måndag 27 maj 2013

Magisk massage!

Massage måste ju nästan vara det närmaste paradiset man kan komma i den jordiska världen. Att man (jag) unnar sig det så sällan! Man borde ju gå kontinuerligt så att kroppen inte ens hinner hamna i det där "rigor mortis"-stadiet jag brukar tjata om, men tiden går och man märker egentligen inte efterhand att man blir spändare och spändare utan först när det gått för långt blir det uppenbart; när ryggen värker, benen stramar och nacken knakar - då pallrar man sig iväg till den där bänken. I alla fall jag.

Dagens 1,5 h långa massage var alldeles underbar. Lite plågsam mellan varven visserligen, men så tycker jag att det ska vara. Det SKA kännas lite. De fiolsträngsspända musklerna ska låta om sig och spjärna emot lite innan de ger efter. Men mest av allt var det skönt. Nästan så att jag dåsade till en stund där på britsen. En rejäl omgång för rygg och ben. Lite mörbultad nu. Men ack så nöjd. Nu blir det bot och bättring på massagefronten. Bokade redan idag en ny tid om en månad. Jag längtar redan.

tisdag 21 maj 2013

Sköna länkar och dagens hälsotips

Allt sedan vadhaveriet har jag tagit det ganska lugnt. Länkat en del, men lugnt och långsamt. Helgen tillbringade vi i Sverige där det blev några löpturer på gamla jaktmarker; på lördagen en alldeles underbar runda i "Kairospåret" i Runby och på söndag en tur längs Norrviken i Bollstanäs. Det är alltid så roligt att springa i nya omgivningar. Vi hann även återse vår gamla gata...
...den kära Bokvägen! Med viss saknad naturligtvis, det var ju ändå vårt hem under 8 år. Härligt dock att man har möjlighet att återse omgivningarna då och då genom att hälsa på vänner (som dessutom alltid bjuder på alldeles förträffliga middagar!).

Även denna kväll blev det en kortare löptur. Benen opponerar sig fortfarande och något tempo är inte att tänka på, men det är skönt att emellanåt bara "länka" utan att tänka på tid och distans och tempo.  En solig försommarkväll, 23 grader, vindstilla och ännu välsignat krank(mygg)fritt. Säsongens linnepremiär! Löpning längs elljusspåret, omgiven av försommarljusgröna björkar och kvittrande fåglar. Avslutningsvis lite barfotalöpning och yoga helt ensam på den sammetsmjuka gräsmattan på sportplan. Knappast gjorde dagens pass mig till en så mycket bättre löpare, men definitivt till en bättre människa.

Väl hemma belönade jag kroppen med naturens egen doping:
Inte ett urinprov, ej heller utspädd Fairy, utan något så enkelt som nässelavkok. Som faktiskt smakar bättre än det ser ut. En av de nyttigaste växterna vi har häromkring, sprängfylld av vitaminer, mineraler och antioxidanter. Bara att bege sig ut med kökssaxen och handskar, plocka och koka. Voilá!

torsdag 16 maj 2013

OMG!

Eller något i din stilen sade fysioterapeuten när hon kände på mina vader. Hur har du kunnat springa med dessa? Är det en vad eller en tegelsten? Begynnande rigor mortis på min ära. Nä, allt det där sade hon inte. Men förbarmade sig över mina stackars vader, det gjorde hon allt. Ganska snabbt kunde hon konstatera att det knappast rörde sig om hälsporre, någon annan inflammation eller skada i rörelseorganen (vilket i och för sig var ett positivt besked), men att jag är groteskt spänd i vadmuskulaturen. Så spänd att det bildats knutor. Detta har sannolikt bidragit till att jag fått sjukt i hälen. "Så här ska en avslappnad vad vara", sa hon och visade på sin egen som dallrade när hon rörde den. Sedan rörde hon min... eller försökte, men den rörde sig inte alls. Faktiskt som en tegelsten, nästan bokstavligt. Så det faktum att det inte har känts bra att springa på sistone är kanske inte så konstigt. Och det har inte bara känts dåligt, tydligen har det synts utanpå också. Efter den sista cuptävlingen fick jag höra av min far att det såg väldigt stelt ut och att jag knappt hade något löpsteg att tala om. Nä tack, det kände jag allt. Inte är det normalt att behöva stanna och stretcha för att kunna ta sig i mål. Visst har jag (som faktiskt har en liten massageutbildning i bagaget) insett att jag borde gå och massera mig, men ni vet hur det är, det är mycket annat att göra, det glöms bort och tiden räcker inte till... Fick en del massage av fysioterapeuten idag och redan det hjälpte och lindrade ömheten i hälen något. Måste snarast beställa tid för ytterligare en riktigt ordentlig omgång. Gärna en sådan där man ligger och kallsvettas och önskar att man kunde krypa genom britsen när den djupa vadmuskulaturen knådas riktigt hårdhänt. Ingen "salongsmassage" här inte utan hard core-varianten. Fruktansvärd så länge den varar men precis vad man behöver för att lösa upp spänningarna. Det ska jag nog "unna" mig. Och så ta det lite lugnt med löpningen några dagar och stretcha mycket. Så får det bli. Sen ska vi se om jag inte är tillbaka på banan igen!

tisdag 14 maj 2013

Motionscupen, finalen

Så var motionscupen över för i år. Tack gode Gud! Inga fler ångestladdade, stenhårda, slitiga, bya-interna tävlingar förrän nästa år... Men roligt har det varit också; ett delikat tävlingsupplägg som man fått njuta av tillsammans med likasinnade. Lite väl intensivt kanske för en sådan som jag, som visserligen är rätt uthållig men inte tillräckligt stark för att klara av så många hårda lopp på så kort tid. Eller för att klara av dem problemfritt snarare. Jag har ju besvärats av ytterligt stela baklår en längre tid. Idag kände jag som vanligt av det redan från start och det blev så pass illa att jag faktiskt fick stanna 1 km före mål och stretcha låret som krampade. Lyckades få det att släppa lite så att jag kunde ta mig i mål, omsprungen av nästan alla... Något kanonlopp blev det därmed inte och jag var som sagt nästsist(!) i mål av alla tävlande. Det blir ju lite så med detta upplägg; om man såsom jag gjort försöker springa så hårt som möjligt redan från det första loppet så kommer man aldrig att hinna upp sådana löpare som börjat rätt lugnt och sedan förbättrar sig så pass mycket som man "får" i varje lopp (dvs. utan att få poängavdrag). Nåja, alla gör ju som de vill, man jag ser cupen mest som ett bra sätt att få upp farten och komma i form till sommaren; det främsta målet är inte att komma åt den mest gyllene pokalen... Hur som helst, för att säga som Orup eller vem det nu var så "är jag glad att det är över"; denna kropp behöver vila från maxlopp ett tag.

Nu var ju inte dagens lopp "jättedåligt" tidsmässigt, men eftersom känslan under löpningen var dåligt lämnade en viss bitter eftersmak. Sträckan var den samma som i den första deltävlingen och jämfört med den var jag faktiskt lite snabbare, trots att jag blev tvungen att stanna. Snittkilometertiden blev 4.22 och samtliga cuptävlingar har haft snittfart under 4.30, så inte kan jag vara missnöjd. Jag är ju trots allt bara en vanlig motionär...

fredag 10 maj 2013

Motionscupen, tävling 4 (5)

Det går upp och det går ner. Igår kändes det som att jag led av rigor mortis och idag lyckades jag faktiskt springa motionscupen. Konditionsmässigt helt ok, men jag besväras alltjämt av känslan i benen. Visst ska det göra lite ont när man springer hårt, men i så fall ska det vara en smärta som beror på ansträngningen och mjölksyra och inte smärta som sitter djupt i alldeles för korta muskler redan före start. Nåja, smärta eller ej, cupens femte deltävling sprang jag i alla fall, den fjärde för min del. Ett väldigt alternativt fredagsmys. Ångest före start och sedan en halvtimmes ren och skär plåga. Men ändå - ett sådant perfekt sätt att tillbringa fredagskvällen! Härlig löpargemenskap, en rejäl genomkörare för kroppen efter en veckas stillasittande på kontorsstolen och idag dessutom en trevlig avslutning med gemensamt pizzaätande och en öl.

Själva loppet då? Trots smärtan gick det bra - 6 km på 25.20, vilket ger ett snitt på 4.15/km. Bra för att vara så pass tidigt på säsongen.

Avslutningsvis en bild som inte har något som helst att göra med blogginlägget. Bara för att de är så underbara:
Småkissorna!
 
2 dagar gamla och totalt hjälplösa. Kan det bli mera hjärteknipande? Om vad de ska kallas tvistas det här i hushållet. "Allan" och "Donatus"- efter den tidigare husägaren på Dalabackan - tycker vi som tillhör den äldre generationen, "Murre" och "Murran" säger det yngre gardet... 

torsdag 9 maj 2013

The botten is nådd?

Nu är det inte bra ställt med löparen. Eller löpare och löpare, ledbruten gammal tant snarare. Känslan i kroppen är inte ok. Känslan i benen är inte ok och känslan i hälen är definitivt inte ok. Idag har jag varit trött, trött, trött och dragits med en molande huvudvärk hela dagen. Hela kroppen har skrikit vila. Då är det viktigt att man lyssnar. Man inser hur lätt det är att korsa den där gränsen, att ignorera de varningssignaler som kroppen desperat försöker sända och gå in i väggen. Många gör det och jag förstår att det händer. Det är mycket krav, press och stress i dagens samhälle och man kör bara på utan att känna efter. Jag påstår inte att just jag skulle vara så klok att jag kan bromsa i tid, men jag gör i alla fall mitt bästa för att lyssna på kroppen och känna efter. På sistone har det varit ganska mycket på många fronter; en jobbrelaterad tent som skulle läsas på och klaras av, tre intensiva cuptävlingar inom en dryg vecka och därtill en halvmara. Jag tror att de krämpor jag drabbades av under halvmaran och den stora trötthet jag känt nu efteråt är min kropps sätt att tala om för mig att jag måste ta det lite lugnt nu. Jag tränar och tävlar inte mycket jämfört med många andra, men det är livsfarligt att jämföra. Man måste lära sig var ens egen gräns går. Det är inte bara träningen i sig utan den i kombination med allt det andra; heltidsjobb, familj, fritidsintressen, husrenoveringar, föräldramöten, hushållssysslor... Jag skulle aldrig klara av att träna varje dag, då skulle jag helt säkert bli utbränd. Träningen ska inte bli ytterligare ett stressmoment i tillvaron, ytterligare ett "måste" man ska bocka av i kalendern varje dag. Då har man glömt det viktigaste, essensen i det hela och det grundläggande syftet med träningen - att må bra och hålla kroppen i form. Träningen ska vara lustfylld, uppbyggande och välgörande, inte nedbrytande för den enda stackars kropp man har. Sedan så är det väl så för de flesta av oss som håller på med något som är prestationsinriktat, att man har vissa målsättningar och ambitioner. Visst kan man springa "bara för att springa", men för alla oss som har den där lilla inneboende tävlingsinstinkten är det svårt att "bara springa". Man jämför sig kanske med andra men framförallt jämför man sig med sig själv, man strävar ständigt efter nya mål och vill vara bättre än vad man var förra gången. Och det är väl bra, att ha lite "jävlar anamma", men det får aldrig bli på bekostnad av välbefinnandet.

Någon vägg har jag mig veterligen inte gått in i än, men en mindre svacka befinner jag mig onekligen i. Den häl som plågat mig lite till och från de senaste åren verkar vara riktigt irriterad nu, så det är dags att kolla upp den. Att baklåren är så strama och nästan krampar när jag springer beror säkert på det ganska intensiva tävlandet på kort tid; kroppen är inte tillräckligt stark för det. Ett par cuptävlingar återstår och förhoppningen är att kunna delta, men i övrigt måste det bli fokus på lite mer rehabiliterade träning ett tag framöver. Jag saknar yogan; jag har försummat den hela vintern och detta är nog kroppens sätt att "tacka" mig. Tanten måste stretcha, yoga och andas. Kanske meditera lite också. Varva ner. För från botten finns det bara ett håll. Uppåt!

söndag 5 maj 2013

Helsinki City Run

Fågel eller fisk? Tja, snarare något mittemellan. Fjäril kanske. Fast en något skadskjuten sådan. Betydligt närmare bottennotering än pers. på gårdagens halvmara. 1.40.05 skriver vi resultatet, ynka 5 sekunder från att åtminstone vara under 1.40. Nåja, jag ska väl vara lite snäll mot mig själv. Det är tidigt på säsongen. Detta var det längsta jag sprungit i sträck sedan Berlin maraton. Cuptävlingarna måste ha tagit på mer än jag trodde för mina hamstrings strejkade och var knappt att räkna med under loppet. Det gjorde ont i lårens baksidor ändå från start och benen ville inte vara med. Så det blev ett ganska kämpigt lopp, trots att det inte var något större problem med flåset. 1.40 är ju inte dåligt heller, men trots allt 5 minuter från den tid jag sprang förra sommaren. Upplevelsen är väl dock det viktigaste, och den var trevlig. Loppet i sig kan jag absolut tänka mig att springa igen, men förhoppningsvis med lite mer samarbetsvilliga ben.
Lyckligt ovetande för start...
 
Helsinki City Run är Finlands största lopp och då kan man kräva vissa saker, så jag ska avsluta med att gnälla lite... Det rör sig om ca 15.000 personer som springer och som behöver lämna sina överdragskläder någonstans. Det säger sig självt att man måste avsätta ganska mycket plats för detta ändamål. Kan inte förstå vem som kom på den lysande idén att slussa upp alla löpare längs en smal trappa till läktaren för att lämna väskorna, och sedan ner igen nedför samma smala trappa. Det var kaos och endast tur att inga tillbud (såvitt jag kunde se) inträffade. Loppet har väl vuxit ganska mycket under de senaste åren och man kan misstänka att arrangören inte riktigt  hängt med. 15.000 löpare ÄR många och kräver genomtänka arrangemang. Sedan så kan man ju ha vissa mindre synpunkter också, som att det var lite dumt att ha kaffet direkt efter målet och inte där man fick allt det andra ätbara, och att säkerhetsnålarna till nummerlappen var gigantiska vilket medförde hål i tröjan, men det låter kanske lite FÖR negativt... Ett trevligt lopp, absolut, och vi återvänder säkert.
Vädret var skönt och det gick att ta igen sig i gröngräset efter loppet med en kopp kaffe och en konjaksskvätt. Alkohol och idrott hör visserligen inte ihop, men tipset att ta en "liten" direkt efter ett långlopp för att lugna en upprorisk mage funkar faktiskt, ofta mår man ju lite halvdåligt ändå, men det värsta "bubblet" brukar lugna ner sig lite.
 
Jag har som bekant haft en del problem med min hälsena de senaste åren, men inte värre än att jag kunnat springa. Under senare tid har det onda dock börjat sprida sig från själva hälsenan ner under hälen. Jag har försökt ignorera det och har inte sökt professionell hjälp eftersom jag inte vill ha ett negativt besked, men efter gårdagen går det inte att förneka problemet längre. Idag har det varit värre än någonsin och jag har t.o.m. problem med att gå normalt. Man ska väl inte dra några slutsatser utifrån självdiagnoser på Google, men symptomen påminner misstänkt mycket om hälsporre. Nu är det nog bara att ta skeden i vacker hand, boka tid till farbror doktorn eller fysioterapeuten och hoppas på att inte resten av säsongens löpning är spolierad...

fredag 3 maj 2013

Mot hufvudstaden!

Fullt av prövningar är detta livet. Det är väl så det ska vara, så att man känner att man lever. Idag utsattes jag för en intellektuell prövning i form av tentamen i placeringsärenden. Om man ska tro det facit som redan ligger ute på nätet är jag godkänd, så jag kan med gott samvete lägga pluggandet bakom mig. Ingen rast och ingen ro emellertid, imorgon är det dags för nästa prövning. Av det fysiska slaget denna gång. Helsinki City Run på programmet. Säsongens första halvmara. Fågel eller fisk? Jag vet inte. Jag har inte sprungit längre pass än 15 km sedan Berlin maraton förra hösten. Tränat har jag dock gjort; en hel del skidåkning under vintern och löpning sedan marken blev bar. Utifrån de tre cuptävlingar jag deltagit i kan jag dra slutsatsen att farten i kroppen är någorlunda, men ovisst är hur långt den räcker. 21,1 km ÄR ganska långt om man ska försöka hålla något slags tempo. Jag vågar inte spekulera utan tar det som det kommer. Knappast pers, men förhoppningsvis ingen bottennotering heller. Roligt ska det dock bli, i synnerhet som man får bege sig till huvudstaden på minisemester. Av det faktum att resultatet i loppet kan bli högst medelmåttigt ska min vistelse icke få fördunklas, ty nöjen utöver löpningen torde vara otaliga. Hotellvistelse, middag på stan, måhända lite shopping... Ja, inte kommer det att gå någon nöd på mig. Bara jag får den där halvmaran sprungen.

Vilka ska jag ta? Är det klokt att satsa på något mer dämpning med tanke på att sträckan är lång och hälsenan fortsättningsvis ganska öm, eller ska man köra hårt med lättviktare á la Haile? Ett beslut måste fattas.
 
See you after race!