söndag 11 juni 2017

Så var det sommar igen...

Ett sällsamt inlägg! Bloggen är alltså inte helt nedlagd, men möjligen har den inte så många intressenter och läsare längre. Jag hinner verkligen inte skriva ofta, men eftersom jag är road av just det här med skrivande kan det hända att det dyker upp ett inlägg då och då, även om det inte är "tykält".

Sedan sist? Vintern har övergått i vår (som var nästan lika kall som vintern) och våren har äntligen övergått i sommar. Livet rullar på med familjeliv, familjeliv, familjeliv och jobb, jobb, jobb, och däremellan lite träning. Löpning, lite styrketräning ibland och under sommaren även cykling. Sommaren innebär landsvägsstafetter, och årets två har redan avverkats. Korsholmsstafetten för ett par veckor sedan (det gick tungt) och West Coast Race igår (det gick tungt). Man får vad man förtjänar (tränar), och det är väl fåfängt att önska sig kilometertider som i fornstora dagar när man inte heller håller någon fart på träning. Jag springer gärna, men det där med att springa långa intervaller i mjölksyrafart för att få upp tempot - nja, inte så ofta. Borde, men hinner inte, orkar inte, vill nästan inte. Så, efter omständigheterna gick väl gårdagens stafett ändå någorlunda bra. Godkänt. Det var osedvanligt varmt med tanke på hur det sett ut hittills i vår, och inte heller någon svalkande vind att tala om mellan Kaitsor och Palvis. Asfalten gassade värme, och den ena sega backen avlöste den andra medan långtradarna dundrade förbi så att man trodde man skulle sugas med i vinddraget. Förhållandena således kanske något utmanande. Jag öppnade lugnt med planen att öka, men ökningen blev i stället en strävan att försöka bibehålla den ursprungliga farten. Det var varmt och jag svettades och benen blev tyngre och tyngre och flåset högre och högre. Farten som skulle ha ansetts anspråkslös för några år sedan blev nu fullt tillräcklig, och jag fick nöja med en genomsnittlig kilometerfart på 4.48. Jag tog i alla fall in på och passerade två lag och ingen passerade mig, så månne inte andra hade det kämpigt i värmen också. Men nog är det något visst med landsvägsstafetter ändå! Laganda, stämning, gemenskap och kollektiv prestation. Ett sommarmåste!

Som om det inte var tillräckligt i ansträngningsväg för en helg, så blev det faktiskt en ganska tuff cykeltur idag också. Söndagsträningen, som de senaste gångerna lockat så pass många att det faktiskt blivit en (liten) klunga, lockade idag endast min far och mig, men vi räddes icke och "he e bara betär träning", så vi körde vad vi kunde (jag i alla fall) till Stråkaviken och tillbaka. 50 km i den vackra Maxmo skärgård. Dagsform är sällan något man kan förutspå och oftast är den precis tvärtemot vad man förväntat sig, och när jag idag väntade mig blytunga ben så var de faktiskt förvånansvärt pigga och orkade trycka på i backarna. Men NU är jag ganska trött!

West Coast Race, Robert och jag kör någon intressant variant av växling...
Aldrig har man väl varit så glad att komma till betongstation i Palvis!