fredag 29 maj 2015

Avslutningar och maratider

Jag är maratonänka för närvarande, och jag måste villigt erkänna att jag nog hellre befinner mig på den här sidan potten, tryggt nersjunken i soffhörnet, än liggandes sömnlös, svettig och ångestfylld någonstans i den kungliga huvudstaden, i väntan på att vakna upp till en ny dag innehållande en maratonstart. Den dag jag känner mig vältränad, förberedd och i form vaknar jag gärna upp till den dagen, men den är inte nu. Med spänning kommer jag att via diverse medier följa makens och andra bekantas via Dolorosa längs Stockholms gator imorgon.

Här hemma gick en era i graven idag då den yngre dottern tillbringade sin allra sista dag på dagis. Någonsin. Hela 5,5 år har hon varit ett dagisbarn, men det känns som igår hon började. Både jag och personalen fällde nästan en tår av vemod, medan den blivande skolflickan själv tågade ut genom dagisgrinden med högburet huvud och med siktet inställt på skolan. Det är väl tur att man inte behövde stänga den där grinden för allra sista gången; vi har ju ännu en som ska den vägen vandra så småningom.

Imorgon firas skolavslutning för den förstfödda och just den dagen brukar jag alltid tydligt kunna dra mig till minnes min egen skoltid. Visst var det något speciellt med avslutningen. Ett oändligt långt sommarlov och en ännu oändligare framtid låg framför en, solen sken och häggen stod i blom. Jag kan ännu idag återkalla den där känslan av barnslig glädje och frihet när det är dags för skolavslutning. Även om mitt "sommarlov" numera måhända innehåller något fler förpliktelser än barnens, så ser jag fram emot det även jag. Det är allt något speciellt med den där första spirande, skira försommargrönskan när en "lång" sommar ligger framför en.
På tal om något annat så vet ni som följt mig att jag beklagat mig över sonens något bristfälliga sömnrutiner. Men problem är till för att lösas, och eftersom han inte verkar vilja sova stillastående så är det väl jag som får röra på mig. Om inte berget kan komma till Muhammed så får Muhammed komma till berget, eller hur det nu var. Min lösning på problemet är denna:
En löparvagn! Ännu är han kanske något för liten för att platsa i den, men ge honom någon månad till av ohämmat ätande så fyller han nog ut den. Enligt tillverkarens utsago ska den utöver vanliga vägar fungera även i "terräng" (förmodar att man menar grusvägar och inte Lidingöloppet...), så jag ser fram emot många givande kilometrar i närområdet med den. Håll utkik!

Jag önskar avslutningsvis ett ärligt lycka till åt morgondagens maralöpare och känner en lika ärlig lättnad över att jag inte är en av er denna gång! Känslan när man korsar mållinjen är dock oslagbar och den, om inte annat, avundas jag er!

fredag 22 maj 2015

Barnvagnsintervaller

Jag försöker njuta av nuet, uppskatta naturen när jag är ute och vara tacksam för att jag faktiskt förmår vara ute och röra på mig. Och för det mesta funkar det; jag är ganska nöjd och tacksam. Men. Någonstans finns det där lilla fröet av oro, den där djävulen som sitter och viskar i örat. Tänk om du bara kommer att kunna mysjogga resten av livet? Tänkt om du aldrig lyckas komma i samma form som tidigare? Tänk om du inte kan? Tänk om du inte vill? Å ena sidan är det skönt att bara jogga omkring sakta, vara ensam med sina tankar och njuta av naturen. Å andra sidan är det också skönt att plåga sig med 5x1000 meter i maxfart (i alla fall efteråt) och känslan att gå i mål på ett maraton är obeskrivlig. Jag rannsakar mig själv och frågar mig om jag är beredd att betala det pris som krävs för att få uppleva detta igen. Tidigare hade jag två och nu har jag tre prioriteringar som är viktigare än alla lopp i världen. Jag varken kan eller vill lägga all min fritid på träning. Och om jag nu skulle vara beredd att försöka ta mig tillbaka, pallar denna snart 40-åriga kropp det? Ibland tror jag inte det, när jag känner mig helt slut och det smärtar här och där efter en högst alldaglig joggingtur. Fast å andra sidan, om man har lite perspektiv på saken, så är det inte ens fyra månader sedan jag födde barn efter en ganska djävulsk graviditet, och jag tror att jag säkert är ganska lyckligt lottad och kan träna mer än många andra i motsvarande situation. Men ni vet, man är ju aldrig nöjd och man jämför sig med sitt yngre, bättre jag och har svårt att acceptera att man är något annat.
Veckan har bjudit på några styrkepass och en barnvagnslänk med några backintervaller. Sonen är för tillfället som sagt väldigt mammafokuserad och har stenkoll på att jag inte lämnar vagnen ur sikte när han ligger i den. Så fort jag parkerar den slår han upp sina blå (och sin tandlösa) och pockar på uppmärksamhet, för att sedan somna så skönt igen när man fortsätter rulla. Min länk gick ut mot den härligt kuperade Prästholmen. där jag alltså hade för avsikt att springa (jogga) några backintervaller på egen hand. Men se det var totalt oacceptabelt, så det fick lov att bli barnvagnsintervaller. Uppförsbacke medförandes barnvagn. Inte är man riktigt klok.

Vackra vyer från Prästholmen en vacker dag.

söndag 17 maj 2015

Återuppbyggnad

Strävan att förvandla min post-graviditetskropp till något som åtminstone avlägset påminner om en löpare fortsätter. Som jag tidigare nämnt är målsättningen för detta år att i första hand bygga upp allmänstyrka och att gå ner i vikt. Den riktigt specifika löpträningen får vänta. Jag måste bli tillräckligt stark (och lätt) för att klara av ordentlig löpträning igen. Jag alternerar mellan gymmet, styrketräning hemma, crosstraining ute, promenader, cykling och löpning (=joggning) 4-5 gånger i veckan. Även om man är otålig så tar det tid - det måste få ta tid - att komma tillbaka efter en graviditet. Man är ju inte direkt någon Malin Ewerlöf (jag har läst hennes bok - min morsdagspresent - nu och även om hon kommer med en del bra tips och råd så är det bara att konstatera att hon liksom spelar i en annan liga än vi "vanliga" mammor. Hennes träningsupplägg under mammaledigheten passar nog inte så många andra. Eller vad sägs om intervaller runt kvarteret i 3.15-fart medan babyn sover i vagnen eller att springa maraton på 2.44 när babyn är 8 månader... Hon pratar om "amningseffekten" som gjorde att hon var outtröttlig, men för mig verkar denna effekt närmast bestå i sömnbrist, hjärndimma, törst och framtunghet... Nåväl, hon kan fungera som inspiratör i alla fall, den goda Malin).

Jag känner mig helt ok efter min tredje graviditet. Helt ok är ok, men inte är det det samma som att känna sig i form. Jag är fortfarande för tung, amningshormonerna spökar, jag har ont i hälen och känner mig överlag ganska stel här och där. Ländryggen säger ifrån om jag belastar den för hårt. Jag gissar att hållningen är för dålig (svanken för stor) och magmusklerna för svaga. Det är inte lätt att vara tålmodig och i de sämre stunderna så inbillar jag mig att jag kommer att känna mig så här för alltid. Tänk om kroppen inte kommer att hålla för hård löpning igen? Har nerförsbacken börjat nu? Men så läser jag om alla dessa 40+-mammor som är i bättre form än någonsin tidigare, och tänker varför inte jag? Det är klart att det är möjligt. Jag måste tro det.

Idag "sprang" jag en mil; dock medförande barnvagnen vilket gör det hela lite tyngre och jag promenerade därför mellan varven. Egentligen borde man inte ha med sig klockan i dessa dagar heller, kilometertiderna är en sorglig syn och det känns helt orealistiskt att jag ska kunna hålla en fart som är två minuter snabbare PER KILOMETER igen. Så jag försöker ignorera det och njuter i stället av omgivningarna och det faktum att jag faktiskt KAN röra på mig förhållandevis obehindrat.
Passerade favoritträsket på dagens runda och kände suget efter "måsalöpning" igen. Snart. Det är även uppskattat med människor som förstår att främja motionen, och en sådan person har nu sett till att man kan notera sina framsteg, bakslag och funderingar i en motionslåda vid det aktuella träsket. Bra initiativ!
Väl hemkommen hann jag njuta hela tre minuter i den nyinförskaffade hänggungan på terrassen innan det var dags att försöka tysta den vidöppna, skrikande munnen i vagnen. Gossebarnet sover hur skönt som helst så länge vagnen rullar, men oavsett hur djupt han sover så verkar han märka när man FÖRSIKTIGT parkerar vagnen på terrassen och försöker smyga i väg någon annanstans... Jag får väl börja springa två timmar om dagen för att hålla honom sovande, då borde man ju komma i form i alla fall...
 

söndag 10 maj 2015

Morsdag!

Efter att på sociala medier ha följt andras förehavanden hela dagen är väl även jag tvungen att dela med mig av min morsdag till omvärlden, om nu någon annan än de direkt inblandade kan tänkas ha intresse av det.

Mammas egen dag var det ja. Om jag bara fått en önskning så skulle det kanske ha varit sovmorgon, men nu blev det inte så. I stället uppvaktades jag (alltför) tidigt av ett oemotståndligt tandlöst leende, vidöppna blå ögon och som pricken över i:et en välfylld bajsblöja. Grattis på morsdagen mamma! Time to rise and shine!

Så småningom (i en något mänskligare tid) fortsatte uppvaktningen av familjemedlemmarna med något rimligare sömnmönster.
Mammas egen kaffekopp (en välbehövlig present efter den arla väckningen) och intressant läsning (i denna gåva var även maken inblandad; vi verkar rörande överens om att hans fru behöver bli en bättre löpare...)
Och så de bästa presenterna: de egengjorda! Så uppskattad man känner sig när man tänker på hur små fingrar suttit och pysslat och kämpat för att åstadkomma något åt bara mig! Jag tackar de bästa för den fina dagen!
Dagen fortlöpte med ett regelrätt morsdagsfika med ett flertal goda tårtor (tack mamma!), och eftersom all njutning även kräver vissa uppoffringar, så kände jag mig sedan nödd och tvungen att inleda cykelsäsongen för att göra mig av med prinsesstårtan.

Oj vad tungt det var. All träning är i och för sig tung när man inte är i form. 30 km på både asfalt och skogsbilvägar, och hur man än gör och från vilken håll man än kommer, så är det alltid motvind på "Larven". Låren fick jobba således, och nog märks det att man knappt cyklat på två år. Men den har onekligen sin charm, den kära cyklingen. Så en bastu på det och ännu en morsdag (min första som trebarnsmor!) kan läggas till handlingarna.



torsdag 7 maj 2015

Vardagslyx

Dagarna rullar hastigt förbi fast man "bara" är mammaledig och man undrar i sitt stilla sinne hur man någonsin ska ha tid att jobba igen? Många sysslor är rätt oglamorösa och man blir expert på tvättmaskin, diskmaskin och dammsugare, men vardagen ger även ett visst utrymme för lite lyx, såsom ett träningspass mitt på blanka förmiddagen när de flesta andra jobbar. Jag antar att det är den lutherska karaktären i mig, för lite kan jag känna mig som en "parasit" på samhällskroppen när jag kan ägna mig åt mig själv när andra ägnar sig åt att (försöka) hålla igång landets BNP... Trots att jag försörjer mig genom ärligt intjänade mammapengar och trots att tiden hemma är försvinnande kort i ett längre perspektiv.

Nåväl, mycket vardag och lite lyx bjuder veckorna således på. Lyxen är alltså den där lilla träningsstunden för sig själv, eller allt som oftast i sällskap av sonen, mer eller mindre sovandes.
Häromdagen blev det ett styrkepass på terrassen när det inte riktigt funkade att ta sig till gymmet, och med hjälp av matta, hantlar, pilatesboll och en bänk kunde jag faktiskt genomföra ett nästan likadant pass som i gymmet.
Och idag blev det en länk runt "Stagnäs" med vagnen (säsongspremiär i kortbyxor!) och därefter en ovanligt nyttig lunch på den soliga terrassen. Jag vet hur det är med bloggar och sociala medier i allmänhet; folk ger gärna en väldigt präktig bild av sig själva och visar upp avancerade träningspass och hypernyttiga måltider. Så även jag. Men tro mig, alla luncher ser definitivt inte ut på detta sätt. Allt som oftast blir det en smörgås, för många koppar kaffe för att överleva sömnbristen och kanske även något sött till de där kopparna. Men det visar jag ju inte upp... Strävan är dock att äta FÖRHÅLLANDEVIS nyttigt de flesta dagarna, så att man kan fuska med lite bättre samvete däremellan. Och vågen är skoningslös; det finns fortfarande ett antal graviditetskilon att bli av med och alltför många överdrifter passerar inte ostraffat. Men idag var alltså en bättre dag!
 
Och mer hade jag inte att säga denna gång.