torsdag 29 januari 2015

Intervallpass på VCS

Årets fysiska prestation sålunda avklarad. Ett smärtsamt intervallpass med en fantastisk belöning. På natten den 25 januari började kroppens första "intervaller" ge sig till känna, och efter en snabb förflyttning till förlossningsavdelningen på Vasa centralsjukhus blev intervallerna allt tätare och tuffare, för att till slut kulminera i en fullständig urladdning klockan 6.32. Vår son såg dagens ljus, eller snarare den grådaskiga Vasamorgonens första gryningsstrålar.

Barnmorskan lovordade mitt intervallpass som en "drömförlossning" och ansåg att jag är "som gjord för att föda barn", men ärligt - så känns det inte när man ligger där. Världens mest naturliga sak som känns fullständigt onaturlig. Kamelen och nålsögat ni vet. Kroppen har dock en fantastisk förmåga och vet precis vad den ska göra, och oavsett om man vill eller inte (man vill INTE just då) så är det bara att släppa kontrollen och följa med på resan. Det där med att släppa kontrollen är svårt - i synnerhet för ett kontrollfreak som jag - och barnmorskan kommenterade att jag hade otroligt starka ben och att jag inte fick hålla emot på fel sätt. Maken kände sig manad att berätta att jag är maratonlöpare till vardags (vilket sannerligen måste ha varit svårt att tro på vid anblicken av min uppsvullna uppenbarelse just då) och att jag nog är rätt van vid att spänna benmusklerna... Även om man säkerligen har nytta av sin idrottsliga bakgrund vid en förlossning, så tänker jag att starka muskler faktiskt kan vara en liten nackdel, om man inte kan tvinga dem att slappna av. Nåväl, efter knappa 10 minuters slutspurt där man inte har något annat val än att ta i och trycka för president och fosterland, kom en ny människa och medborgare till världen. Känslan när man väl passerat mållinjen är obeskrivlig och som genom ett trollslag har man glömt alla graviditetsbesvär, sammandragningar och smärtor. Lyckan (och lättnaden) är fullständig. Jag är tacksam över att ha fått ta del av den upplevelse som en förlossning är, men nu är jag sannerligen glad över att jag inte ska göra det fler gånger. Jag lovade både mig själv och maken att jag minsann inte ska klaga efter 35 sprungna kilometer nästa gång jag springer maraton, för den smärtan är faktiskt ingenting i jämförelse med förlossningssmärta. Vi kan, vi kvinnor.
Det hårfagra underverket, 3 dygn gammal.
En nyföding i huset innebär diverse nya möbler och tillbehör. Katterna (som av tradition nog är vana att behandlas i det närmaste som bebisar i detta hushåll) tar för givet att nyheterna är till för deras välbefinnande. (Fråga inte vad katten kan göra för dig, utan vad du kan göra för katten...). Ozzy Mjau tar en middagsvila på skötbordet (och förflyttade sig sedermera till babysittern).

Och det var det. En era avklarad, och en ny tar vid. Man vill gärna tro att man i princip är "som vanligt" dagen efter förlossningen, men sanningen är att den fysiska statusen lämnar en hel del i övrigt att önska. Jag ser fortfarande ut som om jag vore gravid (dock inte lika långt gången som för några dagar sedan) och magmusklerna är obefintliga. Vågen visar att det finns mycket att göra. Men nu börjar resan tillbaka. Långsamt och med små, små steg. Men ändå. Framåt. Med en ny familjemedlem i bagaget.

fredag 23 januari 2015

38+2

Ska försöka plita ner en liten uppdatering med mina svullna fingrar. Vad HANDikappad (bokstavligen) man känner sig när händerna inte funkar som de brukar. På morgonen kan jag knappt böja fingrarna på högerhanden. Det är inte bara händerna som lider, utan även resten av kroppen är vätskefylld. Kan väl bjuda på en liten bild på eländet...
Riktiga "mommoben". (Förlåt alla vältränade mommon med muskulösa ben!). Det ser helt groteskt ut när jag tar av mig strumporna på kvällen. Den enda fördelen är väl just den att det faktiskt är vätska, och inte bara fett. Det verkar vara fruktlöst att försöka bli av med någon överskottsvätska i kroppen medan graviditeten fortgår; oavsett hur mycket jag än försöker dricka och undvika salt, så samlar jag vätska. Vi pratar något kilo i veckan. Det är absurt. Blodtrycket gillar förstås inte riktigt den ständigt ökande vätskemängden i kroppen, utan det har sakta men säkert krupit uppåt. Än så länge håller jag mig just och just under "åtgärdsgränsen", men vissa dagar är det med knapp marginal. Dock verkar jag lida av det ganska välbekanta syndromet "vitrockshypertoni", vilket innebär att blodtrycket mätt i hemmets lugna vrå ligger inom ramen för det normala, medan det tenderar att vara minst 10 enheter högre så fort någon i "vit rock" mäter det.


 
Dagens selfie då, 38+2 till ära. Magen börjar vara stor nu, en riktig kalaskula. Trodde faktiskt inte att jag skulle gå så här pass länge. Så mycket för både egen intuition och läkarvetenskap. Både jag och läkaren hade väl nog trott att jag skulle föda tidigare. Å andra sidan är det ju fortfarande "förtid", men dagen D närmar sig med stormsteg. Inte verkar den ha särdeles bråttom, hen där inne i magen. Jag har förstått att det främst beror på barnet och programmeringen i dess gener när det vill komma ut. I undantagsfall kan något trauma eller liknande förstås sätta igång det hela, men annars kan man nog inte göra så mycket för att påverka det. Det enda som händer när jag dammsuger, skottar snö och promenerar är att jag får sjukt i ryggen. Sammandragningar förstås, men det har jag haft länge. På kvällarna, när man varit uppe och i gång hela dagen, kan det kännas som att det kanske skulle vara något på gång och jag går och lägger mig med en viss oro/förväntan, men sen vaknar jag på morgonen och det har lugnat ner sig. Ingen idé att stressa upp sig dock, det enda som är säkert är att alla barn kommer ut förr eller senare, på ett sätt eller annat. Tålamod.
 
För övrigt undrar jag lite vad alla de som inte ägnar sig åt träning eller någon annan hobby egentligen gör på kvällarna? Visst har det varit ganska skönt att vara ledig och hinna reda upp hemma och dylikt, men nog kan tiden bli lite lång. I vanliga fall har man ofta någon träning att ägna sig åt på kvällen och då är det nästan läggdags när man duschad och klar efter den, men nu, när middagen är överstökad och undanröjd, vad ska man då göra? Klockan är kanske bara sex och man är klar med sysslorna. Åtminstone hinner man med många tv-serier och läsning, men i längden skulle det nog bli rätt långtråkigt att vara så här begränsad. Någon direkt överloppstid kommer jag kanske inte att ha sedan med en nyfödd, men visst kommer jag att försöka klämma in några träningspass i veckan så fort de är möjligt. Because I´m worth it. 

onsdag 14 januari 2015

37+0

Ingången av vecka 38 idag och graviditeten är per definition fullgången. Och fullgången får den gärna börja vara för min del. I´m done och har "leidon" av alla krämpor. Håll tummarna för att jag inte behöver vänta flera veckor till.
 
Inte helt lätt att upprätthålla en s.k. löparblogg när det centrala innehållet saknas. Ingen löpning och egentligen ingen träning överhuvudtaget. Någon liten promenad, någon sparktur och måhända några yogaövningar. Mer orkar jag inte med. Allt sedan före jul har jag medvetet tagit det extra lugnt för att undvika förtida födsel, men nu torde det alltså vara "fritt fram" för diverse aktiviteter. Synd att jag inte orkar. Igår höll jag igång med sysslor hela dagen och var även på en promenad, men det fick jag lida för sen. Var helt förstörd på kvällen och kunde knappt röra mig från soffan. Det är nog en enorm påfrestning för kroppen att samla på sig så mycket vikt (och i mitt fall groteska mängder vätska) på så pass kort tid. Konditionen synes vara helt borta och rygg och fogar låter om sig om man överanstränger sig (och överansträngning kan vara något så simpelt som att dammsuga övervåningen). Hälsporren som jag haft sedan tidigare smärtar och gillar nog inte alls den ökade belastningen. Jag skulle kunna gå ut i vedbon och amputera högerhanden med Fiskarsyxan bara för att slippa de nattliga smärtorna. Men nåja. Nu ska jag i alla fall försöka röra på mig så mycket jag orkar, allt för att sätta igång förlossningsprocessen så småningom. Det är med lite blandade känslor; å ena sidan vill jag bara ha det gjort och slippa detta tillstånd, medan jag å andra sidan också fasar för det. Man vet ju liksom vad man har vänta när man är omföderska. Tänker varje kväll att "jag vill INTE vakna i natt och panikslaget märka att det är på gång och att det är lika brutalt bråttom som förra gången" (jag hann vara en kvart på förlossningen och det hade nästan lika gärna kunnat bli en E4-förlossning). Men förr eller senare ska det ju ske, så lika bra att förlika sig med tanken. Det kan bli i natt eller om två veckor.
 
Nåväl, en snörik och vacker vinter har vi fått i alla fall. Passade på att föreviga den lite under gårdagens promenad.
"Uthuset" i vinterskrud.

Dalabackvägen bjuder på en vacker vinterpromenad.
 
Och med det säger vi god natt (förhoppningsvis) och fortsätter vår väntan.


måndag 5 januari 2015

Det här med nyårslöften och karpaltunnelsyndrom

Arla måndagsmorgon och om jag kunde skulle jag sova. All extra vätska i kroppen - som dessutom verkar tillta dag för dag - orsakar diverse problem. Ett av de värre just nu är karpaltunnelsyndromet. Av vad dr Google berättat har jag kunnat sluta mig till att det beror på att överflödig vätska trycker på en nerv i handleden, vilket i sin tur gör att handen domnar och värker, i synnerhet nattetid. Så nu har den tidigare sömnlösheten spätts på med värk i höger hand, och många av nattens timmar ägnas åt att försöka skaka och massera handen. Det positiva i sammanhanget är att problemet (i de allra flesta fall) försvinner efter förlossningen, men det är en ringa tröst just nu. Särskilt många veckor till med denna smärta står jag inte ut.

Så nu sitter jag här - i och för sig bekvämt tillbakalutad i soffan framför nyhetsmorgon, med en god bok och en kopp varm tranbärssaft - men hellre skulle jag sova bort någon timme till, i synnerhet som jag har huset helt för mig själv denna morgon.

Måndagsmorgonen bjuder även på en plötslig kyla:
Nästan 11 minusgrader. Vintern verkar vara här på riktigt. I helgen vräkte det ner en hel massa snö, och nu fryser den också till. Perfekt för dem som vill och kan skida. Även om man själv inte tillhör den skaran just i år, så föredrar jag alla gånger en "riktig" vinter framom det eländiga regnet och mörkret. Det är så vackert med allt det vita, snötyngda träd och den stjärnbeströdda vinterhimlen.
Ozzy begrundar läget; lite väl kallt för trampdynorna ute, bäst att återvända in till lammfällen i gungstolen!
 
Så, veckans första gnäll avklarat. Jag fortsätter nu min väntan och nedräkning.
 
Avslutningsvis några reflektioner kring det här med nyårslöften. På något sätt hör det ju till att på nyårsafton lova att börja sitt nya liv därpå följande dag. Det vanligaste lär väl vara löften om att "börja ett nytt liv" med mer träning och bättre kost. Dylika löften florerade även kring bordet där jag tillbringade min nyårsafton. Någon skulle skaffa sig mera muskler, någon skulle äta bättre, någon skulle genomföra ett triathlon och någon skulle sänka sitt halvmarapers med otroliga 8 minuter... Själv lovade jag visst att gå ner 20 kg det kommande året. Det lär inte vara omöjligt med tanke på att den överflödiga vätskan i kroppen just nu lär stå för en stor del av denna viktökning. Visst kommer det säkert att finnas kvar även några "vanliga" överloppskilon efter graviditeten, men med flitig amning och återupptagen träning under 2015 har jag goda förhoppningar om att kunna bli av med dem.
 
Rent generellt kan väl detta med nyårslöften vara riktigt bra, om det faktiskt innebär att man föresätter sig att göra en förändring man verkligen vill göra, för sin egen skull. Men om man endast lovar något på grund av grupptryck och för att det "hör till", lär motivationen att fullfölja det inte sitta i särskilt länge. För egen del brukar jag dock uppleva att årsskiftet innebär något av en nystart, och jag är alltid ganska motiverad att lägga julen med dess excesser bakom mig och anta nya utmaningar. Mer träning, anmälan till något lopp, någon ny kurs eller någon annan förändring brukar stå på programmet. Nu väntar en väldigt spännande, ny utmaning inom några veckor, så det får räcka med den i år. Att försöka ta mig igenom det som väntar med hälsan i behåll, både för mig själv och det kommande barnet. Men jag kommer med spänning att följa resultatlistorna för att se om alla andra lyckas infria sina ambitiösa, idrottsliga löften!
 

 


lördag 3 januari 2015

Countdown

En kort uppdatering så här i början av det nya året. Julen har tillbringats i allsköns ro och nyårsafton i glada vänners lag. Därtill har den nyblivna nioåringen firats med några kalas. Målsättningen att inte föda före årsskiftet har uppnåtts, och nu siktar jag på att klara en, ett par veckor till. Därefter börjar jag vara ganska nöjd. Jag kan inte påstå att jag ser fram emot själva leveransen, men med tanke på hur diverse krämpor hopat sig, så orkar jag inte med detta tillstånd heller. Sover dåligt, svullen som en gris (vilket bl.a. medför att händerna domnar bort och värker på nätterna), ont i ryggen, täppt i näsan, svårt att vara upprätt eller sitta långa stunder med mera, med mera... Kanske är just syftet med alla vedermödor den sista delen av graviditeten just det, att man faktiskt ska börja längta efter förlossningen (även om man rationellt sett inser att det inte är något man borde längta efter, om man nu inte råkar finna en njutning i helvetisk smärta).

Och visst kan man även i andra sammanhang längta efter något smärtfyllt, annars skulle ju aldrig någon springa ett maraton, till exempel. Jag skulle dock välja maratonsmärta framom förlossningssmärta vilken dag som helst, den är på något sätt mer kontrollerbar. Mina tidigare erfarenheter av förlossningar är att det rör sig om en smärta man inte kan föreställa sig på förhand (ens fast man gjort det förr) och en känsla av att man inte riktigt har kontroll över kroppen. Man kan inte påverka det som händer och man får kämpa för att bevara självkontrollen och inte råka i panik. I motsats till maratonsmärtan är det dock en smärta som försvinner i princip samma sekund som barnet är ute, medan smärtan efter ett maraton kan vara rätt påtaglig lång tid efter loppet.

Nåväl, oavsett om jag vill eller inte och oavsett om jag ser fram emot det eller inte, så pågår nedräkningen mot förlossningen för fullt och ovissheten är stor; blir det imorgon eller om tre veckor? Det beräknade datumet är inte förrän om en månad, men med tanke på hur jag känner mig i dagsläget kan jag inte tänka mig att det går så länge. Det hoppas jag inte i alla fall. Om det inte händer något inom de närmaste två veckorna eller så, så är det lika bra att börja skotta snö, dammsuga och besöka gymmet igen. That´s a promise.


Förberedelserna börjar vara gjorda; den gamla vaggan som jag själv låg i är nerplockad från "fammos vindin" och bäddad och BB-väskan är (nästan) packad. Förlossningsmaraton nästa!