söndag 26 april 2015

Veckan som gick

I mitt träningsprogram finns ett pass benämnt crosstraining, något som var en ny bekantskap för mig. Det första trevande försöket genomfördes hemma på gården, främst beroende på praktiska omständigheter i form av en baby som sov i vagnen på terrassen och en präst som just före besökt oss för ett dopsamtal. Det jag gillar med crosstraining är "man tager vad man haver"-tänket. Okomplicerat, precis som träning ska vara. Dalabackan erbjöd således alldeles ypperliga möjligheter för att genomföra passet. Det jag behövde var...
...en backe att värma upp i, jogga baklänges i och springa (jogga) några intervaller i...

...ett räcke, som jag kunde göra armhävningar emot...

...och en trappa med en terrass för att göra step up, vadpress och "hunden". Resterande övningar kunde jag göra på gården och längs vägen.
 
Ett pass helt i min smak, och även om det inte kändes så tungt när jag höll på så kändes det i musklerna dagen efter. Nu ser jag redan fram emot nästa gång och funderar på alla möjliga slags miljöer i byn där det kunde vara möjligt att genomföra passet, medförande barnvagn. Så tummen upp för crosstraining, men måhända att jag inte skulle vara riktigt lika entusiastisk i mörkaste och blötaste november.
 
Utöver crosstraining har helgen även bjudit på ett gympass och en långpromenad. Jag blev tvungen att klämma in ganska mycket träning på få dagar eftersom den gångna veckan delvis spolierades av alla småbarnsföräldrars fasa, det värsta viruset av dem alla: Calici (även känd som "magafare"). Den var skoningslös i sin framfart och visade ingen pardon, jag räknar till 5 offer av 5 möjliga (möjligen med viss reservation för den yngsta familjemedlemmen; inte alltid så lätt att veta om hans kroppsutsöndringar ligger inom ramen för det normala eller inte...)
 
Nå, hur som helst så har jag tränat ganska duktigt. Inte så att jag kan mäta mig med alla dem i bekantskapskretsen (och utanför) som sprungit halvmaraton i helgen med fina resultat, men väl ganska bra med en relativt nyförlöst snart 40-årig trebarnsmammas mått mätt. Roligt skulle det vara att springa lopp, men realisten i mig säger att jag får klara mig utan det ett tag. Denna säsong stavas uppbyggnad, uppbyggnad, uppbyggnad (och viktnedgång). Och ju mer man gymmar, crosstränar och alternativtränar, desto roligare börjar man faktiskt tycka att det är. Nästan så att man börjar fundera på om man faktiskt ska börja plåga sig så i löparspåret igen?
Den del av mig som kanske har minst överflöd just nu och tål att visas. Vaderna har fått vila på tok för länge och enligt PT:n tål de också hård träning, så nu får de jobba. Dessutom har jag fortfarande rätt stora besvär med hälen, men jag hoppas att ökad muskelmassa och reducerad vikt möjligen ska kunna bidra till en lösning av det problemet så småningom.
 
Och det var veckan som gick det!
 



tisdag 14 april 2015

En gymsession (eller "var fan är nappen"?)

Fylld av motivation efter det inledande passet med PT:n vandrade jag idag iväg mot gymmet för att genomföra det första planerade passet på egen hand (i motsats till alla de oplanerade jag genomfört tidigare). Allt sedan lilleman föddes har tanken varit att "någon dag" gymma medan han sover i vagnen. Inte förrän nu, när sömnmönstret stabiliserats något, vågade jag mig på detta. Den första tiden av sitt liv verkade han avsky sin vagn och skrek för full hals så fort jag lade honom i den, och sov dessutom endast kortare snuttar och helst då när vagnen var i rullning. Svårt att kombinera med ett givande gymbesök således. För närvarande kan han dock faktiskt dra till med tre timmar långa sovsessioner i den mobila sängen, så min "frihet" har vuxit enormt.

Med allehanda tung trafik brakande förbi och ackompanjerad av barnskriken från Tottebo sov sonen skönt i snösörjan utanför gymmet. Endast en gång behövde jag hoppa ur gymskorna och i de vanliga (nåde den som använder uteskor i gymmet!) och rusa ut och trycka in nappen i den vidöppna, skrikande truten (man förstår verkligen att napp heter "pacifier" på engelska; den lugnande verkan är många gånger lika stor som om man hade injicerat en dos morfin... På tal om nappar, hur kan det förresten vara så ini h-vete svårt att hitta en napp på en begränsad yta? Jag utgår ifrån att alla föräldrar känner till detta... Man kan fast ha 2-3 nappar i vagnen eller spjälsängen, men inte f-n hittar man någon när barnets skrik eskalerar allt mer utan man får svettig stå och treva, treva, treva runt som en idiot. Ett av världens oförklarliga mysterier...).

Nå hur som helst, bortsett från en nappincident gick det alltså utmärkt idag.
Programmet, vattenflaskan och babyvakten och gymsessionen är räddad! Började lite försiktigt med väldigt modest belastning, men visst känns de där knäböjen och marklyften i både bak och baksida. Ge mig lite tid bara så ska ni se att jag blir lika välsvarvad som Beyoncé (ha, ha...). 

söndag 12 april 2015

Jag har en PT!

Tro det eller ej, men jag har alltså blivit med PT. Personlig tränare. Som säkerligen framskymtat i tidigare inlägg så förespråkar jag träning enligt eget huvud och att man ska våga lita på sin egen förmåga. Själv är bäste dräng osv. Men ni vet vad de säger, när fan blir gammal blir han religiös. Man är väl inte sämre än att man kan ompröva tidigare metoder. Jag uppskattar fortfarande träning på egen hand och kommer nog alltid att vara mer av en ensamvarg som lufsar i skogen än en gruppträningsindivid. Men alltså, när man nu ändå har en PT i den närmaste bekantskapskretsen och när man ändå har behov av en extra spark i baken för att komma tillbaka till någon slags hyfsad form, så bör man väl utnyttja de tjänster som erbjuds. Jag inledde samarbetet med min PT Manne Lindberg på allvar idag, med en gemensam session i gymmet. Utgående ifrån mina målsättningar hade Manne gjort ett inledande träningsupplägg, som vi sedan reviderar efter hand. Mina målsättningar är realistiska; jag vill inte börja med bikinifitness, utan snarare bygga upp mig till en stark löpform igen och gärna förbränna lite barlast. Visst skulle jag kanske kunna göra detta på egen hand, men det ger onekligen en extra skjuts åt motivationen att veta att någon annan har "koll" på vad man gör (eller inte gör...). Dessutom känns det tryggt att få ett professionellt program som är utformat just för mig och enligt mina förutsättningar. Mitt eget gymmande sker enigt devisen "hellre än bra", så det är värdefullt att ha någon som kan instruera i det riktiga tekniska utförandet av övningarna.

Tanken är alltså att jag ska brottas en hel del med knäböj, marklyft och andra löpningsuppbyggande övningar i gymmet ett tag framöver, och så småningom, vartefter formen blir bättre, ska jag inrikta mig mer på själva löpningen.

Hittills känns det som sagt roligt och motiverande och jag ska försöka göra mitt bästa för att följa programmet så gott det går, jag återkommer med rapportering om framstegen (och bakslagen) längre fram. (Någon föreslog att jag skulle publicera före- och efterbilder, men några närgående före-bilder kommer ni nog inte att få se... Ni får helt enkelt tro mig på mitt ord - jag är i
dallrig).
I övrigt så fortsätter jag att ta de första, trevande löpstegen och försöker att skynda långsamt. Lite svårt är det dock att tvinga sig att promenera mellan varven när det ändå känns ganska okej att springa, och för en inbiten löpare är det också utmanande att springa utan att kolla och jämföra kilometertider.
7 km på 50 minuter... Inte så uppmuntrande direkt. Kanske bästa att lämna Garmin hemma. Men ändå så fantastiskt skönt att faktiskt ha tillräckligt med energi för att ta sig ut på den där löprundan. Denna säsong går i återuppbyggnadens tecken och hårda kilometertider får vänta ännu en tid. Jag siktar på att vara en hård 40-plussare så småningom.
 
På tal om löpning så tycker jag mig förresten kunna se en begynnande talang hos den yngsta arvingen. Redan på det första ultraljudet påtalades att han hade långa ben, och rådgivningskontrollerna bekräftar detta:
Lång är han för sin späda ålder och ligger på den allra översta längdkurvan enligt rådgivningens mall. Syrrorna (som i och för sig var ganska långa de med) uppnådde den imponerande längden av nästan 65 cm först när de var 4-5 månader gamla. Därtill är lillkillen ganska lätt i förhållande till längden och smalbenen ter sig ovanligt långa (vi tycker oss nästan se kenyanska bebisdrag i honom), så jag tänker förstås att jag (bokstavligen) när en framtida löparstjärna vid min barm. Kanske kommer han en dag att bärga allehanda lagrar och kunna försörja sin åldrande mor på bästa Haile-manér. Man kan ju alltid drömma...
 



fredag 3 april 2015

Påskpremiär!

Vi skriver långfredag och det var dagen för nypremiär för en gammal avdankad löpare. En lugn jogg varvad med promenad tillsammans med en cyklande dotter. Det kändes faktiskt bättre än förväntat, men ganska långt ifrån storformen givetvis. Det gjorde inte direkt ont någonstans och flåset verkar vara så pass bra att man pallar några kilometer utan att drabbas av takykardi, men att man ännu har några kilon för mycket märkts förstås och den j-kla hälsporren ger sig fortfarande till känna. Men jag är back om track, nu kan det bara bli bättre.

Premiärlänken var tillika ett testtillfälle för de nya dojorna:
Adidas Supernova Glide Boost. Boost är en välbekant och uppskattad modell, men tidigare har jag haft de något tyngre Adistar Boost. Som jag varit riktigt nöjd med, men enligt en försäljare i en av de lokala sportaffärerna är de AAALLDELES för tunga och knappt värda att sälja... Och då pratar vi om kanske 30 gram extra per sko, något som en vanlig motionär knappast märker. Han fick det att framstå som att jag nästan var från vettet som sprungit med de blytunga Adistar, så nu vågade jag inte annat än att de beställa en lättare modell (från en brittisk webbshop, det sticker jag inte under stol med). Passformen bra, Boost-materialet erbjuder en lika bra dämpning som i Adistar, men trots samma storlek så känns dessa något mindre. Det är så att man undrar om det inte är så tillverkarna gör för att få ner vikten på skorna - krymper dem lite i smyg och hoppas att kunden inte ska märka att det är just det som får ner vikten? Om jag haft planer på ett maraton med skorna så skulle jag kanske velat ha en halv nummer större, men inga sådana stolleprov är i sikte och för kortare sträckor (VÄÄLDIGT korta ett bra tag framöver) duger de gott. Omdömet är "nöjd". En bekväm, väldämpad mängdträningssko.

Även om påsken är (bör vara) en stor träningshelg så är den även en stor godishelg; oavsett om man vill eller inte så omges man av chokladägg och lösgodis vart man än går och det är svårt att värja sig. Efter (o)moget övervägande fick min godisstrejk ta en timeout över helgen, och återupptagen löpning är därmed en nödvändighet för att inte alla chokladägg ska "fastna". Inte är det heller lätt att vara ståndaktig och avstå när man har en svägerska som jobbar på chokladfabrik och skickar en "liten" påskpresent:
Åt barnen - jovisst - men man måste ju offra sig och skydda de små från tandtroll och magont... Tänker att jag gör mina barn en välgärning när jag trycker i mig lite (av deras) apelsinkrokant eller Daim, det är liksom lite lättare att leva med sig själv då...
 
Nåväl, vi firar vidare med länkar, god mat, choklad och påskbrasor. Glad påsk!