måndag 31 mars 2014

När idrott slutar vara idrott

Idrott ska vara glädje och gemenskap. Prestation och stolthet. Att vara en god vinnare och en god förlorare. Ibland slutar idrott att vara detta. Ibland blir idrott hat, vrede, förtvivlan och bottenlös sorg. Igår misshandlades en fotbollssupporter från Stockholmstrakten till döds i samband med en match. Inte min närstående, men en närstående till mina närstående. Många blev utan en älskad pappa, vän, arbetskamrat och släkting. Detta går aldrig att rättfärdiga i fotbollens och idrottens namn. För människor som begår en sådan avskyvärd handling har idrotten för länge sedan slutat vara idrott. Det är människor som inte förstår vad idrott och sportslighet är och borde vara. Människor som saknar respekt för sina medmänniskor och för idrotten. Människor som inte förtjänar att kallas supporters. Finns det ens något genuint idrottsintresse hos dessa människor? Eller har kärleken till fotboll för länge sedan övergått i en önskan att sprida skräck, död och förintelse?

Jag känner sorg och en ännu större ilska. Sorg över att liv släckts alltför tidigt, och på ett totalt meningslöst sätt. Ilska över att detta kan förekomma i det samhälle vi kallar civiliserat. Det är dags att agera nu, klubbar, polis och myndigheter. Det är dags att agera nu och värna den sanna idrotten. Idrott är liv, inte död. Stoppa vansinnet. Nu.

onsdag 26 mars 2014

Tough Tuesday

Om jag någon gång ska springa lite hårdare brukar det oftast bli på en tisdag. När vi haft gemensamma intervallträningar i klubben har det varit på just tisdagar, och även i övrigt är det en ganska lämplig dag för dylika övningar. I början av veckan när man ännu har många arbetsdagar och slit framför sig, och då kan man lika gärna slita i löpspåret. Det är även sådär lagom mittemellan helgernas långpass (om man nu kör sådana).

Hur som helst, igår var det dags för en tuff tisdag. Tuff, med dagsformen mätt. 3 x 2 km i ensamhet och med oerhört trötta ben. Tungt från första steget till det sista. Så som det ofrånkomligen måste vara ibland. Dessutom på Öjskatavägen, som är äckligt kuperad när man börjar bli trött. Första intervallen med början uppför den långa backen från idrottsgården. Flåsa, flåsa, flåsa, innan man kommer in någon slags komfortabel andning. Den första intervallen som vanligt den långsammaste. Jag är ju den där gamla dieseln, som behöver värma upp lite för att komma upp i varv. 9.39 eller knappt 4.50 i kilometerfart. Till den andra hade dieseln fått upp ångan lite och den gick på 8.58, strax under 4.30/km. Och den sista, när dieseln började få soppatorsk och de tuffa backarna tillbaka mot idrottsgården väntade, gick på 9.12. Inga fantomfarter så här tidigt på säsongen, men godkänt med tanke på att dagsformen sög. För övrigt tror jag att det är bra att köra så här långa intervaller, i synnerhet när man har som målsättning att springa bra på distanser från milen till halvmaraton. Och det var denna veckas tuffa tisdag det.

fredag 21 mars 2014

Stadsrunda och byggbilder

En förhållandevis ansträngande vecka med lite halsont, tandläkarbesök, bilservice och förstås det sedvanliga jobbet, avslutades på bästa sätt med en date med syster-yster. Dessutom slogs två flugor i en smäll i och med att daten tillbringades springandes. En gemensam, lugn pratlänk runt det vackra Vikinga, längs universitetsstranden och runt Metviken fick sätta punkt för arbetsveckan. Härligt med nya löparomgivningar och trevligt sällskap. Dessutom hade morgonens stormbyar bedarrat och regnskurarna avtagit, så även vädret var faktiskt riktigt behagligt.
Selfie x 2

Byggbilder har utlovats. Nedan kommer ett litet plock, mera kan komma att visas efterhand. (Redigering är inte min starka sida så de visas helt ologiskt, utan inbördes ordning...)
Nya hallen, till vänster badrum och till höger det högt efterlängtade grovköket/tvättstugan. Rakt fram terrassdörr, som så småningom förhoppningsvis också ska utmynna i en terrass och inte en lerhög.

Huset med sina tillbyggda kvadratmetrar. Målaren har lite jobb i sommar...

Allans gamla ytterdörr fick vara med på ett hörn. En sådan pärla kan man inte göra sig av med!

Trappan i nya delen och framtagen stockvägg.

Badrum

Vardagsrummet i gamla delen som fått en "ny" stockvägg.
 

Nåja, någon inredningsfotograf är jag inte, men håll till godo. Vi är nöjda!
 

fredag 14 mars 2014

Pollen-kollen

Ja, man måste nog ha kollen, på den där pollen. "Varning för pollenchock!", stod att läsa på Aftonbladet i veckan. Tydligen är pollensäsongen rekordtidig och ska bli rekordlång. Med vindarna har de förhatliga partiklarna redan börjat leta sig hit från syd- och mellaneuropa, och snart nog producerar våra egna träd också sina egna...
Pollen på G vid "Gubbholmsbade"...
 
Mina misstankar om att jag faktiskt är lite pollenallergisk blir allt starkare år för år, och det som jag tidigare avfärdat som vårförkylningar med trötthet, rinnande näsa, nysningar och huvudvärk kan mycket väl vara en allergi. Dotterns symptom är höjda över alla misstankar och det råder ingen tvekan om vad hon lider av. Björken är hennes fiende. Medicineringen har redan påbörjats och vi tycks gå en lång vår till mötes... När kvällarna blir ljusare och mildare och man mest av allt vill vara ute och njuta, är det så synd av vissa i familjen får lida sig igenom det hela. Medicinen hjälper väl till en del men inte fullt ut, och medför dessutom en stor trötthet. Jag läste någonstans att en tallbarrsdekokt skulle vara bra, så jag får väl prova det på mig själv. Alla medel är bra utom de dåliga.
 
Lite träning har det dock blivit. Ganska mycket den senaste veckan, faktiskt. Förra fredagen långa intervaller i Botniahallen, i söndags "lång"länk med Falisa slow runners, i tisdags 10 km varav 5 km i tröskelfart, i onsdags jumppa och idag en bastulänk om 7 km. Hurra för mig! Kilometermängden är dock anspråkslös i jämförelse med många andra, men jag skulle ärligt talat aldrig klara av att träna så väldigt mycket mer. Att träna varje dag i veckan utan vilodagar skulle vara i det närmaste en omöjlighet för mig. Jag behöver mina vilodagar, annars blir jag bara trött, stel och irriterad. Superkompensationen (vila efter träning) är min bästa vän!

Nåväl, det om detta. Och nu en cliffhanger: i nästa inlägg (om en dag, om en vecka, om två veckor - ingen vet!) ska jag bjuda på lite byggbilder!

tisdag 11 mars 2014

Barmarkssäsongen här!?

 
Vi skriver den 11 mars och barmarkssäsongen har fått en rivstart. Man vågar inte riktigt tro det, kan det verkligen vara vår redan? Nog kommer vi säkert att få en "takatalvi" med 30 cm snö ännu vad det lider; kanske man hinner prova sina nyvallade skidor ännu i år?
 
Så här ser det dock ut för tillfället, med bara och förhållandevis torra vägar.
En skjuts åt löparmotivationen minsann. Kvällen bjöd på ett distanspass om 10 km, varav 5 km som gick i något som väl kan kategoriseras som tröskelfart a´la försäsong. Kilometerfart kring 4.40, oväntat lätt för flåset, men förväntat stelt och ömt i hälpartiet. Nu är det inte bara en punkt under hälen som ömmar, utan både hälsenan, in-, ut- och undersidan av hälen, samt undersidan av foten känns som att de är 30 år äldre än resten av kroppen. Stelt, ömt och hopplöst.
Jag har nog gjort alldeles för lite av detta på sistone. Mera hundar och solhälsningar måste det bli för dessa trötta, gamla tantben. Om jag ägnade merparten av mina dagar åt stretching, yoga och massage skulle jag nog må rätt bra, men vem har väl tid med det?
 
Avslutningsvis något som just nu är så inne i de sociala medierna, att det nästan blivit ute. Något jag vanligtvis inte brukar bjuda på och som jag inte heller har något större behov av att bli bjuden på av andra:
                                      
                                       En selfie! (Tack för jackan Linda!)
 
Någon selfie från själva löppasset blir det dock inte. Om man finge se ut som Tirunesh Dibaba i sitt löpsteg så kunde det vara något att föreviga, men dessvärre skulle man nog bara bli förkrossad av att behöva se hur det verkligen ser ut när man springer. Att det kanske inte ser så lätt och spänstigt ut som man inbillar sig, att man inte har det driv i steget och den stolta hållning man gärna vill tro. Lika bra att lämna kameran hemma och få fortsätta leva i den tron.