lördag 29 juli 2017

Botniacyklingen 2017 - DNF och slöseri med bra ben

Så är man då en "riktig" cyklist - man har upplevt (och överlevt!) sin första krasch! Tacksamhet över att det trots allt inte gick värre, rädsla för att sätta mig på cykelsadeln igen och bitterhet över att jag inte fick fullfölja loppet - så kan väl känslorna bäst sammanfattas just nu. DNF - tror faktiskt att det var min första. Och fysiskt känns det som att jag blivit överkörd av en ångvält, vilket kanske inte ligger så långt från sanningen. Asfalten är hård när den kommer emot i 35-40 km i timmen.

Träningsmängden var väl inte så imponerande, men jag kände mig ändå i ganska god cykelform och förberedelserna gick ungefär som de skulle, så vissa förväntningar hade jag, främst på att kunna förbättra fjolårstiden. Vädret gjorde sitt bästa för att motarbeta alla cyklisters strävanden idag, med stundtals kraftigt regn den första timmen och hårda (mot)vindar. Benen kändes dock bra och jag kom i ett sällskap som höll för mig bra fart om ca 35 km/h. Och så plötsligt, efter 47 km ungefär, ligger man där på asfalten och fattar inte vad som hände. Efter att ha tagit det ganska lugnt på den gropiga och ojämna Vassorvägen var det dags att växla upp på den nylagda och ack så jämna och fina asfalten vid Vassorfjärden, men innan man vet ordet av ligger ett par, tre cyklister framför en och man försöker väja och märker att asfalten är glashal och det är bara att lägga sig på sidan. Och det tar sjukt och man är chockad och vet inte vad man ska göra. Tog mig och cykeln till dikeskanten där jag fick sitta en stund, ringde sedan efter skjuts när jag konstaterat att varken jag eller cykeln var i skick att fortsätta. Bakhjulet blev till skrot och det känns som att nyckelbenet också blivit lite till skrot, men i bästa fall är det bara blåslaget. Tror nog att jag ska försöka få det röntgat imorgon, för säkerhets skull.

Min cykling detta år tog en ände med förskräckelse, och det återstår att se om jag vågar återkomma. Ett slöseri med pigga ben; det kändes som att de skulle ha hållit ganska länge än, men det kan man ju aldrig veta. När allt kommer omkring är hälsan det viktigaste och jag är glad att det inte var jag som fick lämna olycksplatsen i ambulans. Eller för att säga som en medcyklist: "Du har ju tett vurpas över tu nu". Låt oss hoppas det. Kan ju bara konstatera att löpning inte är en riktigt lika farlig sport...
Många var vurporna på Vassorfjärdens Via Dolorosa idag. Jag hoppas innerligt att ingen skadade sig riktigt allvarligt.

söndag 11 juni 2017

Så var det sommar igen...

Ett sällsamt inlägg! Bloggen är alltså inte helt nedlagd, men möjligen har den inte så många intressenter och läsare längre. Jag hinner verkligen inte skriva ofta, men eftersom jag är road av just det här med skrivande kan det hända att det dyker upp ett inlägg då och då, även om det inte är "tykält".

Sedan sist? Vintern har övergått i vår (som var nästan lika kall som vintern) och våren har äntligen övergått i sommar. Livet rullar på med familjeliv, familjeliv, familjeliv och jobb, jobb, jobb, och däremellan lite träning. Löpning, lite styrketräning ibland och under sommaren även cykling. Sommaren innebär landsvägsstafetter, och årets två har redan avverkats. Korsholmsstafetten för ett par veckor sedan (det gick tungt) och West Coast Race igår (det gick tungt). Man får vad man förtjänar (tränar), och det är väl fåfängt att önska sig kilometertider som i fornstora dagar när man inte heller håller någon fart på träning. Jag springer gärna, men det där med att springa långa intervaller i mjölksyrafart för att få upp tempot - nja, inte så ofta. Borde, men hinner inte, orkar inte, vill nästan inte. Så, efter omständigheterna gick väl gårdagens stafett ändå någorlunda bra. Godkänt. Det var osedvanligt varmt med tanke på hur det sett ut hittills i vår, och inte heller någon svalkande vind att tala om mellan Kaitsor och Palvis. Asfalten gassade värme, och den ena sega backen avlöste den andra medan långtradarna dundrade förbi så att man trodde man skulle sugas med i vinddraget. Förhållandena således kanske något utmanande. Jag öppnade lugnt med planen att öka, men ökningen blev i stället en strävan att försöka bibehålla den ursprungliga farten. Det var varmt och jag svettades och benen blev tyngre och tyngre och flåset högre och högre. Farten som skulle ha ansetts anspråkslös för några år sedan blev nu fullt tillräcklig, och jag fick nöja med en genomsnittlig kilometerfart på 4.48. Jag tog i alla fall in på och passerade två lag och ingen passerade mig, så månne inte andra hade det kämpigt i värmen också. Men nog är det något visst med landsvägsstafetter ändå! Laganda, stämning, gemenskap och kollektiv prestation. Ett sommarmåste!

Som om det inte var tillräckligt i ansträngningsväg för en helg, så blev det faktiskt en ganska tuff cykeltur idag också. Söndagsträningen, som de senaste gångerna lockat så pass många att det faktiskt blivit en (liten) klunga, lockade idag endast min far och mig, men vi räddes icke och "he e bara betär träning", så vi körde vad vi kunde (jag i alla fall) till Stråkaviken och tillbaka. 50 km i den vackra Maxmo skärgård. Dagsform är sällan något man kan förutspå och oftast är den precis tvärtemot vad man förväntat sig, och när jag idag väntade mig blytunga ben så var de faktiskt förvånansvärt pigga och orkade trycka på i backarna. Men NU är jag ganska trött!

West Coast Race, Robert och jag kör någon intressant variant av växling...
Aldrig har man väl varit så glad att komma till betongstation i Palvis!




torsdag 26 januari 2017

Blogginlägget ingen vill läsa

Här kommer det - inlägget ingen vill läsa. Ett sådant inlägg, som jag själv aldrig vill se på Facebook eller andra sociala medier, men som jag, på något sjukligt vis, ändå alltid måste klicka på och läsa alla kommentarer till, för att försöka utröna vem eller vilka som drabbats, vilka symtomen är och huruvida man själv har det att vänta. Jag talar alltså om magsjuka. Japp, nu har vi den in da house. Vinterkräkisen. Man ska inte gnälla och visst finns det mycket värre saker och elände i världen och yada yada, men av de vardagliga bekymmer man ställs inför under småbarnsåren är detta ändå det värsta. Jag hatar det! Och varför ska det nästan alltid komma på natten? I sängen? Känslan, när man väcks av ett suspekt skvalande ljud, och hittar ett barn badande i sina spyor i sängen. Och jag hatar det inte bara för sömnbristen, torkandet och tvättandet, utan även för ångesten. Om man väl får det själv, tja, inte är det roligt och man tror att man ska dö, men det går i alla fall över ganska hastigt. Men den där väntan, när den väl visat sitt fula tryne för första gången. Vem blir nästa offer? Kommer alla i familjen att få det? Kommer jag att tillbringa nästa natt på toa med en hink i famnen? Och man försöker ta till alla husmorsknep man kan komma på, allt från vitpepparkorn till kolloidalt silver och konjak, för att om möjligt hålla bobborna borta från sig själv, så att man åtminstone orkar ta hand om sina sjuka barn. Men det är mest ett spel för gallerierna, det är nog slumpen som sist och slutligen avgör. Får man det så får man det, ibland klarar man sig och ibland inte, och man kan inte göra annat än att vänta och se. Surprise surprise!!
                                                                My view...

Nåväl, hittills har den förhatliga sjukan endast skördat den yngsta familjemedlemmen och vi lever på hoppet. Man ska väl ändå alltid försöka se det positiva i vardagen, och dagens positiva kan jag bokföra på träningskontot. Både gällande mängd och kvalitet. Det är bara torsdag och jag har bombat på med tre träningspass redan denna vecka. Gott så, det blir kanske inget mer ifall jag måste tillbe den stora vita porslinsguden i något skede. Löpning i måndags (kortintervaller), tuff cirkelträning igår och lagom mör i kroppen idag. Bestämde mig ändå för ett löppass eftersom jag hann hem medan man ännu kunde ana lite dagsljus. Jag tänkte mig 4x4 min i någon slags, under rådande omständigheter, anständig fart, men var inställd på att jag skulle vara trött och seg. Men ibland överraskar kroppen verkligen och jag kände mig stark och smärtfri och farten var högre än planerat. Kanske det vänder nu, efter två ganska sega och motiga år! En kan ju hoppas. Och när jag kom hem från den lyckade löpturen möttes jag så av det nämnda olyckliga beskedet att vi har magsjukan i huset. Sonen hade just sprutmålat vardagsrumsgolvet. Och här är vi nu; jag fasar för en sömnlös natt, men hoppas att löpningens endorfinkick håller mig uppe. See you on the other side...

tisdag 13 december 2016

Året som snart gått

Det är den där tiden på året igen, när det är dags att summera det gångna och planera för det nya. Avslut och början. Träningen 2016 har faktiskt inte varit riktigt lika torftig som den sporadiskt uppdaterade bloggen kan ge sken av. Inte det bästa träningsåret någonsin, men inte heller det sämsta. Inte lika stort fokus på löpning som vissa tidigare år, men mer mångsidighet.


Av löpning har det inte blivit mer än knappa 600 km; ett medvetet val på grund av diverse krämpor. Än har det varit ett smärtande knä, än en stel rygg och än den ständigt ömmande hälen. Många lopp har det inte blivit heller, höjdpunkterna i tävlingsväg var väl kanske sommarens landsvägsstafetter. Den varma årstiden ägnades i stor utsträckning i stället åt cykling och drygt 800 km tillryggalades, därav en Botniacykling. Utöver detta lite skidåkning när föret tillåtit och styrketräning har genererat 81 pass så här långt. Under de år när löpmängden varit dubbelt så stor som detta år har antalet styrkepass bara varit en bråkdel, så jag intalar mig att jag totalt sett inte har tränat mindre. På ett annat sätt och mera mångsidigt, och det kan ju inte vara fel. Löpningen sliter och ju äldre man blir desto mer benägen blir man att dra på sig löparrelaterade krämpor, så att komplettera med förhållandevis mycket styrka och rörlighet blir allt viktigare. I förlängningen i alla fall. Sen så är det ju i och för sig så att man blir bra på det man tränar, så vill man prestera bra i löparspåret kan man inte bara bo på gymmet. Då måste man springa, springa och springa. Kanske därför inte löpningen gått så bra i år - för liten mängd helt enkelt. Jag tycker mig dock märka en något större muskelmassa än tidigare på utvalda kroppsdelar, så förhoppningsvis kan detta ge genomslag i löpningen också så småningom. Bara man slipper skador och faktiskt kan springa.


Jag har fortfarande vissa ambitioner med min löpning och vill inte tro att min glans dagar är förbi. Dock så är det mycket annat jag också vill göra förutom att springa, så frågan är väl om jag kommer att vara tillräckligt "taggad" att ägna mig åt den mängd löpning som krävs för att förbättra resultaten. Jag blev lite biten av landsvägscyklingen i somras och vill hemskt gärna se hur mycket jag kan förbättra mig där, och då krävs att man nöter cykelsadel. På bekostnad av löpningen. Och så vill jag skida, åka långfärdsskridskor, yoga, jumppa och lyfta lite skrot ibland. So much to do, so little time. Kanske mår man ändå bäst om fokuset är att må bra; att träna mångsidigt och hålla sig frisk och skadefri. Då borde resultaten komma i andra hand. Om man bara kunde tänka så. Träningen och livet är ju trots allt så mycket mer än löparskor och pulsklocka.


Mot 2017!


Några sporadiskt utvalda bilder från mobilen får åskådliggöra året som snart gått. Mångsidighet!
Cykling funkar både inne och ute...
Inte mycket som slår en löptur i höstlig terräng, trots allt...
Härliga vintersport!

fredag 11 november 2016

Snö!

Senast jag skrev var det höst och nu är det plötsligt vinter. Vaknade till ett härligt vitt vinterlandskap imorse. Äntligen snö! Löpningen har det varit ganska skralt med på sistone, på grund av mycket jobb, andra måsten och en något bristande motivation. Idag är det dock fredag, och som sig bör (eller borde vara men inte alltid är) blev det fredagsfys före fredagsmys. Fys i form av löpning inklusive snöpulsningsintervaller på ett obeskrivligt vackert, vintervitt Brändö, där en trolsk dimma smög in över Metvikens öppna vatten och en magisk fullmåne hängde över våra rimfrostiga huvuden.
Inspirerad av ett Runners World-inlägg om vinterlöpning som lämpligt nog delats på Facebook under lunchen, valde vi att pulsa fram och tillbaka i Metviksparken i något som skulle föreställa intervaller. Jag brukar försöka göra något snöpulsningspass varje vinter. Dels för att det är roligt och annorlunda, dels för att det faktiskt är riktigt tungt. Snön var idag även av den lämpliga typen; torr och kall och skonsam att pulsa i (men jag skulle gärna haft benvärmare!). Och när det var gjort skiljdes vi åt, rosiga, friska och glada, och tog oss med gott samvete hem till soffan och fredagsmyset.
Paavo Nurmi-wannabees...

lördag 24 september 2016

Botnialöpet 2016 eller årets längsta löptur eller glad att jag inte var på Lidingö i alla fall...

Avslutade idag en säsong som knappt blev en säsong med att delta i Botnialöpet i "heimsåopona". Som kanske framskymtat tidigare blev Lidingöloppet inställt för min del, och tur var väl det. De 16 km (16,5 om man ska vara exaktare än vad arrangören var...) som jag sprang idag var i längsta laget och hade jag varit på Lidingö hade jag nog fått ta mig runt traskandes. Säsongslängsta blev det i alla fall och jag är ödmjukt tacksam över att jag faktiskt kan vara med och faktiskt kan åstadkomma något som kan liknas vid löpning, det är inte alla förunnat.

Jag hade bestämt mig för att "ta det som en långlänk" och tar man det på det sättet gick det väl helt ok, men det är svårt att helt låta bli att jämföra sig med tidigare versioner av sig själv. Vid mitt senaste Botnialöp vill jag minnas att jag tog det "lite lugnt" och inte sprang helt för fullt eftersom jag hade något annat lopp framför mig, och då var jag ändå 9 minuter snabbare än idag... Men den versionen av mig var i bättre form, hade tränat mer, hade inte ont i hälen och på en massa andra ställen, hade inte fött ett tredje barn och var inte 40 år... Om det nu har någon betydelse. Jag accepterar att jag inte är lika snabb idag, men jag hoppas att jag kan komma tillbaka dit och mest av allt skulle jag vilja kunna springa utan smärta. Det har känts som någon slags sträckning i baklår/höft/bak den senaste veckan ungefär och jag var stel som en pinne redan från start. Och det blev värre och ledde till att det så småningom började ta sjukt i knät. Och hälen blev förstås rejält sjuk den också, men det är ju sedan gammalt. Förklaringar, men inte bortförklaringar. Det är tungt, jobbigt, slitigt och smärtsamt att springa just nu och jag längtar efter den där känslan när det bara flyter på, när man bara skulle kunna fortsätta hur långt som helst. Det var länge sen jag kände den.
Farten vid 5 km...

...och farten vid 16 km.
 
Ni ser problemet? Ojämn farthållning kan man väl kalla det. Flåset är väl rätt ok och det är inga större bekymmer att hålla den övre farten konditionsmässigt, men när det börjar göra ont både här och där så går det bara inte. Så jag kom i mål, inte så alldeles trött i maskineriet, men med baklåren, hälen och knät helt förstörda. 
Målgång i Vöråterräng i stället för Lidingödito. Bilden knappast så smickrande, och då var detta ändå den "bästa". Tänk er!
 
Löparsäsongen som inte blev någon löparsäsong börjar lida mot sitt slut, och det är väl inget annat att göra än att bryta ihop och komma igen. Något måste göras. Handlingsplanen inför nästa år är under utarbetande. Stay tuned!


söndag 11 september 2016

Status

Senast skrev jag att det var dags att sluta cykla och börja springa ihop många kilometrar inför höstens kraftprov Lidingöloppet. Det visade sig att kraftprovet får vänta. Min alltjämt trilskande häl som accepterat cyklingen, var inte lika accepterande mot löpningen. Den kan gå med på att jag springer 2-3 gånger i veckan och helst inte längre än 10 km, men med sådana sträckor springer man inget Lidingölopp. I varje fall inte om man vill springa det bra. Så startplatsen såldes till en trevlig kvinna från Stockholm som jag önskar all lycka till i spåret, och jag fick än en gång avskriva de tre milen för min del. Man blir lite uppgiven när man har en skada som aldrig läker. Det måste vara fyra år nu som hälen vållat mig problem. Jag har vilat, jag har styrketränat, jag har cyklat, jag har skumrullat, jag har smörjt, jag har tåvhävt, jag har konsulterat läkare, besökt naprapat och fått inlägg. Jag har vilat, stretchat, yogat och masserat och kanske skulle det hjälpa om jag gjorde detta flera gånger per dag, men vem har väl tid med det? Fler förslag? Om jag håller löpningen på en förhållandevis anspråkslös nivå och kompletterar med annan träning så funkar det någorlunda, men så fort jag tänkt mig att börja springa "på allvar" så sätter smärtan käppar i hjulet. Trist, trist, trist. Man kanske ska modifiera sina livsmål? Se möjligheter i stället för problem. Tänk vad många som inte kan springa alls, så nog är man ju ganska lyckligt lottad ändå. Kanske mitt framtida kall inte är långlopp, utan något annat? Cykling? Triathlon? Skidåkning? Eller satsa på att bli snabb på löpning på kortare sträckor? Kanske millopp och i bästa fall någon halvmara då och då, om man undviker långpass.

Men hur som helst, denna säsong blev ingen tävlingssäsong. I stället för det uteblivna Lidingöloppet tänkte jag i alla fall avsluta med Botnialöpets 16 km. Längre än vad jag kunnat springa på hela sommaren, men nog ska jag väl ta mig igenom. Bara för att få vara med. Bara för att det är roligt. Och den bästa löparårstiden är ju här. Hösten. Med sin friska luft, sina fina färger och sina älgflugor. På dagens runda njöt jag av omgivningarna och höstvädret runt "Baköjen" i Vassor. Nedanstående bild får symbolisera ytterligheterna i löpningen; den sköna hösten med sina gula löv och väder som gjort för löpträning och å andra sidan känslan i hälen under dagens pass. Bajs.