söndag 13 december 2015

Årssummering, framtidsplaner mm.

God kväll!

Det är visst några saker som hänger i luften i denna ganska sporadiskt uppdaterade blogg. Saker jag lovat att återkomma till. Kan finnas fler än dessa, om nu någon är nogräknad.

Sak 1: Årssummering

Året lider mot sitt slut och det är dags att summera. Liksom förra året har detta varit ett "mellanår"; ett år utan tydliga mål och tävlingar. Men i motsats till förra året så har utvecklingen detta år ända varit positiv. I fjol blev jag tjockare, tröttare, argare och fick mera krämpor ju längre året led. Denna tid i fjol gick i nedräkningens tecken och jag led något fruktansvärt av mitt tillstånd med bl.a. sömnlösa nätter och en kropp som ett uppsvullet vattenlik (förlåt...). Detta år inleddes på samma sätt, men efter nedkomsten i slutet av januari så har det bara blivit bättre. Krämporna har gett med sig så småningom och kroppen har pallat för allt mer och hårdare träning. Definitivt en bit (och några kilon)kvar till fantastisk löpform, men på det stora hela känns det ganska ok för tillfället. Hälen har faktiskt blivit lite bättre, konditionen känns hyfsad och jag har under året styrketränat mer än vad jag någonsin gjort tidigare i mitt liv. Nyårslöftet att "gå ner 20 kg" (i och för sig från tillståndet höggravid) är uppnått.

Förhållandevis mycket styrketräning under året sålunda. Sedan februari i snitt 2,2 gånger/vecka (i gymmet och hemma). Av förklarliga skäl inte så stor mängd löpning; sedan april (då jag började bokföra kilometrar igen) har jag skrapat ihop 543 km. Därtill lite cykling, yoga och annan lös träning. Vågar nog påstå att jag snittat ungefär fyra träningstillfällen per vecka, vilket är bra för att vara jag.

Sak 2: Framtidsplaner

Målsättning inför kommande år är förstås att öka på löpmängden ganska rejält. Därtill upprätthålla så mycket styrketräning som möjligt och komplettera med några hundra kilometer cykling under sommarmånaderna. Skidåkning kan man ju också drömma om, men "det mesta regnar bort". Prestationsmässigt så hoppas jag förstås fortsättningsvis på att kunna förbättra mina pers på olika distanser. Vägrar att tro att jag är för gammal eller nedbruten. Få se då om man är tillräckligt stark/uthållig för att få till något detta år, eller om det får anstå till framtiden. Roligt ska jag emellertid ha och delta i lopp igen! Redan anmäld till Lidingöloppets tremil i september, och därtill hoppas jag kunna genomföra några halvmaror. Sannolikt den första i Stockholm i april. Och Botniacyklingen ska nog cyklas på min nya fina cykel som snällt står och väntar på vackrare dagar.

Så vi "nöiter å på" med andra ord; kampen mot ålderdomen och envisa graviditetskilon fortsätter och drömmen om framtida stordåd lever vidare.

På tal om något helt annat än träning så bör man ju även fundera över och planera sin yrkeskarriär (i synnerhet som jag faktiskt inte har någon fast tjänst att återvända till efter vårdledigheten). För ett år sedan tyckte jag mig ha en sådan LÅÅNG mammaledighet framför mig att det inte var någon brådska med att planera "vad jag vill bli när jag blir stor", men vips så har ett år gått och det börjar vara hög tid att smida planer. Det finns många saker man har på sin "bucket list", och en av dem på min är att ha ett eget företag. Jag vill inte lämna jordelivet utan att i vart fall ha försökt försörja mig i mitt egna företag. Går det inte eller tröttnar jag så är det så, men jag vill i alla fall veta att jag har försökt. Så sedan en liten tid tillbaka har jag ett eget företag, dock inte med någon verksamhet att tala om än så länge. Men jag jobbar på det, och förhoppningen är att när det väl är dags för sonen att börja dagis så ska jag kunna ha min egen lilla livskraftiga juristbyrå. Den som lever får se.

Sak 3: Efter renoveringskaoset

Avslutningsvis tycker jag mig minnas att jag för en tid sedan utlovade några "efter-bilder" av den senaste renoveringsrumban. Här kommer de; några helt oförskönade, mörka, suddiga, vardagsrealistiska bilder på de numera något fler sovrummen på vinden.
Mellanbarnets rum blev något mindre, men betydligt mysigare med en avskild sovhörna.

Och det minsta barnets rum blev också ganska litet (don efter person), men mysigt och ska väl kunna inrymma diverse leksaksbilar, lego, tågbanor och annat som är livsnödvändigt för en liten kille.

Föräldrarna fick en klädkammare i sitt eget sovrum, lite ny tapet och annat piff. (Inser dock att draperiet bör vara en annan (ljusare) färg för att inte se ut som en cirkusridå...). Förhoppningsvis kommer det nya året i varje fall inte att (behöva) inrymma något renoveringsprojekt. Fast man vet ju aldrig...
 


söndag 6 december 2015

Vårt land!

Söndagskväll och en helg i kalasandets tecken lider mot sitt slut. Igår firades en ettåring och idag en 98-åring. Fäderneslandet i form av ett självständigt land går mot ett sekel, och alla har vi säkert våra sätt att fira just den 6 december. Här i huset har det blivit något av en tradition att vi bakar pepparkakor, så och i år.
Idylliskt kan tyckas, men vad bilden inte förtäljer är att ett inbördeskrig bröt ut kort efteråt och parterna fick gå skilda vägar. Det är inte helt utrett vem som inledde första offensiven, men faktum är att degklumpar flög. Några kakor fick vi på plåten dock.
 
En fin tradition på självständighetsdagen är också att idka någon slags träning. Veckan hade hittills inte bjudit på någon löpning (dock hela tre styrkepass!), så idag fick det bli en morgonlänk. Rundan förbi "Hojlanstein" där jag min vana trogen antecknade min passering i motionslådan.
 
Ikväll tänder vi ljus och kastar måhända något blick på presidentens bal. Traditioner är viktiga och bör värnas, tycker jag. Jag försöker i alla fall lära min barn vad detta med självständigheten handlar om.
När skymningen sig sänkte halade vi sålunda fanan sjungandes Vårt land.
 
Självständighetsdag betyder december som betyder slutet av året, och slutet av året betyder tid för att sammanfatta och planera. Sammanfatta det gångna och planera det kommande. Även om varken bloggen eller löpningen kanske haft något riktigt toppår, så kan det nog ändå vara på sin plats att fundera över vad som hänt och hur utvecklingen sett ut. Den form jag har idag är väsensskild från den jag hade för ett år sedan, men är förhoppningsvis inte heller i närheten av den jag kommer att ha om ett år. Men mer om detta en annan dag. Trevlig självständighetsdag!
 

 

måndag 23 november 2015

Skidpremiär

Säsongens skidpremiär avklarad!
Den första snön är alltid lika härlig, och även om förhållandena inte var de optimala med sladdriga spår i en själsdödande kort runda varv efter varv runt sportplan, så är det ändå något visst med säsongens första skidtur. Svajigt som Bambi på hal is och med snoret hängande som Kurikka-Jussi - men visst är skidåkningen en fin och ädel sport! En riktig snorsport!
 
Tyvärr lär ju vintern endast ska göra ett kort gästspel; underbart är kort, som det brukar heta. Jag har ändå gjort mitt bästa för att njuta av allt det vackra vita så länge det varar. Välkommen åter, vinter.
 

 

söndag 8 november 2015

En farsdag

Idag har vi firat farsdag. Bästa pappan uppvaktades med kaffe och presenter (och fick bl.a. en present han verkligen behöver - en kaffemugg) och så har vi avnjutit en god middag med pappor i två generationer.
 Den yngsta hyllade pappan med sina strumpor.

Ingen perfekt middag utan en god dessert. Snickerscheesecaken var en hit. Både söt och salt. Rekommenderas!

För att göra en riktigt bra dag behövs - förutom god mat - även träning. Kroppen och själen måste få sitt. Så därför bidde det också en länk i det gråmulna novembervädret. 14 km via motionslådan vid "Hojlanstenträsk" ut till Prästholmen och hem igen. Jag har kommit på (säkert något år efter alla andra, jag vet) att man kan lyssna på poddar medan man springer. Annars har man ju aldrig tid. I Petra Månströms maratonpodd hittar man många intressanta intervjuer med färgstarka idrottspersonligheter, och det har nu blivit ett helgnöje att länka och lyssna på en ny podd. Förra helgen blev det ultragurun Rune Larsson och idag Åke "Biten" Eriksson, som sprang maraton på det sinnessjuka 2.10 på nittiotalet. Det som förenar dessa löpare, och många fler, är att de förespråkar harmoni i livet. När man tränar ska man gärna göra det hårt och länge, men däremellan gäller det att njuta av livet. Äta gott, umgås och ta hand om familjen. Åke drack alltid några glas vin före ett lopp och han kunde inte alls förstå den asketism som utövas att många elitidrottare och - ännu mera ofattbart - av helt vanliga motionärer idag. YOLO alltså, you only live once, och då gäller det att ta vara på livet. Sätta guldkant på tillvaron och ge sig tid (och tillåtelse) att njuta.

Jag håller med. Jag tycker om att träna, men jag vill inte göra det hela tiden. Jag kan se ett nöje i att ta ut mig och plåga mig på träning (och framförallt på tävling), men detta nöje skulle förtas om jag inte fick njuta efteråt. En kall i bastun, en god middag och kanske lite choklad framför tv:n. Tid att pyssla med barnen, läsa en god bok och äta middag med vänner. Och jobba förstås, och gärna tycka om det man gör. Harmoni, som Rune Larsson uttrycker det. Alla delar i livet ska ha sitt och bokföringen ska inte endast ske på träningskontot. En sund filosofi, tycker jag.

För övrigt så brukar hösten inbjuda till planering av det kommande året. Målsättningar ska sättas upp. En av dem för det kommande året har jag nu även fått till pappers:
Lidingöloppet - jag har saknat dig! Två gånger tidigare har jag sprungit tremilen, dock utan att "få till det" riktigt. Målsättningen 2016 är silvermedaljen (under 2.38). Låter kanske inte så svårt, men om man känner Lidingös utmanande terräng så vet man att det inte är så "bara". Det krävs träning och det krävs en bra tävlingsdag. Blir det tredje gången gillt?
 
Farsdagen avslutades med just "en kall i bastun" och nu blir det lite soffhäng framför Solsidan och måhända något avsnitt i den färskaste säsongen av "Homeland" (rekommenderas även den). Och kanske en bit Snickerscheesecake på det.
 


torsdag 22 oktober 2015

Åter na renoveras

Vet inte hur det är med er, men vi tycks nästan alltid ha något slags ombyggnads- eller renoveringsprojekt på gång. Vi blir liksom aldrig färdiga. Min äkta hälft brukar låta påskina att "det bara är vi som håller på så här". Jag vägrar tro det. Inte är ni andra väl bara nöjda och glada år ut och år in utan att någonsin få ett renoveringssug? Eller ett behov. En ny tapet här, lite färg där, ett nytt badrum, en terrass... Önskemålen och behoven är oändliga. Jag dristar mig till att påstå att det nog måste vara en mer manlig egenskap det där med att anse att "det inte behövs". "Va sku he va för renoveras?" säger mannen oförstående när kvinnan lägger fram en väl genomtänkt projektplan. Men sen, när kvinnan med uppbådande av all sin list lirkat, bearbetat och i smyg övertalat, så hugger mannen plötsligt en dag tag i hammaren och påbörjar projektet, Som kvinna gäller det då att ösa beröm över mannen och förleda honom att tro att det var hans ide´från början, denna helt nödvändiga renovering. Ni hör att jag har gjort detta förr...

Nå, hur det nu än var så uppstod det faktiskt ett renoveringsbehov här (igen) när familjen växte från fyra till fem. Så nu lever vi återigen i kaos. Det är råddigt, dammigt och man hittar ingenting. Några av oss har sovit på madrasser på golvet den senaste veckan. Statusen just nu är denna:
I vårt sovrum blir det en "walk-in-closet" (nåja...)...

Det mellersta rummet har delats av till två, så att alla barn får sitt eget lilla krypin...

...och det finns ett antal nya väggar att tapetsera.
 
Och så har vi ju förstås den ofrånkomliga monteringen av några platta paket!
 
Åtminstone lär vi inte behöva fler rum efter detta. Nu får det vara nog. "Man vet aldrig", sa elektrikern när han var här. Men jo, det gör man. Nu blir det inga fler kids i denna familj. Produktionen har upphört. Det vågar jag lova. Men färdig med renovering? Nä, det blir jag nog aldrig. Jag återkommer med "efter-bilder" när detta projekt är slutfört i alla fall.
 
Träning då? Jodå, i någon utsträckning åtminstone. Några styrkepass i veckan och ganska anspråkslös mängd löpning. Men i alla fall, jag håller i gång. Och så köpte jag mig en racer härom veckan. Rätt årstid att köpa cykel åtminstone, även om den inte lär användas på ett tag. Ska bli intressant att se om det faktiskt är som alla säger, att skillnaden mellan en hybrid och en racer är STOR. Stay tuned så ska jag berätta.

onsdag 7 oktober 2015

Grattis, uppgraderingen lyckades...

...och du är numera Homo sapiens 4.0. En något äldre version, men med större insikt och erfarenhet samt mer pålitlig och trygg än de nyare varianterna.

Idag har jag alltså firat min 40-årsdag. Inträtt i den gyllene medelåldern, om man så vill. Jag försöker att inte tänka "vad gammal jag är", utan vara glad över att jag fått vara med så här pass länge. Och hoppas jag får hänga med ett tag till. I ärlighetens namn - inte skulle jag vilja vara 20 längre. Så ung och så dum och så mycket osett. 30, eller kanske 35 däremot, det kunde vara rätt lagom... Men det är ju som det är och alla ska vi åldrandets väg vandra.

Fort har de gått, dessa fyra decennier, men när jag tänker på vad jag hunnit med känns det ändå som en förhållandevis lång tid. Världen 1975 såg ganska annorlunda ut jämfört med världen idag. Jag var barn på det frigjorda 70-talet, blev tonåring i hårdrockens tidevarv på 80-talet, myndig och vuxen på 90-talet och sedan millennieskiftet har det rusat på i en hiskelig fart med utbildning, jobb, flera flyttar och renoveringar, giftermål och tre barn. Tur att 40 sägs vara det nya 30, så att man orkar med...

Dagen som gick i bilder. En frostnupen morgon påbörjade en fin dag, som tillbringats med en fin familj. Frukost och skönsång på sängen, tårta, promenad i solskenet, pizza på Tesses café, ett svettigt cirkelträningspass och avslutningsvis ett gott årgångsvin i soffhörnet. Nu satsar vi stenhårt vidare, 80 nästa!

lördag 26 september 2015

Säsongspremiär och (trolig) -avslutning!

Ett mellanår som detta är, har jag varken tränat för eller genomfört några tävlingar. Jag har styrketränat och sprungit mest i uppbyggande syfte. Men visst har jag saknat tävlingarna, eller kanske framför allt tävlingsandan och stämningen. Igår kväll blev det av en stundens ingivelse en liten tävling, bara för att omständigheterna inbjöd till det. Den gick av stapeln på hemmaplan, barnpassningen kunde ordnas och jag kände verkligen för att springa. Sedan så var de fysiska förutsättningarna kanske inte de mest opimala; tävlingsformen är som sagt fjärran (har väl inte sprungit en enda "riktig" intervall på nästan 1,5 år) och dessutom hade jag en färsk visdomstandsoperation i bagaget. Och vi pratar inte någon enkel liten utdragning, utan en operation där tandbenet fick slipas ner, tanden borras i bitar för att kunna tas ut och där såret sys igen med ett antal stygn. Det kändes ungefär som att jag gått några ronder i boxningsringen och jag har levt några dagar på joghurt- och glassdieten. Men motivation är en stark drivkraft och med en utstickande underkäke likt Don Vito Corleone (tack syrran för liknelsen!) ställde jag mig således på startlinjen.
Vi pratar alltså den lokala motionscupen, den sista deltävlingen för säsongen. Anspråkslös som man är uppskattade jag min kilometertid till 5.40 (syftet var att genomföra ett lugnt träningspass men med sällskap) och jag fick således bege mig iväg långt före "kanonerna" i jaktstarten. Sträckan var 7 km och första halvan sprang jag också förhållandevis lugnt; 5.40 visade sig dock vara i långsammaste laget, 5.15-5.20 mera lagom. Efter vändningen började jag så småningom möta de jagande löparna och inte bara därför utan också för att jag ville testa om jag överhuvudtaget har någon slags fart i kroppen längre, så ökade jag farten de sista 3. Glädjande nog kändes 4.45-fart faktiskt ganska behärskat, så hoppet om en comeback lever. Mitt stora aber är dock den alltjämt smärtande hälen, men den ska inte få förta min glädje över att faktiskt kunna och orka springa igen. I mål således efter 7 km på ganska precis 35 minuter, nöjd och glad och utan blodvite från kratern efter tanden. Jag lyckades med konststycket att få minst poäng av alla i hela cupen, men vad gjort det när vi bjöds på pizza och öl efteråt. Så roligt att få vara med i löpargemenskapen igen och få sitta och diskutera löpning med löpare. En ypperlig fredagskväll.

torsdag 17 september 2015

Vardagsmotion i mammagymmet

Om man är som jag, så tenderar man att tänka att man inte har tränat såvida man inte har dragit på sig löpkläderna och sprungit en runda eller rent faktiskt besökt gymmet. Det är så lätt att glömma bort den där så kallade vardagsmotionen. Alla de där småsakerna man gör under en dag, som i slutändan totalt sett faktiskt kan utgöra ett träningspass.

Som hemmamamma är man igång i stort sett hela tiden. Åtminstone jag. Jag tycks nästan aldrig få den där tiden att lägga mig i soffan med en god bok eller ta en tupplur mitt på ljusa dagen. När jag väl slår mig ner i soffan på kvällen kan det i värsta (bästa?) fall vara nästan första gången jag sitter den dagen. Det är plocka, städa, promenera, lyfta, bära, böja, krypa... hela dagen lång. I alla fall tills de små slutit sina blå för natten.

Nåväl, när man sålunda tänker efter så inser man att man faktiskt tränar ganska mycket en helt vanlig dag, även om det råkar vara en "vilodag". Övningar utförs, inte helt olika de som görs i gymmet. Eller vad sägs om nedanstående exempel från en helt vanlig dag i en helt vanlig trebarnsmammas liv:

"Squats"
Sonen, nu 7,5 månad, är den mer observerande typen och verkar inte vara det minsta intresserad av att förflytta sig själv från punkt A till punkt B. Således vill han gärna bli upplyft, nedlagd, upplyft, nedlagd... Ett antal knäböj per dag blir det.
 
 
"Axelpress"
 
"Å ÅÅÅPP i taket!" är en favoritlek. Som leks om och om igen... Förväntar mig att mina deltoideus ser imponerande ut efter denna föräldraledighet.
 
 
"Marklyft"
 
Att tömma ut sonens badvatten i badkaret kan tyckas vara en simpel sak. Men med rätt teknik och en balja som väger åtskilliga kilo har man helt plötsligt ett nästan renodlat marklyft.
 
Dessa övningar bara som ett axplock av allt vad som utförs i mammagymmet under en dag. När sonen sedan väl börjar krypa, gå och springa, hoppa och klättra (om han nu behagar det) gäller det att hänga på, så får man den mest mångsidiga crosstraining man kan tänka sig. Helt gratis, i mammas eget gym, open 24/7.
 

söndag 13 september 2015

En löpares ode till hösten

En septembermorgon, så frisk och fin,
morgondimmorna lätta.
Det är dags att lida pin,
ja det är dags att ordentligt svetta.

Tassar iväg på daggvåta vägen,
mot marken singlar höstlöven.
Morgontrötta är stegen,
men det är dags att röra på röven.

Stilla och vackert ligger Hojlanstenträsket,
pausar för att vyn beskåda.
Fortsätter sen framåt, förflyttar fläsket,
när jag plitat namnet i en motionslåda.

Snart hemma, försöker hålla stilen,
kämpar och flåsar i sista backen.
Nu har jag faktiskt sprungit milen,
en kopp varmt kaffe får bli tacken!

Hojlanstenträsk



måndag 7 september 2015

Maxmo Trail

Nuförtiden ska väl alla klubbar/orter med lite självaktning ha ett trailspår. Det ligger i tiden. Så ock även Maxmo sportklubb. Numera stolt ägare till Maxmo Trail! Det som tidigare var ganska så obanad terräng och där jag vid något tillfälle också lyckades springa vilse, är numera ett snitslat och trevligt, sisådär 7 km långt, terrängspår.

Igår provsprang jag sålunda trailen.



Och med ens kom jag ihåg varför jag tycker om terränglöpning. Det är roligt, omväxlande och på sitt sätt skonsammare för kroppen än det monotona matandet på asfalt. Och ärligt, grisigt tungt. En ypperlig kombination av naturupplevelse och träning. Men säg den lycka som varar! Ganska snabbt förbyttes den återfunna glädjen över terränglöpning i en bitter insikt om att den kommer att gräva (ännu) ett hål i plånboken. Springa trail utan trailskor? Nja. Helst inte en regnig, blöt höstdag åtminstone. Skorna var dyngsura efter några hundra meter och dessutom är vanliga löpskor inte helt lämpade för att parera stenar, rötter och hala, leriga stigar. Så med en suck konstaterade den luttrade löparen att hon nog behöver ett par skor. Till. Förslag på väldämpade, neutrala trailskor anpassade för en anspråkslös mammapenning? Någon?

söndag 30 augusti 2015

Den så kallade villaavslutningen

Det kan te sig lite märkligt att avsluta något man knappt påbörjat, men faktum är att vi igår avslutade villasäsongen utan att ha övernattat på villan en enda gång denna sommar. Men med en liten som sover ganska dåligt i största allmänhet och har svårt att komma till ro på främmande ställen i synnerhet, så är det lugnast att vara hemma. Lättast. Och när man som vi bor nästan mitt ute i skogen så blir det lite villakänsla kring det hela ändå. Efter middag på Nabben tillbringades villaavslutningen således hemmavid med goda vänner, och efter att lillemannen somnat tryggt i sin välbekanta säng fick vi faktiskt tid för såväl pidrospel som fyrverkerier. Sommaren börjar vara till ända, och det känns helt ok. Det tycker jag varje år. Det är rätt skönt med lite friskare luft, vanliga rutiner och mörkare kvällar. September är en av mina favoritmånader.
Lite träning blev det faktiskt också. Villaavslutningen inleddes i arla morgonstund på gymmet, och något måste jag ha gjort rätt (fel?) för jag har varit grymt "limin" idag. Det var en plåga att tvinga sig iväg på en länk före bastun nu ikväll, men jag gjorde det. Utöver det så har godsaker förtärts i helgen och ljus har tänts...
...pidron har som sagts spelats (ALLTID damerna mot herrarna) och gården har lysts upp av marschaller.
Och de där raketerna verkar ju av någon anledning nästan alltid vara roligast för papporna...
 
Vi tackar sålunda för denna "villasäsong" och ser fram emot nästa. DÅ ska vi övernatta på villan MINST en gång. Det är ett löfte.
 

 


måndag 24 augusti 2015

Ett livstecken

Uppdateringarna på bloggen duggar glest och hur road av att skriva jag än må vara, så är det nästan så att jag funderar på att ta en bloggpaus... För att en blogg ska förtjäna att kallas blogg bör den uppdateras förhållandevis ofta, och dessutom riskerar ju läsarna att tappa intresset fullständigt om det går veckovis mellan inläggen. Bloggläsare som jag själv är vet jag att det brukar förhålla sig så. Som sagt, jag tycker om att skriva och ämnen att skriva om råder det heller ingen brist på, men den där tiden, den där tiden... Dygnet har faktiskt inte mer än 24 timmar, so much to do, so little time...
 
Nåväl, vi har njutit av ännu en osedvanligt varm dag idag. Den inleddes med en morgonjogg medan sonen sov sitt (korta) pass.

 
Den fuktiga och något kyliga morgonen förbyttes snabbt i en ytterst varm och svettig förmiddag när solen steg över trädtopparna. Jag är inte någon värmelöpare. Det är för varmt, svetten rinner i ögonen, benen är tunga och andningen forcerad. Och hur man än kämpar går det bara sakta. Tacka vet jag de friska och härliga höstdagarna! För att få svettas riktigt ordentligt denna dag fortsatte jag i alla fall en liten stund i mitt utomhusgym...
Ein spada å ein jordhög... Mer än så krävs det inte ibland.
 
Fortsatte idrottandet från åskådarplats (igen har vi ett härligt mästerskap!) och avslutade dagen med ett kvällsdopp. Varmt och skönt i vattnet också.
 
Detta då som ett livstecken från en avslagen bloggare. He knallar å på!



söndag 9 augusti 2015

Livet är mer än träning!

En lugnare vecka i träningsväg, men desto mer kalasande och livsnjutande. Början av veckan bjöd på en utfärd till det mysiga "Jeppis" (Jakobstad) och slutet av veckan en härlig "skäridag" som bl.a. innehöll uppfriskande bad i Gloppet. Finns ingenting som går upp mot en (löjligt kort) simtur i öppna havet.
Edvards första besök på Pudimo och säsongspremiär för övriga familjen!
 
Vågskvalp mot ljumma strandstenar och en solvarm brygga; vad mer kan man begära av den finska sommaren?
 
Helgen har passerat i kalasens tecken och den blivande sjuåringen har firats storligen med ett rejält barnkalas (ett långpass på två timmar är för övrigt ett barnlek ansträngningsmässigt jämfört med ett lika långt barnkalas...) och kaffekalas för familj och faddrar. Någon brist på godsaker att förtära har jag således inte lidit, men däremot har den tilltänkta träningen fått stryka på foten lite. Endast tre pass har det blivit denna vecka (två länkat och ett styrkepass) och mer lär det inte heller bli när söndagskvällen med dess inbjudande soffhäng nu nalkas...
I stället för träning...

Det är för övrigt ganska lätt att fastna i det där "måste-tänket"; man tycker att man måste genomföra de planerade passen, annars får man dåligt samvete. Jag har dock bestämt mig för att min träning ska ha fokus på välbefinnande, inte på tvång. Träna för att jag vill och inte för att jag måste. Tre pass är helt ok, jag har fått mycket annan livskvalitet denna vecka i stället. Umgänge med vänner och familj, upplevelser, avkoppling. Saker som i det långa loppet egentligen betyder mer. En annan fördel med en lugnare vecka är att kroppen får mera tid för återhämtning. Inte bara nu under uppbyggnadsfasen, utan även i övrigt, när jag är "i form", är jag en sådan som behöver ganska lång återhämtning mellan mina träningspass. Tränar jag varje dag blir jag bara väldigt, väldigt trött. I uppbyggnadssyfte funkar det att träna så pass ofta som jag gjort de senaste månaderna, men knappast under tävlingssäsong. Med fem pass i veckan känner jag mig trött i benen och stel i kroppen för jämnan. Om jag ska springa ett lopp eller annars hårt kan jag inte ha sprungit dagen före. Inte på flera dagar före, i alla fall inte om jag vill starta med riktigt pigga ben. Fem pass i veckan är nog bra som uppbyggnad, för att "träna ner sig", men sedan, när jag ska vara snabb, ska jag nog träna lite mindre, hur kontroversiellt det än kan låta. Less is more!

Och i morgon är det måndag igen och vi bygger vidare!

torsdag 30 juli 2015

BOB-premiär!

Nu har jag äntligen invigt BOB! Premiär för den vagn som är avsedd att underlätta en småbarnsförälders löpning. Jag har visserligen sprungit med den vanliga vagnen till och från, men detta var faktiskt något helt annat. Knappt så att man märkte att man hade en vagn med sig.
En bild togs även av mig springandes med BOB, men med en suck kunde jag konstatera att den skulle jag inte publicera. Ni vet kanske hur det är; ens föreställning av hur det ser ut när man springer överensstämmer inte med hur det faktiskt ser ut när man springer... Man tror sig springa snyggt och lätt med ett driv i steget likt Allyson Felix, men när man konfronteras med bildbevis tvingas man inse den krassa verkligheten - steget ser tungt ut, hållningen dålig och det finns något extra kilo där man inte vill att det ska finnas något. Mer Bert Karlsson än Allyson Felix således.
 
Men vagnen är jag emellertid nöjd med! Gossebarnet var något skeptiskt till en början, men fann sig snart väl tillrätta i sitt nya transportmedel och tog t.o.m. en tupplur. Och för att vara honom - som inte är känd för några excesser i sömnväg direkt - är det ett gott betyg. BOB var otroligt lättmanövrerad och rullade lätt, och får ett extra plus för säkerhetsremmen som man kan ha runt handleden ifall man skulle tappa taget. Det blir väl aldrig riktigt som att springa utan vagn, men onekligen kommer löpningen som hemmamamma att underlättas en del (såframt även innehållet fortsätter att vara nöjt).
 
BOB-premiären följdes av en annan säsongspremiär: barfotalöpning på gräs! Jag brukar ägna mig åt det några gånger varje sommar, men detta var alltså första gången i år (man vill ju inte gärna förfrysa fötterna). Och ack så skönt det är för de stackars hårt prövade fötterna att få lufta sig i det fria och känna gräsets kittlande under trampdynorna. Livskvalitet för en fot. Jag inbillar mig att det även ska vara bra för fotstyrkan, och därmed kanske dåligt för hälsporrens fortsatta liv och leverne.
Två premiärer med mersmak således!
 


söndag 26 juli 2015

Det finns inget dåligt väder...

...bara dåliga kläder. Eller dåligt pannben. Så brukar det heta i löparkretsar. Men visst, nog finns det väder som man mindre gärna tränar i. Väder som inte är lika trevliga och mysiga som andra. Men samtidigt vet man ju att det ändå brukar vara rätt ok när man väl kommit sig ut. Den där första motviljan man känner när man trött och stel stapplar ur sängen på morgonen och trevar sig fram till Moccamastern brukar förbytas till, om än inte alltid eufori, så åtminstone välbefinnande när man tryckt igång Garmin och börjat ta de första trevande stegen. Då spelar det inte längre så stor roll att det regnar småspik. Det är väl det man ska ha det där berömda pannbenet till; att bita ihop och ge sig ut, även om minsta motståndets lag (slappa i soffan) är mer lockande.

Uppe i ottan som jag (igen) var denna dag bet jag alltså ihop och gav mig ut i småspiken. Jag är glad över att jag inte sparade träningen till senare på dagen när småspiken övergick i femtumsspik och stormbyar. Det blev en "långlänk" med mina anspråkslösa mått mätt; 13 km och över en timme. Bestämde mig för att testa det "nya" terrängspåret kring Finnholm, men det visade sig bli mera "tetsing" än testing. Ty stigen den försvann och kvar var jag i det blöta knähöga blåbärsriset.
Länken som blev orientering. Tror att vårt nya spår måste prepareras LITE mer...
Slutligen hittade jag ut till den välbekanta simstranden (där regnet stod som spön i vattnet och det var osedvanligt glest med badare). Så skönt det är att få träningen avklarad på morgonen. För att inte bli stämplad såsom alltför hurtig följde jag sedan upp med middag på Rax pizzeria, där planer inför kommande säsonger smiddes. Men mer om det senare...

torsdag 23 juli 2015

Den slutgiltiga lösningen?

Nytt sedan sist? Tja, inga stordåd direkt. Lite regn, lite sol, lite varmt, lite kallt. Och några träningspass. Lite löpning, lite cykling, lite styrketräning, lite yoga. Omväxling förnöjer och lagom är bäst. Hälen besvärar mig alltjämt, men kanske, kanske kan jag se ett litet ljus i änden av den långa, mörka hälsporretunneln. En tänkbar lösning, ett möjligt mirakel. Det ser ut så här:
Anspråkslöst till sin uppenbarelse, men något verkar det i alla fall göra med min fot. Ett inlägg som är uppbyggt lite här och lite där enligt min (felaktiga) fotisättning med förhoppningen att korrigeringen ska leda till smärtfri löpning. Ont har jag ännu när jag sprungit, men kanske inte riktigt lika mycket som tidigare. Den punkt under hälen där det tidigare ungefär känts som att jag borrat in en spik dagen efter löpning smärtar inte lika mycket, men däremot har jag varit lite sjuk och öm på andra ställen i foten. Jag intalar mig att det endast är "omställningssmärta" då foten måste ställa om sitt invanda stegmönster. Jag hoppas det i alla fall. Vill ju inte gärna knalla ur askan i elden... Fortsatt rapportering om detta lär följa!

Avslutningsvis några ögonblicksbilder från en dag när det faktiskt var både lite sol och lite varmt.


På stranden får man (tack och lov) trotsa allt vad dataspel, paddor och appar heter och i stället spela ett hederligt parti luffarschack i sanden!

onsdag 15 juli 2015

Sommarminnen

Mitten på juli, och många går nog fortfarande och väntar på sommaren. Den där riktiga värmen, när man simmar varje dag, äter på en ljum terrass varje kväll och badar i svett varje natt. En riktigt värmebölja, som kanske aldrig kommer detta år, som det verkar. Nog uppskattar också jag värmen, men jag kan i ärlighetens namn säga att jag inte vill ha 30 grader tre veckor i sträck. När man svettas, klagar, bränner sig och inte kan sova. Då föredrar jag faktiskt denna växlande molnighet och kyliga nordanvindar. Om jag bara finge ett par riktigt varma dagar, så att jag kunde tillbringa en dag på bryggan på villan och simma i riktiga havet och en dag på Storsand, då skulle jag vara mer än nöjd.

Men vet ni, oavsett temperatur så är sommaren här. Den är här och den är försvinnande kort, så ta vara på varje minut (jag lät ofrivilligt nästan som Tomas Ledin, ursäkta!). Jag försöker ta vara på den och jag försöker njuta. När man har semester (eller av annan anledning är ledig) så tycker man ofta att man måste göra något för att det ska räknas. Man måste resa, uppleva, hinna med. Andra hinner med både en vecka vid Medelhavet och en bilsemester runt landet, så då kan att "bara vara hemma" väl inte vara någon bra semester? Dagarna rinner förbi, en efter en, och när ledigheten är slut tycker man att man inte gjort något. Men sen, när man bläddrar igenom fotona i sin kamera och mobil så inser man att man ju visst har haft en riktigt bra semester. Det är alla de där små stunderna, så lätta att förglömma i all sin anspråkslöshet, som gör livet värt att leva. Guldkornen, som man så gärna vill stoppa undan i en liten ask och sedan plocka fram och uppleva på nytt i mörkaste november.
Ett axplock av sommarens upplevelser - biobesök, marknad på Klemetsgårdarna och gammaldags skola på Stundars.
 
Så visst har vi gjort en hel del denna sommar. Och mer kommer vi att hinna med. Även om "den riktiga värmen" aldrig kommer, så kommer jag att vara nöjd. Förutom att vi fick några härligt varma dagar i Stockholm i juni, så har sommarminnen även skapats på hemmaplan. Små korta utflykter, marknader, loppisar, fikastunder, umgänge med släkt och vänner, iskalla dopp, grillmiddagar och tv-seriemaraton. Och så träningen förstås. Löpning i regnvåt terräng, cykling i motvind, styrketräning inne och ute, sommarjumppa en solig onsdagskväll, en yogastund på terrassen... Sommaren i ett nötskal.

Ett rykande färskt sommarminne skapades igår. Hela familjen tillbringade dagen på Alahärmäs stolthet, Powerpark.

Vissa åkte mer...
...och andra mindre...
Jag är inte riktigt någon karusellfantast, och i år har jag faktiskt något konkret att skylla på, för att slippa utsätta mig för diverse hemskheter. "Någon måste ju ta hand om bebisen". Så min dag bestod mest av vagnrullande, Babybjörnsbärande, kaffe och någon glass. (Jag HAR faktiskt åkt den hisnande träberg- och dalbanan en gång för några år sedan, hysteriskt skrikande all the way...). Ytterligare ett fint sommarminne blev det dock!
 

söndag 5 juli 2015

Nyttan av att gymma

De senaste månaderna har jag väl nästan gymmat mer än jag någonsin gjort tidigare. Alla kan vi ha olika målsättningar för vårt gymmande, men jag är realistisk nog att inse att jag varken har tillräckligt med ambition, motivation, karaktär eller tid för att gymma mig till bikinifitnessmodell (även om jag inte direkt skulle ha något emot att se ut så). Knappast de åldersmässiga förutsättningarna heller. Min ambition är att hålla ihop några år till. Jag kan i ärlighetens namn inte påstå att mitt förhållandevis flitiga (allt är relativt) gymmande syns utanpå, men jag tycker att det känns. Jag känner mig något starkare i kroppen när jag springer och ryggen har inte varit lika stel och sjuk som den emellanåt kunnat vara tidigare. Ju äldre man blir desto viktigare är det nog att komplettera det monotona springandet med styrketräning och alternativ träning. Och lite roligare är det ju dessutom, att göra något annat ibland än att bara placera den ena foten framför den andra.

Löpningen skulle för övrigt kännas rätt ok om det inte var för den förhatliga hälen som är öm och stel. Jag läste någonstans att löpning efter graviditet kan liknas vid att sätta en V8 i en gammal, rostig Fiat. Maskinen är stark men chassit är lite skruttigt. Den ökade blodvolymen i kroppen under graviditeten kan ge något av en (ofrivillig) bloddopingseffekt och konditionsmässigt kan man känna sig stark, men den ganska svaga och nedbrutna kroppen håller måhända inte för den träning som maskineriet skulle orka med. Idag sprang jag 11 km i modest fart och det kändes ganska så lätt för flåset och i kroppen, men hälen vill alltså inte riktigt samarbeta. Snarare så att de i allra högsta grad motarbetar min löpning. Jag funderar på att försöka ignorera den och bara köra på, så får den gnälla bäst den vill. För att säga som vissa hard core-löpare: Ont ska med ont fördrivas. Spring bort smärtan. Jag har haft detta problem i flera år och det är inte så att vila har hjälpt (vilade i princip större delen av fjolåret), så kanske lika så bra att bara springa på. Kanske kroppen fattar till sist att den inte kommer undan utan att det är lika bra att anpassa sig till tingens ordning - det ska springas. Men j-ligt irriterande är det ju, att känna sig som en krympling varje gång man haltar ur sängen dagen efter ett löppass.
Dagens runda i siffror. Farten inget att hänga i julgranen, men den är av underordnad betydelse just nu. Distansen den längsta jag sprungit på över ett år. Nu är jag på gång!
Både för att det är roligt och för att det är mer skonsamt föredrar jag terränglöpning. Sprang en nyfunnen stig kring Finnholm idag, där en motionsfrämjande själ röjt väg och byggt en spång. Man tackar!


lördag 27 juni 2015

Veckans träning

Med lite flyt ska jag nog lyckas squeeza in fem träningspass denna vecka; fyra hittills och enligt planen en cykeltur i morgondagens (förmodat) soliga väder. I början på veckan bidde det en kort framfotslänk (inte så lätt att få till den tekniken på ett naturligt sätt) med några stegringslopp och ett efterföljande kort styrkepass, i onsdags var det dags för sommarjumppa (det var dock lite svårt att se något somrigt i det hällande regnet och stormvindarna), igår blev det en gymtimme och idag en helt vanlig länk. Träningen känns på det stora hela ok, men det som besvärar mig mest just nu är hälen. Jag skulle knappast klara av att springa så många gånger i veckan, men variationen gör att jag får in ganska många pass ändå, med mina mått mätt. Sen så är ländryggen lite onödigt stel också, men vet inte om det beror på graviditeten, det naturliga förfallet eller det faktum att jag tydligen är lite överrörlig i ryggen. I övrigt så får väl kroppen, så här fem månader efter förlossning, ändå sägas vara i acceptabelt skick. Inte perfekt, men det ska man väl inte heller förvänta sig. Om jag drar mig till minnes hur det kändes för fem månader sedan, så har ganska mycket nog förändrats till det bättre. Det är så där med krämpor; när man har dem känns det lite hopplöst och man tror att det alltid kommer att kännas så, men när något sedan försvinner med tiden och man plötsligt en dag inser att hey, det är ju borta! (mitt karpaltunnelsyndrom t.ex.), så minns man knappt hur illa det var. Så på det stora hela innehar jag väl en helt ok snart 40-årig småbarnsmammas kropp, men nog finns det ju jobb att göra ännu. Några kilo till ska bort. I och för sig väger väl Mammas mjölkfabrik AB lite extra, men nog finns det också en del amningshull (kallar det så, det låter lite bättre än chokohull...) på diverse ställen att ta av. Kampen fortsätter.
Vy från dagens länk. Högvis av flis i skidspåret gjorde att länken närmast blev jämförbar med måsalöpning.
Belöningen efter den nästan gångna träningsveckan blev helgrillad oxfilé med basilikaolja, fransk potatissallad, grillade grönsaksspett och chèvreröra, efterföljt av kaffe och en delikat ny bekantskap, Banoffee-paj. Rekommenderas, googla den. Den utsökta middagen ackompanjerades av en lugnt sovande bebis (inte vår) och en mer krävande, gnällande dito (vår). En småbarnsförälders middag.

måndag 22 juni 2015

PT-dejt och hälsporrestatus

Midsommaren kom och gick och medan vissa återgått i arbetet fortsätter jag och barnen vårt sommarlov. I regn och rusk. Helgen var dock oväntat fin och vi kunde bl.a. avnjuta säsongens första middag på terrassen. I övrigt bjöd midsommaren på lite villaliv, ett gymbesök samt en cykeltur till Smedsby där jag hade en dejt med PT:n och dessutom bjöds på delikat fika (och en dusch - tur man är hemma hos känt folk!).

Vi fortsätter upplägget med ungefär fem träningspass i veckan, och vid behov stuvar jag om både bland passens antal och i deras innehåll. En "mönstervecka" ska dock innehålla ett styrkepass på gymmet, ett styrkepass som kan göras hemma och tre uthållighetspass (löpning, cykling eller liknande). Däremellan muskelvård, yoga och stretching efter tycke och smak. Långsiktiga målsättningen alltså att bygga upp en stark löpform. Vi kör på!

Den hälsporre som besvärat mig i flera år ger sig fortfarande till känna, och påverkar givetvis förutsättningarna för framgångsrik löpträning. Förra veckan uppsökte jag en lokal naprapat som har rykte om sig att vara kunnig och bra på fötter, och efter en noggrann undersökning konstaterade han att min fotisättning är sådan att jag kan behöva skoinlägg. I steget landar jag för mycket på utsidan av hälen och rullar sedan över till att skjuta ifrån för mycket med insidan av framfoten. Den högra foten (som besvärar mig mest) är dessutom lite rörligare (sladdrigare) än den vänstra, vilken kan bero på en fotledsfraktur jag hade för flera år sedan. Den överdrivna rörligheten i fotleden bidrar sannolikt till smärtan. Inlägg ska det alltså bli, och enligt naprapaten blir 90 procent hjälpta av sådana. Hoppas verkligen jag tillhör den skaran. I övrigt så ska jag träna mer fot- och underbensstyrka och PT:n vill också att jag försöker vänja mig vid framfotslöpning för att avlasta hälen. Det är hög tid att bli av med denna efterhängsna krämpa nu.
Den gångna midsommaren i ett nötskal; lika delar villaliv, frosseri och träning. Precis som det ska va'!

torsdag 18 juni 2015

Midsommar och sommarjumppa

Midsommarn står för dörren i dessa Arktis gränstrakter. Märkligt att vi redan är i medlet av sommaren trots att man knappt plockat undan vintermössan... Sommar är det dock enligt kalendern, och ett säkert sommartecken är sommarjumppa.

Onsdag kväll samlades ett femtontal träningssugna damer på Strandvallen i Maxmo för en gemensam session. Vår peppande och hurtiga ledare Sabina körde hårt med diverse styrkeövningar och pulshöjare, och roligt var det att träna i grupp igen! Det var ett tag sen för min del, och senast jag deltog var det jag som var ledaren. Ganska skönt var det allt att få "försvinna" i mängden!

Molntäcket sprack upp och det blev riktigt svettigt i kvällssolen. En bra "sommarfeelis" fick man allt, liggandes i gröngräset med myggorna surrande runt benen.
 
Och med det önskar jag er en riktigt trevlig midsommar gott folk! Själv firar jag lugnt med familj, lite god mat, förhoppningsvis lite träning och ett antal fikastunder!