. I handbagaget för säkerhets skull. Prognosen för söndag lovar ca 15 grader och sol. En perfekt löpardag. Jag vet inte om jag är fågel eller fisk. Har jag en bra dag finns säkert möjligheter att putsa perset. Men maran är lång och kan bjuda på de mest oväntade överraskningar och diverse krämpor. Hur det än går har jag lovat mig själv att försöka njuta av dagen. Att få uppleva Berlin tillsammans med 40 000 andra löpare. Löparglädje och samhörighet. Mutai och Kipsang längst fram och jag något längre bak - men alla har vi samma mål och delar samma upplevelse. Berlin - här kommer vi! Auf Wiedersehen!

lördag 22 september 2012

Botnialöpet

The final countdown har börjat. Om 7 dagar bin Ich ein Berliner och om 8 dagar lider jag helvetets alla kval på Berlins breda paradgator, om allt vill sig väl. Denna sista tid är en kamp mot förkylningsbaciller (jag kommer att stå emot!!), stela hamstrings, en ömmande hälsena och tävlingsnerver. Kort sagt, det är under kontroll, än så länge. Eftersom jag ändå skulle springa en sista semilång länk denna helg så var det lika bra att anmäla sig till Botnialöpet som gick av stapeln idag. En sista "genomkörare"; inget maxlopp men en ganska hård länk. Höstkylan har infunnit sig och de tidiga morgontimmarna ägnades åt att fundera på hur man skulle klä sig; långbent eller kortbent? Långärmat eller kortärmat? Vantar eller inte? Tack och lov hade torsdagskvällens...
...massiva HAGELskur (!) smultit undan så förhållandena var goda; mulet men uppehåll och vindstilla. Valet föll i alla fall på både långbent och långärmat, vilket nog var ett riktigt val eftersom det var kylslaget i luften, endast kring 4 grader på morgonen. Det "riktiga" Botnialöpet är 30 km (och de riktigt hard core-löparna denna dag sprang några kilometer extra utöver det, ofrivilligt dock), men med tanke på nästa helgs prövning nöjde jag mig med den kortare distansen, (drygt) 16 km. Bra förhållanden som sagt och en trevlig bana på mestadels ganska lättlöpta grusvägar, så en bra "länk" blev det. Benen kändes ganska tunga, vilket säkert delvis berodde på torsdagens hårda benmassage, så ett tempo kring 4.40-4.50/km räckte bra för mig denna dag. Inget maxlopp, men inte heller någon "walk in the park". De sista sugande kilometrarna på spånbanan var riktigt tunga. Målgång på tiden 1.18 och 6:e plats, och så avrundade vi det hela med bastubad på Norrvalla och lite senare middag på Nabben. En trevlig dag, helt klart!
Och nu ska tanten nog vila sina ben hela veckan!

lördag 15 september 2012

Löparpoesi

Lördagsmorgon,
höstsolens första strålar värmer den daggvåta marken,
rönnbären gnistrande röda mot himlens blå.
Stillhet, lugn,
endast naturens sammelsurium av färger och ljud,
de första gula lövens prasslande under skorna,
vindens rasslande i asplöven
och fåglarnas flykt på himlen.
Steg efter steg på en mjuk sandväg,
lugnt, lätt,
bara löparen och naturen.
Passerar en hage,
hästarnas varma ryggar ångar,
när de träffas av septembersolens strålar.
Steg läggs till steg,
ackompanjerade av andningen,
meditatativ, livgivande,
en lisa för kropp och själ,
sådan kan den vara,
löpningen en stilla septembermorgon.



tisdag 11 september 2012

Prestige på Prästholmen

Och det var tisdag och klockan var 19 och återigen var ett gäng färgglada löpare redo för drabbning i form av fartlek. Och Prästholmsterrängen nalkades och de sex herrarna drog iväg, sida vid sida, frustandes ocn flåsandes. Det var en kamp om prestige, en fråga om manlighet. Vem skulle vara först över nästa backkrön, vem skulle vika ner sig först? Och svetten lackade, testosteronet flödade och det var en våldsam kamp om ära och berömmelse, en kamp mot mjölksyra och värkande muskler. Och där bakom, så lätt, så lätt, trippade de två damerna, pratade och diskuterade obehindrat i en fart strax under 5 min/km och de brydde sig inte om herrarnas kamp. För dem var det inte en fråga om prestige; det var en fråga om samvaro, samhörighet och kroppslig träning. Och efter 10 km var de alla, herrar som damer, tillbaka vid utgångspunkten, lite tröttare, lite svettigare och lite gladare än vad de varit ungefär 50 minuter tidigare. Och de skiljdes åt och lovade varandra att nästa tisdag, kl 19, då ses de igen.

(Not. Författaren har tagit sig den litterära friheten att återge händelseförloppet på ett kanske inte helt med verkligheten överensstämmande sätt.)

söndag 9 september 2012

Tvåmilare med fartökning

Söndag och därmed dags för långpass igen. Förra söndagens (över)långa länk satte sina spår i benen och tisdagens "Borzowar" spädde på ledbrutenheten ytterligare. Inte så väldigt "taggad" i morse således, men efter en tallrilk havregrynsgröt, en kopp kaffe och en stund i värmen framför
var jag redo att ta tjuren vid hornen. På med vätskebältet, in med mp3-lurarna i öronen och så iväg i den härligt friska septemberluften. Planen var ungefär 20 km, vilket väl får kategoriseras som ett "kort" långpass med marathonmått mätt. Men springer man inte långt får man i stället springa hårt, så det fick bli en tvåmilare med fartökning. Den första halvan i ungefärlig marafart, 5.12/km, medan andra halvan gick i lite över halvmarafart, 4.44 min/km. Sammantaget 20 km under 1.40 och en snittfart under 5 min/km. Helt ok för att vara en helt vanlig, slö söndag med andra ord...

Vissa känningar i hälsenan och nu på sistone även lite under hälen, så fram till Berlin ska jag försöka satsa lite mer på rehabilitering; stretching, yoga och massage. Och så kanske ett litet Botnialöp också...

Avslutningsvis kan jag förtälja att "flyttkaoset" nu börjar ha övergått i någon slags ordning. Endast ett par ouppackade flyttkartonger kvar inne i huset, uthuset är urröjt och påfyllt med nya saker och bräd-/skrothögarna på gården minskar dag för dag. Vi ser ljuset i slutet av tunneln!

tisdag 4 september 2012

Löpskolning i höstrusket...

När det är mörkt och gråmulet, blåser friska vindar och regnet piskar i ansiktet - då är det bra att ha en gemensam träning på agendan. Risken att jag landat i soffhörnet hade nog annars varit överhängande. Med ben ack så tunga efter söndagens långlänk var jag tacksam över att det åtminstone inte var intervaller vi skulle springa. Vi startade med förhållandevis lugn löpning till Nabben och tillbaka till sportplan, och därefter tog ett gäng löpskolnings- och koordinationsövningar vid. Tripping, skipping och allehanda andra varianter. Övningar som man (jag) gör alltför sällan, vilket säkert kommer att bevisas av träningsvärk imorgon. Avslutningsvis några plankor, sidoplankor och en ryggplanka så att även löparbålen skulle få sitt. Sammanfattningsvis ett pass som säkert gjorde gott och som dessutom var väldigt trevligt tack vare det angenäma sällskapet. Tack alla ni tappra!

söndag 2 september 2012

Långlänkarnas långlänk...

...är avklarad! The mother of alla långpass. 29 km blev dagens saldo, det längsta jag någonsin sprungit på träning. Kanske inte så imponerande för alla er som snittar 30+ varje helg (?), men för en annan var det LÅNGT. Nu kommer jag inte att springa så långt någon fler gång före Berlin maran, utan det kommer väl att bli 20-25 km som längst. Hur som helst, även om det gick helt ok för att vara 29 km så våndas jag vid tanken på att jag inom kort ska springa en sträcka som är ytterligare 13 km. Det är FÖR långt. Faktiskt. Jag tror inte ens att långpass på över 30 km skulle göra mig tillräckligt förberedd för marasträckan. Jag kan nog aldrig bli tillräckligt förberedd för den och varje gång slår det mig vid ungefär 25 km: "Hur kunde jag glömma att det var SÅ HÄR det kändes...". Det kommer att göra ont. Det kommer att vara en prövning och en vånda. Målsättningen är att det ska kännas "okej" fram till 30, men sen börjar som bekant själva maran. Benen kommer att värka och fötterna kommer att ömma. Har man riktigt tur kanske magen börjar protestera också. Det kanske inledningsvis så optimistiska sinnelaget kommer att mörkna och de negativa tankarna tar över. Jag kommer att ångra mig. Jag kommer att förhandla med mig själv om att fortsätta. Jag kommer att lova mig själv att aldrig springa en mara igen. Det är då det bara är att bita ihop och plocka fram den vida omtalade finländska sisun och tvinga sig själv framåt. Och när Brandenburger Tor väl nalkas där framme och jag så småningom får stoppa klockan, stanna och låta mina mörbultade ben få den välsignade vilan, då kommer jag att le och börja planera nästa marathonlopp...

Nog med utsvävningar och visualiseringar, det var dagens långpass som skulle avhandlas. Det har inte blivit så mycket tränande den senaste tiden på grund av lite krasslighet och livets många åtaganden i övrigt. Igår gick Vasa marathon/halvmarathon av stapeln, men jag var varken kroppsligen eller själsligen upplagd för att tävla så vi nöjde oss med att heja fram de som faktiskt var upplagda för det. Men idag var det alltså äntligen dags för ett långpass. Jag "tållå å på" i Vassor och känner numera i detalj till Baköjvägen, Brännbackvägen, Vesterbackvägen och Rölandsvägen. Avslutade med en runda runt "Stagnäs" och en sväng till Gråonässkatan. Och stoppade som sagt klockan efter 29 löpta kilometer i en snittfart av 5.14/km. Om jag "bara" lyckas hålla den farten i 13 km till kan jag skriva ett nytt prydligt pers på marathon. Inte omöjligt, men tufft...

Beroende på hur "post-långpass-benen" känns så är planen inför kommande vecka att i alla fall springa tre gånger. På tisdag förhoppningsvis en gemensam träning med Maxmo Sportklubb-gänget och i helgen kanske, kanske Broloppet. Eller så blir det ett helt vanligt långpass. Till.

God kväll!