måndag 29 oktober 2012

Det här med återhämtning...

Det här med återhämtning ja... Det är ett kapitel för sig. Någon påstod sig ha läst någonstans att när man sprungit ett längre lopp så tar det en vecka per löpt mil för att återhämta sig. Det skulle innebära att det tar ca 4,5 vecka att återhämta sig från ett marathon. Det har nu gått fyra veckor sedan jag sprang Berlin marathon och jag kan konstatera att hypotesen faktiskt håller streck, i alla fall vad mig anbelangar. Det fåtal länkar jag varit på sedan maran har varit riktigt motiga. Benen har varit trötta och det baklår och den vad som smärtade under loppet har alltjämt smärtat. Det var först i lördags det faktiskt kändes någorlunda hyggligt att springa igen. Lite piggare ben och endast lite ömhet i baklår/vad. Nästan normalt igen. Och det ungefär fyra veckor efter maran. Så, när det gäller återhämtning får det bli min arbetshypotes i framtiden - en vecka per mil! Jag tror att det är viktigt att tillåta sig att vila ordentligt efter hårdare lopp. Liksom det är viktigt att ha någon period per år när man tar det lugnare, tränar mindre och vilar mer. För mig infaller den perioden på hösten. Det är dags att ge kroppen en chans att läka mörbultade ben och bygga upp skadade muskler igen. Och - lika viktigt - att ge huvudet en chans att börja känna suget efter löpning igen. Vila tills det blir tråkigt, för att verkligen känna sig motiverad att springa igen. Inte springa för att jag måste, borde, utan för att jag vill. Och tids nog är jag säkert där. Snart. Men inte riktigt än.

Några korta uppbyggnadslänkar i veckan roar jag i alla fall mig med för närvarande. Inte långt, inte hårt, utan uppbyggande. Återhämtande. I lördags morse var jag uppe tidigt och sprang en runda på fastande mage. Kylig och frisk luft, en sol som steg över de rimfrostklädda trädtopparna och ett tunt lager med nysnö under fötterna.
Och se, jag insåg att det finns hopp för löpningen igen...
 
Avslutningsvis vill jag önska er en riktigt trevlig Halloween! Dagen man inte blir riktigt klok på när den infaller. Är det den sista oktober eller på Allhelgona? Dagen som mera är handlarnas påfund än någon som verkligen är värd att fira. Men ändå, den har sin charm. Tända ljus i mörkret, en ondskefullt flinande pumpa...
Happy Halloween!
 

tisdag 23 oktober 2012

På löpfronten intet nytt

Höstmörker, fortfarande trötta ben, protesterande baklår och ett allmänt ganska fullspäckat schema. Sådant är läget just nu. Inte så mycket form eller tid för löpning således. Och vet ni - det gör absolut inget! Nu är det tid för vila, återhämtning och lugna länkar i frisk höstluft. Och lite kultur, som man inte hinner med annars. Filmer, teater och språkstudier. Allt har sin tid. Den hårda löpningens tid är inte nu. Jag är fullständigt nöjd med att efter en lugn länk, lite stretching och yoga sjunka tillbaka i soffan, framför en sprakande brasa, med en kopp te. Som sagt, allt har sin tid.

tisdag 16 oktober 2012

Säsongssummering

Det är en del kvar av året men det känns som att löparsäsongen väl kan summeras. Återstoden av året lär sannolikt ägnas endast åt lugna länkar och "rehabiliteringsträning". Kanske någon skidtur om regnet så småningom behagar övergå i snöfall.

Säsongssummering ja... Jag känner mig ganska mätt, loj och omotiverad för närvarande. Nöjd över den gångna säsongen. Tillfreds med att ta det lite lugnare och låta kroppen få återhämta sig. Jag blev tvungen att bläddra (scrolla...) tillbaka lite och läsa om vilka målsättningar jag satt upp inför säsongen. Jag ville alltså bli snabbare på korta lopp och halvmaran och gärna lyckas i Berlin. Korta lopp har det inte blivit så många av, ja faktiskt inte ett enda riktigt millopp. Inte så mycket av eget val som beroende på tillfälligheter; något lämplig millopp har helt enkelt inte funnits tillgängligt vid rätt tidpunkt. Hässelbyloppet brukar normalt sett få sätta punkt för löparsäsongen och även kunna erbjuda möjlighet till en prydlig putsning av milperset, men mina nuvarande ca 500 km till Stockholm gjorde att det inte var något alternativ i år. Halvmaror har jag däremot lyckats bra i denna säsong. Jag trodde redan före säsongen att jag skulle ha kapacitet att vara betydligt snabbare än de tidigare 1.39, och när jag väl vågade ligga på lite mer visade detta sig även vara ett faktum; 1.36 i "Jeppis" och 1.35 i Korsholm. Inte bara en slumpmässig lyckträff således, utan förhoppningsvis en uppåtgående trend som fortsätter nästa år. Nöjd är jag alltså med säsongens halvmaror och jag vågar sticka ut hakan och säga att nästa år ska jag under 1.35. Tror att halvmarathon kan vara en sträcka där jag kan komma bäst till min rätt.

Något Lidingölopp blev det inte i år, men väl ett marathon. Jag kan i ärlighetens namn påstå att jag inte var särskilt sugen på att springa marathon när jag anmälde mig, utan jag gjorde det mest på grund av "grupptryck". Ju närmare loppet jag kom desto mer motiverad blev jag emellertid. Och med några veckors distans till det hela och när jag förträngt den värsta misären kan jag konstatera att det var ett härligt lopp; underbart väder, fantastisk publik och en löpning som kändes bra ända till 30 km. En extra bonus att det blev en rejäl putsning av perset och en tid under 3.40, något jag inte riktigt vågat tro och hoppas på. Så pass nöjd och mätt är jag efter maran att jag inte tror att det blir någon dito nästa år; jag behöver nog ett par år emellan för att riktigt "känna för" att springa en igen. Däremot längtar jag efter att springa Lidingöloppet igen så det får nog bli en utmaning 2013. Det är ju den där förhatliga silvermedaljen som hägrar...

Så, sammanfattningsvis är jag nöjd med mina halv- och helmaror detta år, medan målsättningen inför nästa år får bli att springa fler (och snabbare) korta lopp och några flera halvmaror + Lidingö. Vågar inte lova att jag ska delta i något skidlopp också eftersom det i så fall knappast lär komma en endaste snöflinga i år, men med tanke på att jag nu flyttat till nordligare breddgrader så finns tankarna där... Det lär ju finnas något som heter Vasaloppet?!?

Den senaste veckan har jag som sagt endast roat mig med lugn löpning, vilket känts rätt för både kropp och själ. Baklår och ländrygg har lämnat in en protest efter maran och kräver mer yoga och stretching än löpning. Idag missade jag Sportklubbens gemensamma träning eftersom jag var "fast" med mina barn, men jag skulle ljuga om jag sade att jag är ledsen över att ha missat backdrag i mörker, strilande regn och ca 20 sekundmeter... Hoppas att ni som var där hade trevligt! Imorgon blir det i stället "språkbadslöpning"; jag och min nyfunna finskspråkiga bekantskap ska försöka lära oss varandras språk medan vi länkar runtom i Vasa. Det kan nog bli trevligt. Det sägs ju att man tänker bättre när man springer så man kan ju alltid hoppas att den där finskan flyter lite bättre då...


söndag 7 oktober 2012

Ett år äldre, ett år visare, ett år snabbare (?)

Tror nästan att barnen var mer förväntansfulla inför min 37:e födelsedag än vad jag själv var. Det tisslades och tasslades och smusslades och de steg upp utan gnäll och knot för att besjunga sin åldrande mor på morgonkvisten. Dagen har gått i kalasandets tecken med diverse godsaker, så när jag fick en stund över medan dottern var på simskola var det riktigt skönt att röra på sig lite. Jag har tagit det lugnt sedan de 43 kilometrarna förra söndagen och tyckt att benen känts ganska pigga, men när jag väl fick springa igen kunde jag konstatera att jag inte är återhämtad ännu. Trots det makliga tempot drog det både i baklåren och vaderna. Fem lugna sköna kilometrar i Norrvallaspåret blev det dock - och faktiskt under en av de korta stunder under dagen (helgen) då det var uppehåll!

Skönt med den friska luften, men jag tror i övrigt att bilden nedan bättre sammanfattar känslan i kroppen just nu...

fredag 5 oktober 2012

Mara-bakis...

Denna vecka har gått i baksmällans tecken. En riktigt maraton-baksmälla. Trött i huvudet och trött i kroppen. Målet har legat framför en så länge och man har fokuserat på att träna och hålla sig frisk för att kunna korsa den där mållinjen. Sen, plötsligt, är det över. Det är skönt men det känns lite tomt på något vis. Likt fredagskvällens uppsluppenhet som bytts mot söndagskvällens svårmod (nåja...). Anspänningen och förväntan utbytt mot en stor trötthet. Trött i kroppen och seg i huvudet. Skulle gärna sova en vecka. Så att tro att man återhämtar sig från en mara på några dagar bara för att benen känns ganska pigga - det är fel. Det tar länge. Flera veckor skulle jag tro, innan man är fit for fight igen.

Att Berlins sol och sommarvärme bytts ut mot Österbottens tröstlösa regnande och mörker bidrar även det till bakis-känslan. Bäst att bädda ner sig i soffan och ta en chokladbit till...

tisdag 2 oktober 2012

3.39.39 i 39:e Berlin marathon!

Mitt femte och Berlins 39:e marathon är avklarat. Det är med stor lättnad och tillfredsställelse jag kan konstatera att pärsen är över. Det mål man haft framför sig hela sommaren (ja, hela året) har uppnåtts och det är dags för lite välförtjänt vila, både för kropp och själ. Och det var inte bara målet vid Brandenburger Tor som nåddes, utan även mitt eget mål att vara snabbare än sist. Min femte mara blev min snabbaste. Hittills. Jag hoppades att jag en bra dag skulle kunna göra kring 3.45, men det blev bättre än så. 3.39.39. Dessutom i 39:e upplagan av Berlin marathon. Jag är nöjd. Men för att ta det hela från början...

Vi angjorde Berlin på lördagen och begav oss till mässan för att hämta nummerlapparna och diverse annat smått och gott. Lite onödigt köande i en gassande (faktiskt!) sol, men i övrigt avlöpte det utan större missöden.
Nummerlapp och bansträckning - allt man behöver veta!
 
Lördagen ägnades i övrigt mestadels åt uppladdning med bl.a. lasagne (äter nästan alltid det före tävling och vågar inte svika ett vinnande koncept) och så småningom grydde söndagen, tävlingsdagen. Även den med strålande sol och klarblå himmel, men ganska kylig inledningsvis.
 
Vid Brandenburger Tor, ungefär vid mållinjen, dock med ett varv på 42195 meter kvar...
 
Efter den sedvanliga klädinlämningen och toalettbesöken (varav något fick utföras i den grönskande parken - där man för övrigt fick se allehanda "underhållande" saker, bl.a. "man på huk med rygg mot träd och toalettpapper i högsta hugg utförandes nummer två"...). Hur som helst, planen var att hålla ett jämt "cruising" tempo från början, inte för snabbt och inte för långsamt, och försöka bibehålla det ända till mål. Jag hade tänkt mig kring 5.15, men när det adrenalinstinna startfältet om 40 000 löpare äntligen släpptes iväg var det svårt att hålla exakt tänkt fart utan man drogs med i strömmen. Kunde konstatera att kilometrarna gick kring 5 minuter; de snabbaste t.o.m. på 4.43, men det kändes förhållandevis lätt, behärskat och roligt så jag höll det tempot så länge det gick. Vädret var perfekt, publiken var härlig och kilometer lades till kilometer. Och den fruktansvärda totala stumhet som brukar drabba benen efter drygt halva loppet kom aldrig. Visst blev jag sjuk i benen, men definitivt inte lika mycket som under tidigare maror och det var inte heller benen som gjorde att jag inte kunde hålla farten ända till slut. Vid ungefär 30 km började sportdrycken och gelen (som man var tvungen att trycka i sig för energins skull) stå mig upp i halsen, magen bubbla och jag började överväga om jag borde stanna och spy... (Ursäkta detaljerna). Det är verkligen vidrigt att må dåligt. Jag skulle (nästan) ha gett mitt ena ben för att få i mig något salt, men det enda som bjöds var söt sportdryck, söt gel, söt banan och sött te. (Och äpple, men vem kan äta det när man springer?!?). Trots exemplariskt arrangemang i övrigt tycker jag att det är för dåligt att inte erbjuda löparna något salt i ett av världens störa marathonlopp. Nästa gång blir det nog en påse saltgurksbitar i fickan...
 
Ja, vad ska jag säga, sista milen var en plåga. Ren och skär misär. Man förbannar sig själv, ångrar sig och lovar sig att aldrig springa ett marathon igen. Man förhandlar med sig själv om att springa eller börja gå. De tidigare så fina kilometertiderna kring 5 minuter dalade till 5.30, 5.40. Vid 39 kilometer fick jag stanna plötsligt för att inte behöva "lägga en pizza" på gatan. Efter ett par hundra meters gång tvingade jag mig att börja springa igen. Kilometern på 6.08, bedrövligt. Men så äntligen, efter stor möda och plåga, den sista svängen och så uppenbarar sig det vackra Brandenburger Tor där framme. Man måste alltid orka spurta så de allra sista krafterna plockas fram och jag lyckas tvinga upp benen i 4.40-fart igen den sista biten. Sneglar på klockan och ser att jag är på väg mot ett prydligt pers och faktiskt under 3.40. Trött, illamående och lycklig passerar jag mållinjen på 3.39.39. En förbättring med 9 minuter sedan sist. Eufori.
 
Få medalj, hämta kläder, hämta den obligatoriska ölen, dricka lite konjak i ett försök att lugna magen och sedan slå sig ner i parken med likasinnade. Så glad, så lättad, så nöjd, så trött. Det är över. För denna gång.
Löparkompisarna tar igen sig efter sina fantastiska lopp.
 
Aldrig är väl en öl så god som när man verkligen förtjänat den... Maken firar sitt pers.
 
Och avslutningsvis: En till till samlingen!
Vid 35 kilometer lovade jag mig själv att det skulle bli den sista. Men nu, med lite distans till hela och med allt piggare ben, börjar jag överväga möjligheten att kanske, kanske göra ett nytt försök en vacker dag... Kanske sub 3.35? Men det är en helt annan historia!