Fredagsfilosofi

Efter en lång arbetsvecka med flera kvällsaktiviteter och ställvis dålig nattsömn tryter energin på fredagskvällen. Jag tvingar mig i alla fall ut på en liten promenad, för jag vet ju att det är så skönt bara jag väl kommer ut. Så kan jag sedan med lite bättre samvete ägna resten av kvällen åt att halvsova i soffan och helsova i sängen.

En underbart skön septemberkväll, med fräsch men samtidigt mild luft, sol och gulnande höstlöv som singlar mot marken. Slumpen för mig idag förbi begravningsplatsen och in på den samma. Det är på samma gång vemodigt och fridfullt att vandra där och betrakta gravstenarna. Osökt kommer man in på djupare funderingar. Som "vad är meningen med livet egentligen". Man inser hur liten pusselbit man trots allt är i världsalltet. Bara en liten del av dess eviga kretslopp. Man funderar över svunna generationer...

 

                                       ...och kommande dito:

(Delvis skymd sikt. Lite drygt halvvägs i graviditeten och det sa "poff" och så var magen plötsligt stor. Ska det fortsätta i denna takt lika länge till fasar jag för slutresultat. Jag kommer att se ut som en levande pilatesboll. En fördel är i alla fall att jag snart slipper se de tjocka låren och de svullna vaderna därunder...)

 

Efter att en stund ha filosoferat över livets djupare frågor omgiven av människor som fanns tidigare, återvänder jag hem längs den höstlovskantade vägen, avslappnad och tillfreds.

 

På tal om något helt annat så är det dags för Botnialöpet imorgon. Ett stort lycka till önskar jag er som deltar. Jag saknar löpningen i allmänhet, men höstlöpning i terräng i synnerhet. Passa på och njut under färden!   

 

 



 



Gång

Som löpare tenderar man att tycka att gång inte är "någon riktigt sport". Går gör man bara när man verkligen inte kan springa. I normala fall är jag även en sådan, som inte riktigt förstår vitsen med gång. Varför gå när man kan springa? Det tar ju så lång tid och man kommer inte alls lika långt på samma tid. Dessutom blir man inte lika andfådd, och att få flåsa är ju liksom ett av syftena med att springa.

Nåväl, jag har på sistone blivit nödd och tvungen att revidera min uppfattning något. När löpning inte riktigt är ett alternativ (det är inte bekvämt och jag har ingen lust att springa till skogs och "pudra näsan" varje kilometer...) så känns det helt ok att "bara gå". Det är faktiskt riktigt skönt. Lite bra musik i öronen och iväg. Och tävlingsmänniska som man är, inser man ganska snabbt att det faktiskt går att tävla med sig själv i gång också. Man kan ju försöka gå lite snabbare varje gång man är ute, och med pulsklockan på får man också sin hastighet dokumenterad. En ganska normal kilometerhastighet när jag försöker gå "ganska raskt" är en bit över 8 minuter. Och då blir ju målsättningen osökt att kunna hålla under 8 minuter/km. Det är faktiskt inte helt enkelt, prova själva!

I övrigt försöker jag njuta av den härliga hösten i den mån jag orkar. September är en av de bästa månaderna på året tycker jag. Frisk, skön luft och ännu värme i solen. I vanliga fall brukar den även vara en av de bästa löparmånaderna, med många fina lopp och måhända nya, personliga rekord. I år tar jag det lite lugnare och försöker njuta av naturen under mina promenader. Det är skördetider och naturen bjuder ur sitt ymnighetshorn. Vi passar på att njuta av plommon från egen gård, färska lingon och närproducerade äpplen. Härliga höst!

 

Nr 3 gymmar

Planen för igår kväll var att hedra "damernas kväll" i gymmet med min närvaro, men efter dålig sömn och en tung arbetsdag var jag så trött och allmänt kinkig att jag helt enkelt inte orkade. Tror inte att träningen ger så mycket om man är helt slut redan på förhand. I vanliga fall kan man ju alltid "rycka upp sig" och pigga på sig av lite träning, men här gäller inga "vanliga fall" för närvarande. Tröttheten är något i hästväg. Om jag inte visste att jag var fullt frisk, skulle jag nästan kunna tro att jag var på väg på den sista färden... Nåja, överdrift.

Hursomhelst, denna onsdag bjuder på en ledig dag, och vad var då inte bättre än att ägna en timme åt ett pass på gymmet; mer utvilad än igår och med en större portion motivation. Inledde emellertid dagen med ett besök på rådgivningen, där jag kunde konstatera att den goda nyheten är att nr 3 tycks växa som den ska och må alldeles utomordentligt bra, och att den dessutom - av hjärtfrekvensen att döma - antingen lider av en allvarlig form av takykardi eller så håller den bara på att gymma. Full fart verkar det vara. Jag tror att jag har många år av sömnlösa nätter framför mig... Den lite sämre nyheten är att modern å andra sidan bara blir tröttare och glåmigare. Värdena är toppen, men inte blir jag piggare av den vetskapen. Önskar att nr 3:s energi kunde smitta av sig.

Gymmet då ja... Ett helt ok pass med mina mått mätt, där jag fick träna igenom merparten av kroppen. Jag kommer säkerligen att känna av det imorgon. Det fina med gymmande är ju att det i princip passar alla, oavsett form. Starka, svaga, gamla, unga, gravida... Alltid finns det något man kan göra. Det är med en viss sorg jag fått konstatera att löpning inte riktigt funkar längre, och jag vill inte heller belasta kroppen onödigt mycket. Å andra sidan hinner jag säkert bygga upp en riktigt stark motivation för att "börja om" igen lagom till nästa vår/sommar. Hoppas jag.

Tacksam för vårt fina och lättillgängliga gym!

 

Bjuder avslutningsvis, för ovanlighetens skull, på en selfie. Jag tycker inte om selfies (på mig själv) i allmänhet, och inte på mig själv just nu i synnerhet. Men på "allmän" begäran så... Varsågod! Trött, glåmig och lite mera jag än i normala fall...

Den gamla goda tiden

Visst var det bättre förr, på den gamla goda tiden. Jag var bättre förr. Jag tränade och tävlade ganska mycket i löpning under tonåren, men då detta var före det förlovade internets tid, står många av resultaten knappt att återfinna. Idag hittade jag en kopia från en resultatsida i en västerbottnisk tidning i brevlådan. Daterad tidigt 90-tal. En klubbkamrat som skärskådat Maxmo SK:s resultat från Vindeälvsloppet då det begav sig, ville dela med sig av resultaten. Jag tackar för det. Och se där!

Sträckan Rusksele-Forsholm, 10.000 meter, sprang jag på 41.12. Jag har haft vaga minnen av att jag någon gång faktiskt skulle ha varit under 42 minuter på milen, men i avsaknad av faktiska bevis för detta har jag inte räknat det. Men där fanns det, svart på vitt, mitt personbästa. Och såvitt jag kommer ihåg av Vindelälvsloppet så skröt de med att sträckorna verkligen var exakt uppmätta, så distansen ska man nog inte betvivla alltför mycket. Många nedförsbackar kan det ju har varit, det kommer jag inte ihåg, men så kan det alltid vara i landsvägslopp och en mil är alltid en mil. Detta är nu dryga 20 år sedan (jag torde ha varit i 17-års åldern), och jag vet inte om man ska känna sig mest nöjd över att man sprang så pass fort då, eller om man ska känna sig nedstämd över att man inte är lika snabb idag. Visserligen tävlade jag också på medeldistans på den tiden och tränade följaktligen ganska mycket snabbhet, så träningen har väl sett lite annorlunda ut de senaste åren. Mera fokus på långdistans, och jag tror faktiskt att mitt 38-åriga jag skulle klå mitt 17-åriga jag på såväl halvmaraton som maraton. Snabbheten har fått ge vika för segheten och uthålligheten.

Nåväl, en morot ska man ju ha! Jag vägrar tro att det är omöjligt att upprepa det jag gjorde för drygt 20 år sedan. Under 42 minuter på milen, det får bli en av mina framtida målsättningar! Den där 17-åringa flicksnärtan ska inte komma här och tro att hon kan klå en snart 40-årig kämpe. Det ska vi allt bli två om!

Insomnia

Man ska väl inte klaga, men detta med graviditetskrämpor alltså... Ett av de större problemen just nu är insomnia. Sömnlöshet. Det är paradoxalt; jag är sjukligt trött, men har samtidigt svårt att sova. Åtminstone just då när man borde sova. Vissa nätter sover jag helt ok, medan det andra är som förgjort. Härom natten vaknade jag 2-tiden och kunde omöjlig somna om. Så ligger man och vänder och vrider sig och stirrar i taket tills klockan ringer lite före 6. Hå, hå. Inte är man människa då inte. Kanske det är något inbyggt biologiskt system för att förbereda sig för det som komma skall - vaknätter och okristligt tidiga morgnar. Men jag skulle föredra att få sova nu när jag ännu har möjlighet. Faktiskt.

Annars knallar det på. Dag för dag, vecka för vecka. Känner mig mest lite avtrubbad, som att jag inte riktigt är med i den vanliga världen. Jag är mer introvert och mitt fokus är inåt, på det som händer i kroppen. När man i vanliga fall kanske smider planer för följande helg eller funderar på vilka projekt man ska ta itu med, funderar jag nu mest på när jag ska få vila nästa gång. Jag säger då det.

Härom kvällen såg jag ett program om En svensk klassiker på TV. Det var dags för Lidingöloppet och man fick se ack så välbekanta och härliga bilder från den utmanande Lidingöterrängen. Å, så jag kan längta efter att få vara med. Att få känna sig stark, i form och lätt(are). Att få dela gemenskapen i ett stort löparevenemang med likasinnade och få känna tillfredsställelsen i målfållan. Jag hoppas att min kropp - efter att jag (för sista gången) utsatt den för den prövning som just en graviditet och förlossning innebär - tillåter mig att få uppleva detta igen.

Nu har vi i alla fall fredag och i helgen ska jag kanske ta itu med... nej, förresten, jag ska nog vila mest... Och vara vaken på nätterna.