En underbart skön septemberkväll, med fräsch men samtidigt mild luft, sol och gulnande höstlöv som singlar mot marken. Slumpen för mig idag förbi begravningsplatsen och in på den samma. Det är på samma gång vemodigt och fridfullt att vandra där och betrakta gravstenarna. Osökt kommer man in på djupare funderingar. Som "vad är meningen med livet egentligen". Man inser hur liten pusselbit man trots allt är i världsalltet. Bara en liten del av dess eviga kretslopp. Man funderar över svunna generationer...
...och kommande dito:
(Delvis skymd sikt. Lite drygt halvvägs i graviditeten och det sa "poff" och så var magen plötsligt stor. Ska det fortsätta i denna takt lika länge till fasar jag för slutresultat. Jag kommer att se ut som en levande pilatesboll. En fördel är i alla fall att jag snart slipper se de tjocka låren och de svullna vaderna därunder...)
Efter att en stund ha filosoferat över livets djupare frågor omgiven av människor som fanns tidigare, återvänder jag hem längs den höstlovskantade vägen, avslappnad och tillfreds.
På tal om något helt annat så är det dags för Botnialöpet imorgon. Ett stort lycka till önskar jag er som deltar. Jag saknar löpningen i allmänhet, men höstlöpning i terräng i synnerhet. Passa på och njut under färden!