tisdag 13 december 2016

Året som snart gått

Det är den där tiden på året igen, när det är dags att summera det gångna och planera för det nya. Avslut och början. Träningen 2016 har faktiskt inte varit riktigt lika torftig som den sporadiskt uppdaterade bloggen kan ge sken av. Inte det bästa träningsåret någonsin, men inte heller det sämsta. Inte lika stort fokus på löpning som vissa tidigare år, men mer mångsidighet.


Av löpning har det inte blivit mer än knappa 600 km; ett medvetet val på grund av diverse krämpor. Än har det varit ett smärtande knä, än en stel rygg och än den ständigt ömmande hälen. Många lopp har det inte blivit heller, höjdpunkterna i tävlingsväg var väl kanske sommarens landsvägsstafetter. Den varma årstiden ägnades i stor utsträckning i stället åt cykling och drygt 800 km tillryggalades, därav en Botniacykling. Utöver detta lite skidåkning när föret tillåtit och styrketräning har genererat 81 pass så här långt. Under de år när löpmängden varit dubbelt så stor som detta år har antalet styrkepass bara varit en bråkdel, så jag intalar mig att jag totalt sett inte har tränat mindre. På ett annat sätt och mera mångsidigt, och det kan ju inte vara fel. Löpningen sliter och ju äldre man blir desto mer benägen blir man att dra på sig löparrelaterade krämpor, så att komplettera med förhållandevis mycket styrka och rörlighet blir allt viktigare. I förlängningen i alla fall. Sen så är det ju i och för sig så att man blir bra på det man tränar, så vill man prestera bra i löparspåret kan man inte bara bo på gymmet. Då måste man springa, springa och springa. Kanske därför inte löpningen gått så bra i år - för liten mängd helt enkelt. Jag tycker mig dock märka en något större muskelmassa än tidigare på utvalda kroppsdelar, så förhoppningsvis kan detta ge genomslag i löpningen också så småningom. Bara man slipper skador och faktiskt kan springa.


Jag har fortfarande vissa ambitioner med min löpning och vill inte tro att min glans dagar är förbi. Dock så är det mycket annat jag också vill göra förutom att springa, så frågan är väl om jag kommer att vara tillräckligt "taggad" att ägna mig åt den mängd löpning som krävs för att förbättra resultaten. Jag blev lite biten av landsvägscyklingen i somras och vill hemskt gärna se hur mycket jag kan förbättra mig där, och då krävs att man nöter cykelsadel. På bekostnad av löpningen. Och så vill jag skida, åka långfärdsskridskor, yoga, jumppa och lyfta lite skrot ibland. So much to do, so little time. Kanske mår man ändå bäst om fokuset är att må bra; att träna mångsidigt och hålla sig frisk och skadefri. Då borde resultaten komma i andra hand. Om man bara kunde tänka så. Träningen och livet är ju trots allt så mycket mer än löparskor och pulsklocka.


Mot 2017!


Några sporadiskt utvalda bilder från mobilen får åskådliggöra året som snart gått. Mångsidighet!
Cykling funkar både inne och ute...
Inte mycket som slår en löptur i höstlig terräng, trots allt...
Härliga vintersport!

fredag 11 november 2016

Snö!

Senast jag skrev var det höst och nu är det plötsligt vinter. Vaknade till ett härligt vitt vinterlandskap imorse. Äntligen snö! Löpningen har det varit ganska skralt med på sistone, på grund av mycket jobb, andra måsten och en något bristande motivation. Idag är det dock fredag, och som sig bör (eller borde vara men inte alltid är) blev det fredagsfys före fredagsmys. Fys i form av löpning inklusive snöpulsningsintervaller på ett obeskrivligt vackert, vintervitt Brändö, där en trolsk dimma smög in över Metvikens öppna vatten och en magisk fullmåne hängde över våra rimfrostiga huvuden.
Inspirerad av ett Runners World-inlägg om vinterlöpning som lämpligt nog delats på Facebook under lunchen, valde vi att pulsa fram och tillbaka i Metviksparken i något som skulle föreställa intervaller. Jag brukar försöka göra något snöpulsningspass varje vinter. Dels för att det är roligt och annorlunda, dels för att det faktiskt är riktigt tungt. Snön var idag även av den lämpliga typen; torr och kall och skonsam att pulsa i (men jag skulle gärna haft benvärmare!). Och när det var gjort skiljdes vi åt, rosiga, friska och glada, och tog oss med gott samvete hem till soffan och fredagsmyset.
Paavo Nurmi-wannabees...

lördag 24 september 2016

Botnialöpet 2016 eller årets längsta löptur eller glad att jag inte var på Lidingö i alla fall...

Avslutade idag en säsong som knappt blev en säsong med att delta i Botnialöpet i "heimsåopona". Som kanske framskymtat tidigare blev Lidingöloppet inställt för min del, och tur var väl det. De 16 km (16,5 om man ska vara exaktare än vad arrangören var...) som jag sprang idag var i längsta laget och hade jag varit på Lidingö hade jag nog fått ta mig runt traskandes. Säsongslängsta blev det i alla fall och jag är ödmjukt tacksam över att jag faktiskt kan vara med och faktiskt kan åstadkomma något som kan liknas vid löpning, det är inte alla förunnat.

Jag hade bestämt mig för att "ta det som en långlänk" och tar man det på det sättet gick det väl helt ok, men det är svårt att helt låta bli att jämföra sig med tidigare versioner av sig själv. Vid mitt senaste Botnialöp vill jag minnas att jag tog det "lite lugnt" och inte sprang helt för fullt eftersom jag hade något annat lopp framför mig, och då var jag ändå 9 minuter snabbare än idag... Men den versionen av mig var i bättre form, hade tränat mer, hade inte ont i hälen och på en massa andra ställen, hade inte fött ett tredje barn och var inte 40 år... Om det nu har någon betydelse. Jag accepterar att jag inte är lika snabb idag, men jag hoppas att jag kan komma tillbaka dit och mest av allt skulle jag vilja kunna springa utan smärta. Det har känts som någon slags sträckning i baklår/höft/bak den senaste veckan ungefär och jag var stel som en pinne redan från start. Och det blev värre och ledde till att det så småningom började ta sjukt i knät. Och hälen blev förstås rejält sjuk den också, men det är ju sedan gammalt. Förklaringar, men inte bortförklaringar. Det är tungt, jobbigt, slitigt och smärtsamt att springa just nu och jag längtar efter den där känslan när det bara flyter på, när man bara skulle kunna fortsätta hur långt som helst. Det var länge sen jag kände den.
Farten vid 5 km...

...och farten vid 16 km.
 
Ni ser problemet? Ojämn farthållning kan man väl kalla det. Flåset är väl rätt ok och det är inga större bekymmer att hålla den övre farten konditionsmässigt, men när det börjar göra ont både här och där så går det bara inte. Så jag kom i mål, inte så alldeles trött i maskineriet, men med baklåren, hälen och knät helt förstörda. 
Målgång i Vöråterräng i stället för Lidingödito. Bilden knappast så smickrande, och då var detta ändå den "bästa". Tänk er!
 
Löparsäsongen som inte blev någon löparsäsong börjar lida mot sitt slut, och det är väl inget annat att göra än att bryta ihop och komma igen. Något måste göras. Handlingsplanen inför nästa år är under utarbetande. Stay tuned!


söndag 11 september 2016

Status

Senast skrev jag att det var dags att sluta cykla och börja springa ihop många kilometrar inför höstens kraftprov Lidingöloppet. Det visade sig att kraftprovet får vänta. Min alltjämt trilskande häl som accepterat cyklingen, var inte lika accepterande mot löpningen. Den kan gå med på att jag springer 2-3 gånger i veckan och helst inte längre än 10 km, men med sådana sträckor springer man inget Lidingölopp. I varje fall inte om man vill springa det bra. Så startplatsen såldes till en trevlig kvinna från Stockholm som jag önskar all lycka till i spåret, och jag fick än en gång avskriva de tre milen för min del. Man blir lite uppgiven när man har en skada som aldrig läker. Det måste vara fyra år nu som hälen vållat mig problem. Jag har vilat, jag har styrketränat, jag har cyklat, jag har skumrullat, jag har smörjt, jag har tåvhävt, jag har konsulterat läkare, besökt naprapat och fått inlägg. Jag har vilat, stretchat, yogat och masserat och kanske skulle det hjälpa om jag gjorde detta flera gånger per dag, men vem har väl tid med det? Fler förslag? Om jag håller löpningen på en förhållandevis anspråkslös nivå och kompletterar med annan träning så funkar det någorlunda, men så fort jag tänkt mig att börja springa "på allvar" så sätter smärtan käppar i hjulet. Trist, trist, trist. Man kanske ska modifiera sina livsmål? Se möjligheter i stället för problem. Tänk vad många som inte kan springa alls, så nog är man ju ganska lyckligt lottad ändå. Kanske mitt framtida kall inte är långlopp, utan något annat? Cykling? Triathlon? Skidåkning? Eller satsa på att bli snabb på löpning på kortare sträckor? Kanske millopp och i bästa fall någon halvmara då och då, om man undviker långpass.

Men hur som helst, denna säsong blev ingen tävlingssäsong. I stället för det uteblivna Lidingöloppet tänkte jag i alla fall avsluta med Botnialöpets 16 km. Längre än vad jag kunnat springa på hela sommaren, men nog ska jag väl ta mig igenom. Bara för att få vara med. Bara för att det är roligt. Och den bästa löparårstiden är ju här. Hösten. Med sin friska luft, sina fina färger och sina älgflugor. På dagens runda njöt jag av omgivningarna och höstvädret runt "Baköjen" i Vassor. Nedanstående bild får symbolisera ytterligheterna i löpningen; den sköna hösten med sina gula löv och väder som gjort för löpträning och å andra sidan känslan i hälen under dagens pass. Bajs.
 
 

lördag 30 juli 2016

Botniacyklingen 2016

Sommarens kraftprov avklarat. Botniacyklingen 106 km. Efter omständigheterna är jag ...nöjd. En viss tvekan, men jo, jag är nöjd. Jag vill inte vara förmäten och säga "om det inte varit för ditt och datt, så..." Jag gjorde vad jag kunde och kunde inte ha cyklat fortare idag. Nöjd med prestationen således, men lite missnöjd med att mitt lopp blev så taktiskt dåligt. Orutin förstås, amatör som jag är, men ändå. Nog kan man vara dum. Jag började göra misstag redan i starten; planen var att (försöka) hänga på det gäng jag tränat med under sommaren, men av någon anledning var jag för slö ut från startrakan vid Norrvalla, så när vi väl kom ut på vägen låg klungan redan ett antal meter före. Och de försvann så fort, att hur jag än trampade så kom jag inte närmare och fick inte kontakt. Idiotiskt nog försökte jag febrilt komma i kapp ett antal kilometer, så när jag väl insåg att det inte skulle gå hade jag bränt onödigt krut. Så var jag ensam, tills jag så småningom fick kontakt med en, och efter ett antal kilometer till, ytterligare några cyklister. Från Oxkangar till någonstans efter Skatila cyklade jag med en grupp andra cyklister som höll för mig lämplig fart, och då gick det riktigt bra. Sedan när vi närmade oss Lillkyro började jag mattas och när det kom en klunga bakifrån i betydligt högre fart och drog med sig vår klunga, så kunde jag inte hänga med mer än några kilometer. Så var jag ensam igen. Och jag var trött och det var ändlösa "slätor" mot Storkyro och jag tappade min vattenflaska när jag äntligen vågade sträcka mig efter den och det gick sakta och jag började tappa modet och det var fortfarande 35 km kvar... Jag undrade i mitt stilla sinne hur det var möjligt att vara helt ensam och inte se en själ vare sig framför eller bakom i ett lopp med 1300 deltagare. När jag kämpat och slitit och misströstat i min ensamhet i ungefär 20 km så lyckades jag få kontakt med en eftersläntrare från en klunga och vi gjorde sällskap nästan in mot mål. Att bli ensam så pass långa sträckor var kanske otur, men också orutin från min sida.

Efter många år av träning och tävlingar av olika slag tycker man ju att man borde vara så pass rutinerad att man åtminstone ser till att dricka ordentligt, men ack nej, även där visade jag prov på orutin. Mitt problem är att jag sällan känner mig så törstig just under loppet, så därför tenderar jag att dricka för lite. Och det straffar sig förr eller senare. Jag hade en ryggsäck med sportdryck och tyckte att jag tog mig en klunk ganska ofta, men när jag kom hem upptäckte jag att tre fjärdedelar av innehållet var kvar. Dessutom har jag lite svårt för sportdryck i större mängder; det blir bara sött och sliskigt och stannar i halsen och det känns som att jag ska spy. Vatten hade varit bättre, men se den flaskan försvann i Lillkyro. Så vätskebalansen blev nog för dålig den sista timmen eller så, och jag började känna mig riktigt matt, låg, yr och illamående. Egen "moka".

På det stora hela en rolig upplevelse dock (fast det kanske inte låter så!) och redan efter målgång började vi smida planer för nästa års upplägg. Mer finns att göra, absolut. En fin cykeldag med idel trevliga människor och perfekt väder är således till ända. Och förutom att jag är trött så känner jag faktiskt inte av några värre krämpor. Värst var det ju nästan för "sittdelarna". Jag ska inte jämföra det med känslan efter att ha fött barn, men ändå... Någon viss likhet finns det. Nu vill jag inte sitta på en cykelsadel på ganska länge, om vi säger så.
Lyckligt ovetande före start.
Passerar min hejaklack i Maxmo, med axlarna uppe vid öronen... Även tekniken kan ju förbättras.
Lyckligt vetande efter målgång...
 
Nu återstår bara höstens "lilla" kraftprov då. Så många kilometrar att springa, så lite tid...

lördag 2 juli 2016

Sommarpremiärer

Ömsom regn och åskskurar, ömsom sol och ömsom storm; trots de emellanåt ganska häftiga väderväxlingarna är sommaren här. Mitt i allt. Fattar inte vart hela juni tog vägen. Det är redan juli och halva sommaren har gått. Fick lite panik här i veckan när jag insåg detta faktum och konstaterade att jag ännu innehade "vinterklåddin". Skandal! Förr i världen tog man minsann säsongens första dopp redan i maj. Bara för den sakens skull var jag tvungen att fara på en länk och ta ett efterföljande dopp på Finnholm. Somrigare än så blir det inte!

Denna helg har hittills också haft somriga förtecken. Fylld av sådana där sommarminnen man skulle vilja stoppa undan i en liten ask och förvara i minnenas arkiv, för att sedan kunna plocka fram och njuta av i ruskigaste november. Förutom veckans länk+dopp-premiär har det blivit både Nabben-premiär och villapremiär. Började dock dagen med något så ovanligt som yoga och frukost på Klemetsgårdarna. Ett mycket trevligt evenemang där en timmes vinyasa-yoga i gröngräset efterföljdes av en delikat frukost. Konstaterar återigen att jag inte förstår varför jag inte yogar varje dag. Det är ju "da shit". Yoga varje dag, så skulle mina problem med stel rygg, korta hamstrings och smärtande knä förmodligen vara minnen blott. Så lätt att planera i teorin, så svårt att förverkliga i praktiken dock.
En fin början på dagen med smoothie och goodiebag på Klemetsgårdarna.
 
Sedan som sagt då villapremiär, som innehöll de ingredienser som sig bör. Tjejskvaller i bastun, dopp från bryggan, grillning och middag under bar himmel.
 

Gästerna hade dessutom med sig presenter som passade en loppis-älskande värdinna perfekt:
Fynd från vindsröjning! Tackar ödmjukast!

 
Så återstår att försöka få till någon slags cykling denna helg. Helst långt också. Allt för att eliminera den smidighet och avslappning som yogan byggt upp. Det handlar om balans.


onsdag 15 juni 2016

No such thing as a quick-fix...

Igår besökte jag äntligen naprapaten med anledning av min trilskande rygg. Den är bättre än för en vecka sedan, men absolut inte bra. Så stel, så stel och man bara längtar efter ett förlösande knak. Hade även hoppats på att naprapaten kanske skulle ha ett äss i rockärmen, en snabb quick-fix och så skulle jag vara fit for fight igen. Kunna fortsätta springa och cykla som om ingenting hänt. Man ack nej, vad man bedrar sig. Så enkelt är det aldrig. Jag kommer att bli tvungen att jobba för det. Det ligger väl i människans (i alla fall i min) natur att bara köra på så länge allt känns (ganska) bra; man ignorerar små känningar och tänker att ja, ja, det går nog över. Ända tills det inte gör det längre. När det blir riktigt akut - då söker man hjälp. Och hoppas som sagt att det ska gå att fixa snabbt, fast man kanske dragits med problemet länge.

Nå hur som helst, det positiva i kråksången var i alla fall att det, såvitt herr naprapat kunde bedöma, inte rörde sig om några konstigheter i skelettet. Men jag är otroligt stel i nedre rygg och sätesmuskler. Muskulära saker kan man ju åtgärda, men det kräver lite jobb. Jag har slarvat med yogan, och det märks. Nu blir det bättring! Yoga, rörlighetsträning och stretch på daglig basis. Det är medicinen. Jag tror också att den (förhållandevis) myckna cyklingen i (förhållandevis) hög fart har bidragit till stelheten i ryggen. Jag har svårt att cykla avslappnat när jag har så fullt upp med att fokusera på tekniken, klungan och trafiken, så det blir säkert lite krampaktigt. Men jag vill ju gärna fortsätta med det, och då får jag vara så god att börja med rehabträning också. Jag misstänker ibland att min kropp är för (konditions)stark för sitt eget bästa, hur konstigt det än kan låta. De saker som jag gör och vill göra är kanske inte vad kroppen behöver just då. Den behöver yoga, men får 2 timmar cykling. Den vill ha rörlighet, men får krampaktig löpning i West Coast Race.

På tal om West Coast Race så gick det av stapeln i lördags. Vi deltog återigen med ett damlag från Maxmo Sportklubb och hade återigen en rolig dag. Nog är det något visst med dessa landsvägsstafetter! Allt gick enligt plan och alla presterade enligt, eller till och med lite bättre än förväntat. Eftersom mina förväntningar på mig själv inte var speciellt höga var det inte så svårt att leva upp till dem. Jag hoppades kunna springa utan att ryggen skulle få fullständig spunk och helst i en någorlunda acceptabel fart. Lyckligtvis hade jag en kort sträcka (den var strax under 4 km enligt egen klocka) och det var fullt tillräcklig. Lika tungt som vanligt var det förstås, men plågan var ju inte längre än strax under 18 minuter. Efter målgång avslutade vi med en trevlig picknick vid Andra sjön i Nykarleby. Tack alla lagkompisar för en rolig dag!

Avslutningsvis (nu blir det ett långt inlägg igen; jag bloggar inte ofta men när jag väl gör det blir det i alla fall ganska långt... Orkar ni läsa än?) kan jag berätta att jag har ett par nya löparpjuck på skohyllan. I våras köpte jag ett par riktigt väldämpade milslukare, som i och för sig är bekväma, men jag har konstaterat att jag också behöver ett par lite smidigare, snabbare(?) skor. För intervallträning och kortare distanser. Och det hände sig att sportaffären hade rea och att jag råkade gå in där och att jag råkade spontanköpa ett par skor. Det blev att återstifta bekantskapen med Nike; hade det märket i många år och var så nöjd med passformen, men när hälproblemen började testade jag av olika orsaker andra märken. Nikes passform känns omedelbart rätt på min fot, så även denna gång, och jag hoppas att den lite mindre dämpningen inte ställer till med problem nu.
Nyförvärvet Nike Zoom Elite.
 
Och så säger vi hej för denna gång och jobbar vidare med att få den åldrande ryggen i skick. Det finns ju så många cykel- och löppass som väntar.

onsdag 25 maj 2016

Klung-rookie

I år ska det ske! Botniacyklingen the long version. 106 km. Just detta år är av flera skäl lämpligt för denna utmaning. Racern måste invigas, mitt onda knä omöjliggör löpning i någon större utsträckning men tillåter cykling, och dessutom måste det på något sätt anses tillhöra "allmänbildningen" att ha genomfört Botniacyklingen i dessa trakter.

Hittills har jag cyklat i min ensamhet, men i söndags var det premiär för cykling i grupp. Klungkörning. En hel vetenskap, som det verkar. Inte är det som en vanlig länk, när man bara snör på sig skorna och ger sig iväg, utan här var det snack om tecken hit och dit, hastighet uppför och nerför, kadens när man drar, när man inte drar osv, osv. Inte helt lätt att hålla reda på för en rookie.

Själva cyklingen gick dock bra och det blev säsongslängsta med 50 km. Snittfarten landade på 29,4 km/h, vilket såvitt jag förstår är helt godkänt. Lite trött i benen, stel i axlar och bak blev man förstås, men konditionsmässigt inte några större problem att hänga med. Och visst är det som de säger, att det är betydligt lättare att trampa i klunga än själv. Endast de stunder man själv drar får man ta vinden och trampa på, men när man ligger bakom är det betydligt lättare. Den största utmaningen för mig är nog tekniken. Cyklingstekniken i allmänhet och klungtekniken i synnerhet. Jag vågar inte ligga så nära den framförvarande som man borde, jag vågar inte ligga på utför och jag känner mig i största allmänhet som Bambi på hal is när jag ska ratta min racer. Men det blir väl bättre med tiden det där.
Hoppas att ingen av cyklisterna tar illa upp av publiceringen, men de är ju knappt igenkännbara i sina munderingar! Uppslutningen var riktigt god. Ses vi på söndag igen?

fredag 13 maj 2016

Segerns sötma

Det var en gång - för en vecka sedan - en landsvägsstafett kallad Korsholmsstafetten. Ni som inte läst tidningen, kollat Facebook eller Instagram  den senaste veckan eller annars lyckats undgå information om hur det gick, kan fortsätta läsa. Och givetvis alla ni som av andra skäl kan vara roade av att läsa denna blogg (trots att den uppdateras ruggigt sällan)!

Det var många år sedan Maxmo Sportklubb deltog med ett damlag i Korsholmsstafetten, men i år hade vi, trots de obligatoriska manfallen, lyckats få ett vasst lag på benen. Solen sken från en klarblå himmel, vattnet kring Replot låg stilla och temperaturen kröp över 20-strecket - en nära nog perfekt dag för löpning (eller snarare för att FÖLJA en löptävling, för själva springandet var det på tok för varmt).

Starten gick av stapeln i Solf och målet låg på Replot sportplan. Sträckorna var 8 till antalet; kortaste drygt 4 km och den längsta nästan 10. Vårt lag öppnade starkt och låg i täten redan vid den första växlingen. Och där stannade vi mer eller mindre nästan hela tiden, tills vi kunde korsa mållinjen som segrande damlag. En fin prestation av samtliga, en rolig dag med härlig löparsamvaro och ett trevligt minne för sämre tider.
Maxmo Sportklubbs damer på upploppet!
 
För min egen del måste jag väl säga att jag är efter omständigheterna nöjd med min insats, men jag fortsätter att sakna den lätthet och det flyt som jag tycker mig minnas ha haft i min löpning någon gång i urminnes tider. Det är tungt och slitsamt från början till slut. Nu var det ju för årstiden osedvanligt varmt och jag är inte alls van vid att springa i värme, så det är ju en (bort)förklaring. Dessutom är mitt knä fortfarande sjukt, och trots att det var "springbart" så kände jag av det hela tiden, mer och mer för varje kilometer. Det är svårt att springa avslappnat under sådana förhållanden. Man springer och väntar och känner efter, tänker "när ska det börja göra riktigt ont?", "tänk om jag måste stanna", och diverse andra negativa tankar. Lika illa som under loppet i Stockholm blev det emellertid aldrig, och jag tycker ändå att jag höll ihop det hela förhållandevis bra. Bra för att kännas så dåligt! Öppningen med 4.19 på den första kilometern straffade sig lite, och jag landade på en snittfart på 4.37/km enligt egen klocka. Godkänt således.
 
Och nog är det något visst med stafetter! Den där extra lilla nervositeten och ångesten förstås; "tänk om jag förstår det för hela laget", men också glädjen över andras och lagets prestationer, samhörigheten och tävlingsnerven. En fin dag som slutade på bästa sätt!
En skål efter målgång! Tack tjejer för en rolig dag!





Förutom ett damlag så ställde sportklubben även upp med två herrlag och två juniorlag. En stor löpardag för en liten klubb! Den äldsta dottern skulle springa sin första landsvägsstafett och var (som sig bör) väldigt nervös, varför jag lovade att springa med henne. Sträckan var inte mer än två kilometer men den innehöll en Replotbro, vilket innebar att den första halvan i princip gick uppför. Jag var inställd på att vi skulle få gå någon bit, men hon jobbade på och snart var vi uppe utan att ha gått, och sedan var det nedför. Hon blev så trött, så trött och sade att hon inte orkade mer. Vis av erfarenhet berättade jag att det förhåller sig så, att när man tror att man absolut inte orkar mer, så orkar man alltid LITE till. Till nästa stolpe, runt nästa krök, till mållinjen... Och det gjorde hon ju och till mål kom vi, utan att ha gått en meter. Mamma var stolt!
 
Min egen sträcka satt i benen och bron var inte någon lek heller för mig, och när dotterskapet satte in en spurt de sista metrarna var det knappt så att mamsen hängde med. Och det är väl så det ska vara. Gamlingarna får ge vika och ungdomarna tar över.
 
Det om det och nu laddar vi för West Coast Race om en knapp månad!

måndag 25 april 2016

Halvan som blev halv

Ja inte blir det riktigt alltid som man tänkt sig. Det som skulle bli säsongens första halvmara blev en halv halva. Träningen har flutit på ganska bra under vintern och även om jag inte känt mig i någon toppform, så hade jag ändå förhoppningar om ett någorlunda stabilt lopp. Men ödet ville annorlunda och den lilla, lilla känning jag haft i knät under en tid (men som på intet sätt har sinkat mig) utvecklade sig till en höggradig smärta under sista tempotestet före loppet. Trots vila, yoga, Voltaren och massage under hela förra veckan kvarstod problemet när det var dags för Women´s Health Half Marathon på Djurgården i Stockholm i lördags. Men tack vare att arrangören ställde sig positiv till en omregistrering till duo-klassen och tack vare att mitt ressällskap och fina vän ställde upp och delade loppet med mig, kunde jag/vi genomföra det trots allt. Ingen löpning som går till historien som minnesvärd för min del (känslan av en huggande knäsmärta vid varje steg får snarare placeras i glömskans arkiv ganska omgående) och de 12 km som var min del av loppet var mer än tillräckliga denna dag. Jag tog mig dock runt på den fantastiskt vackra banan och arrangemanget i övrigt var väldigt trevligt, så jag har all anledning att återkomma i fullgott skick och ta mig an hela distansen.

Helgen i övrigt var helt "fääb" (för att säga som dottern) och att få umgås med goda vänner, äta gott och shoppa lite uppväger mer än väl ett miserabelt lopp. Efter en välbehövlig mammavila, omhändertagen av den bästa av värdinnor, är jag nöjd och glad. Livet är så mycket mer än löpning. (Men knät får för all del se till att gaska upp sig inom överskådlig framtid; jag har andra lagrar att skörda!).

Jag hade så fullt upp med att ha trevligt, så mycket fotande blev det inte i helgen. Fokus kvinnohälsa, målsmycket (så mycket bättre än en medalj) och kylliniment får dock sammanfatta ett fint veckoslut som inte blev riktigt som jag tänkt mig.

onsdag 13 april 2016

Skoutvärdering och lägesrapport

Så, den ungefärligt månatliga uppdateringen i denna så kallade blogg. Vi skriver april och har börjat kunnat njuta av ljusare kvällar och mer löparvänliga underlag. Jag "tränar å på"; håller mig till mina ca 4 pass i veckan. Något mer löpning nu än tidigare. Men en viss (onekligen ganska stor) oro kan jag konstatera att det endast är 10 dagar kvar till säsongens första halvmara. Och som sig bör så känns formen allt sämre ju närmare loppet man kommer. Det är precis som det ska vara med andra ord! Allmänt trött, seg och stel. Inga farter att tala om i löparspåret och vad som för några år sedan kändes som sedvanlig jogg framstår numera som ganska obekvämt ansträngande löpning. Men, man får som bekant rätta munnen efter matsäcken och ambitionerna efter formen, och att snegla på de tider jag gjort tidigare är inte realistiskt. Jag har bestämt mig för att ta det hela som en "kul grej"; en trevlig helg med mammavila i Stockholm och en möjlighet att få umgås med väninnor utan en massa barn som hänger i byxbenet... Och skulle det sedan visa sig att löpningen känns bättre än förväntat så är det bara en bonus. Nästa vecka blir det vila fram till loppet och en kamp för att hålla vårbacillerna på avstånd (kan onekligen bli en hård kamp med feber redan i hushållet). Och en ytterst välbehöv1ig massage ska jag unna mig. Med utvilade och uppmasserade ben finns det faktiskt hopp om att Women´s Health Half Marathon ska bli en förhållandevis angenäm upplevelse trots allt.

Nya skor kommer jag i alla fall att ha. Det var återigen dags att uppdatera skogarderoben. En garderob som faktiskt krympt oroväckande mycket till följd av frånvaron från löpningen under de senaste åren. Jag har inte "issat" köpa nytt när jag sprungit så pass lite. Men nu var det alltså dags! Efter idogt googlande och marknadsundersökande stod valet mellan Saucony Triumph ISO 2 och Asics gel Nimbus. Väldämpade, neutrala och förhoppningsvis fot- och hälvänliga skor bägge två. Som en "god konsument" hade jag faktiskt bestämt mig för att denna gång understöda någon av nejdens fysiska sportaffärer och inte skicka pengarna till någon mellaneuropeisk nätkedja. Men hastigt påmindes jag om varför jag brukar handla på nätet - sportaffärerna i fråga hade varken den modell eller den storlek jag ville prova. Så så länge utbudet är så begränsat fortsätter jag med min näthandel utan att ha dåligt samvete för det. Risken är ju förstås att man köper "grisen i säcken", men hittills har skorna alltid passat oprovade. Och returrätt finns ju för den som orkar. Jag har aldrig använt Saucony men hört mycket gott om dem, så valet föll på dem.
Tvekade mellan två storlekar och vågade inte annat än att ta den större. Pråmar måhända, men det var nog ett klokt val. Gott om plats för foten och tårna och inga problem att få i inläggen. Som mängd- och distanssko får den, efter de pass jag hunnit genomföra, ett gott betyg. Skorna är bekväma, rymliga och väldämpade. Milslukare. Det är dock möjligt att jag endera dagen kommer att vilja ha ett par något lättare och tightare skor för tävlingar och intervaller, ty den frikostiga stötdämpningen förtar kanske något av löpkänslan. Men i dagsläget, när formen inte är på topp, fötterna lite ömtåliga och benen känns som vore de dubbelt så gamla som jag, är dessa nog det rätta valet.
 
Med detta lämnar jag er återigen och återkommer, om inte förr, så sannolikt någon gång efter säsongspremiären. Nöjd och glad med fint resultat eller besviken och arg efter katastrofalt lopp? Den som lever får se.

lördag 19 mars 2016

Me, myself and I

Känner ett behov av någon slags social kontakt utanför hemmets fyra väggar, och cyberspace är väl bättre än inget... Hej där! Nå nej, riktigt så illa är det väl inte. Men faktum är att som tillfälligt ensamstående trebarnsmamma så har man inte så mycket till liv utanför hemmets fyra väggar. Tur att man trivs i sitt eget sällskap. Den mesta kontakten med andra vuxna får man nästan via sociala medier. Definitivt hatten av för dem som är ensamstående på heltid alltså. Nu är jag ju så lyckligt lottad att jag har släkt som avlastar, men tänk om man inte hade det! Då skulle man ju vara totalt isolerad. Madrasserad cell nästa.

Vardagen är således ganska så inrutad de närmaste veckorna och några möjligheter till större utsvävningar ges inte (inte för att jag brukar sväva ut så hemskt mycket annars heller). Stiga upp strax efter 5 med sonen, ta hand om barnen å heimane, laga mat, kvällssysslor och framåt 21 är man helt slut och stapplar i säng för att ta sig igenom ännu en natt med x antal uppvaknanden (dels sonen och dels - vad betydligt mer irriterande är - två skrikande frassar som ska ömsom in och ömsom ut...).

Tror att denna bild ganska bra symboliserar min tillvaro.
- Kaffe. En av historiens bästa uppfinningar, i synnerhet för en tillfälligt ensamstående trebarnsmor. Vad skulle jag ta mig till utan det? Madrasserad cell.
- Tights. Möjlighet att duscha är en lyx som inte kan tas för given. Försök duscha med en vild ettåring som röjer runt huset. Eller som sover i vagnen och - NATURLIGTVIS - vaknar just när man står där nakupelle med shampo i håret. Därför kan det lätt bli så, att man varit på en länk på morgonen och sedan traskar omkring oduschad en stor del av dagen tills ett lämpligt tillfälle yppar sig. Sunkigt, ja visst. Men hey, jag träffar ju ingen och cyberspace är luktfritt. En ljuspunkt i sammanhanget är dock att jag faktiskt slipper på länk. Vägarna har blivit (förhållandevis) bara och det är fullt möjligt att springa med joggingvagnen. Alltid något.
- Gummistövlar. Ett måste vid skötsel av heimane. Hämta ved, dra granris till påskbrasa, skotta. Nokias filtgummistövlar är oumbärliga.
- Böcker. Ett bra sällskap. Med en bok är man aldrig ensam, även om man sitter där själv i soffan. Oavsett om det handlar om principerna för bouppteckning eller snaskig chic lit så har man en god vän i pappersform.
- Sol. Faktiskt. Några dagar sol har vi haft. Och när man ändå mest är hemma så gäller det ju att passa på att vara ute och njuta. Några fördelar ska man väl ha, som tillfälligt ensamstående trebarnsmor.
 
Så går hela veckan, alla dagar och år, för att säga som Alfred i Katthult. Jag fortsätter med hemmalivet ett tag till och försöker få till mina träningspass. Lite mindre styrka nu och större fokus på löpning. Jag har inte sprungit längre än 14 km i sträck sedan jag vet inte när och med viss fruktan kan jag konstatera att det bara är en dryg månad till säsongens första halvmara. Långt ifrån pers-form, men man kan ju alltid hoppas på en förhållandevis behaglig (i alla fall uthärdlig) resa. Håll tummarna.


torsdag 18 februari 2016

Att skämma bort sig

Ett livstecken på bloggen! Jag är fortfarande med i de levandes skara och dagarna rullar på. Fattar inte vart tiden tar vägen. Lillemannen har passerat ettårsstrecket och laddar för att ta sina första stapplande steg utanför den trygga soffkanten. Jag ägnar mina dagar åt barnaskötsel, hushållssysslor, sporadiskt jobbande och lite träning förstås. Lite som faktiskt blivit ganska mycket den sista tiden, i min värld. Jag har haft förmånen att komma ifrån dagtid den senaste tiden, så jag har kunnat njuta av skidturer i solsken (eller i alla fall dagsljus), gympass i min ensamhet när nästan alla andra är på jobbet, löpturer och den "veckliga" (finns det faktiskt inget ord för "weekly" på svenska??) cirkelträningen. Det är nog variationen som gör att jag pallat hela fem pass i veckan på sistone, om jag bara sprang skulle jag nog inte göra det. Men lite sliten känner jag mig allt, och därför satt det extra bra med en "skämma bort sig"-dag idag. Lunch med en fin syster på veganrestaurangen Raawka, en upplevelse som faktiskt överträffade förväntningarna. En sallad kan väl vara helt ok, men "hur gott kan det egentligen vara?", tänkte vi båda. Oväntat gott faktiskt. Jättegott. Och mätt blev man, men inte på det där stinna proppmätta sättet. Behagligt mätt.
Jag skulle lätt kunna äta en sån här lunch varje dag, om bara någon lagade den åt mig. Klår det sedvanliga ägget, moroten och knäckebrödet med hästlängder...
 

Och inte nog med, sedan blev det en timmes Hot stone-massage också. Äntligen fick jag utnyttjat det presentkort jag fick i samband med min 40-års dag. Välbehövligt, avslappnande och skönt, tack, tack.
På tal om träning så skulle man ju tycka att en ganska stor träningsmängd också skulle synas på formen. Men som jag konstaterat tidigare, bl.a. i detta inlägg, verkar mina grottmänniskogener yttra sig på så vis att min kropp tar minsta lilla chans att suga åt sig av vad som bjuds och den vill helst inte släppa ifrån sig extra vätska i onödan. Säkert en bra egenskap om man ska försöka överleva bistra vintrar på den vindpinade tundran (jag måste vara född i fel årtusende), men en mera umbärlig sådan idag. Evolutionen verkar inte ha hängt med riktigt. Jag blir således tydligen inte slimmad av mer träning, utan plufsig och vätskefylld. Tough luck. Toppformen känns lite avlägsen.

Framförde mitt dilemma till tanten på hälsokosten, som entusiastiskt började föreslå diverse detoxkurer. Även om jag tror att det kanske räcker med några vilodagar och mycket vatten för att bli av med det värsta, så lät jag mig ändå övertalas att inhandla ett ayurvediskt detox-té. Någon fullständig detoxkur som innebär att späka sig ville jag inte ha, ty livet är för kort för det. Men örttéer brukar jag ändå dricka i parti och minut, så nu testar vi detta.
Bara av nyfikenhet, någon annan som har samma dilemma? Att (hårdare) träning gör en svullen och vätskefylld? Bra husmorstips att ta till?

lördag 9 januari 2016

Vintersport!

Inläggen duggar glest i denna blogg och sedan sist har vi firat både jul och nyår och varit en vända till andra sidan potten. Lyckligt hemma igen och "he ha vaari kallt i Finland". -28 härom dagen men idag "endast" -15, så lite vintersport stod på agendan. Shoppingen i Svea rike bjöd bl.a. på ett par långfärdsskridskor (något jag övervägt i många år), som testades på isen på Finnholm idag.
Sommarlöpning i all ära, men nog är det ändå något visst med vintersport! Att få glida fram över snötäckta, vintervita isvidder, ensam med tystnaden och med kylan nypande i kinderna. Livskvalitet. Ska jag ge mig ut på några riktiga långfärder tarvas dock träning. Det blev smärtsamt tydligt att balansen är som Bambis och för att verkligen kunna (och våga) ta ut tillräckligt långa skär krävs nog ett antal åkta kilometrar. Men roligt var det och gav mersmak. Nästan som att skida men utan snö!

Vackra vinterdagar har vi, men om man nu får klaga på något (det ligger i människans natur att klaga) så är det lite väl kallt. 5-10 minusgrader vore det optimala, såväl för vintersport som för vinterlöpning. Löpt har jag inte gjort mycket på sistone; några kortare rundor, varav en del själsdödande tråklänkar på löpbandet i gymmet. Dessa låga januaritemperaturer får mig osökt att tänka tillbaka på januari för 20 år sedan; den 9 januari 1996 traskade jag in genom portarna till Nylands brigad för att utföra frivillig militärtjänstgöring. Kallt var det även då; vid den första (sömnlösa) övernattningen ("mulli-bordellen") i Syndalen steg vi upp till 28 minusgrader. "Härliga" minnen!
Med dessa vintervyer säger jag god kväll och (kanske) på återseende!