tisdag 24 juni 2014

En riktig löpare?

Vad innebär det att vara löpare? Per definition måste man väl anses vara löpare om man ägnar sig åt löpning i någon utsträckning, oavsett om det så är två eller tio gånger i veckan. Även om jag säkert hör hemma under epitetet löpare, händer det ibland att jag inte känner mig som en sådan. Jag kan längtansfullt läsa andras bloggar och om vilka avancerade pass de har genomfört, eller avundas alla de löpare som kikar ut från löpartidningarnas sidor med sina snygga löparkroppar. Jag tycker att alla andra är så duktiga som springer så ofta eller så fort eller så snyggt. Jag kan få mindervärdeskomplex och prestationsångest, och känna att jag inte tillhör skaran ”riktiga löpare”. Jag springer ju inte särskilt ofta, jag börjar inte alla mina dagar med en morgonlänk, jag springer inte intervallpass varje vecka, jag väger inte 47 kg och jag kan emellanåt ligga på sofflocket en hel vecka utan att ägna mig åt löpning (utan att för den skull få dåligt samvete). Får man kalla sig löpare då?
 
Men å andra sidan, det finns även saker som talar för att jag faktiskt kan betraktas som en medlem i löparsläktet. Löpningen har blivit en livsstil, även om den inte är hela mitt liv (eller ens halva). Jag är löpare, eftersom jag i alla fall i viss mån planerar mitt veckoschema utifrån några löppass. ”Kvalitetstid” för mig är en länk i min ensamhet en tidig vårmorgon eller att få snöra på mig skorna och ge mig ut i skogen efter en avklarad arbetsvecka. Svettdoft från välanvända träningskläder är en pikant inredningsdetalj i min tvättstuga. Mitt nästa större inköp under planering är ofta ett par löparskor. När jag går för att shoppa kläder kommer jag alltid hem med sportkläder i stället, och har aldrig något att ha på mig när det är fest (såvida inte temat är ”löpning”).
 
Man är också löpare, när man bedömer olika sträckor utifrån om de är möjliga att springa. ”Till jobbet är det 20 km, det är ju knappt en halvmara!”. Man är löpare, när man osökt tänker på tiden det tar att avverka en kilometer, när man hör tidsangivelsen 4.30. Som löpare kan man kan få en akut längtan efter att springa, när man ser en fin skogsstig eller en inbjudande grusväg. En löpare kan planera en semester utifrån ett lopp, och huvudattraktionen under en weekend på tumanhand i en storstad kan vara att springa ett halvmaraton.
 
Jo, nog finns det väl några egenheter som talar för att jag faktiskt är en löpare. Och en del löparegenheter jag saknar. Så jag tror jag fortsätter att läsa andras löparbloggar och drömma mig bort, och tänka att en dag, då ska minsann jag också vara så där duktig. En riktig löpare.
Vy från en löpares tvättstuga med dess svettdoftande innehåll. Reglerna är klara - if you wear it, you wash it!
 

lördag 21 juni 2014

Midsommar!

Så var vi där igen, i medlet av sommaren när nätterna är som ljusast. När det igen vänder och vi går mot mörkare tider, trots att sommaren knappt börjat. Årets upplaga av midsommarafton inleddes på ett vädermässigt oroväckande sätt, med spillande regn. Men efter regn kommer solsken och vädergudarna brukar tendera att avsluta midsommaraftnarna på ett bra sätt. Så och detta år; regnet ersattes av solsken och trots att det var något kylslaget så fick vi en fin och traditionell midsommarafton.                         
Det blev jordgubbar...
...ett festligt långbord i glada vänners lag...
...grillbuffé tillredd av "Masterchef(s) Nedrankull"...
...små grodorna kring midsommarstången...
...ett sent kvällsdopp från bastun av några hugade...
...och lite välgörande värme framför brasan.
 
Träningen har väl hittills mest bestått av grodhopp runt midsommarstången och diverse grenar i aftonens femkamp, löpningen har det varit sämre beställt med. Helgen är dock inte slut än så hoppet om lite midsommarlöpning lever alltjämt. Fortsatt glad midsommar kära läsare!
 

måndag 9 juni 2014

West Coast Race 2014

Efter fjolårets andraplats i motionsklassen i West Coast Race var målsättningen klar – Maxmo Sportklubb skulle kamma hem förstaplatsen! Det är något speciellt med stafetter; de är väldigt roliga, men samtidigt ytterst nervositetsframkallande då man vet att en dålig insats av en själv betyder en dålig insats för hela laget. Inte vill man ju vara den som förstör medaljchanserna! Nu hade vi – helt i enlighet med gällande regelverk – valt att dela på ganska många sträckor. Dels för att kunna hålla så hög fart som möjligt, dels för att så många som möjligt skulle få vara med. Och enbart klubbmedlemmar! Ifjol förde vi en jämn kamp mot Hop-Hab team, men förlorade sedermera guldet med några minuter. I år startade vi snabbare och hade i princip detta lag bakom oss hela tiden, men däremot drog närpeserna i Näsby city tiim i väg i en våldsam fart från början. Nu hade jag inte möjlighet att följa loppet i detalj riktigt från början, men jag tror att vi som mest låg ca 7 minuter bakom. Dessutom drogs  vi med Oravais IF som vägrade ge sig; ömson låg ”Årvas” före och ömsom vi. Rafflande så det förslog! Vi hoppades, men vågade väl kanske inte riktigt tro, att vi faktiskt skulle bärga guldet. Men efter en oerhört jämn laginsats (förutom några ”stjärnor” som snittade kilometrar under 4 minuter så tror jag att alla andra höll kilometerfarter mellan 4 och 4.30), avslutade vårt ankare synnerligen starkt och kunde gå förbi och ifrån Näsby på sista sträckan och ta oss först i mål. Vi vann guld! Vi lyckades med vår målsättning, och dessutom var vår totaltid 10 minuter bättre än ifjol. Inget lag är starkare än dess svagaste länk, och förmodligen var det just vår jämnhet som avgjorde till vår fördel. Ingen som ”klappade igenom”, utan alla gjorde precis vad de skulle. Så nu har vandringspokalen bärgats hem till Maxmo för det kommande året och målsättningen inför nästa år står därmed naturligtvis också klar: pokalen ska försvaras till varje pris!
 
Om jag ska orda något om min egen lilla insats så kan jag säga att den var godkänd, men inget extra. Någon perfekt dag och något perfekt lopp hade jag inte. Det var oerhört varmt (och från Kärklax mot Kaitsor är det förb-t backigt!) och jag tyckte att jag fick slita från första metern till den sista. Aldrig kom jag in i något bra ”flyt”, utan det var bara tungt, tungt, tungt. Och ändå var snittkilometertiden inte bättre än 4.19. Jag delade den 10 kilometer långa sträckan mellan Kärklax och Kaitsor med min make, och aldrig har jag väl varit så glad att se honom som då jag såg honom stå och vänta på mig vid vägkanten efter 5 km. Jag hade nog inte orkat många meter till med bibehållen fart. Maken avslutade sedan sträckan något starkare än vad jag påbörjat den, så helheten blev inte så pjåkig.
 
Efter avslutad plåga var sedan det roligaste kvar – att få följa de kvarvarande löparnas vedermödor! Det var en varm upplaga av WCR och många hade liksom jag själv nog problem med värmen, men alla bjöd som sagt på en kämpainsats. Tyvärr hade jag inte möjlighet att följa loppet ända fram till mål och missade därför själva prisutdelningen och att få gotta sig åt segern på de andra lagens bekostnad (skadeglädjen är väl den enda sanna glädjen?), men klubben var ändå väl representerad.
Tack Maxmo SK för en härlig dag!

onsdag 4 juni 2014

Die Hausfrau

Att vara ledig en dag mitt i veckan ibland är inte dumt. Man hinner med allt det där "lilla extra" som man knappt har en chans att hinna med annars. Som att unna sig en timslång, ytterst välbehövlig massage, agera trädgårdsmästare och köksmästare, underhålla sina barn och mata sin husdjur...

Köksmästaren har tillrett...
...en ytterst delikat och näringsriktig nässelsoppa. Av primörer plockade på den egna gården.

Vidare har tillverkats rabarberdricka, även den av egenodlad rabarber.
 

En ledig dag kan även erbjuda möjlighet till träning dagtid. Idag har det hittills som sagt blivit ett massagepass, och måhända blir det även en lugn länk ikväll. När man som jag unnar sig massage alltför sällan skriker de stela musklerna efter lite omvårdnad, och massagen brukar inte alltid vara en helt angenäm historia. Jag är nog dock rätt tålig när det gäller det och jag vill att massören verkligen tar i så att det känns, ibland så att man nästan vill krypa genom bänken. Det känns som att det verkligen gör nytta då, när de motspänstiga hamstringen tvingas ge upp och mjukna av massörens bestämda händer.
 
Igår kväll fick jag till ett av de tyvärr alltför sporadiska besöken på det lokala gymmet.
Jag har ju det där lilla "problemet" att jag inte riktigt upplever mig träna om jag inte blir andfådd och svettig, men åtminstone dagen efter kan jag konstatera att gymträning nog är väldigt bra i alla fall. Igår var vi bara några ensliga själar där och det var ingen utrymmesbrist, så det gick bra att köra ett program utan kötid. Tror att jag fick till en ganska bra och mångsidig träning för armar, rygg, mage och ben, åtminstone känns det så idag. Även om besöken under sommaren måhända kan bli ganska sporadiska, så är ambitionen att försöka utnyttja det fina gymmet betydligt mer till hösten. Jag tror inte att jag är ensam om den tanken...