söndag 31 augusti 2014

Sommaren är slut!

Hastigt är den förbi, den kära och efterlängtade sommaren. Nu har den även avslutats "officiellt" i och med villa-avslutningen igår, och imorgon skriver vi även den första höstmånaden. Så särdeles många villabesök har det inte blivit den gångna sommaren, men gårdagseftermiddagen och -kvällen tillbringades i alla fall där. Något kylslaget, men i övrigt en lugn och fin kväll.
i
Vet faktiskt inte om det är mest för pappornas eller barnens skull man skjuter raketer... Johan och (pyro)Man(n)e(n) var i alla fall i sitt esse.
 
Lyckades faktiskt fånga en raket på bild!
 
Lite gravidträning har det även blivit denna sista sommarsöndag; en rask promenad tillbaka till villan för att städa undan och så ett pass i hemma-gymmet:
Inte krävs det så mycket - förutom ork och engagemang av en själv - utan med en hantel, foamroller, pilatesboll och en "gummikudde" (vad kan det heta?) kommer man ganska långt. Åtminstone helt tillräckligt i mitt tillstånd.
 
Och imorgon väntar ny vecka, ny månad och nya utmaningar!

söndag 24 augusti 2014

Höstkänsla

Vi skriver fortfarande sommarmånad, men visst är det höstkänsla i luften nu. Mina fysiska begränsningar gör att jag kanske inte uppskattar hösten riktigt lika mycket som vanligt detta år, men visst är det skönt ändå. En "vanlig" höst skulle jag kanske bege mig på ett långpass förhållandevis tidigt en helgmorgon, när dimslöjorna ännu ligger över åkrarna och naturen dryper av nattens fukt. Nu ligger jag kvar i sängvärmen och drar mig någon timme extra, och är ändå trött när jag stiger upp. Ett långpass är det sista jag tänker på. Men visst finns det många andra sätt att uppskatta hösten på. Den härligt friska luften, rönnbären som lyser röda i eftermiddagssolen och naturen som bjuder på allehanda rikedom. För att inte tala om få kura i soffhörnet med en filt och tända ljus en mörk kväll.
Gårdsrönnen bjuder på ett färgsprakande skådespel i år.

Plommonen snart redo att skördas.
 
Inga större träningsmängder således, men idag i alla fall en promenad-/springtur i duggregnet. Mera promenad än spring om jag ska vara ärlig. Sist jag var ute gick det hyfsat (allt är relativt) att jogga, men idag nästan inte alls. Magen var inte alls med på noterna och det kändes som att jag kunnat föda vid vägkanten (nåja, lite överdrivet). Och jag brukar ju förespråka att man ska lyssna på kroppen och inte tvinga den till något som den desperat signalerar att den inte vill/orkar göra, så då gjorde jag det idag och promenerade i stället. Skönt var det oavsett, och nu när man inte längre försmäktar av värmeslag ute var det också skönt att koppla av i bastun efteråt.
Nöjer mig med att dricka vatten i bastun för närvarande, men med "blade" och "löylyt" blir det bra ändå.
 
Så, en dag i taget, det är mottot för närvarande. De dagar jag orkar och klarar av att träna gör jag det, och de dagar jag behöver vila gör jag det. Allt har sin tid, och detta är en tid för vila (och illamående och trötthet och...)
 
Oavsett egen form är det emellertid intressant att följa andra som är i form och deras prestationer. Konstaterar att några bekanta med bravur har genomfört UltraVasan 90 km i helgen. Det skulle ju vara en utmaning som heter duga! Att tag sig från Sälen till Mora, i fäders spår, till fots. Kanske, någon gång... 


onsdag 13 augusti 2014

Rund är också en form

Inte blir det så mycket till träning i dessa dagar, men idag tog jag mig faktiskt "runt Stagnäs". En runda på 7 km som en bra, ogravid dag kanske skulle gå på 31 minuter tog nu 45. Jogg varvat med gång. Det är tungt att springa när man är tung. Eller, för att uttrycka det så diplomatiskt som sköterskan i labbet försökte göra när jag var och tog blodprov: "Va rund å fin du ha blivi". Vad svarar man på det? "Tack" eller "håll käften"? Överslätande förklarade hon att jag passade så bra i klänningen jag hade, men jag hörde ju bara det där ordet "rund". Men visst, det är också en form. Så någon slags form har jag ju, dock inte den jag skulle önska i löpspåret.

Hur som helst, skönt i alla fall att ta sig ut och röra på sig lite när den olidliga värmen nu gett med sig. Efteråt var jag så trött så jag fick ta mig en tupplur, men det var det värt. Vi kör på så här ett tag nu.
Regntunga skyar över gula fält - hösten är i antågande!
(Feta, svullna) ben i (lite) aktion.
 
Annars så idrottar jag faktiskt rätt mycket ändå. Kastar spjut, löper häck, hoppar höjd och springer maraton. Vi pratar EM!

onsdag 6 augusti 2014

En havande kvinnas klagolåt

I avsaknad av rent faktisk löpning för närvarande får jag åtminstone ägna mig åt tänka på löpning. Och det gör jag. Jag tänker på många andra saker också (som hur jag ska orka ta mig igenom varje dag trött och illamående), men ofta tänker jag på löpning. Med längtan och saknad. Jag saknar endorfinkicken efter hårda intervaller och jag längtar efter att få ställa mig på startlinjen i ett stort lopp igen. Jag är förstås glad åt det som händer mig just nu också även om det inkräktar på min löpning, men samtidigt saknar jag något enormt att kunna känna mig frisk och stark och i form och orka springa utav bara h-vete. Jag försöker springa lite då och då (om jogg varvat med promenad i +6-minuters tempo  förtjänar att kallas löpning), men för det mesta orkar jag helt enkelt inte. Jag är för trött i kroppen, för trött i huvudet och mår för illa. Värmen gör sitt till naturligtvis, och knappast finns det många som njuter av löpning just nu, gravida eller inte. Förhoppningen är att jag ska börja må lite bättre lagom tills de friskare höstvindarna sätter in, och att jag då ska orka röra på mig mer. Löpning korrelerar inte särskilt väl med viktuppgång och det är väl närmast en utopi att tro att jag överhuvudtaget ska kunna springa så många månader till, men cykelturer, raska promenader och styrketräning duger det också. Om jag bara orkar…
 
Man har den där romantiserade bilden av kvinnor som är vackert gravida med endast en liten kula och inget extra fett någon annanstans, som är fulla av energi och orkar träna sig ända in på förlossningen. En sådan skulle jag vilja vara men det är bara att face it – det är jag inte. Jag kommer inte att kunna springa halvmaraton i sjätte månaden och jag kommer inte ens i mina jeans längre. Inte för att vara missunnsam, men visst tycker jag lite illa om de där superkvinnorna som är pigga, blomstrande, välsvarvade och aktiva hela graviditeten. Läste nyligen om en amerikansk elitlöperska (visserligen) som sprang 800 meter på 2.31 i åttonde månaden. Shit alltså. Bara ett par sekunder långsammare än det snabbast jag någonsin sprungit som ogravid. Man blir fascinerad och ganska avundsjuk. Men jag bidar min tid och intalar mig att min tur ska komma. Man kan inte göra comeback om man inte varit helt borta. Målsättningen för det närmaste halvåret får vara att försöka ta sig igenom dagarna vid medvetande och att emellanåt kanske kunna njuta lite av tillståndet. Jag får intala mig att det är skönt att inte behöva känna det inre tvånget (vilket i och för sig inte är så starkt hos just mig) att ständigt behöva ge sig ut och springa. Jag är förlåten om jag blir kvar i soffan med en god bok.  Jag intalar mig också  - även om kroppen genomgår massiva förändringar – att mina åratal av träning måste ha någon slags betydelse och att jag inte kan förfalla helt på ett halvår. Konditionen är väl mer eller mindre en färskvara, men den styrka och seghet man skaffat sig genom otaliga intervallpass, långlänkar och ”måsapass” måste väl ändå finnas där i muskelminnet någonstans?
 
Men hör ni, visst är jag glad ändå! Förstås! Kroppen är fantastisk och livet är fantastiskt. Jag mår gärna dåligt bara den nya lilla människan där inne får må bra. Det är ett lågt pris att betala. Jag är förväntansfull inför det som komma ska. Livet är fullt av utmaningar och ska inte vara för enkelt. Tillfredsställelsen i att lyckas komma tillbaka till en stark (och snabb) kropp må bli ännu större om resan varit besvärlig. Kämpa!