tisdag 23 december 2014

Ordination: vila

Nog för att jag inte haft världens bekvämaste graviditet och nog för att jag haft en del krämpor och känningar ett bra tag redan, men, förhållandevis tålig som man är, så tänker man ju ändå att det är inom ramen för det normala. Gränsdragningen mellan vad som är normalt eller inte är väl också lite svår, men faktum är att det visat sig att jag kanske inte är helt "normal" utan löper risk att föda lite i förtid. Vid ett läkarbesök förra veckan kunde det konstateras att mina nedre regioner redan börjat göra sig redo för den utmaning som komma skall, men om det sedan blir om en vecka eller fyra veckor - det kan ingen säga. Oavsett det så känns det inte helt lägligt att, som vi hade planerat, resa bort över jul, utan det får bli en lugn jul i hemmets vrå. Jag vågade faktiskt inte utsätta mig för det potentiella mardrömsscenariot att vakna i en nytt på färjan till Sverige och inse att det är dags att föda... Vad skulle man göra då?? Tillkalla kapten? Tror knappast att det hör till hans sedvanliga arbetsuppgifter att förlösa kvinnor.

Så, nu blir det mycket vila enligt läkarens ordination och jag gör mitt bästa för att ignorera det julstök som inte hunnits/orkats med och jag unnar mig minst en vilostund varje dag. Det är väl bara att med gott samvete slänga upp fötterna och avnjuta en (alkoholfri) glögg eller två. Alls inget fel med det - julen ska vara fridfull - men det jag saknar är att faktiskt kunna åstadkomma något fysiskt. Det är fina vinterdagar vi haft den senaste veckan och som vi verkar ha framför oss, så visst harmar det att inte kunna avverka ett rejält skidpass före julbastun eller att springa bort lite skinka på annandagen. Eller att åtminstone kunna hoppa i snödrivorna och åka pulka med barnen.

Nåväl, den närmaste målsättningen är att få den lille/-a att stanna i magen några veckor till, helst till mitten av januari i alla fall. Vi får se hur det går.

Och med det önskar jag alla en riktigt god och fridfull jul! Njut, vila, ät gott, läs böcker, umgås med släkt och vänner och träna ni som kan! Mitt löfte till mig själv blir att vara i något bättre form nästa jul!
En härligt vintervit jul får vi i Österbotten i år!
 
Granen grön och grann!
 
Kalle, 15 år, får vara med ännu en jul...

fredag 12 december 2014

"Träning"

Ja hör ni, man får lite perspektiv på det här med att vara i god form. I vanliga fall tar man kanske för givet att man ska orka det man föresätter sig, men det är ju faktiskt många som inte klarar det. Nu tillhör även jag den skaran. Jag vet ju att mitt tillstånd är övergående och att jag (förhoppningsvis) kommer att kunna komma i form igen så småningom, men jag lider med dem som inte kan det, fast de kanske skulle vilja. Jag lider också med dem som av fri vilja väljer att inte alls vara i form, fast de kanske inte lider själva... Att ha bra kondition och en stark kropp är en ynnest. Att ha energi och kunna använda sin kropp på det sätt man vill. Det är den bästa gåvan man kan få.

Hur som helst, graviditeten har ju gett mig lite perspektiv på detta. Jag har tvingats acceptera att jag inte är som vanligt och att jag inte orkar göra det jag brukar. Och faktiskt, när man är så trött att man helst bara vill lägga sig ner, då struntar man nästan i det där med träning. Man orkar inte ens bry sig om att man inte orkar. Ungefär så.

Den vanliga tröttheten har de senaste dagarna spätts på med en förkylning, så det har blivit lite fler "dagatäcksväijyn" än vanligt (för er som inte förstår begreppet, konsultera någon som tjänat i Suomen armeija). Idag släpade jag emellertid min trötta lekamen till gymmet, och även om det var lite motigt så var det - förstås - ändå skönt. Knappast något pass som gör mig starkare, men målsättningen får ändå vara att inte bli så förfärligt mycket svagare. Underhåll. Och med en kropp som är bra mycket tyngre än annars, så blir ju träningseffekten av att bara förflytta sin egen kroppsmassa större än vanligt.
Jag och två pilatesbollar. Förlåt, det var visst bara jag och EN pilatesboll...

Vecka 32+2. En får vara glad över att få till något som i alla fall avlägset påminner om träning. Åtminstone "har jag ju varit i gymmet".
 

God afton och trevlig kväll på er, potentiella läsare!

måndag 8 december 2014

Årssummering

Med några skälvande veckor kvar av 2014 är det måhända lite tidigt att göra en årssummering, men med tanke på den ytterst ringa träningsmängden för närvarande gör några veckor nog inte så mycket till eller från på saldot. Det gångna året får väl närmast kategoriseras som ett mellanår, en timeout. Någon löpning har det inte blivit sedan sensommaren, och med tanke på hur dålig den gångna vintern var blev det inte mycket till skidåkning heller. Men vi tar det från början...

Löpningssaldot skrivs 603 kilometer, varav i stort sett allt löpts under det första halvåret. Skidåkning endast några tiotal kilometer och cykling ca 100 km. Därtill regelbunden "jumppa" under vår- och höstterminen samt ett antal gymbesök. Betydligt mindre än vanligt alltså på de flesta fronter, endast gymmandet har det blivit lite mer av, beroende på att man numera kan göra det på nära håll i "byin". Det är egentligen ganska meningslöst att sammanfatta 2014 som träningsår, eftersom jag i princip mått dåligt sedan i juni och inte heller kunnat genomföra någon tävlingssäsong. Ett mellanår som sagt.

På vårkanten var jag ändå förhållandevis flitig och deltog i ett antal cuptävlingar med acceptabelt resultat (några lopp med sub 4.20 i kilometerfart), och i juni sprang jag en 5 km lång sträcka i West Coast Race på 21.05 (i graviditetsvecka 6, men innan illamåendet slagit till). Därefter har jag i princip endast underhållstränat, om ens det. Och det är helt ok, sådana är omständigheterna. Det kommer nya år och nya träningsmöjligheter. Nya målsättningar ska sättas upp. Jag vågar inte sia så mycket om 2015 och tänker inte heller sätta upp några egentliga mål för det kommande året, utan fokus får ligga på att hitta tillbaka. Få tillbaka en (någorlunda) vältränad och stark kropp och bygga upp konditionen igen. Några lopp tänker jag inte planera in, utan återkomsten får ta den tid den tar. Det kommer att bli min tredje förlossning och tanten har inte direkt blivit yngre heller, så det kan vara ganska utmanande att komma i form igen. Jag kommer att försöka träna ambitiöst, men utan press och stress. Till en början barnvagnspromenader, och om kroppen vill så så småningom kanske även länkar med vagnen. Förutsatt förstås att jag får en trea som, liksom sina syskon, uppskattar att sova timtals i vagnen (och som väldigt gärna - i motsats till sina syskon - får tycka om att sova på natten också).

Jag avslutar således 2014 i sämre form än på väldigt länge, men med förhoppningar om en förhållandevis snar förbättring. Det är väl bara att göra som Paolo förespråkar; bita ihop över- och underkäken och inse att det sannolikt kommer att krävas blod, svett och tårar för att komma till den punkt där man kan kalla sig löpare igen. Det finns inga genvägar, bara att plocka fram den där berömda finländska sisun och bestämma sig för vem man vill vara. Tids nog kommer jag att göra detta, men först ska jag växa lite till, genomgå en skärseld och sedan förhoppningsvis mysa i en bebisbubbla ett tag, innan det "vanliga" livet kallar igen. Jag har sagt det förr och säger det igen, allt har sin tid.

Ett litet collage får avslutningsvis åskådliggöra det gångna året.
      
 

 



måndag 1 december 2014

En måndag

Måndag igen, men en ovanligt behaglig sådan. När en vanlig måndag normalt sett brukar innebära tidig uppstigning, lämning på dagis och en sedvanlig jobbdag, så var denna måndag osedvanlig såtillvida att den var ledig. Vi skriver semester. Det brukar alltid ta några dagar av en semester innan man inser att man faktiskt inte ska gå till jobbet. Att man faktiskt får ligga kvar i sängen och dra sig en stund extra. Och denna semester är ju dessutom extraordinär på så sätt att den inte tar slut om någon vecka, utan övergår då i mammaledighet. Det gäller att komma in i den här ledighetslunken nu då. En ganska angenäm uppgift.

Inte bara måndag, utan även den 1 december, och därför inleddes dagen med allehanda adventskalendrar; både öppnande av luckor och beskådande av julkalendern på tv innan det var dags för avfärd mot skola och dagis.
Den ömma mormodern brukar förse barnbarnen med en paketkalender... Väckningen på morgonen går plötsligt betydligt lättare!
 
Morgonen var vacker och för första gången på ganska länge fick man faktiskt en skymt av soluppgången.
 
För att inte helt hemfalla åt en slö semesterlunk, kombinerade jag skol-/dagislämning med en timme på gymmet, helt allena. Även om måendet inte är på topp i största allmänhet, så piggar träning i alla fall upp för stunden och man känner sig lite mer som människa efteråt. Styrketräning verkar fungera något bättre än promenader just nu. Promenaderna ger mig - förutom tristess - dessutom ett visst mått av ryggont. Jag tror att styrketräning nästan är bättre i detta läge, för att upprätthålla muskelstyrka och i mån av möjlighet motverka foglossning och annat otyg. Konditionen är en färskvara och torde vara lättare att träna upp igen än muskelstyrkan, så jag resonerar som så att det kanske är bättre att försöka bibehålla mer av den senare. Konditionen är ändå väck vid detta laget.

Äta bör man, men eftersom jag är dålig på att göra ordentlig lunch åt mig själv, fick det duga med en gammal trotjänare; havregrynsgröt. Med färska bär och ett kokt ägg till är det väl ändå inte helt illa?

Ja, sedan var det då dags för en "middagsvilo". Jag, magen, soffan och lite lektyr. Har man semester så har man.

Efter allehanda göromål i form av hushållssysslor, samtal med en god vän, läxläsning och middagsbestyr avslutades dagen så småningom med saffransbullbak. Fyllda med mandelmassa så gav de intrycket av att kunna bli väldigt goda dessa bullar, men något smaklöst blev resultatet. Men helt ok ändå med ett glas mjölk.
 
Ja, så kan en vanlig måndag se ut, i denna väntans tidevarv. Imorgon är det tisdag. Semester-tisdag.