lördag 29 juli 2017

Botniacyklingen 2017 - DNF och slöseri med bra ben

Så är man då en "riktig" cyklist - man har upplevt (och överlevt!) sin första krasch! Tacksamhet över att det trots allt inte gick värre, rädsla för att sätta mig på cykelsadeln igen och bitterhet över att jag inte fick fullfölja loppet - så kan väl känslorna bäst sammanfattas just nu. DNF - tror faktiskt att det var min första. Och fysiskt känns det som att jag blivit överkörd av en ångvält, vilket kanske inte ligger så långt från sanningen. Asfalten är hård när den kommer emot i 35-40 km i timmen.

Träningsmängden var väl inte så imponerande, men jag kände mig ändå i ganska god cykelform och förberedelserna gick ungefär som de skulle, så vissa förväntningar hade jag, främst på att kunna förbättra fjolårstiden. Vädret gjorde sitt bästa för att motarbeta alla cyklisters strävanden idag, med stundtals kraftigt regn den första timmen och hårda (mot)vindar. Benen kändes dock bra och jag kom i ett sällskap som höll för mig bra fart om ca 35 km/h. Och så plötsligt, efter 47 km ungefär, ligger man där på asfalten och fattar inte vad som hände. Efter att ha tagit det ganska lugnt på den gropiga och ojämna Vassorvägen var det dags att växla upp på den nylagda och ack så jämna och fina asfalten vid Vassorfjärden, men innan man vet ordet av ligger ett par, tre cyklister framför en och man försöker väja och märker att asfalten är glashal och det är bara att lägga sig på sidan. Och det tar sjukt och man är chockad och vet inte vad man ska göra. Tog mig och cykeln till dikeskanten där jag fick sitta en stund, ringde sedan efter skjuts när jag konstaterat att varken jag eller cykeln var i skick att fortsätta. Bakhjulet blev till skrot och det känns som att nyckelbenet också blivit lite till skrot, men i bästa fall är det bara blåslaget. Tror nog att jag ska försöka få det röntgat imorgon, för säkerhets skull.

Min cykling detta år tog en ände med förskräckelse, och det återstår att se om jag vågar återkomma. Ett slöseri med pigga ben; det kändes som att de skulle ha hållit ganska länge än, men det kan man ju aldrig veta. När allt kommer omkring är hälsan det viktigaste och jag är glad att det inte var jag som fick lämna olycksplatsen i ambulans. Eller för att säga som en medcyklist: "Du har ju tett vurpas över tu nu". Låt oss hoppas det. Kan ju bara konstatera att löpning inte är en riktigt lika farlig sport...
Många var vurporna på Vassorfjärdens Via Dolorosa idag. Jag hoppas innerligt att ingen skadade sig riktigt allvarligt.

söndag 11 juni 2017

Så var det sommar igen...

Ett sällsamt inlägg! Bloggen är alltså inte helt nedlagd, men möjligen har den inte så många intressenter och läsare längre. Jag hinner verkligen inte skriva ofta, men eftersom jag är road av just det här med skrivande kan det hända att det dyker upp ett inlägg då och då, även om det inte är "tykält".

Sedan sist? Vintern har övergått i vår (som var nästan lika kall som vintern) och våren har äntligen övergått i sommar. Livet rullar på med familjeliv, familjeliv, familjeliv och jobb, jobb, jobb, och däremellan lite träning. Löpning, lite styrketräning ibland och under sommaren även cykling. Sommaren innebär landsvägsstafetter, och årets två har redan avverkats. Korsholmsstafetten för ett par veckor sedan (det gick tungt) och West Coast Race igår (det gick tungt). Man får vad man förtjänar (tränar), och det är väl fåfängt att önska sig kilometertider som i fornstora dagar när man inte heller håller någon fart på träning. Jag springer gärna, men det där med att springa långa intervaller i mjölksyrafart för att få upp tempot - nja, inte så ofta. Borde, men hinner inte, orkar inte, vill nästan inte. Så, efter omständigheterna gick väl gårdagens stafett ändå någorlunda bra. Godkänt. Det var osedvanligt varmt med tanke på hur det sett ut hittills i vår, och inte heller någon svalkande vind att tala om mellan Kaitsor och Palvis. Asfalten gassade värme, och den ena sega backen avlöste den andra medan långtradarna dundrade förbi så att man trodde man skulle sugas med i vinddraget. Förhållandena således kanske något utmanande. Jag öppnade lugnt med planen att öka, men ökningen blev i stället en strävan att försöka bibehålla den ursprungliga farten. Det var varmt och jag svettades och benen blev tyngre och tyngre och flåset högre och högre. Farten som skulle ha ansetts anspråkslös för några år sedan blev nu fullt tillräcklig, och jag fick nöja med en genomsnittlig kilometerfart på 4.48. Jag tog i alla fall in på och passerade två lag och ingen passerade mig, så månne inte andra hade det kämpigt i värmen också. Men nog är det något visst med landsvägsstafetter ändå! Laganda, stämning, gemenskap och kollektiv prestation. Ett sommarmåste!

Som om det inte var tillräckligt i ansträngningsväg för en helg, så blev det faktiskt en ganska tuff cykeltur idag också. Söndagsträningen, som de senaste gångerna lockat så pass många att det faktiskt blivit en (liten) klunga, lockade idag endast min far och mig, men vi räddes icke och "he e bara betär träning", så vi körde vad vi kunde (jag i alla fall) till Stråkaviken och tillbaka. 50 km i den vackra Maxmo skärgård. Dagsform är sällan något man kan förutspå och oftast är den precis tvärtemot vad man förväntat sig, och när jag idag väntade mig blytunga ben så var de faktiskt förvånansvärt pigga och orkade trycka på i backarna. Men NU är jag ganska trött!

West Coast Race, Robert och jag kör någon intressant variant av växling...
Aldrig har man väl varit så glad att komma till betongstation i Palvis!




torsdag 26 januari 2017

Blogginlägget ingen vill läsa

Här kommer det - inlägget ingen vill läsa. Ett sådant inlägg, som jag själv aldrig vill se på Facebook eller andra sociala medier, men som jag, på något sjukligt vis, ändå alltid måste klicka på och läsa alla kommentarer till, för att försöka utröna vem eller vilka som drabbats, vilka symtomen är och huruvida man själv har det att vänta. Jag talar alltså om magsjuka. Japp, nu har vi den in da house. Vinterkräkisen. Man ska inte gnälla och visst finns det mycket värre saker och elände i världen och yada yada, men av de vardagliga bekymmer man ställs inför under småbarnsåren är detta ändå det värsta. Jag hatar det! Och varför ska det nästan alltid komma på natten? I sängen? Känslan, när man väcks av ett suspekt skvalande ljud, och hittar ett barn badande i sina spyor i sängen. Och jag hatar det inte bara för sömnbristen, torkandet och tvättandet, utan även för ångesten. Om man väl får det själv, tja, inte är det roligt och man tror att man ska dö, men det går i alla fall över ganska hastigt. Men den där väntan, när den väl visat sitt fula tryne för första gången. Vem blir nästa offer? Kommer alla i familjen att få det? Kommer jag att tillbringa nästa natt på toa med en hink i famnen? Och man försöker ta till alla husmorsknep man kan komma på, allt från vitpepparkorn till kolloidalt silver och konjak, för att om möjligt hålla bobborna borta från sig själv, så att man åtminstone orkar ta hand om sina sjuka barn. Men det är mest ett spel för gallerierna, det är nog slumpen som sist och slutligen avgör. Får man det så får man det, ibland klarar man sig och ibland inte, och man kan inte göra annat än att vänta och se. Surprise surprise!!
                                                                My view...

Nåväl, hittills har den förhatliga sjukan endast skördat den yngsta familjemedlemmen och vi lever på hoppet. Man ska väl ändå alltid försöka se det positiva i vardagen, och dagens positiva kan jag bokföra på träningskontot. Både gällande mängd och kvalitet. Det är bara torsdag och jag har bombat på med tre träningspass redan denna vecka. Gott så, det blir kanske inget mer ifall jag måste tillbe den stora vita porslinsguden i något skede. Löpning i måndags (kortintervaller), tuff cirkelträning igår och lagom mör i kroppen idag. Bestämde mig ändå för ett löppass eftersom jag hann hem medan man ännu kunde ana lite dagsljus. Jag tänkte mig 4x4 min i någon slags, under rådande omständigheter, anständig fart, men var inställd på att jag skulle vara trött och seg. Men ibland överraskar kroppen verkligen och jag kände mig stark och smärtfri och farten var högre än planerat. Kanske det vänder nu, efter två ganska sega och motiga år! En kan ju hoppas. Och när jag kom hem från den lyckade löpturen möttes jag så av det nämnda olyckliga beskedet att vi har magsjukan i huset. Sonen hade just sprutmålat vardagsrumsgolvet. Och här är vi nu; jag fasar för en sömnlös natt, men hoppas att löpningens endorfinkick håller mig uppe. See you on the other side...