tisdag 31 december 2013

Gott nytt år!

Ville bara säga det. Ta nu vara på de sista skälvande timmarna av 2013, de kommer aldrig tillbaka! Det är alltid med ett visst vemod man tar avsked av ett år, men samtidigt ser ett nytt med tillförsikt an.

Eftersom detta ska föreställa en löparblogg kan jag ju berätta att jag faktiskt sprungit idag också. Som en bra punkt för detta år. Eller ett utropstecken.
15 km! Det var månader sedan sist.

Turen gick mot Vassor. Stället som Gud (men uppenbarligen inte Vägverket) glömde. Förlåt Vassorbor. Bra länkvägar har ni i alla fall.

 
Nu blir det lite nyårsbastu innan vi så småningom får sätta oss till ett dukat bord för att fira intåget av 2014. Vi ses nästa år!
 

 

fredag 27 december 2013

Den julen...

Länge går man och väntar på den och hastigt är den förbi, den julen. Även om vädret inte visade sig från sin mest juliga sida med regn, många plusgrader och hårda vindar, så firades julen på ett traditionellt sätt med julmat, tomte, Kalle Anka, godis och umgänge med släkt och vänner. För att i viss mån kompensera intaget av godis blev det faktiskt lite spring på såväl julafton, juldagen som annandagen. Visserligen inga långa länkar (och som "långt" klassas för närvarande allt >10 km), men bara att överhuvudtaget ta sig ut och röra på benen efter den efterhängsna förkylningen får ses som en framgång. En kort morgonlänk på julafton, en något längre "bastulänk" på juldagen och (faktiskt!) något av en terränglänk på annandagen. Även om det funnits snöfattiga jular tidigare kan jag inte minnas att det varit så till den grad "somrigt" att det gått att springa i skogen. Men det var det alltså detta år; någon isfläck här och där, men annars fullt möjligt att springa på de små skogsvägarna kring herrgården i Tottesund.

Jag avslutar nu året med några jobbdagar och så ytterligare lite helg. Så snart julgodiset är uppätet och klapparna öppnade börjar jag alltid så smått längta efter att "ta nya tag"; nytt år, nya hälsosamma vanor och mera träning. Några löppass ska jag väl hinna med ännu detta är och om vädergudarna vill oss väl får vi förhoppningsvis plocka fram längdskidorna efter årsskiftet och börja nöta spåren. Det är hög tid! Noterar med viss fasa att Öppet spår är endast 9 veckor bort! Om detta eländes eländiga väder fortsätter är det många som kommer att bli panikslagna och köp- och säljsajterna lär svämma över med platser till diverse långlopp... Det sista som lämnar människan är dock hoppet och jag har ännu inte helt gett upp hoppet om en vit vinter...
Visst kom det lite vitt idag!?!

fredag 20 december 2013

Årssummering, del II

Jag noterar att jag inför detta år även önskade mig arbetsro, inga större förändringar och tid för reflektion. Så blev det kanske inte. Under året har jag bytt jobb en gång och vi har dragit igång ett massivt byggnadsprojekt som innefattar tillbyggnad av huset och installation av kommunalt avlopp och fiberkabel med tillhörande uppgrävning av fastigheten flera gånger. Så arbetsro? Nej, inte så mycket. Inga större förändringar? Jodå, många större förändringar. Tid för reflektion? Nej, inte alls. Så kan det bli. Lika bra att köra hårt när man ändå är igång, smida medan järnet är varmt så att säga. Inte blir det lättare att dra igång ett ombyggnadsprojekt när man tagit det lugnt några år. Tvärtom, man blir lätt lite FÖR bekväm då. Och arbetsro får man kanske i och för sig om man stannar länge på ett ställe, men å andra sida blir man mera obenägen att våga byta och prova på något nytt.

Så ännu ett hektiskt år med ganska stora förändringar kan läggas till handlingarna. Förändringar ger spänning i tillvaron och kan många gånger vara just den energiinjektion man behöver. Men det kan bli lite mycket också och suga musten ur en. Måhända på grund av allt detta jag haft lite problem med det idrottsliga? Kanske de fysiska reaktionerna kan bero på att det hänt för mycket på andra områden? Kropp och själ ni vet.

Nu, när ombyggnadsprojektet så småningom börjar vara i hamn och arbetsplatsen ser ut att vara oförändrad för åtminstone en viss tid framöver, kanske jag kan äntligen kan få lite lugn och ro 2014. Stabilitet i tillvaron, rutiner och möjlighet till återhämtning. Vi får se, kanske blir det så. Tills jag drar igång nästa projekt.

På träningsfronten ligger jag för övrigt lågt. Jag går in i julhelgen som Rudolf, med illröd mule efter allt snytande och fräsande. Kurerar mig med varm glögg och choklad i stället för att springa intervaller. Ibland måste man tillåta sig det också.
Byggnadsprojektet...

Samma projekt från insidan...
 
God jul-hälsning från den sötaste delen av familjen!

måndag 16 december 2013

Årssummering

2013 lider mot sitt slut och det börjar bli dags att summera ett dåligt löparår. Idrottsligt ett ganska ok år, men löparmässigt i det närmaste katastrofalt. Jag kan väl krasst konstatera att jag inte uppnått en enda av de målsättningar jag ställde upp i slutet av förra året. Jag skulle persa på halvmaran, springa fina tider på milen och andra kortare lopp och helst bärga silvermedaljen på Lidingös tremil. Silvermedaljen på Lidingö Tjejlopp var väl det närmaste målsättningen jag kom och det var inte särskilt nära.

Året började bra med ganska mycket skidåkning och en genomförd Botniavasa. Löparvåren inleddes stenhårt (med facit i hand - för stenhårt)  med intensiva cuptävlingar och halvmaran Helsinki City Run. Årets första och sista halvmara skulle det visa sig. De inledande cuptävlingarna indikerade förhållandevis god form, men ju mer jag tävlade desto stelare blev benen och sjukare hälen. Helsinki City Run genomfördes lidandes helvetets alla kval (nåja) och efteråt var hälen knappt gåbar. Löparsäsongen fick i stort sett läggas på is. Det finns väl emellertid inget ont som inte också för något gott med sig och det ofrivilliga avståendet från löpningen fick mig att börja ägna mig åt cykling och måsaträning i stället. Och se, det finns ju faktiskt en värld utanför löpningen! Cyklingen visade sig vara betydligt roligare än vad man vid en första anblick kan tro och Botniacyklingen genomfördes med mersmak. Framåt höstkanten återupptog jag löpandet med halvfart och lyckades genomföra det nämnda Tjejloppet, med ett efter omständigheterna helt acceptabelt resultat. Och hösten har sedan gått i underhållsträningens tecken - jag har mest tränat för att må bra och hålla förfallet stången. Jumppa, lagom långa (korta) länkar och några skidpass när tillfälle givits. Så, endast beaktande välbefinnandet och kroppens välmående måste året ändå sägas ha varit ganska bra; säkert mer omväxlande och uppbyggande än ett helt vanligt löparår. Löpta kilometer har det inte blivit mer än ca 820 hittills, men lägg därtill drygt 300 skidade och 500 cyklade så är det väl ändå inte så pjåkigt. Och fördelen med att befinna sig någonstans nära botten är ju att det faktiskt bara finns en väg att gå. Uppåt.

Några detaljerade planer inför 2014 har jag inte vågat smida med tanke på att jag ännu är delvis konvalescent. Vissa dagar går det bra att springa, medan det andra knappt går att gå normalt på hälen. Något maraton kommer det inte att bli under 2014 och jag undrar i mitt stilla sinne om det någonsin blir det mer? Om jag får vara någorlunda frisk och träningsduglig är målsättningen i alla fall att springa halvmaror och diverse andra, kortare lopp. Jag skulle gärna ta mig under 1.35 på halvan och kan inte tro att det är omöjligt. Lidingöloppets tremil är inte utesluten, men inte heller självklar. Botniatrippeln skulle vara en utmaning förstås. Och just det, om bara ynka två månader ungefär borde jag skida från Sälen till Mora. 90 km. Jag har skidat exakt 23 kilometer hittills denna säsong och får - när jag tittar ut i mörkret - heller inga förhoppningar om att utöka det saldot inom den närmaste framtiden. Tillvaron saknar med andra ord inte spännings(oros)moment för närvarande.

Sammantaget får målsättningen för 2014; oaktat kilometertider och placeringar; bli att ha ett riktigt bra träningsår. Mångsidig, stärkande träning för kropp och själ. Skidåkning, löpning, cykling, jumppa och yoga. Jag ska ha roligt.

Mitt idrottsår 2013 var...
...måsalöpning...

...skidåkning...

...cykling...

...och någon liten tävling!

tisdag 3 december 2013

Underhållslöpning


Så här års är det lite svårt att motivera sig till någon riktigt seriös löpning, åtminstone utomhus när det ser ut så här:
Mörker, blåst och halka. Trött kropp och sega ben genom Vörå centrum. Inte direkt något pass värt att minnas. Löpning när den är som sämst. Löpning mer för att underhålla formen än för att förbättra den. Det är som sagt lite tungt så här års. It´s a dirty job but somebody´s gotta do it.

För övrigt så har jag fått en del feedback på ett tidigare inlägg, där jag påstod att 5 min/km är ett ganska så normalt motionärstempo. Jag vill påpeka att detta är min subjektiva uppfattning, ingen allmänt vedertagen sanning. För mig är 5 min/km en ganska normal fart, åtminstone när formen är god (kanske som sagt inte så här års). Jag förstår dock att många andra kan anse denna fart som något mer än vanligt motionärstempo. Och vanligt motionärstempo kan förstås vara såväl 6 och 7 min/km. Allt utifrån ens egna förutsättningar och referensramar. Jag förstår således att inlägget kan ha uppfattats lite provokativt, men det var inte min mening att lägga någon värdering i det hela. Å andra sidan kan mina påståenden måhända ha en motiverande effekt, i så fall är min mission uppfylld. Senast idag fick jag höra att inlägget faktiskt fått en annan motionär att försöka öka tempot när hon springer. För som hon sa, det ska nog inte alltid kännas bra. Nej, det är sant, vill man vinna måste man våga. Våga springa utanför sin komfortzon och plåga sig lite. Allt ska inte vara bekvämt.

torsdag 28 november 2013

Silvermedalj(ens baksida)

Idag kom den, silvermedaljen. Nästan så att man hunnit glömma bort att man vunnit den. Något förvånat kan man konstatera att det står "Lidingöloppet" på den, alltså inte "Lidingö Tjejlopp" som det rättmätigt borde vara. Och även om 47 minuter på Tjejloppet kanske är en ok prestation så är silvertiden på tremilen, 2.38, en betydligt större bragd och inte känner jag riktigt att jag helt och fullt gjort mig förtjänt av denna medalj. Men kanske, kanske om 40 år eller så, när minnena från fornstora dagar börjat falna, kan man betrakta sin silvermedalj och tycka sig minnas att man faktiskt klarade silvertiden på tremilen, ty medaljen säger ju faktiskt Lidingöloppet och vad är då det om inte tre mil? När jag så sitter där, på ålderdomshemmet med min höftprotes och mina ylletofflor, kan jag känna mig stolt och berätta för alla som vill höra på om hur jag i mina yngre år forcerade Lidingös backar i tre fruktansvärda mil och lyckades kämpa mig i mål på silvertid. Bland de bästa av de bästa. Och ingen kommer att veta att det "bara" var en mil.
 
Detta förstås förutsatt att jag aldrig kommer att klara silvertiden på tre mil och förtjäna medaljen "på riktigt". Men ser ni - det kommer jag!

tisdag 19 november 2013

Löparmatematik

Tänk att man för att vara löpare och för att förstå löpningens väsen förutom att vara just löpare även borde vara filosof, språkvetare, lagvrängare och matematiker. Bland annat. Löparmatematiken är en disciplin för sig .En matematisk genre där 1+1 inte nödvändigtvis är lika med 2... Resultatet av 1 intervallpass + 1 intervallpass är - med beaktande av koefficienten superkompensation - kanske snarare lika med 3 eller 4 GRU-pass. Löparmatematiken innehåller en del formler och enheter som den konventionella matematiken emellanåt kanske skulle ha något svårt att acceptera.

Den mest grundläggande enheten är väl kanske min/km. ALLA löpare vet vad detta handlar om. Hur många minuter tar det att avverka en kilometer? "Vad var din kilometertid idag?" "Målet för loppet är att hålla i snitt 4.30/km". Vad som är "bra" respektive "dåligt" kan givetvis diskuteras, men vi torde vara eniga om att ju lägre minuttal desto bättre. Om 5 min/km är ett ganska vanligt motionärstempo så är 3 min/km yttersta elitfart. Om var gränsen till "icke-löpning" går ska jag inte uttala mig av risk för att såra någon löpares självkänsla, men det är klart att man kan diskutera huruvida 8 min/km fortfarande förtjänar att kallas löpning.

En annan enhet man skulle kunna tänka sig som något slags mått på löpningens kvalitet är kg/fart. Hur påverkar löparens kroppsvikt farten? Hur mycket kan den senare öka om den förra minskar säg 1 kg? Det finns faktiskt beräkningar för detta (vet vi som läser löpartidningar), men huruvida det ligger någon sanning i dem tål att diskuteras. Att en lättare kropp rimligen kan förflytta sig snabbare än en tung är ostridigt, men samtidigt måste man ta hänsyn till muskelmassa, vätskebalans och annat som kan påverka vikten. Ett kilo mer i vikt medför inte alltid per automatik långsammare löpning. Detta är dock kanske snarare löparfysik än -matematik.

När det gäller införskaffandet av löparnödvändigheter tänker en löpare inte alltid i termer av euro, kronor, pund eller annan världslig valuta. En sko som kanske kan tyckas hutlöst dyr i euro kan mycket väl vara värd sitt pris eller t.o.m. anses billig om den påverkar löpningen avsevärt i positiv riktning. Härvidlag kunde man kanske tänka sig enheten €/min/km, eller "pris för att förbättra kilometerfarten", där priset i pengar inte sätts i relation till hur stor del det utgör av köparens disponibla inkomst, utan värdet bedöms på basen av påverkan på löphastigheten. Ju snabbare löpningen blir, desto billigare kan skon anses. En enhet som ansluter till detta är förstås gram/sko och säg den löpare som köper ett par nya skor utan att ens fundera på vad de väger. Det är (påstås det) STOR skillnad mellan "tunga" träningsskor och hyperlätta tävlingsskor måhända med barfotakänsla. Visst kan kanske 100 g mer per sko ha någon viss påverkan på löphastigheten, men knappast så stor som många löpare intalar sig. Jag tror nog att det är löparen i skorna som är mer avgörande än skorna i sig. Faktiskt,

Ägnar man sig åt långdistanslöpning är dl/h kanske bekant. Hur mycket bör man dricka per timme löpning för att upprätthålla energinivån? Detta kan förstås variera storligen från löpare till löpare, en klarar sig med en dl per timme medan en annan behöver en halvliter. Viss matematisk färdighet behövs dock för att beräkna den mängd vätska som måste medföras på en viss bestämd löpsträcka eller -tid.

Slutligen så har vi ju de rena ekvationerna. 2(10x400), 2(400-600-800-1000-800-600-400) och (6x2min+4x4min+2x6min) kan vara exempel på detta. (Just dessa ekvationer skulle jag förmodligen själv aldrig ägna mig åt, men kanske någon blev inspirerad?) Löpningen kan vara en vetenskap. Alla bloggar, forum och löpartidningar bidrar även till att göra den till det. Man gör upp detaljerade träningsprogram, ventilerar kilometertider och pulszoner, väger skor och införskaffar löparklockor med alla möjliga och omöjliga funktioner. Det var en evig tur att man lärde sig matte i skolan, för hur skulle man annars klara av att vara löpare?

Å andra sidan behöver det inte vara så invecklat. Man KAN faktiskt lämna klockan hemma, snöra på sig ett par rejäla (och tunga) terrängskor, dricka några klunkar vatten och bara bege sig ut och springa. Utan beräkningar, formler och andra matematiska övningar. Den ena foten framför den andra. Ibland behöver det inte vara mer komplicerat än så.

1+1=3? 

Y(asso)=10x800?   

6x1km=mjölksyra?

Dagens träning då? En helt vanlig distanslänk runt "Grannas bjärje" i Vörå medan dottern dansade!

lördag 16 november 2013

Löparspråk

Alla som rör sig i löparkretsar har säkert märkt att löpare har ett eget språk. Ett språk som många gånger kan vara svårt att förstå för oinvigda. Medan alla vi i löpargemenskapen genast förstår vad det är fråga om när man pratar om GRU, FU, intervall, tröskel etc. Eller kanske inte nödvändigtvis alla, men åtminstone vi som då och då fördjupar oss i löpartidskrifter och diverse bloggar!

En löpare som har som målsättning att klara en viss tid på en viss sträcka, säg 4 timmar på maraton eller 40 minuter på milen, svänger sig ofta med uttrycket "sub". "Målet för säsongen är sub 40 på milen" eller "äntligen sub 4 på maran!". Detta är i och för kanske inte så svårt att förstå, ordet kan ju direkt härledas från engelskans "sub" (jfr. subway, submarine), dvs, "under". Men ska alltså i svenskspråkiga löparsammanhang uttalas med "u", "sUb".

Vill man vara lite tjusig far man inte bara på en långsam eller en hård länk, man far på GRU- respektive FU-pass. Grunduthållighet och fartuthållighet. Och en tröskellänk förstås! Detta senare får sin förklaring när man lär sig mer om mjölksyra och mjölksyratröskeln. Hur fort kan jag springa i säg 10 km utan att stumna helt av mjölksyra men ändå vara så trött som möjligt? När jag hittat den farten - voilá, min tröskelfart!

Och däremellan gör vi skipping, tripping, Borzow och plankan; begrepp som möjligen kan förleda någon att tänka på hästsport. Men ack nej, det rör sig bara om mer eller mindre oumbärliga styrke- och rörlighetsövningar för löpare. Tänk vad bra när vi alla talar samma språk; på en gemensam träning räcker det med att någon säger "och så tar vi 10 Borzow" för att alla ska fatta vad det är fråga om och knäa iväg.

Även samtalsämnena löpare emellan kan vara ganska intressanta att notera. Språket är rakt på sak, ja det kan ibland t.o.m. uppfattas som grovt. Jag påminner mig en diskussion jag råkade höra före en Lidingöloppsstart för några år sedan. Löpare 1 och löpare 2 kommer ut från varsin "bajamaja". Löpare 1: "Hur gick det för dig då?" Löpare 2: "Jodå, lite kom det, men jag önskar att jag fått ur mig mer". Löpare 1. "För mig kom nog allt, jag lär i alla fall inte få problem med magen". En diskussion som i ett annat sammanhang skulle kunna uppfattas som rent stötande, men som i detta sammanhang var det mest naturliga samtalsämnet i världen.

Nåväl, vad ska ni träna idag då? Tröskel, intervall, tempo? För mig blir det nog en helt vanlig GRU-bastulänk!

måndag 11 november 2013

Dagens sanning

För en löpare finns det inget dåligt väder, bara dålig motivation. Det är dagens sanning. Att "det är så dåligt väder" är faktiskt ingen ursäkt för att sitta kvar i den varma soffan, slötitta på TV och äta någon chokladbit i den mörka novemberkvällen. Leta fram ditt fuktavvisande superunderställ (som ju är gjort för att trotsa dåligt väder), din reflexväst och neongula mössa och ge dig ut. Jag lovar dig - vädret är aldrig lika dåligt som det verkar från soffhörnet. Stormbyar, piskande regn eller ymnigt snöfall - inget stoppar EN RIKTIG LÖPARE. Är du det så kan du med gott samvete sätta dig i den där soffan med chokladbiten efter väl förrättat värv.

Denna kolsvarta måndagskväll bjöd på ett par minusgrader och faktiskt ganska goda förhållanden för löpning (när man väl tagit sig utanför dörren). Min motivation fick sig en ofrivillig skjuts när jag efter endast en kilometer råkade stöta på två andra sportklubbslöpare och fick sällskap; sällskapet visade sig hålla ca 4.45-fart så min sedvanliga länkfart skruvades plötsligt upp lite. Men bra var väl det; springer man själv tenderar det alltför ofta att bli "bekvämfart" och man tror att man inte orkar springa fortare, men när man väl "tvingas" till det märker man att det orkar man ju visst. 8 km i 4.54-fart och 2 km nedjogg - ett bra saldo en mörk höstkväll då sannolikheten för att man i stället skulle ha blivit kvar i soffan faktiskt var ganska stor.

fredag 1 november 2013

Afterwork i Botniahallen

Flydd är den tid när afterwork innebar ett par öl på någon centralt belägen Stockholmspub. Denna fredag bjöd på en alternativ men ack så trevlig afterwork i Botniahallen. Flexa ut från jobbet lite tidigare, svänga in till Botniahallen på hemvägen, köra uppvärmning, medelhårda intervaller om 5x800 m, nedjogg, lite stretching och hemfärd. Tränad och klar, redo för helgen. En perfekt avslutning på veckan och inledning på helgen. Väl så bra som en afterwork på Stockholmspub.
Maken begrundar de annalkande intervallerna.
 
Som information till icke-österbottningarna: Botniahallen var, åtminstone när den byggdes, den största inomhushallen av sitt slag i Europa. Fullängdsbanor, fotbollsplan, möjligheter till såväl cykling som rullskidåkning. Dessutom ingen större trängsel. Och inträdesavgiften modesta 3,20 euro. En tillgång på den pampesiska slätten!

torsdag 31 oktober 2013

"Sälsyndromet"

Ibland funderar man på saker som man inte tror att någon annan funderar på. Man intalar sig ditt och datt och tror att man är ensam i världen om det. En sökning på Google och se där - visst finns det andra som funderar på samma sak! Det finns t.o.m. ett namn på det man funderar på och lider av. Ett syndrom.

Tydligen är jag inte den enda löparen i världen som - tvärt emot all vetenskap och sunt förnuft - upplever att vikten inte påverkas positivt av löpning. Och med positivt menar jag i detta sammanhang att den minskar. Nej, snarare tvärtom; efter ett rejält träningspass brukar jag vara tyngre än vad jag var innan. Märkligt kan tyckas och mycket har jag funderat över detta, men nu har Google alltså gett mig en diagnos. "Sälsyndromet"- det är vad jag lider av. Kan låta som ett skämt och någon vedertagen vetenskaplig term är det nog inte, men faktiskt ett relevant tillstånd i löparsammanhang. Googla det. Syndromet yttrar sig alltså på så vis att löpning och hård träning inte gör att man går ner i vikt (även om matintaget är oförändrat), utan att man faktiskt kan lägga på sig något extra kilo. Detta tros bero på att en del kroppar lagrar extra vätska efter träning, vilket får innehavaren att känna sig tung och plufsig. Det behöver inte heller bara vara någon tillfällig viktökning, utan tillståndet kan hålla i sig under intensivare träningsperioder och sedan under en period med låg aktivitet - när man normalt sett kanske skulle förvänta sig att gå upp i vikt - går man ner i vikt i stället. Kroppen är inte riktigt i balans i förhållandet mellan förbrukad och intagen energi utan ser till att bunkra så mycket den bara kan. Kanske detta är någon kvarleva från våra förfäder, som var tvungna att lagra så mycket energi som möjligt i kroppen för att ha en chans att överleva den långa vintern på den vindpinade tundran.

Intressant i alla fall att notera att detta med att känna sig som en säl när man egentligen borde känna sig som en smäcker gepard inte är helt ovanligt i löparkretsar. Att det faktiskt kan vara så att man oavsett långpass och hårda intervallpass kan ha svårt att få en vikt som en elitlöpare. Jag brukar aldrig behöva dricka mycket när jag tränar och inser nu att det säkert beror på att min kropp har en förmåga att lagra in mycket extra vätska. En positiv egenskap om man är grottmänniska, men kanske inte en så smickrande dito när man helst vill se ut som en löpande kenyan.

Det är svårt att slåss mot biologin och det är nog bara att inse att vi är olika funtade. Vissa har en ämnesomsättning som går på högvarv och får kämpa för att inte reduceras till en sytråd, medan andra tränar och tränar och tränar utan att bli av med där som upplevs som "det lilla extra". Men på det stora hela ett I-landsproblem och man måste förstås vara tacksam över att ha frisk och stark kropp; en kropp som står pall när det blåser snålt och som tar en både maraton och Vasalopp. Säl eller inte.
Jag?

söndag 27 oktober 2013

Min akilleshäl...

...är onekligen min Akillessena och min häl. Börjar få "leidon" av detta nu. På riktigt. Springer gör jag, ett par, tre gånger i veckan, men smärtan ger inte med sig. Inte har den dämpats nämnvärt heller, snarare eskalerat lite på sistone. En punkt under hälens insida som gör så ont, så ont. Efter uppvärmning går det hyfsat att springa, men helt angenämnt är det inte. Och dagen post-löpning är inte angenäm alls. Tåhävningar, massage, stretching, tennisbollrullning - you name it. Jag provar det mesta. Något universalmedel och quick fix verkar föga förvånande dock inte finnas. Lite tråkigt att man inte vågar sätta upp några stora löparmål såsom ett maraton eller åtminstone ett halvt. Som läget är nu klarar jag av ungefär 10-12 kilometer innan smärtan blir för stor. Trist, trist, trist.

I övrigt är det snart Halloween och Allhelgona. Fram med någon pumpa att lysa upp höstmörkret. Det mörker som i ett trollslag blev ännu mörkare ännu tidigare när klockan flyttades bakåt. Jag skulle inte tacka nej till lite trevlig, vit, uppiggande snö att skida på nu. Inte min akilleshäl Akilles heller.

lördag 19 oktober 2013

Byggase

När vi påbörjade renoveringen av vår dåvarande fritidshus - vårt nuvarande hem - följdes projektet på bloggen och hugade kunde ta del av lite bilder av kaoset och så småningom resultatet. Nu är det återigen dags för ett "byggkaos" (för att säga som Aftonbladet) och en kan väl bjuda på några bilder. Åtminstone ni på andra sidan potten som inte har vägarna förbi så ofta kan väl ha ett visst intresse av att se hur det framskrider.

Som sagt, den stora fritidsbostaden blev ett för litet permanent hus, så nu håller vi på att ordna oss ca 50 kvadratmeter bostadsyta till.

En hel del återstår men våra duktiga byggjobbare knogar på så tids nog... Kanske till jul i bästa fall! Den nya husdelen kommer att innehålla ytterligare ett sovrum (så att döttrarnas terrorbalans i samma rum kan övergå i vapenvila i separata rum och så att den mer ordningssamma får ha sin ordning i fred och den andra sitt bombnedslag...), ett badrum och - det mest efterlängtade av allt - en tvättstuga! Eller hjälpkök som man säger här i trakterna. Tänk att ha ett rum som gjort för att fylla med svettiga träningskläder och leriga löparskor! Tänk att slippa ha fyra personers alla kläder och skor i samma lilla hall och att inte behöva hänga lakan på tork över dörrarna... Jag längtar! Men än så länge lever vi som sagt bland bergull, panel och byggskrot...
 
Träningen? Jodå, regelbundet 3-4 gånger i veckan. Varvar vanliga länkar med jumppa en gång i veckan (som jag själv leder: perfekt att få lite betalt samtidigt som man får det allround-pass man annars aldrig gör!) och yoga någon gång. Hälen mår inte särskilt bra och har efter Lidingöloppet varit sjukare än innan. Jag går hos en duktig behandlare som verkar veta vad han gör, så jag hoppas att det är så att "den måste bli sämre innan den blir bättre". Han menar att jag är för stel och orörlig i hälbenet och -senan och efter ett par behandlingar har rörligheten i hälen faktiskt blivit bättre. Kanske ömheten nu bara beror på att man börjat röra i det hela, jag hoppas att det är på väg åt rätt håll. Ska man tro väderprognoserna är vintern på väg så kanske jag snart får avlasta min häl med lite härlig skidåkning (jag står ju att återfinna i startlistan för Öppet spår...).
 


måndag 7 oktober 2013

38 and life to go...

Alla blir vi äldre, löpare eller inte (det man kan hoppas på är väl att man som löpare har några fler år framför sig än andra...). Idag var det min tur. 38 år sedan jag påbörjade jordelivet. Det går med en rasande fart. Man är väl så gammal som man känner sig och ålder är bara en siffra och allt det där. Man ska väl inte hänga upp sig på att siffrorna blir allt större utan i stället glädjas åt att man ännu får vara med. Och även om de gråa stråna nog blivit några fler (tacksamt kamouflerade av någon Wella-produkt), så är jag de facto sannolikt i bättre fysisk form än vad jag var för 10 år sedan. Tränat har jag alltid gjort. mer eller mindre, men mera nu än som 28-åring. Tror att den 38-åriga Lotta springer ifrån den 28-åriga dito på milen när som helst, oavsett gråa hår och hälsporre. Än så länge kan man hålla förfallet stången och förbättra sin form och resultaten med flitig träning, men det är en tidsfråga... Sakta kommer de smygande de där krämporna och kroppen blir sämre på att återhämta sig och förbränna fett, bland annat.

Nu låter det väl nästan som att jag har någon slags 38-års kris, men det måste jag nog dementera. Det känns helt ok. Dagen började lite svajigt; måndagmorgon, kolsvart ute och en pöl katturin på mattan när jag stapplade nerför trappan kl 5.45, men sen blev det bara bättre. En strålande höstdag med träd i sprakande färger, sol, tårta till eftermiddagskaffet på jobbet och på kvällen en skön länk i härlig höstluft. Och benen kändes pigga och andningen obesvärad - som vilken 25-åring som helst!
Ingen födelsedag utan rosor!

söndag 29 september 2013

Lidingö Tjejlopp

Så var det avklarat. Ingen mara idag, men väl ett millopp i krävande backar. Vi kan väl säga så här: det märktes ganska tydligt att jag inte ägnat mig åt någon tempoträning alls att prata om de senaste månaderna, men däremot fanns styrka i benen efter cykling och måsapass. Målsättningen var att få silvermedalj - mission accomplished. 47 minuter blankt och placering 71 av ca 6.000 startande. En får nog vara nöjd. Lite kan det väl harma att respekten för backarna nog var för stor och att jag därför startade lite för långsamt. Att man genomför en sista kilometer på 3.53 talar för att man har för mycket krafter kvar. Men det är väl å andra sidan angenämare att orka spurta än att lida sig igenom en sista kilometer på 5.30. Målsättningen var att klara silvermedaljen och det gjorde jag. Hade gränsen gått vid 47 minuter tror jag nog att jag hade klarat det också... Men sammanfattningsvis en lika trevlig dag som vanligt ute på Lidingö. Min häl tyckte inte att det var riktigt lika roligt, men det är en senare historia. Jag måste trots allt tacka den för förhållandevis gott samarbete under dagen.
 

Individuellt resultat - Lidingöloppet 2013 söndag

13101
Charlotta Frantz
Maxmo SK
10000 m
71
47:00
4:42 min/km

Mellantider
MellantidTidSträcktidTid efter
(klass)
Tempo
(min/km)
Placering
(klass)



Grönsta00:01:331:33+0:405:06653
Abborrbacken00:23:3522:03+21:534:41105
Förvarning00:45:5722:23+41:304:4577
Mål00:47:001:04+12:473:3071

 

torsdag 26 september 2013

Hello Abborrbacken!

Efter en ur löparsynpunkt eländig sommar med knappt några löpta kilometrar, är det snart dags att sätta punkt för säsongen med en tävling faktiskt. Det ska bli intressant, med tanke hur motigt det varit den senaste tiden. Jag har ju emellertid börjat skymta ett flämtande ljus i ändan av den mörka tunneln, så allt är kanske inte elände ändå. De senaste veckorna har benen varit lite piggare, farten lite högre och hälen lite mindre sjuk än vad de varit under sommaren. Men oavsett hur det går känns det inspirerande att få delta i ett lopp, att få uppleva löpargemenskapen och avsluta säsongen med en riktig urladdning. Distansen modesta 10 km, men denna mil inbegriper såvitt jag har förstått både Grönstabacken, Abborrbacken och Karins backe, så en utmaning är det trots allt. Tydligen var jag så pass meriterad att arrangören placerat mig i främsta startledet, så nu har jag förstås ångest över det också. Tänk om det bara är en massa pinnsmala, 3.30/km-kenyanskor och jag?!? Tänk om de radar upp mig mellan Isabellah Andersson och Sandra Eriksson, typ? Det blir ju underhållande för publiken, om inte annat...

Någon uppladdning att tala om har jag inte gjort. Några vanliga länkar och ett jumppapass den gångna veckan. Idag fick jag behandling med någon slags mirakelapparat på min onda häl. Radiovågor eller något i den stilen som ska göra susen för diverse krämpor. Och så fick jag lederna i foten "knäckta" och tycker faktiskt att rörligheten förbättrats. Om det gjort något för löpformen återstår att se.

Mentalt kommer jag att tillbringa helgen i Berlin tillsammans med de bekanta som springer där (saknar inte 42 km i sig men väl resan!), men fysiskt hittar ni mig alltså grisandes i Abborrbacken på söndag. Jag hör av mig när jag tagit mig upp.

söndag 22 september 2013

Löparfilosofi

Låt oss fortsätta botanisera bland de löparvetenskapliga disciplinerna. Löparfilosofi - vad är det? Filosofi: "kärlek till visdom". Löparfilosofi: någon slags kärlek till löparvisdom. Sanningen om löpningens innersta väsen.

Alla löpare har sina egna filosofier. Mer eller mindre sunda. "Man blir bra på det man tränar", "allt som inte dödar en stärker en", "vila är för veklingar", "ju fler kilometrar desto bättre", "hellre kvalitet än kvantitet", "hellre kvantitet än kvalitet", "man kan tävla sig i form", "man kan bara tävla när man är i form". Deviserna är otaliga och ibland sinsemellan motstridiga. Någon universell allenarådande sanning finns nog icke. Några grundläggande teser som i princip alla löpare borde kunna skriva under på kan man dock kanske finna. "Man blir bra på det man tränar" är väl en sådan. Det finns knappast någon som hävdar att man kan bli en bra löpare utan att träna just löpning. Ett konditionsfenomen, ett fysiskt praktexemplar - visst kan man bli det utan att springa en meter, men en löpare som snittar 3.30/km? Knappast. Framgångar på löparbanorna kräver blod, svett. tårar och ett asfaltsnötande utan dess like. En annan ovedersäglig sanning torde vara att löpningen gör oss till bättre människor. Alla som någonsin upplevt tillfredsställelsen efter ett avslutat löppass vet att detta stämmer. Det är svårt att vara en dålig människa efter ett löppass. Endorfinerna pumpar i kroppen och man älskar mänskligheten.

Sedan så finns det också vissa teser som knappast någon löpare skulle skriva under på. Någon förstås - annars skulle de inte finnas - men det stora flertalet löpare håller ändå med om att det är galenskap. Stolleprov. Som tesen att en löpare aldrig behöver vila. Är kroppen trott, seg, sliten och energilös efter flera veckors hård träning? Lösning: träna mer. Ja, ni hör hur bisarrt det låter. Och ändå är det så pass många som trillar dit; tränar sig till utbrändhetens brant och över den utan att förstå att det kroppen skriker efter är vila.

Slutligen så finns det de där teserna som är mera omdiskuterade. Som förespråkas av någon och avvisas helt och hållet av någon annan. Som det här med långpass till exempel. Ska man springa så sakta man kan eller så fort man kan? Sakta, påstår många. Samtalstempo. Varför undrar jag då? Om jag tränar för att kunna hålla en kilometerfart på 5 minuter på maraton, varför ska jag då springa mina långpass på 6 min/km? Om det är så att man blir bra på det man tränar -vilket vi redan har konstaterat - så blir jag i så fall bra på att hålla sexminuters tempo. På vilket sätt hjälper det mig på maran när jag vill hålla 5 minuters tempo?

"Hellre kvalitet än kvantitet" är en annan sådan där teori som är lite tvetydig. Att kvalitetsträning i form av intervaller, backträning och tröskelpass är oumbärligt för att bli en bättre löpare kan vi väl vara ganska överens om. Men ska man hellre springa det än kvantitet, dvs. många kilometer? Gör kvalitetsträning mig verkligen till en bättre löpare om jag saknar den grunduthållighet, hårdhet och stryktålighet som man får efter många, många kilometers löpande? Om man bara får välja en disciplin för att utvecklas som en frisk och skadefri löpare, ska man då bara springa kvalitet eller bara kvantitet?

I löparfilosofin finns inga tydliga svar, inga entydiga sanningar. Antaganden, hypoteser och teorier är filosofins väsen. Varje löpare måste själv finna sina sanningar. Vad tror jag på, vad fungerar för mig? Det är väl kanske det som är filosofi; att utifrån sina iakttagelser, bedömningar och kunskap forma sin egen löparvisdom.

Sådant här tänker jag på när jag springer, vad tänker ni på?

fredag 20 september 2013

Löparjuridik

Efter att ha sysslat med juridik hela dagen och lite löpning på kvällskvisten började jag osökt fundera på en kombination av dessa två. Löparjuridik. Löparnas egen lag och rätt. Finns det något sådant? Någon direkt nedtecknad löparjuridik är nog svår att finna, med undantag för de tävlingsregler man kan stöta på i samband med olika lopp. Någon slags sedvanerätt då? Seder och bruk som aldrig nedtecknats med som respekteras av löparna? Kanske det kunde se ut ungefär på följande sätt, med utgångspunkt i de tio budorden:

1. Du skall icke hava andra intressen jämte löpningen
2. Du skall icke missbruka Vitargo
3. Du skall helga vilodagen (efter att du fullgjort ditt långpass)
4. Du skall visa aktning för dina medtävlare
5. Du skall icke dräpa den medtävlare som passerar dig på mållinjen
6. Du skall icke begå regelbrott
7. Du skall icke stjäla din medtävlares överdragskläder
8. Du skall icke bära falsk vittnesbörd om dina egna prestationer
9. Du skall icke ha begär till din nästas löparklocka
10. Du skall icke ha begär till din nästas hustru, även om hon löper.

Kunde det vara något kanske? Kan vi vara överens om att anse dessa som universellt gällande löparregler? När vi ändå håller på kan vi titta på ett annat regelverk som skulle passa i en löpningens lagbok - löparens sju dödssynder med kommentarer:

Högmod - skryt ej över dina personliga rekord
Girighet - roffa ej åt dig allt vid vätskekontrollen
Vällust - då springer du för sakta
Avund - var ej avundsjuk på någon annans tid på milen, löp den själv
Frosseri - tillåtet endast efter långpass > 25 km
Vrede - se till att du är så in i h-te arg när du startar ett lopp, då går det bättre
Lättja - helt okänt begrepp för löpare.

Se där, en löpningens lagbok på god väg. Borde man månne motionera till riksdagen?






lördag 14 september 2013

Min löparvecka med Boost

Idag var jag uppe med tuppen (en någon morgontrött sådan dock) och begav mig ut på en löptur i den härliga höstmorgonen. Hösten är verkligen en favoritårstid. Solen som stiger över horisonten, glittrande daggdroppar och gula löv, en friskhet i luften, några kvardröjande dimslöjor över den spegelblanka vattenytan. Magiskt vackert. Löpningen i sig har ju varit förfärlig i stort sett hela sommaren; tung och eländig och smärtsam. Men så plötsligt händer det; benen känns faktiskt lite lättare och andningen mindre ansträngd. Det är möjligt att hålla 5.13-fart i 15 ganska kuperade kilometer utan att det känns särskilt tungt. Till toppformen är det ack så långt, men jag skönjer ett ljus i tunneln. Långt där framme, med en liten och flämtande låga, men ändå ett ljus i mörkret. Hopp i all förtvivlan.

Att det känns någorlunda bekvämt att springa har jag nog delvis mina nya Boost-skor att tacka för. Jag har hunnit testa dem 30-40 kilometer och är nöjd. Bekväma, väldämpade och precis vad min häl behöver nu. Visst märker man att den är lite tyngre och "rejälare" än de lättviktare jag sprungit i på sistone, men en bra sko är det, helt klart.

Mina problem post-löpning kvarstår dock. När hälen "kallnat" blir den både stel och öm. Hamstringsen som varit stela ändå sedan i våras är fortfarande alltför korta och spända, knappt så att stretching hjälper. Det är inte utan att man börjar undra om det är åldern? Inte är man 25 längre, kanske kroppen tappat sin förmåga att självläka? Ska man få dras med sina krämpor nu? ´Til death do us part?

Veckan som gått har för övrigt bjudit på några löppass av varierande längd och fart.
Någon slags förberedelse inför Lidingöterrängen fann jag i spånbanan vid Norrvalla. En härlig tur bland spån och gula höstlöv.
 
Gårdagskvällen bjöd på "fredagsmys" i form av ett kort men (åtminstone i förhållande till dagsformen) ganska hårt pass i skidspåret. Och idag som sagt ett "långpass" på hela 15 km - det längsta jag sprungit sedan Helsinki City Run för fyra månader sedan...
 
En bra löparvecka är väl även en sådan som bjuder på lite löparshopping. Tycker inte om att handla kläder i allmänhet, men löparkläder skulle jag kunna köpa hur mycket som helst (det gör jag förstås inte). Alltid finns det något som passar (det finns det inte bland vanliga kläder). När jag som hastigast botaniserade bland reavarorna i en av stadens mest välsorterade sportaffärer hittade jag förstås några "fynd":


 Färgglad löparjacka av det kinesiska(?) märket Li-ning (intalar mig desperat att den inte är sydd av fastkedjade små kinesiska barn under vedervärdiga förhållanden...) samt ett par Asics vinterlöparstrumpor. Tycker överlag att det är lite svårt att hitta löparstrumpor med vanliga höga skaft; antingen slutar strumporna vid fotknölarna eller så är det kompressionsstrumpor som går ända upp till knäna. Men dessa alltså ett "normallångt" par!

Nåväl, det var väl allt för denna gång. Imorgon ska jag sannerligen inte upp med någon tupp. Over and out!
 
 



fredag 6 september 2013

Invigning hägrar!

Imorgon är det dags. Invigning!
Ska de vara så bra som ryktet säger och tillverkaren utfäster? Återstår att se. Imorgon ska de få nöta lite asfalt (och sannolikt mera skogsväg), mina nya Adidas Adistar Boost. Några knapptryckningar, ett kreditkortsnummer, några dagars frakt och så hade jag dem hos mig. Smidigt som bara den. Har sagt det förr och säger det igen, Startfitness.co.uk is da shit. En första provning, dock utan löpning, utlovar bra passform, komfort och ypperlig dämpning. Få se om även löpkänslan finns på plats. I så fall kan de mycket väl vara århundradets sko, som någon redan frälst, lyrisk löpare sade till mig.

Annars då? Tja, har ägnat veckan åt ytterst lite löpning och ytterst mycket finska. Ett nytt jobb i fäderneslandets tjänst har påbörjats och tagit mycket energi i anspråk. Roligt, spännande och utmanande, men samtidigt lite tungt att ta sig ur bekvämlighetszonen. Att lämna det trygga och invanda och kasta sig ut i en annan (väldigt finskspråkig) värld. Men nog blir det bra.

Löpningen är som sagt inte mycket att orda om; lyckades klämma in ett "lagom-pass" före onsdagens föräldramöte, men annars nada. Men imorgon ska de nya pjucken alltså luftas - jag återkommer med rapport!

P.S Om någon till äventyrs tänker att det ju inte var så länge sedan jag senast recenserade några nya skor på bloggen så är det mycket riktigt så; jag har köpt skor onaturligt ofta på sistone (betydligt oftare än vad löpmängden skulle ge anledning till). Jag har dock tvingats inse att de Nike Lunarglide jag köpte så sent som i våras faktiskt inte funkar; av någon anledning förvärrar de hälsituationen. Läste någonstans att de är lite "styrande" och alltså korrigerar löpsteget, och det är kanske just detta som inte är så bra för min del. Neutralt ska det vara. Och förmodligen väldämpat.

Avslutningsvis några ord om ett annat nyinköp:
Kinesiologi-tejp. Bluff eller sanning? Jag har redan tidigare varit ganska intresserad av och öppen för österländska läror och alternativa metoder, och dessa färgglada tejprullar stärker bara min uppfattning om att vi har mycket att lära av våra fränder i Asien. Vad kan väl några remsor "sladdrig" tejp väl göra åt en ond häl, tänkte jag när jag tejpad skulle bege mig ut på länk förra helgen. Kan bara säga att jag inte sprungit så pass smärtfritt sedan någon gång tidigt i våras, innan hälsporren började ge sig till känna! Distansen var trots allt "en hel" mil och jag sprang och sprang och väntade att det skulle börja göra ont - men icke! Efteråt var hälen förstås öm, men att kunna springa utan smärta - vilken lycka! Så jag är frälst, här ska det tejpas...

torsdag 29 augusti 2013

Gissa länken!

Några dagars oplanerad ledighet eftersom jag är "between jobs" och alltså en ypperlig möjlighet att fara på länk dagtid. Foten är sjuk, hamstringsen stela och kroppen trött, men en länk i naturen i allsköns ro är ändå alltid välgörande. Ingen stress, ingen press och klockan borde jag väl ha lämnat hemma, men eftersom jag ändå vill veta distansen så fick den följa med, jag försökte bara undvika att kolla tempot. Vet inte hur det är med er andra, men jag kan aldrig avsluta en länk på ojämn distans, t.ex. 9,9 km eller 10,1 km (fast hellre i och för sig 10,1 än 9,9); det måste väl vara någon slags tvångshandling. Exakt 12,0 km lyckades jag i alla fall skrapa ihop idag. Inte kort och inte speciellt långt, men lagom för att inte göra hälen helt obrukbar till imorgon.

Var jag sprang? Gissa!
Började hemifrån och svängde av hit... Kanske mer välbekant i vinterskrud...
Fortsatte genom skogen och hit. Torde vara lättgissat för er Maxmobor, men det var så andlöst vackert att jag var tvungen att stanna och föreviga.
Färden gick vidare hit - någon som känner igen? Tillhör en runda jag brukade springa ofta under tonåren, men jag har inte riktigt kommit ihåg detta ställe sedan jag kom tillbaka. Nu ska det bli mera frekventerat i alla fall.
 
Ja, och sedan var det att vända om och springa hem igen. Den ömmande hälen fick mig att omgående sätta mig vid datorn och beställa ett par Adidas Adistar Boost; inte för att jag vet om de hjälper men det är värt ett försök, de har rykte om sig att vara väldigt väldämpade sin lätthet till trots.
 
Och för att ännu fortsätta dagen med idrottsliga förtecken så står jag i beråd att bege mig på en kurs i kinesiologisk tejpning på Norrvalla. Kanske man får lära sig att tejpa hälsenan?
 

söndag 25 augusti 2013

Svackornas svacka

När man håller på med idrott i någon form vet man att det går upp ibland och ner ibland. Ena dagen toppen, andra botten. Det ligger i sakens natur att det är på det sättet och det är för det mesta inget att oroa sig över. Har man en dålig länk, en dålig dag eller t.o.m. en dålig vecka så brukar följande länk, följande dag eller följande vecka gå bättre. Men när det går dåligt en hel sommar är det inte så roligt längre. När varje länk är en pärs och det känns som att man aldrig sprungit förr. När kilometertider som tidigare varit normala och möjliga plötsligt känns helt oöverkomliga. När lungorna känns för små, när benen känns stela och musklerna värker. Då är det inte roligt. En sådan svacka befinner jag mig i nu. Svackornas svacka. Alla svackors moder. Och jag har inte befunnit mig i den bara en länk, en dag eller en vecka, utan snart hela sommaren. Jag funderar och analyserar, vad beror det på, vad var det som gick snett? Var det vårens cuptävlingar och halvmara som blev för tuffa och nedbrytande för kroppen? Kan man drabbas av något slags "överträningssyndrom" när man är en vanlig motionär? Är det den sjuka hälsenan (som fortfarande gör ont, ont, ont) som bidrar till att hela kroppen känns ur form? Eller är det något annat?

Igår sprang jag en mil. I och för sig var det väldigt varmt och i och för sig kände jag mig lite raspig i halsen, men det var verkligen som om jag aldrig sprungit en mil tidigare. Benen var sjuka och stela, andningen för snabb och pulsen för hög. Om kilometertiderna legat kring 4.30 hade det kanske varit okej att känna så, men inte när kilometrarna tog 5.30. Det ska inte vara så tungt. Jag kan inte tro att jag är samma löpare som ifjol höll 4.29/km på halvmara och 5.07/km på helmara. Och det är inte det att jag är otränad. Det borde inte vara det. Räknat i antal pass har jag nog tränat som tidigare. Bara mindre löpning och mer av annan slags träning. Det är klart att själva löparformen inte är på topp när man inte specifikt tränat löpning, men jag borde känna mig piggare än jag gör. Cyklingen har ju gått rätt bra och på "måsan" har jag känt mig ganska stark. Men det funkar inte att springa. Och jag vet inte varför.

Imorgon är en annan dag och kanske känns det bättre då. Men nu är jag lite uppgiven. Har "leidon". Är lite förbannad. Tappar lusten till all löpning. Kanske man ska lägga av?

tisdag 20 augusti 2013

"Måsadrag"

Dags för måsan igen. Längesen sist - sommaren har visst kommit emellan. Men som en kär gammal vän låg den där och bara väntade på oss - måsan kring Hojlanstenträsk.
Runt träsket körde vi måsaintervaller, eller "drag" som man säger här i Pampas (eller kanske hela svensk-Finland). Om nu en intervall som har en kilometertid på drygt 8 minuter förtjänar att kallas intervall eller drag, vill säga. 5 x 600 meter eller 5x2 varv runt träsket bidde det i alla fall, drygt 3 svettiga och tunga kilometrar. Det var en fridfull och vacker kväll på måsan; stillheten bröts endast av två svettiga löpares vilda frustande.

Ett härligt "grispass" till ända!
 



lördag 17 augusti 2013

Dagen efter kvällen före

Dagen efter att ha sjungit kräftornas lov har varit idrottsmässigt ganska hektisk. Jag har fått anstränga mig för att hinna med alla pass. Jag är ganska slut nu.

Det började med löpning i två timmar. Svettigt och högt tempo, ja en rejäl urladdning.

Den aktiva dagen fortsatte i ett rasande tempo med höjdhopp, banlöpning och en riktigt nervkittlande omgång spjut tillsammas med denna man:

Avslutningsvis en promenad runt Dalabackvägen och lite yoga för att återhämta mig. Sällan man idrottar så mycket på en dag.

måndag 12 augusti 2013

Spånbanelöpning

Efter en dag när man har haft huvudet fullt av allehanda funderingar och mycket att bearbeta finns det inget bättre sätt att koppla av än med ett träningspass. Att få rensa huvudet, slippa tänka och bara låta kroppen jobba.
Detta var platsen för dagens träning. Känns det igen? Skidcentrum i Vörå förstås! "Hemkommunens" stolthet (som Maxmobo av födsel och ohejdad vana är det dock alltjämt lite svårt att erkänna att jag faktiskt bor i Vörå numera, har liksom lite svårt att se mig som Vöråbo... Hur som helst, ett finfint skidcentrum har "vi" i alla fall).

Min hälsporre vållar mig fortsättningsvis ganska stora problem och smärtan blir ännu värre efter träning på hårt underlag. Jag försöker så gott det går att undvika asfaltslöpning, men eftersom skidspåret i Maxmo är ganska begränsat i sin längd (i synnerhet i den längd som fungerar för löpning) så är spånbanan i Vörå ett bra alternativ. Dessutom som hittat för Lidingöloppsträning med rejäla, ganska branta backar. Skyarna  var regntunga och hade vräkt ur sig en hel del vatten innan jag nalkades Vörå, så marken var blöt och spånen ännu mjukare än vanligt. Skonsamt för min häl och tungt och sugande som träningsunderlag. Perfekt med andra ord! 8 km fick räcka denna kväll och jag kunde krasst konstatera att jag verkligen kommer att få ligga i om jag ska klara silvermedaljsgränsen på 50 min på Lidingö Tjejlopp. I normala fall (och normalt underlag) inga som helst problem, men när backarna är branta får man kämpa för att klara 5 min/km. Definitivt ingen självklarhet att komma hem från Lidingö med en silvermedalj runt halsen således. Men fler pass på spånbanan ökar förmodligen chanserna!

torsdag 8 augusti 2013

Ett annat element

Inget nötande av asfalt vare sig till fots eller hjul, inget klafsande i mossen eller länkande på skogsstig, nej idag blev det träning i ett helt annat element. Ett element som, kunde jag i mitt stilla sinne konstatera, jag utnyttjar alldeles för sällan. Så skönt, så fridfullt och faktiskt så ansträngande.
Jag pratar om simning. Varför gör jag det så sällan? Ett vattendrag som gjort för kvällssimning bara ett stenkast bort. 45 minuter i min ensamhet, bara jag och vattenlöparna. Inte de vanliga, skadade löparna (det är väl främst de som brukar ägna sig åt vattenlöpning) utan de små, med många ben som springer på vattenytan. Simtag efter simtag, meter efter meter. Oväntat tungt var det för en som är ovan att simma, och det gick att få till ett flås också i detta element. Om sommaren så tillåter måste jag göra det igen.

söndag 4 augusti 2013

Botniacyklingen

Bröllopsdag kan man fira på många sätt. Mera traditionellt, med middag på stan, eller så kan man fira som jag firade vår sjätte bröllopsdag idag - med Botniacyklingen. Den enda likheten mellan denna dag och den stora dagen för sex år sedan var väl en viss nervositet vid uppvaknandet. Jag ska villigt erkänna att jag dock föredrar pirret före en tävling framom nervositeten inför att behöva gå altargången fram inför en massa blickar. Det räcker att ha gjort det senare en gång, tävlingsnervositeten utsätter man sig gärna för gång på gång.
 
Det var premiär för min del i Botniacyklingen. Många år har jag stått på sidan och tittat på och tänkt att någon gång ska nog också jag delta. Och vilket tillfälle var då bättre än detta år, när jag ändå hamnat att ersätta en stor del av löpningen med cykling. Några våldsamma träningsmängder har jag inte, men jag ansåg det vara tillräckligt för att åtminstone ställa upp på den kortare distansen.
 
En perfekt dag för cykling; strålande sol och frampå dagen nästan 25 grader varmt. Lite onödigt mycket vind, men är det något som är säkert så är det att man alltid har motvind när man cyklar, oavsett om det rör sig i trädtopparna eller inte. Fördelen med att ställa upp i en gren som man inte har utövat tidigare är att man kan göra det helt utan förväntningar. Hade inga särskilda förväntningar på mig själv heller, men hade ändå tänkt att jag skulle försöka ta mig i mål under 2.30. Och jag trampade på och första halvan gick lätt, lätt och andra halvan gick lite tyngre och i motvinden på "Larven" gick det väldigt mycket tyngre, men i mål kom jag på tiden 2.16.05, vilket innebär en snittfart på strax under 30 km/h. 17 plats i damernas 67-kilometers klass och  nöjd är jag med det. 
 
Och visst är jag motionär och visst cyklar jag bara som träning och som komplement till löpningen, men det är inte lite utan att man börjar undra hur det skulle gå med en lite proffsigare cykel? En racer som i princip alla de som cyklade förbi mig hade? Jag tycker i och för sig att min fina hybrid går jättebra, men jag har ju aldrig provat en racer och har inget att jämföra med. Nej, det är lite farligt detta att börja med en ny sport, man blir biten, man riskerar att bli fanatisk och då blir det dyrt...
 
Sammantaget en riktigt fin cykeldag och folkfest; en stor eloge till arrangören för ett välorganiserat lopp. Jag återvänder gärna nästa år! (Med fler kilometer i benen, kanske på den längre distansen, kanske med en ny cyk.... Nej, som motionär menar jag!)
 
 









 
 

onsdag 31 juli 2013

Om "alternativ" träning

Måste plita ner ett inlägg så här under de sista skälvande timmarna av juli, bara för att förbättra månadens bedrövliga statistik något. Skrämmande få uppdateringar den senaste tiden. Ett varmt tack till er trogna läsare som orkar vänta...

Slutet på en månad innebär även en liten månadssummering. Jag - och förmodligen många motionärer med mig - behöver egentligen inte föra träningsdagbok på grund av något mera allmänt intresse, utan vi gör det endast för att vi vill hålla koll på våra kilometrar. Vi sitter där i slutet av varje månad och varje år (och de som tränar lite mer kanske också varje vecka - min veckosummering skulle bli en ganska sorglig (och väldigt lättläst) läsning) och summerar våra pass och kilometrar och tänker att "nästa månad, nästa år, DÅ ska jag minsann träna mer"... Hur som helst, jag kan vid en summering av den hittills gångna sommaren konstatera att jag sprungit betydligt mindre än tidigare år, men däremot cyklat betydligt mer. När man hållit på med löpning ett tag blir det lätt så att man tycker att just löpning är den enda sport som "räknas", och den ska gärna vara mätbar i kilometer... "Alternativ träning" är något som man eventuellt kan ägna sig åt någon ledig stund utöver de sedvanliga löppassen, men som egentligen inte räknas. Löpning är ordinarie, allt annat alternativt.  Känner ni igen er, löpare? Jag har lite svårt att smälta att min kilometermängd har varit så pass liten på sistone, men har ändå mer och mer börjat inse att min onda häl på ett sätt varit en välsignelse. På ett sätt, inte på alla sätt. Jag har allt mer börjat förstå värdet av och tjusningen i den "alternativa träningen". Att den faktiskt har ett självändamål också och är inte endast är ett nödvändigt ont när man inte kan springa. Utan hälsporren hade jag knappast kommit mig för att köpa mig en hybrid och faktiskt köra rejäla mjölksyrepass för låren. Och jag hade kanske inte heller insett charmen med "måsalöpning". Två träningsformer som jag hädanefter sannolikt kommer att ägna mig åt, även om hälen faktiskt skulle behaga bli återställd någon vacker dag. Man springer och springer och först när man drabbas av någon belastningsskada inser man att kroppen faktiskt kanske inte bara vill springa. Den vill också cykla, simma, yoga, trampa mosse och pulsa i snö ibland. Så, det får bli dagens visdomsord från min sida: Se den "alternativa" träningen som ett (bra) alternativ!
Min förbannelse och min välsignelse som löpare. Fötter - som kan ta mig ett helt maraton - men som också kan åsamka mig så mycket elände. Trånga skor, svettiga strumpor, blåsor, förhårdnader och tappade tånaglar...Mycket får ni utstå och aldrig tar jag hand om er, Knappt ett årligt fotbad som tack. Jag har tagit er för givna, men ni har lärt mig min läxa. Det är ni som är bossarna. Utan er - ingen löpning alls. Jag ska bättra mig, jag lovar. På tal om det, var har jag fotkrämen?!?

God natt juli och god morgon augusti!

måndag 22 juli 2013

Tack och hej, semester

En snabb uppdatering, så här som hastigast. Semestern hann knappt börja förrän den var slut, precis som det brukar vara (bara att den var extra kort i år). Har dock haft en härlig sista vecka; precis rätt vecka lämnade vi det kylslagna, stormiga och regniga Österbotten och begav oss till de soliga och varma Danmark och Sverige i stället. Timing is everything.

En härlig vecka som sagt, med sol, lite bad, shopping, Legoland och umgänge med släkt och vänner. Och som en alldeles ypperlig avslutning en fantastisk dag i Göteborg med högsommarvärme, uteserveringar och en efterlängtad och magisk konsert med herr Williams himself. Vilken karisma, vilken underhållare, vilken man! Jag är fortfarande matt...
Så bra som det kan bli; ett fullsatt Ullevi en alldeles perfekt, varm sommarkväll.

Lite löpning har jag också hunnit med, alla wienerbröd och öl till trots... En runda kring Billund där jag stötte på diverse lustiga typer:
Lite stel tyckte jag nog att han var. Brukar inte danskar vara kända för att vara väldigt sociala och gemytliga?
 
Och i Upplands Väsby blev det ett backpass i det gamla kära Runby-spåret. "Öglan" några varv och man var ganska mör...
 
Och sen var det slut på det roliga, dags att återvända hem till det kylslagna och stormiga Österbotten...
 

fredag 12 juli 2013

Modifierad Yasso

Veckorna går och det är glest mellan blogginläggen. Dels p.g.a. att det inte är så lätt att underhålla en löparblogg när man knappt förmår löpa, dels p.g.a. tidsbrist. Hälften av den alltför korta semestern är redan avklarad men "to do-listan" har inte minskat i motsvarande mån. Även om vädret varit ganska representativt för den nordiska sommaren med ca 20 grader med något friska vindar, så har vi haft en del riktigt fina sommardagar. Bl.a. en som ägnades åt det obligatoriska besöket på det alltid lika härliga Storsand.
Playa de Pampas. Nykaabis Copacabana. Härligt!

Trots avsaknad av större mängder traditionell löpning har det ändå blivit en del träning. Ganska så mycket för att vara jag, faktiskt. Cykling varvat med "måsaträning" och lite konventionell löpning. Jag märker att både cyklingen och måsalöpningen gör susen för benstyrkan och om jag den första gången på måsan trodde att min sista stund var kommen så börjar det, 4-5 gånger senare, faktiskt kännas lite mer hanterligt. Tungt är det förstås, men distansen har blivit lite längre gång för gång.

Hälen är fortfarande inte alls bra, men möjligen lite, lite mindre öm än vad den var för en månad sedan. Efter uppvärmning går det förhållandevis bra att springa, men värst är det morgonen därpå, när man ska ta sig ur sängen efter att foten fått vila under natten. Jag jobbar på med stretching, foamrolling, massage och Voltaren och hoppas på ett ljus i slutet av tunneln inom överskådlig tid. Tävlingsplaneringen denna säsong har jag slagit ur hågen och satsar nu bara på att bli i skick, stärka kroppen och upprätthålla konditionen. Botniacyklingen ska jag ge mig på så småningom bara för att få delta i något lopp överhuvudtaget. Och Lidingöloppet var jag ju redan anmäld till och resan bokad så där får det bli Tjejloppet på 10 km i stället för den klassiska distansen på 30 km. Trots en smärtande häl borde det vara möjligt att klara av att träna för och att genomföra ett kortare lopp på 10 km, men knappast den tredubbla distansen. Noterar att gränsen för silvermedalj på Tjejloppet är 50 min, vilket alltså får bli mitt mål för säsongen. Det kan låta modest, men har man sprungit i Lidingöterrängen vet man vad som krävs för att hålla en fart strax under 5 min/km. Det är inte så lätt som det låter.

Och nu äntligen till rubriken. Igår blev det faktiskt ett "riktigt" löppass. Med tejpning och efter uppvärmning går det alltså någorlunda bra att springa. Planen för dagen var ett Yasso-pass. För er oinvigda så var Yasso en person som "uppfann" ett intervallpass som tydligen ska kunna ge en fingervisning om hur det förhåller sig med maratonformen. Ett riktigt Yassopass ska bestå av 8 eller 10 (är osäker på vilket) 800 meters-intervaller. Den tid varje intervall tar ska tydligen kunna omvandlas till möjlig maratontid, på så sätt att om man springer intervallen på 4 minuter ska maraton kunna avverkas på 4 timmar. Nu är något maraton inte aktuellt för min del detta år, men passet är nog bra i alla fall för att bygga fartuthållighet. Modifierat fick det bli eftersom jag trots allt är konvalescent och 8-10 upprepningar kändes lite övermäktigt. Jag har ju faktiskt inte sprungit med något slags tempo alls sedan West Coast Race för en månad sedan. Fem intervaller fick det bli, men vackert så. Riktigt pulshöjande och benen kändes ganska tunga efter cyklingen och måsan, men tider på 3.16-3.25 per intervall får godkänt. Tror inte att det innebär att jag skulle klara en mara på ca 3.20, men tanken är ju fin i alla fall...

Skönt att få genomföra ett rejält löppass en fin sommarkväll. Hälen betedde sig någorlunda bra och ömheten idag är inte värre än att den är hanterlig. Det finns hopp. Avslutningsvis en bild som inte har någonting alls med träning att göra (mindre smickrande bilder av en plågad intervall-löpare ska ni få slippa), men väl symboliserar högsommaren när den är som bäst.
Färska jordgubbar och nyskördade näckrosor!

söndag 30 juni 2013

Invigd cyklist

Så var jag då äntligen en riktig cyklist. En medlem bland de mest inbitna i cykelgemenskapen. Jag har förlorat cyklist-oskulden. Jag har begått DET KLASSISKA MISSTAGET.
Jag pratar om det som de flesta cyklister som skaffar sig "riktig" utrustning råkar ut för förr eller senare. Att inte ta loss skorna från tramporna när man stannar... Känslan när man - sekunder för sent - inser att man glömt att vrida loss cykelskorna från pedalerna och att man inte kommer att hinna. När man redan bromsat in för att stiga av och fattar att det kommer att gå åt h-vete. Den känslan är inte helt angenäm. Att man sedan lägger sig precis bredvid riksåttan till alla bilisters (förmodade) oförställda skadeglädje ger ju en extra krydda till det hela. Nåja, nu har jag gjort det första gången. Jag behöver inte göra det igen.

För övrigt en cykeltur på 50 km runt Vörå och en sväng mot Lillkyro, ställvis i hällande regn. Ca 27-28 km/h. Efter väl förrättat värv avnjöt jag en varm bastu hemma. Och plåstrade om mina sår.

torsdag 27 juni 2013

Måsalöpning

Jag har hittat en sorts löpning som fungerar för min sargade häl. Något som dessutom är tungt, effektivt och flåshöjande. Mitt hemliga vapen. Vi pratar om måsalöpning. Eller myrmarkslöpning för er rikssvenskar. Ett par pass har vi genomför på "måsan", jag och maken (vågar inte bege mig dit ensam av rädsla för den måhända omfattande djurfaunan). Det senaste nu ikväll. Endast vi och krankarna var där (ifall någon till äventyrs undrade var alla myggor/krankar befann sig denna kväll kan jag meddela att de var tillsammans med oss. Det var bisarrt, man kunde knappt öppna munnen). Hur som helst, på måsan sprang vi. Som att springa på en vattensäng ungefär. Ingen stöt vid fotisättningen och därmed välsignat skonsamt för min stackars häl. Och samtidigt grym styrketräning för benen när man forcerar gungflyet med höga knälyft och allt emellanåt måste dra upp foten ur något vattenhål. Men ändå, så härligt att bara få grisa på. Som en annan Nurmi eller Järnberg eller Myllylä. Man känner sig nästan som en grottmänniska. Ensam mot naturen. Elementärt.
Måsan regerar!
 

Finskorna rekommenderas inte. Ta ett par gamla avlagda. Eller Nokia-gummistövlarna om man föredrar det!

onsdag 26 juni 2013

Diagnostiserad

Jag borde nog ha blivit doktor. Verkar ha en fallenhet för det. Den diagnos som jag själv ställt för ett tag sedan visade sig vara helt korrekt. Hälsporre. Det är det jag lider av, nu även bekräftat av en röntgenplåt. Den goda nyheten är att det inte är farligt. Den något sämre nyheten är att det aldrig försvinner. Den benutväxt på hälbenet som redan finns där och som orsakar smärta genom att irritera hälsenan kommer inte att försvinna. Annat än genom ett kirurgiskt ingrepp då. Ben är ben. På min fråga om det kan vara skadligt att springa ändå konstaterade den gode doktorn att det beror på hur smärttålig jag är. Farligt är det inte, men h-vetes sjukt kan det ta. Kroppen kommer att behöva lära sig att leva med smärtan. Förhoppningsvis kommer den att avta någon gång i framtiden när den mest akuta irritationen lägger sig, jag hoppas det. "Det är ungefär som att ha kläder på kroppen", sa doktorn, "till sist märker man dem inte"... Längtar till den dag när min hälsporre känns som en strumpa. Det kommer att vara ok.

Måste återigen får citera ett av mina favoritordstäv: "Allt som inte dödar dig gör dig starkare". Det lär vara ryskt. Det förvånar mig inte det minsta. Och i min familj lär vi ha lite kosackblod i ådrorna, så det är kanske därför jag tilltalas av den hårdkokta ryska inställningen. Detta är en motgång, men den är till för att övervinnas och göra mig starkare. Jag har inte gett upp hoppet om löpningen. För den är ju så underbar på många sätt. Doktorn - som även han visade sig vara löpare - konstaterade att det trots allt nog är värt skaderisken att springa. "Hellre tar jag en hälsporre nu än en hjärtinfarkt när jag är 50", sade han. Och visst är det så.

Nåväl, för tillfället har jag väl mer eller mindre lagt skorna på hyllan...
...eller i alla fall bytt ut dem mot cykelskor. Idag var jag i och för sig med på den gemensamma intervallträningen. Eller snarare med VID än PÅ. Ur mitt perspektiv såg det ungefär så här:
I fjärran försvann de andra. Sakta, sakta joggade jag några varv runt gräsplan och gjorde en ordentlig stretch. Jag har förlikat mig med faktum; det kommer inte att bli något parlopp, fler halvmaror eller Lidingölopp i år. Men jag kommer tillbaka och jag har en plan. Ett hemligt vapen. Men det tar vi en annan gång.

söndag 16 juni 2013

Pedase

Premiärtur på nya cykeln idag (och med nya skorna, hjälmen och byxorna... Vet inte om man ska betrakta det som en för- eller nackdel med en ny sport, att man får/måste införskaffa allehanda utrustning?!)
Hur som helst så gick det ganska bra nog för en förhållandevis ovan cyklare. Några små pittoreska och extra pulshöjande inslag, såsom att cykla över en - i och för sig redan avliden men ändå! - orm i Kvimo och en våldsam motvind längs riksåttan från Kaitsor. Öjskatavägen, över bron, genom "skären", Oxkangar och över Hellnäsbron:
... den blåsiga riksåttan från Kaitsor och genom Kärklax hem. 40 km; inte så långt i jämförelse med elitcyklisternas träningspass, men en fullt tillräcklig distans för en annan. Nu är jag i gång!

torsdag 13 juni 2013

En god gärning

Eftersom jag inte kunnat springa på sistone måste man hitta på andra sätt att belasta kroppen. Kroppen är gjord för att arbeta, allt som inte dödar en stärker en och så vidare. Idag utsatte jag min kropp för något den faktiskt inte utsatts för tidigare. En god gärning, en insats för mina medmänniskor. Kanske inget jättesteg för mänskligheten, men ett ganska stort för mig som har ett visst obehag av nålar i armvecket. Jag har gett blod! I många år har jag tänkt att jag ska göra det men inte kommit till skott förrän nu.

En insats för min nästa - javisst - men även med några underliggande egoistiska motiv. Det påstås att det faktiskt är hälsosamt att ge blod och jag tror att det är sant. Att rensa ut lite och tvinga kroppen att producera nytt (det måste ju finnas någon orsak till att bloddoping varit så populärt i idrottssammanhang...). Och när man som jag har riktigt "karablod" med ett Hb på 153 är det säkert bara bra att tunna ut det lite. Det främjar både blodcirkulation och sänker ett måhända högt blodtryck. Och även om jag började kallsvettas lite och känna mig smått svimfärdig så gör blotta vetskapen att någon halvdöd stackare på ett operationsbord kanske kan räddas till livet av mitt järnrika löparblod att det var värt besväret. Som belöning blev det en syster-dejt och en god getost-toast på Strampen. På det stora hela en bra dag.

 ,

lördag 8 juni 2013

West Coast Race

Inte sedan tidigt 90-tal har jag deltagit i den österbottniska landsvägsstafetten West Coast Race. Idag något mindre omfattande och med färre lag än under stafettens glansdagar, men glädjen var den samma som för 20 år sedan. Såväl att springa själv som att följa med andra likasinnade som löper sina sträckor.

Mitt utgångsläge var tyvärr inte så bra med tanke på den smärtande hälen och en halv sträcka räckte gott och väl denna dag. Allra bäst hade det nog varit att vila helt och håller, men man vill ju gärna vara med; både för sin egen skull och för lagets. Eftersom jag sprungit så lite allt sedan cupen och dessutom försökt vara någorlunda flitig med stretching och även unnat mig massage, så var benen i alla fall ganska pigga. Foten var hårt tejpad och smärtan i hälen hanterlig så länge jag sprang, den blir alltid värre efteråt. Min distans var kort, ca 4,2 km, så någon taktik var inte att tänka på utan bara att ösa på från början och hoppas på att det håller ända fram. Första kilometern längs Vassorfjärden var helt platt och gick på 4.04. Lite snabbare än vad jag trott var möjligt.

Men sen, när jag svängde av från Vassorfjärden, började Vassor "langbackan"... Inte någon rygg i sikte framför och ingen konkurrent som flåsade mig i nacken, så helt solo fick jag ta mig an denna backe. Kilometertiden sjönk rejält på den andra kilometern, till 4.23, och den tredje gick på 4.13. Tungt, flåsigt och varmt och glad var jag att jag inte skulle längre än drygt 4 km. Kilometer 4 ånyo på 4.04 och de sista dryga 200 metrarna när den annalkande växlingen hägrade i en kilometerfart på 3.53. Snittfarten blev 4.10/km, något jag får vara väldigt nöjd med i dagens läge.

Resten av dagen ägnade vi åt att följa med lagets fortsatta framfart, hejade och servade lagkompisarna med vatten och dusch. Och målet i Nykarleby äntrade vi på en finfin andra plats i motionsklassen efter starka insatser av alla lagmedlemmar. Det är något speciellt med stafetter; man taggar till lite extra och många överträffar sig själva när det gäller att kämpa för laget. Stolt var jag över Maxmo Sportklubb idag!
Silvermedaljörer!
 
Om dagens toppen var stafetten i sig så var dagens botten min häl. Tror själv att det faktiskt är hälsporre jag lider av och kan nu bara konstatera att ytterligare löpning endast förvärrar läget. Oavsett vad jag själv tycker och vill måste det nu bli helvila från springandet en tid. Jag kommer att försöka ägna mig åt cykling och eventuell annan alternativ träning och se om läget förbättras. Sämre kan det knappast bli. Synd när grunden och konditionen och därmed förutsättningar för ganska snabb löpning nog borde finnas där, men inga lopp i världen är värda att förstöra sig för. Och om dagens lopp nu faktiskt visar sig bli säsongavslutning så var det i alla fall en fin avslutning. Löpningen kommer jag att sakna, hoppas vi möts snart igen!