torsdag 27 november 2014

Uppbrott

Det är uppbrottens tid. Slutet på en era, början på en ny. Vemod och förväntan. Min tid på magistraten är över. För denna gång i alla fall, vad framtiden för med sig vet man inte. Nu väntar först några veckor semester, och sedan tar mammaledigheten vid. I Finland är vi så lyckligt lottade att det faktiskt är obligatoriskt att påbörja mammaledigheten i ganska god tid före beräknad nedkomst. Det är klokt. Välbehövligt. Jag har varit väldigt trött hela hösten och det snurrande ekorrhjulet har tett sig mer övermäktigt än vanligt. Nu tar jag en timeout från det sedvanliga kontorslivet och förbereder mig för en ny era och nya utmaningar. Jag ska boa, julpyssla, sova och försöka ta hand om mig. Få mer tid för familjen. Alla krämpor till trots ska jag försöka njuta av varje stund, i väntan på livet som trebarnsmor.

Avslut på jobbet idag och igår också avslut på den "jumppa" jag dragit de senaste 1,5 åren. Jag blev storligen avtackad på bägge ställena och kände mig väldigt uppskattad. Det är alltid lite vemodigt att lämna något, även om man har något annat spännande att se emot. Och det är klart att det skulle ha känts tryggt att veta att man har en anställning att gå tillbaka till efter föräldraledigheten. Men å andra sidan är jag nu tvingad att hitta på något annat. Det kan vara nyttigt att tvingas lämna det trygga och våga tro på att det löser sig. Att lita på att man själv har makten att förändra sitt liv. Att kanske våga se de där möjligheterna och ta de där chanserna som man annars inte skulle ha gjort, i trygghetsnarkomanens land. Det är väl det som är spänningen i livet, att inte veta vad framtiden för med sig.
Alla de gåvor jag förärats med de senaste dagarna. Ett vackert jularrangemang att njuta av, en lykta och ljus att tända i juletid, vantar inför den kommande vintern, choklad att trycka i mig nu när formen ändå är långt borta, och ett presentkort till sportaffär som kommer till pass sedan i vår när det är dags att hitta formen igen. Och en handduk som måhända kan användas efter första comeback-länken. Tack till alla berörda för omtanken!
 
Så, vi lägger det gångna bakom oss och ser fram emot det kommande. Ut med det gamla och in med det nya. Det blir nog bra.

torsdag 20 november 2014

Julklapp av farbror Blå

Jag fick en tidig julklapp idag. Eller så fick jag ge en tidig julklapp. Åt staten. Hur man nu väljer att se det. Jag strävar efter att bete mig vettigt i trafiken och följa reglerna, men ibland så… ja, ni vet hur det är. Man är mänsklig. Man felar. När jag så skulle svänga högerut på riksåttan för att bege mig mot jobbet och noterade att det var helt tomt på vägen norrut och således inte fanns någon att väja för, så såg jag tydligen inte till att bilen stod helt stilla vid stoppmärket… Inte ”alla fyra hjulen stilla”, som man lärde sig i bilskolan. Detta medger jag, men ändå. Nog är det lite harmligt att det just då råkade komma en polisbil från andra hållet som tydligen noterade det hela. Första gången under min 21-åriga körkortskarriär som jag personligen blir stoppad av farbror polisen. Vanliga blåstester och sånt har man ju råkat ut för, men alltså inte detta.
 
”PLEASE STEP OUT OF THE VEHICLE. PLACE YOUR HANDS ON THE CAR. YOU HAVE THE RIGHT TO REMAIN SILENT. EVERYTHING YOU SAY CAN AND WILL BE USED AGAINST YOU IN A COURT OF LAW".
 
Måhända var det inte riktigt lika brutalt som i amerikanska polisserier. Men snällt fick jag gräva fram körkort och registreringsbevis och bege mig till ”Musta-maija” för att ta emot mina böter. ”Vill du bestrida”, frågade polismannen artigt. Nå nä, ingen ide´, ni såg ju vad jag gjorde... Förlåt. Hit med lappen bara. Inte går det att åberopa ”ingen inkomst” heller i dagens läge, när polisen är direktuppkopplad mot skatteförvaltningens inkomstuppgifter. Kanske borde jag ha gråtit lite och skyllt på mina graviditetshormoner… Men nej, med högburet huvud accepterade jag ödmjukt mitt straff och sade tack och hej och fortsatte mot jobbet.  "Kör försiktigt", uppmanade polismannen. Visst, jag har inte råd med något annat... Så summa summarum blev dagens saldo i princip att jag jobbade gratis åt fäderneslandet, statstjänsteman som jag är. Staten ger och staten tar. (För övrigt är jag nog tacksam över att vi än så länge faktiskt verkar ha ett fungerade polisväsende i detta land, debatten om de bristande resurserna till trots. Jag stöder helhjärtat polisernas kamp mot fortsatta nedskärningar. Det känns bara lite orättvist - lite Murphys lag - att många, som verkligen äventyrar trafiksäkerheten på riktigt aldrig åker fast, medan man själv – laglydig som man nästan alltid är – gör det).
 
Det om det. En annan julklapp som jag just skaffat mig själv verkar lite roligare:

 
Man blir ganska pepp av att bläddra i denna och målsättningen känns klar; graviditeten och förlossningen är bara hinder på vägen, snart nog ska jag tillbaka till min tidigare form. Eller ännu bättre, om man får tro fembarnsmamman Olga. Mål måste man ha, även om man inte alltid lyckas uppnå dem till fullo. Men med små steg och en dag i taget ska det nog gå. Kan Olga så kan väl jag.
 

lördag 8 november 2014

"Hårdträning"

Allt är som bekant relativt. Vad som under normala omständigheter skulle framstå som en lätt träningsdag eller måhända nästan en vilodag, känns nu som en riktigt hård träningsdag. Som idag t.ex: Först - bara för att det GICK - säsongspremiär på skidor.

Skidorna, som är nyvallade sedan förra hösten och knappt använda sedan dess, stod troget och väntade i uthuset. Glidet var bra och även om man kunde ha vissa synpunkter på snömängden (knappt så att den täckte gräset på sportplan), så var det som alltid lika skönt att skida. Skönt för en rygg som börjat låta om sig lite mellan varven och skönt för en numera konditionssvag att få flåsa lite. "Intervallpass" i form av två varv skidning (a`ca 300 meter) och en stunds ståvila och andning så att sammandragningarna skulle sluta... Totalt ett väldigt anspråkslöst antal kilometer, men ack så skönt att man ändå klarar av något. Och på det en snabbtitt in till gymmet för lite bänkpress och knäböj, och därefter tillbringades eftermiddagen i Vasa simhall tillsammans med telningarna och bekanta. Ingen mängdträning att skryta om heller där, men lite vattenjumppa och simmande fram och tillbaka följt av bastu, så ett "pass" som räckte till helt bra för en valross-lookalike. Behagligt trött i kroppen nu efter att ha tränat så "hårt" idag!