söndag 29 september 2013

Lidingö Tjejlopp

Så var det avklarat. Ingen mara idag, men väl ett millopp i krävande backar. Vi kan väl säga så här: det märktes ganska tydligt att jag inte ägnat mig åt någon tempoträning alls att prata om de senaste månaderna, men däremot fanns styrka i benen efter cykling och måsapass. Målsättningen var att få silvermedalj - mission accomplished. 47 minuter blankt och placering 71 av ca 6.000 startande. En får nog vara nöjd. Lite kan det väl harma att respekten för backarna nog var för stor och att jag därför startade lite för långsamt. Att man genomför en sista kilometer på 3.53 talar för att man har för mycket krafter kvar. Men det är väl å andra sidan angenämare att orka spurta än att lida sig igenom en sista kilometer på 5.30. Målsättningen var att klara silvermedaljen och det gjorde jag. Hade gränsen gått vid 47 minuter tror jag nog att jag hade klarat det också... Men sammanfattningsvis en lika trevlig dag som vanligt ute på Lidingö. Min häl tyckte inte att det var riktigt lika roligt, men det är en senare historia. Jag måste trots allt tacka den för förhållandevis gott samarbete under dagen.
 

Individuellt resultat - Lidingöloppet 2013 söndag

13101
Charlotta Frantz
Maxmo SK
10000 m
71
47:00
4:42 min/km

Mellantider
MellantidTidSträcktidTid efter
(klass)
Tempo
(min/km)
Placering
(klass)



Grönsta00:01:331:33+0:405:06653
Abborrbacken00:23:3522:03+21:534:41105
Förvarning00:45:5722:23+41:304:4577
Mål00:47:001:04+12:473:3071

 

torsdag 26 september 2013

Hello Abborrbacken!

Efter en ur löparsynpunkt eländig sommar med knappt några löpta kilometrar, är det snart dags att sätta punkt för säsongen med en tävling faktiskt. Det ska bli intressant, med tanke hur motigt det varit den senaste tiden. Jag har ju emellertid börjat skymta ett flämtande ljus i ändan av den mörka tunneln, så allt är kanske inte elände ändå. De senaste veckorna har benen varit lite piggare, farten lite högre och hälen lite mindre sjuk än vad de varit under sommaren. Men oavsett hur det går känns det inspirerande att få delta i ett lopp, att få uppleva löpargemenskapen och avsluta säsongen med en riktig urladdning. Distansen modesta 10 km, men denna mil inbegriper såvitt jag har förstått både Grönstabacken, Abborrbacken och Karins backe, så en utmaning är det trots allt. Tydligen var jag så pass meriterad att arrangören placerat mig i främsta startledet, så nu har jag förstås ångest över det också. Tänk om det bara är en massa pinnsmala, 3.30/km-kenyanskor och jag?!? Tänk om de radar upp mig mellan Isabellah Andersson och Sandra Eriksson, typ? Det blir ju underhållande för publiken, om inte annat...

Någon uppladdning att tala om har jag inte gjort. Några vanliga länkar och ett jumppapass den gångna veckan. Idag fick jag behandling med någon slags mirakelapparat på min onda häl. Radiovågor eller något i den stilen som ska göra susen för diverse krämpor. Och så fick jag lederna i foten "knäckta" och tycker faktiskt att rörligheten förbättrats. Om det gjort något för löpformen återstår att se.

Mentalt kommer jag att tillbringa helgen i Berlin tillsammans med de bekanta som springer där (saknar inte 42 km i sig men väl resan!), men fysiskt hittar ni mig alltså grisandes i Abborrbacken på söndag. Jag hör av mig när jag tagit mig upp.

söndag 22 september 2013

Löparfilosofi

Låt oss fortsätta botanisera bland de löparvetenskapliga disciplinerna. Löparfilosofi - vad är det? Filosofi: "kärlek till visdom". Löparfilosofi: någon slags kärlek till löparvisdom. Sanningen om löpningens innersta väsen.

Alla löpare har sina egna filosofier. Mer eller mindre sunda. "Man blir bra på det man tränar", "allt som inte dödar en stärker en", "vila är för veklingar", "ju fler kilometrar desto bättre", "hellre kvalitet än kvantitet", "hellre kvantitet än kvalitet", "man kan tävla sig i form", "man kan bara tävla när man är i form". Deviserna är otaliga och ibland sinsemellan motstridiga. Någon universell allenarådande sanning finns nog icke. Några grundläggande teser som i princip alla löpare borde kunna skriva under på kan man dock kanske finna. "Man blir bra på det man tränar" är väl en sådan. Det finns knappast någon som hävdar att man kan bli en bra löpare utan att träna just löpning. Ett konditionsfenomen, ett fysiskt praktexemplar - visst kan man bli det utan att springa en meter, men en löpare som snittar 3.30/km? Knappast. Framgångar på löparbanorna kräver blod, svett. tårar och ett asfaltsnötande utan dess like. En annan ovedersäglig sanning torde vara att löpningen gör oss till bättre människor. Alla som någonsin upplevt tillfredsställelsen efter ett avslutat löppass vet att detta stämmer. Det är svårt att vara en dålig människa efter ett löppass. Endorfinerna pumpar i kroppen och man älskar mänskligheten.

Sedan så finns det också vissa teser som knappast någon löpare skulle skriva under på. Någon förstås - annars skulle de inte finnas - men det stora flertalet löpare håller ändå med om att det är galenskap. Stolleprov. Som tesen att en löpare aldrig behöver vila. Är kroppen trott, seg, sliten och energilös efter flera veckors hård träning? Lösning: träna mer. Ja, ni hör hur bisarrt det låter. Och ändå är det så pass många som trillar dit; tränar sig till utbrändhetens brant och över den utan att förstå att det kroppen skriker efter är vila.

Slutligen så finns det de där teserna som är mera omdiskuterade. Som förespråkas av någon och avvisas helt och hållet av någon annan. Som det här med långpass till exempel. Ska man springa så sakta man kan eller så fort man kan? Sakta, påstår många. Samtalstempo. Varför undrar jag då? Om jag tränar för att kunna hålla en kilometerfart på 5 minuter på maraton, varför ska jag då springa mina långpass på 6 min/km? Om det är så att man blir bra på det man tränar -vilket vi redan har konstaterat - så blir jag i så fall bra på att hålla sexminuters tempo. På vilket sätt hjälper det mig på maran när jag vill hålla 5 minuters tempo?

"Hellre kvalitet än kvantitet" är en annan sådan där teori som är lite tvetydig. Att kvalitetsträning i form av intervaller, backträning och tröskelpass är oumbärligt för att bli en bättre löpare kan vi väl vara ganska överens om. Men ska man hellre springa det än kvantitet, dvs. många kilometer? Gör kvalitetsträning mig verkligen till en bättre löpare om jag saknar den grunduthållighet, hårdhet och stryktålighet som man får efter många, många kilometers löpande? Om man bara får välja en disciplin för att utvecklas som en frisk och skadefri löpare, ska man då bara springa kvalitet eller bara kvantitet?

I löparfilosofin finns inga tydliga svar, inga entydiga sanningar. Antaganden, hypoteser och teorier är filosofins väsen. Varje löpare måste själv finna sina sanningar. Vad tror jag på, vad fungerar för mig? Det är väl kanske det som är filosofi; att utifrån sina iakttagelser, bedömningar och kunskap forma sin egen löparvisdom.

Sådant här tänker jag på när jag springer, vad tänker ni på?

fredag 20 september 2013

Löparjuridik

Efter att ha sysslat med juridik hela dagen och lite löpning på kvällskvisten började jag osökt fundera på en kombination av dessa två. Löparjuridik. Löparnas egen lag och rätt. Finns det något sådant? Någon direkt nedtecknad löparjuridik är nog svår att finna, med undantag för de tävlingsregler man kan stöta på i samband med olika lopp. Någon slags sedvanerätt då? Seder och bruk som aldrig nedtecknats med som respekteras av löparna? Kanske det kunde se ut ungefär på följande sätt, med utgångspunkt i de tio budorden:

1. Du skall icke hava andra intressen jämte löpningen
2. Du skall icke missbruka Vitargo
3. Du skall helga vilodagen (efter att du fullgjort ditt långpass)
4. Du skall visa aktning för dina medtävlare
5. Du skall icke dräpa den medtävlare som passerar dig på mållinjen
6. Du skall icke begå regelbrott
7. Du skall icke stjäla din medtävlares överdragskläder
8. Du skall icke bära falsk vittnesbörd om dina egna prestationer
9. Du skall icke ha begär till din nästas löparklocka
10. Du skall icke ha begär till din nästas hustru, även om hon löper.

Kunde det vara något kanske? Kan vi vara överens om att anse dessa som universellt gällande löparregler? När vi ändå håller på kan vi titta på ett annat regelverk som skulle passa i en löpningens lagbok - löparens sju dödssynder med kommentarer:

Högmod - skryt ej över dina personliga rekord
Girighet - roffa ej åt dig allt vid vätskekontrollen
Vällust - då springer du för sakta
Avund - var ej avundsjuk på någon annans tid på milen, löp den själv
Frosseri - tillåtet endast efter långpass > 25 km
Vrede - se till att du är så in i h-te arg när du startar ett lopp, då går det bättre
Lättja - helt okänt begrepp för löpare.

Se där, en löpningens lagbok på god väg. Borde man månne motionera till riksdagen?






lördag 14 september 2013

Min löparvecka med Boost

Idag var jag uppe med tuppen (en någon morgontrött sådan dock) och begav mig ut på en löptur i den härliga höstmorgonen. Hösten är verkligen en favoritårstid. Solen som stiger över horisonten, glittrande daggdroppar och gula löv, en friskhet i luften, några kvardröjande dimslöjor över den spegelblanka vattenytan. Magiskt vackert. Löpningen i sig har ju varit förfärlig i stort sett hela sommaren; tung och eländig och smärtsam. Men så plötsligt händer det; benen känns faktiskt lite lättare och andningen mindre ansträngd. Det är möjligt att hålla 5.13-fart i 15 ganska kuperade kilometer utan att det känns särskilt tungt. Till toppformen är det ack så långt, men jag skönjer ett ljus i tunneln. Långt där framme, med en liten och flämtande låga, men ändå ett ljus i mörkret. Hopp i all förtvivlan.

Att det känns någorlunda bekvämt att springa har jag nog delvis mina nya Boost-skor att tacka för. Jag har hunnit testa dem 30-40 kilometer och är nöjd. Bekväma, väldämpade och precis vad min häl behöver nu. Visst märker man att den är lite tyngre och "rejälare" än de lättviktare jag sprungit i på sistone, men en bra sko är det, helt klart.

Mina problem post-löpning kvarstår dock. När hälen "kallnat" blir den både stel och öm. Hamstringsen som varit stela ändå sedan i våras är fortfarande alltför korta och spända, knappt så att stretching hjälper. Det är inte utan att man börjar undra om det är åldern? Inte är man 25 längre, kanske kroppen tappat sin förmåga att självläka? Ska man få dras med sina krämpor nu? ´Til death do us part?

Veckan som gått har för övrigt bjudit på några löppass av varierande längd och fart.
Någon slags förberedelse inför Lidingöterrängen fann jag i spånbanan vid Norrvalla. En härlig tur bland spån och gula höstlöv.
 
Gårdagskvällen bjöd på "fredagsmys" i form av ett kort men (åtminstone i förhållande till dagsformen) ganska hårt pass i skidspåret. Och idag som sagt ett "långpass" på hela 15 km - det längsta jag sprungit sedan Helsinki City Run för fyra månader sedan...
 
En bra löparvecka är väl även en sådan som bjuder på lite löparshopping. Tycker inte om att handla kläder i allmänhet, men löparkläder skulle jag kunna köpa hur mycket som helst (det gör jag förstås inte). Alltid finns det något som passar (det finns det inte bland vanliga kläder). När jag som hastigast botaniserade bland reavarorna i en av stadens mest välsorterade sportaffärer hittade jag förstås några "fynd":


 Färgglad löparjacka av det kinesiska(?) märket Li-ning (intalar mig desperat att den inte är sydd av fastkedjade små kinesiska barn under vedervärdiga förhållanden...) samt ett par Asics vinterlöparstrumpor. Tycker överlag att det är lite svårt att hitta löparstrumpor med vanliga höga skaft; antingen slutar strumporna vid fotknölarna eller så är det kompressionsstrumpor som går ända upp till knäna. Men dessa alltså ett "normallångt" par!

Nåväl, det var väl allt för denna gång. Imorgon ska jag sannerligen inte upp med någon tupp. Over and out!
 
 



fredag 6 september 2013

Invigning hägrar!

Imorgon är det dags. Invigning!
Ska de vara så bra som ryktet säger och tillverkaren utfäster? Återstår att se. Imorgon ska de få nöta lite asfalt (och sannolikt mera skogsväg), mina nya Adidas Adistar Boost. Några knapptryckningar, ett kreditkortsnummer, några dagars frakt och så hade jag dem hos mig. Smidigt som bara den. Har sagt det förr och säger det igen, Startfitness.co.uk is da shit. En första provning, dock utan löpning, utlovar bra passform, komfort och ypperlig dämpning. Få se om även löpkänslan finns på plats. I så fall kan de mycket väl vara århundradets sko, som någon redan frälst, lyrisk löpare sade till mig.

Annars då? Tja, har ägnat veckan åt ytterst lite löpning och ytterst mycket finska. Ett nytt jobb i fäderneslandets tjänst har påbörjats och tagit mycket energi i anspråk. Roligt, spännande och utmanande, men samtidigt lite tungt att ta sig ur bekvämlighetszonen. Att lämna det trygga och invanda och kasta sig ut i en annan (väldigt finskspråkig) värld. Men nog blir det bra.

Löpningen är som sagt inte mycket att orda om; lyckades klämma in ett "lagom-pass" före onsdagens föräldramöte, men annars nada. Men imorgon ska de nya pjucken alltså luftas - jag återkommer med rapport!

P.S Om någon till äventyrs tänker att det ju inte var så länge sedan jag senast recenserade några nya skor på bloggen så är det mycket riktigt så; jag har köpt skor onaturligt ofta på sistone (betydligt oftare än vad löpmängden skulle ge anledning till). Jag har dock tvingats inse att de Nike Lunarglide jag köpte så sent som i våras faktiskt inte funkar; av någon anledning förvärrar de hälsituationen. Läste någonstans att de är lite "styrande" och alltså korrigerar löpsteget, och det är kanske just detta som inte är så bra för min del. Neutralt ska det vara. Och förmodligen väldämpat.

Avslutningsvis några ord om ett annat nyinköp:
Kinesiologi-tejp. Bluff eller sanning? Jag har redan tidigare varit ganska intresserad av och öppen för österländska läror och alternativa metoder, och dessa färgglada tejprullar stärker bara min uppfattning om att vi har mycket att lära av våra fränder i Asien. Vad kan väl några remsor "sladdrig" tejp väl göra åt en ond häl, tänkte jag när jag tejpad skulle bege mig ut på länk förra helgen. Kan bara säga att jag inte sprungit så pass smärtfritt sedan någon gång tidigt i våras, innan hälsporren började ge sig till känna! Distansen var trots allt "en hel" mil och jag sprang och sprang och väntade att det skulle börja göra ont - men icke! Efteråt var hälen förstås öm, men att kunna springa utan smärta - vilken lycka! Så jag är frälst, här ska det tejpas...