söndag 31 mars 2013

De sista skälvande stavtagen...

Ja, den börjar nog vara på upphällningen nu, skidåkningen. Dels börjar motivationen för löpning vara större än för skidåkning nu när man börjar skymta den bara asfalten igen, dels är förhållandena i spåren knappast så skidvänliga längre. Marsisarna är emellertid underbara, så någon skidtur på dem får det bli innan havet kastar av sig istäcket. Skatingskidor äger jag dock icke och till att enbart parstaka duger inte min biceps-styrka, så dagens pass på isen blev något märkligt. Parstakning där underlaget och armstyrkan tillät och något skate-liknande med långa klassiska skidor i övrigt. Inte vackert, inte vägvinnande, inte snabbt - men vad gjorde det när solen sken från en klarblå himmel och de vita isvidderna bredde ut sig så långt ögat kunde nå. En lisa för själen.
 
För övrigt börjar påsken med alla dess frestelser så småningom vara förbi och vardagen kommer åter att ta vid. Det är tydligen ofrånkomligen så, att varje påsk inmundigas alltför stora mängder godis, så framåt påskdagen börjar en viss mättnad att infinna sig. Tyvärr innebär mättnaden inte att man inte vill ha godis längre, utan tyvärr är det ju med socker som med alla andra missbruk - ju mer man får i sig desto mer vill man ha. Det är lömskt, det där sockret. Så nu är beslutet fattat. Och för att ge det eftertryck (och för att jag ska känna pressen att fullfölja kampen ändå till slut) väljer jag att tillkännage det här. Imorgon börjar min godisstrejk. Icke en karamell eller förlupen chokladbit ska komma över dessa läppar på två månader. Det kommer att bli svårt. Jag kommer att våndas, längta och ha abstinens. I alla fall den första veckan, sedan brukar det gå lättare (jag har varit ståndaktig tidigare). Och med det sagt ska jag gå och äta upp den sista påskchokladen... Det är ju inte morgon ännu!

torsdag 28 mars 2013

Borta bra men hemma bäst...

En klyscha - javisst - men ack så sann. Hur skönt man än har haft det borta, med ljumma vindar och sol, så är det alltid lika skönt att komma hem till den friska nordiska luften igen. Hem till sin egen säng, sin egen soffa och sitt eget badrum utan kackerlackor. En skön semester har det dock varit; vilsam, vederkvickande och välbehövlig. Passliga temperaturer på 20-25 grader, mestadels sol och bad i såväl pool som Atlanten. När kylan ännu håller sitt grepp om hemknutarna är det bästa med en dylik semester för en löpare att kunna bege sig ut på en morgonlänk i den ljumma, sköna luften, endast iklädd kortbyxor och linne. Att springa längs strandpromenaden och se solen gå upp över Atlanten, ackompanjerad av ljudet från vågorna som rullar in över strandstenarna. En boost för löparmotivationen. Inte för att jag kände mig tvungen, utan helt enkelt för att jag ville, begav jag mig faktiskt ut på morgonlänk varje dag. Inte några långa, hårda pass, utan sköna, minnesvärda (och faktiskt ganska pulshöjande; Bahia Feliz har inte några större likheter med det platta "Pampas"-landskapet utan är rejält kuperat). Ca 35 km lyckades jag skrapa ihop under 6 dagar; helt godkänt med mina mått mätt. På det stora hela var det väldigt bra borta. Men inte bäst som hemma förstås!
Morgonlänkarna bjöd på storslagna vyer över Atlanten. Slår nog vyn över byvägen hemmavid med någon hästlängd...

onsdag 20 mars 2013

Mot ekvatorn!

Imorgon tänkte vi bege oss lite söderut. Till solen och värmen. Gran Canaria en vecka. Slapp semester med una cerveza por favore i solen eller hårt träningsläger med intervallpass i de kanarianska bergen? Kanske något mitt emellan. Skönt ska det bli i alla fall. Hola sommar!
Den österbottniska sommaren är ännu fjärran. Men som inspiration duger den gott!

söndag 17 mars 2013

Vår på väg!

Takdropp, allt ljusare kvällar och kvittrande fågar. Våren är på väg, köldslagna nätter och morgnar till trots. Denna morgon var något mindre kylslagen än de föregående, "endast" - 14 grader, så redan vid 8-tiden begav jag mig ut på dagens löppass. Tidigt kan tyckas, men då hade jag redan hunnit med frukost, en kaffekopp, lite TV, lite surfande och lite umgänge med morgonpigga döttrar. Hög tid att börja dagen alltså! Temperaturen steg ganska hastigt, solen sken, vägarna var till stor del bara och det var vitt och vackert. Halvvägs till "stjären" blev det innan jag vände om och 15 km innan jag var hemma. Det längsta jag sprungit på många, många veckor. Något löparovana och stumma ben, men i övrigt kändes det förvånansvärt bra, något jag säkert har skidåkningen att tacka för. En snittfart på under 5.10/km, vilket får sägas vara ett ganska snabbt långpass. Eller en ganska långsam snabbdistans om man så vill.

Fortsatte att njuta av det vackra vädret på eftermiddagen när jag efter mycket bök, stök, konflikter och hot fått ut döttrarna på promenad. Men se, när vi väl kom ut i den härliga marssolen tinade det mest tjuriga trotsålderslynne och vi njöt alla tre. Eller fyra...
Tussan har vårkänslor!

söndag 10 mars 2013

Skidturer, länkar och bakterieinvasioner

Vintertid betyder skidtid.
Om hela familjen ska kunna ägna sig åt denna ädla sport tarvas lite utrustning... Jag har allt sedan Vasaloppet 2004 åkt på ett par Madshus och varit (och är alltjämt) väldigt nöjd med dem. Nu har jag dock även införskaffat ett par Fischer som jag endast hunnit prova ett par gånger, men de lovar gott även de.

På sistone har jag provat de fina spåren i Kvevlax några gånger. Igår skidade hela familjen där och döttrarna kämpade på i flera kilometer. Den yngsta hade dock väldig begränsat - för att inte säga obefintligt - glid och fick t.o.m. diagonala nerför. När väl en nerförsbacke nalkas ställde hon sig framåtlutad med böjda knän och stavarna bakåt som sig bör, men inte gled hon någonstans i alla fall, stackaren. När jag efteråt frågade henne vad hon tyckte om att skida i Kvevlax sade hon bestämt att "jag vill aldrig skida där mer". Ett par bättre preparerade skidor nästa gång kan kanske få henne att tänka om...
 
Denna dag har jag till stor del tillbringat i bil; den stackars förstfödda som redan har urinvägsinfektion har dessutom gått och fått angina och därför blev det först ett läkarbesök i Oravais och sedan ett apoteksbesök i Vasa. Hoppas verkligen vi får bukt med de elaka bobborna nu och att de inte ger sig på andra försvarslösa familjemedlemmar. Eftersom dagen trots allt bjöd på strålande sol och fint vinterväder kände jag mig nödgad att bege mig ut på en länk efter allt bilande. Dags att inviga de nya skorna!
Nike Lunarglide 4. Jag har haft både modellerna 2 och 3 och varit nöjd med bägge, om än 3:orna lämnat lite att önska i vissa avseenden. Men dessa 4:or verkar riktigt bra! Lättare än föregångarna, fasta och med bra studs och - om det kan bedömas efter endast någon länk - med bra stöd för den alltjämt ömmande hälsenan. Även om jag tycker om fina vinterdagar och även om det fortfarande är skidtid så är det inte utan att jag börjar längta efter bara vägar, ljumma vårvindar och hårda intervallpass till fots...


måndag 4 mars 2013

Snåran

Förra helgen ägnades flitigt åt skidning både på lördag och söndag, men på måndag började en förkylning ge sig till känna. Och därefter var det alltså en vecka präglad av snor. En evig tur att man inte var anmäld till Vasaloppet i alla fall. Segt har det varit, men igår hade livsandarna återvänt i alla fall så pass att jag orkade ta mig ut på en liten löptur. Efter allt bänkidrottande i form av Vasalopp och VM-femmil var det skönt att röra på sig lite. "Snårot" var det även på länken, men känslan i övrigt var förvånansvärt ok. Har sprungit väldigt lite under januari och februari och mest ägnat mig åt skidåkning, men kan än en gång konstatera att skidåkning verkligen är en fantastisk all round-träning. Stärkande för hela kroppen och bygger väldigt bra flås inför löparsäsongen. Nu bjöd ju vädergudarna på ytterligare ett rejält snöfall i helgen, så ännu ska jag försöka ägna mig åt den förnämliga träningsformen några veckor. Under gårdagens inspirerande stund i TV-soffan framför Vasaloppet blev jag stärkt i min ambition att faktiskt försöka ta mig de nio milen mellan Sälen och Mora nästa år. 2014 är det 10 år sedan jag skidade Vasaloppet senast så vad är då bättre än att fira jubiléet i spåret?

Jag har dock inte glömt löpningen helt utan äntligen kommit till skott och anmält mig till Lidingöloppet. Nog finns det en viss lockelse hos de fruktansvärda, grisiga, leriga backarna i Lidingöterrängen....