onsdag 25 maj 2016

Klung-rookie

I år ska det ske! Botniacyklingen the long version. 106 km. Just detta år är av flera skäl lämpligt för denna utmaning. Racern måste invigas, mitt onda knä omöjliggör löpning i någon större utsträckning men tillåter cykling, och dessutom måste det på något sätt anses tillhöra "allmänbildningen" att ha genomfört Botniacyklingen i dessa trakter.

Hittills har jag cyklat i min ensamhet, men i söndags var det premiär för cykling i grupp. Klungkörning. En hel vetenskap, som det verkar. Inte är det som en vanlig länk, när man bara snör på sig skorna och ger sig iväg, utan här var det snack om tecken hit och dit, hastighet uppför och nerför, kadens när man drar, när man inte drar osv, osv. Inte helt lätt att hålla reda på för en rookie.

Själva cyklingen gick dock bra och det blev säsongslängsta med 50 km. Snittfarten landade på 29,4 km/h, vilket såvitt jag förstår är helt godkänt. Lite trött i benen, stel i axlar och bak blev man förstås, men konditionsmässigt inte några större problem att hänga med. Och visst är det som de säger, att det är betydligt lättare att trampa i klunga än själv. Endast de stunder man själv drar får man ta vinden och trampa på, men när man ligger bakom är det betydligt lättare. Den största utmaningen för mig är nog tekniken. Cyklingstekniken i allmänhet och klungtekniken i synnerhet. Jag vågar inte ligga så nära den framförvarande som man borde, jag vågar inte ligga på utför och jag känner mig i största allmänhet som Bambi på hal is när jag ska ratta min racer. Men det blir väl bättre med tiden det där.
Hoppas att ingen av cyklisterna tar illa upp av publiceringen, men de är ju knappt igenkännbara i sina munderingar! Uppslutningen var riktigt god. Ses vi på söndag igen?

fredag 13 maj 2016

Segerns sötma

Det var en gång - för en vecka sedan - en landsvägsstafett kallad Korsholmsstafetten. Ni som inte läst tidningen, kollat Facebook eller Instagram  den senaste veckan eller annars lyckats undgå information om hur det gick, kan fortsätta läsa. Och givetvis alla ni som av andra skäl kan vara roade av att läsa denna blogg (trots att den uppdateras ruggigt sällan)!

Det var många år sedan Maxmo Sportklubb deltog med ett damlag i Korsholmsstafetten, men i år hade vi, trots de obligatoriska manfallen, lyckats få ett vasst lag på benen. Solen sken från en klarblå himmel, vattnet kring Replot låg stilla och temperaturen kröp över 20-strecket - en nära nog perfekt dag för löpning (eller snarare för att FÖLJA en löptävling, för själva springandet var det på tok för varmt).

Starten gick av stapeln i Solf och målet låg på Replot sportplan. Sträckorna var 8 till antalet; kortaste drygt 4 km och den längsta nästan 10. Vårt lag öppnade starkt och låg i täten redan vid den första växlingen. Och där stannade vi mer eller mindre nästan hela tiden, tills vi kunde korsa mållinjen som segrande damlag. En fin prestation av samtliga, en rolig dag med härlig löparsamvaro och ett trevligt minne för sämre tider.
Maxmo Sportklubbs damer på upploppet!
 
För min egen del måste jag väl säga att jag är efter omständigheterna nöjd med min insats, men jag fortsätter att sakna den lätthet och det flyt som jag tycker mig minnas ha haft i min löpning någon gång i urminnes tider. Det är tungt och slitsamt från början till slut. Nu var det ju för årstiden osedvanligt varmt och jag är inte alls van vid att springa i värme, så det är ju en (bort)förklaring. Dessutom är mitt knä fortfarande sjukt, och trots att det var "springbart" så kände jag av det hela tiden, mer och mer för varje kilometer. Det är svårt att springa avslappnat under sådana förhållanden. Man springer och väntar och känner efter, tänker "när ska det börja göra riktigt ont?", "tänk om jag måste stanna", och diverse andra negativa tankar. Lika illa som under loppet i Stockholm blev det emellertid aldrig, och jag tycker ändå att jag höll ihop det hela förhållandevis bra. Bra för att kännas så dåligt! Öppningen med 4.19 på den första kilometern straffade sig lite, och jag landade på en snittfart på 4.37/km enligt egen klocka. Godkänt således.
 
Och nog är det något visst med stafetter! Den där extra lilla nervositeten och ångesten förstås; "tänk om jag förstår det för hela laget", men också glädjen över andras och lagets prestationer, samhörigheten och tävlingsnerven. En fin dag som slutade på bästa sätt!
En skål efter målgång! Tack tjejer för en rolig dag!





Förutom ett damlag så ställde sportklubben även upp med två herrlag och två juniorlag. En stor löpardag för en liten klubb! Den äldsta dottern skulle springa sin första landsvägsstafett och var (som sig bör) väldigt nervös, varför jag lovade att springa med henne. Sträckan var inte mer än två kilometer men den innehöll en Replotbro, vilket innebar att den första halvan i princip gick uppför. Jag var inställd på att vi skulle få gå någon bit, men hon jobbade på och snart var vi uppe utan att ha gått, och sedan var det nedför. Hon blev så trött, så trött och sade att hon inte orkade mer. Vis av erfarenhet berättade jag att det förhåller sig så, att när man tror att man absolut inte orkar mer, så orkar man alltid LITE till. Till nästa stolpe, runt nästa krök, till mållinjen... Och det gjorde hon ju och till mål kom vi, utan att ha gått en meter. Mamma var stolt!
 
Min egen sträcka satt i benen och bron var inte någon lek heller för mig, och när dotterskapet satte in en spurt de sista metrarna var det knappt så att mamsen hängde med. Och det är väl så det ska vara. Gamlingarna får ge vika och ungdomarna tar över.
 
Det om det och nu laddar vi för West Coast Race om en knapp månad!