tisdag 29 november 2011

Äntligen!

Efter flera veckors torka var det äntligen dags att äntra löparskorna och trotsa mörker, duggregn och trötthet.


Inte gick det fort och inte blev det långt, men skönt var det i alla fall. Det vet väl alla löpare, att det alltid är det första passet som är värst efter ett uppehåll, sen kan det bara bli bättre! Ryggen och höften var lite mer samarbetsvilliga än senast så det finns hopp om en framtida löparkarriär trots allt. Men det är lustigt detta med löpning; för knappt 1,5 månad sen blev det pers på milen och nu är det knappt så att man tar sig en mil... Tror att min kropp skulle behöva lite skidåkning - men var i ... är snön?!?

Se där!

http://blog.svd.se/maratonbloggen/2011/11/27/veckans-lopare-charlotta-frantz/

fredag 25 november 2011

Den stora julpyntardagen!

...var det idag. Var ledig med barnen (som dock var en stund på dagis för att hälsa på Bamse som hade vägarna förbi!) och hann således med en del pyntande (vilket vi uppskattar alla tre). Är medveten om att detta ska föreställa en löparblogg, men eftersom löparsaldot för närvarande nästan är nere på noll kan jag väl i någon utsträckning anamma "inrednings- och pysselbloggtrenden" (antar att åtminstone släkten kan ha ett visst intresse av detta).

                                         Dottern lika pysslande som modern.

Hyacinter till "lilla jul"!


Julmys!


Även katten Kalle ska ha lite julfint!

Avslutningsvis blev det lite adventsbak. Saffransbullar med mandelmassa och apelsin som belöning efter avslutat dagsverke. Borde nog faktiskt springa lite efter det...

På tal om att springa kan jag avslutningsvis säga att även om motvationen och formen är dåliga för tillfället så är ambitionen desto större - anmälan till Berlin marathon 2012 är gjord...






tisdag 15 november 2011

Väderchock!!!

...för att citera kvällstidningstabloiderna. Fast något märkligt är det ju. Jag jobbade hemifrån idag och unnade mig en stavgångspromenad (ryggen tillåter inte löpning för närvarande) på lunchen, för att hinna njuta lite av det värdfulla dagsljuset. Och det var väldigt svårt att tro att det är den 15 november och endast en dryg månad till jul.



Inte en snöflinga så långt ögat når! Och inte nog med det...


Grönskande fält!

Och framför allt - prunkande rosor! Med knoppar!



Ja vad ska man säga? Ur led är vädret...

söndag 13 november 2011

Ur form

Det går trögt med löpningen nu. Ingen vidare motivation och kroppen verkar också föredra vila (eller alternativ träning) framom löpning. Förra helgen blev det ett angenämt halvlångt pass i terrängen och i tisdags snabbdistans (snabb och snabb...). Därefter lade kroppen in sitt veto och började strejka. På onsdag kändes det som att jag hade ryggskott eller kronisk kramp i hela ryggen. Dessutom har jag känt mig onaturligt trött hela veckan. Antingen är ryggmusklerna överansträngda och behöver stretching och massage, eller så bär jag på något dagisvirus som kanske satt sig i ryggen av alla ställen. I alla fall så blev det inte mycket till träning i slutet av veckan. Har försökt behandla mig med liniment (kan rekommendera Percutane), yoga, bastubad och spikmatta och nu känns det något bättre. Inte så pass bra att jag vågade mig på att springa idag, men väl en cykeltur blev det. Ca 3 grader, mulet, råkallt och hård (mot)vind, så det blev ett ok pass ur ansträngningssynpunkt ändå. I synnerhet när man har en barnsadel som tar all vind... Därefter blev det lite yoga på vardagsrumsgolvet. Yoga är verkligen en förträfflig träningsform och ett ypperligt komplement till löpningen. I synnerhet när man allt eftersom åren lider börjar känna sig allt mer stel i leder och muskler och man som jag även har ett väldigt stillasittande arbete. Oavsett hur stressig dagen varit och hur spänd i kroppen eller uppe i varv jag är så är jag alltid totalt avslappnad, tillfreds och mjuk i kroppen när jag kommer hem från mitt yogapass på onsdagskvällarna. Borde verkligen yoga varje kväll. Man kan lätt tro att det endast rör sig om avslappning och stretching, men faktum är att jag faktiskt brukar vara riktigt "limin" (i Sverige: ha träningsvärk) efter ett sådant pass. Det tar mycket på axlar, rygg och ben.

Hur som helst, eftersom kroppen känns lite trött, sliten och omotiverad efter löparsäsongen så ska jag framöver försöka ägna mig åt mer alternativ träning än annars. Yoga förstås, men även kanske något cykelpass då och då och någon kväll i simhallen. Och så hoppas vi på snö förstås och lite slit i Pinbacksspåret... Är det någon tid på året man ska vara ur löpform så är det väl faktiskt nu. Min yogainstruktör påstår att i yogatraditionen så anses den mörka årstiden, främst hösten, vara en tid för eftertanke, avslappning och lugn träning. Kroppen är inte lika alert och stark som under det ljusa halvåret. Så det gäller att lyssna på kroppen och träna sådant som känns bra. Känner man inte för ett stenhårt intervallpass så är det väl just en råkall novemberkväll man faktiskt kan strunta i att springa det; inga tävlingar att toppa formen inför och "beach 2012" långt borta...

I övrigt är väl detta även en tid för att planera inför nästa års löpning. Det brukar ju vara en bra motivationshöjare om något, att sätta upp mål och planera in tävlingar inför nästa säsong. Målsättningen måste ju alltid (åtminstone tills det av åldersskäl blir omöjligt...)vara att vara snabbare än föregående säsong. En miltid som börjar på 41 i stället för 42 - det skulle jag nog kunna leva med nästa år. Och en optimal dag borde jag även rimligen kunna komma ner mot 1.35 på halvmaran. Och så var ju tanken att få till det riktigt bra på Lidingöloppet också. Jag vill som sagt väldigt gärna springa Lidingö, men har nu även fått ett förslag om att hänga med till Berlin just den helgen. Lockande även det.... Antingen som supporter till min springade man och granne eller själv som maratonlöpare. Även om 42,2 km asfalt i sig inte ter sig särskilt lockande för mig just nu så vågar jag nog säga att OM jag bestämmer mig för Berlin så springer jag också. Inget ont om en supporterresa (till), men om jag väl kommer dit och ser de 40 000 på startlinjen så vill jag också stå där. Ett beslut måste alltså fattas. Inom en månad eller så.

Men inte ikväll! Nu blir det glögg framför Boardwalk Empire. Kan rekommenderas även det.

/ Lotta

lördag 5 november 2011

Den fåfängda löpningen

Det räcker med att öppna en löpartidning, besöka en löparaffär eller en löparblogg (annan än denna) för att inse att man i dagens värld ska vara snygg för att springa. Det ska vara färgmatchat, märkeskläder, smink och hårspray. Man ska vara smal, snygg och fräsch. Men vad hände med själva springandet undrar jag? Att flåsa, svettas och grisa fram i lerig terräng? Själva essensen i det hela. Jag är inte snygg när jag springer. Alltså är jag, med mångas mått mätt, ute. Ändå är det just det jag uppskattar med löpningen; att bara få vara, svettas och flåsa, springa själv i skogen utan att någon behöver se mig. Visst köper jag löparkläder och -utrustning då och då, men mest för att jag behöver det eller för att jag hittar något förhållandevis billigt, och inte för att jag måste ha det senaste eller snyggaste på mina löppass. Jag tycker egentligen inte om att shoppa "vanliga" kläder heller, utan gör det mest för att jag måste (man måste ju kunna gå till jobbet). Jag skäms inte för att inte ha de senaste märkeskläderna eller rätt märken. Jag springer fortfarande i ett Craftunderställ från -89; inte är det snyggt men det funkar.

Osannolikt bra kvalitet. Nackdelen är att man måste tvätta det ganska ofta...

I våras skulle jag köpa löparglasögon. Jag behövde något för att skydda mina ögon från starkt solljus, som är bekvämt och ser helt ok ut att ha på sig. Jag kunde ha gått till Löplabbet och köpt ett par brillor för 1 000 spänn. Men så hade jag vägarna förbi Biltema, och se där!

Mitt ibland biltillbehören, ficklamporna och cykelpumparna hittade jag löparglasögon för 59 kr styck. Två par för 118 spänn. Som hittat och hur bra som helst. Lätta, bekväma och inte fula som stryk. Allt man kan begära.

Och vad vill jag säga med detta inlägg? Inte så mycket egentligen. Att jag är en snålål? Kanske. Eller att det viktigaste med löpningen för mig inte handlar om märken och utseende, utan om att få min kropp att göra det jag vill och njuta av det. Tid för mig själv, avkoppling, uppbyggnad för kropp och själv. Inte så att jag inte respekterar alla dem som vill ha de senaste kläderna och mest uppseendeväckande skorna - det är individens val. Men jag tycker att det är befriande med en sport där man kan dra på sig en undertröja från -89, rabatterade skor köpta på nätet och solbrillor från Biltema och köra järnet. Det är resultaten och inte outfiten som räknas. Det är skönt att ställa sig på startlinjen som en trött, medelålders tvåbarnsmamma i urtvättade tights och springa skiten ur snygga, stylade 20-åringar. Det handlar bara om att springa. Det är allt som är viktigt. För oss alla.

tisdag 1 november 2011

På resande fot

Den senaste veckan har varit hektisk. Konferens, flytt till nya lokaler med jobbet och en resa till Frankfurt. Löpningen har fått stryka på foten lite grann, vilket i och för sig passat mig rätt bra eftersom jag känner för att vila just nu. För att inte bli alltför försoffad har jag i alla fall försökt hitta någon liten stund när jag kunnat unna mig en löptur. Med tanke på allt flängande den senaste veckan har löpningen också fått en något mer internationell touch; i stället för en vanlig tråkrunda hemma har det blivit löpning både här:

Sandhamn i Stockholms skärgård. En riktig Saltkråkan-idyll med vindlande små gränder mellan pittoreska hus.

...Och här:

Längs Main i Frankfurt. En väldigt vacker flod och en trevlig stad, som gjord för löpning. Även vänliga människor, god mat och skönt väder. Ett förstår jag dock inte - hur kan man tycka att det är ok att George Clooney, Brad Pitt & co pratar dubbad tyska i TV?!? Det är fullständigt omöjligt att titta på. Tror att bottennoteringen är Forrest Gump: "Lauf Forrest, lauf!"

Hur som helst; för mig blev det en kort, skön löptur längs Main, medan andra kämpade i 42 km. Min man t.ex. I mål kom han efter en strong kamp, men det var nog inget lopp som går till historien som ett "kanonlopp".

Att bära medaljen i omedelbart anslutning till loppet är fullständig föreståeligt och respektabelt men att - såsom vi såg ett sällskap tyska herrar göra - bära medaljen när man klätt upp sig och gått ut för att äta på fin restaurang på kvällen, det är INTE ok. Det är bara töntigt. Hur tänkte de där? Att vi andra gäster skulle ställa oss upp och applådera?!?

En som faktiskt skulle ha förtjänat att bära sin medalj t.o.m. på restaurang var Wilson Kipsang, som sprang maran på 2 timmar, 3 minuter och 42 sekunder. Förstå det!!! Han springer 42 km med en genomsnittlig fart på under 3 minuter per kilometer! Det är fullständigt osannolikt. Knappt så att jag hann fotografera honom när han flög förbi.

Respekt Wilson!
 
Hemma i soffhörnet igen nu, skönt!

/ Lotta