torsdag 29 maj 2014

Våga vila!

Jag har konstaterat det förr och konstaterar det igen: Man ska aldrig underskatta betydelsen av vila. Jag hade lite dåligt samvete över att jag inte hunnit springa sedan i söndags och hade förväntat mig en tung pärs när jag gav mig iväg i morse, men läget visade sig vara det rakt motsatta. Benen och kroppen var pigga och att springa en mil på 47 minuter var ingen större utmaning idag. Visst blir man lite flåsig när man håller en kilometerfart under 5 minuter, men det gick oväntat lätt. 4.42/km kändes (nästan) som vanligt länkfart. Det är trevligt när man blir positivt överraskad ibland. Nåväl, det jag ville komma till var i alla fall det, att man (jag) inte ska låta sig luras att tro att om man bara springer varje dag, så blir man en bättre löpare. Tvärtom. Det är vilan mellan passen som gör en bättre löpare. Och jag verkar ju behöva mer av den varan än andra. Förra helgen blev det löpning tre dagar i rad, och tre dagars vila därefter har bara varit välgörande. Jag har hört flera före detta elitidrottsmän besvara frågan "finns det något du ångrar i din karriär?" med att "jag borde ha vilat mer". Det är lätt att fastna i fällan och alltid tro att ju mer jag tränar, desto bättre blir jag. Om jag bara ökar min veckomängd med si och så mycket, så kommer jag att kunna klara det och det på maran. Och visst är det förstås som utgångspunkt så, att hårdare träning bör ge bättre resultat. Men det är en känslig balansgång det där, och det är lätt att passera den gräns där ökad träning endast blir nedbrytande. Det är viktigt att lära känna sig själv, och att våga vila när det är vad kroppen (och knoppen) behöver. Om jag jämför min träningsmängd med andras kan jag få prestationsångest och tänka att jag nog borde träna mer, men hey, så länge jag lyckas hålla en hyfsad motionärsnivå och vara frisk med min förhållandevis ringa mängd, så finns det ingen större anledning att öka på den. Jag vill inte lägga all min tid på löpning och jag vill ha både tid och ork för livet i övrigt. Jag mår bra när jag springer, men jag måste inte alltid springa för att må bra. Mer är inte alltid bättre.

Efter dagens pigga löppass hann jag med lite andra saker som också fick mig att må bra. En utflykt längs Vassor vandringsled med scouterna...
...där vi hittade både en flaskpost, en geocach (heter det så?) och fick beskåda en havsörn.
 
Kvällen avslutades sedan med ännu en fysiskt aktivitet, ett riktigt "spadatalko". Ungefär 40 kvadratmeter markduk skulle läggas ut och täckas med grus. Vem behöver ett gym när man har ett hus på landet?

söndag 25 maj 2014

Naturupplevelser

Inga avancerade intervall- eller tröskelpass att skryta om på sistone, utan mestadels vanlig underhållslöpning. Förra veckan blev det knappt något alls, men för att kompensera det lite blev det löpning fredag, lördag och söndag denna helg. I fredags steg jag upp okristligt tidigt och begav mig iväg på en morgonlänk. Det händer väldigt sällan, men liksom varje gång kunde jag konstatera att detta borde jag göra oftare... Motvilligt stiger man ur sängen kl 5, men så fort man kommer utanför dörren och möts av den ljumma vårmorgonen, med lite kvardröjande dimslöjor över fälten och fåglarnas öronbedövande kvitter, så förbyts motviljan mot lycka.
Solen stiger upp över Dalabackan...

...Finnholm ligger spegelblankt...

...och häggarna avser att inom kort börja sprida sin väldoft.
 
Lördagen bjöd på högsommarvärme, och "fast man inte ska klaga", så är inte 29 grader som gjort för löpning. Kanske om man heter Bekele, men inte om man är en blek nordbo. Det var tungt, tungt, tungt; pulsen hög, farten låg och benen ack så trötta. Men belöningen var värd att kämpa för, och detta är en av de saker som gör att jag tycker om att bo i Maxmo, i synnerhet på sommaren:
Att direkt efter en kokhet länk få slänga sig i det friska vattnet på Finnholm, det är livskvalitet det. Kontrasten mellan luftens 29 grader och vattnets ca 17 var kännbar, men ack så vederkvickande. Länk+dopp-säsongen är inledd, hoppas den blir lång...
 
Springandet fortsatte denna söndag med en 12 kilometers distanslänk. Temperaturen mera gynnsam än i går, men ändå var det ganska tungt. Något är det som har tagit ner mig den senaste veckan, min gissning är pollen. Kroppen har varit trött och benen tunga. Men det är bara att nöta på, det brukar vända till sist.


fredag 16 maj 2014

Miljöombyte

Så jag var i huvudstaden ett par dagar. Lite större, lite grönare, lite mer befolkad än Maxmo. Den större delen av tiden dit, där och hem tillbringades sittandes, så när tillfälle gavs var jag tvungen att bjuda kroppen på en länk. "Du vet att du är löpare..." när du packar ner länkskorna när du ska på konferens. När du snör dem på dig medan de andra snör på sig dansskorna. När du prioriterar löpning framom shopping (jag hann med lite både och...).

En kombination av länk och sightseeing fick det alltså bli. Jag var inte ensam, om man säger så. Halva Helsingfors måste ha joggat runt Tölöviken samtidigt som jag. Så där trångt är det aldrig i Maxmo. Där möter man på sin höjd någon från Finnholmen eller Falisa.

Nå, hur som helst, för omväxlingens skull kan jag bjuda på några andra bilder än av Maxmos (ödsliga) vägar och spår.
En sväng förbi maktens boning (hade hoppats att få sällskap på rundan av den rutinerade löparen och måhända blivande statsministern Stubb, men han syntes inte till...)

                                         ....runt Tölöviken fortsatte min färd...
...en sväng runt Olympiastadion...

...där jag faktiskt träffade en annan löpare! Paavo i egen hög person! Jag hängde dock inte med...
 
Nu är jag åter i Pampas, men om ett par dagar ska jag bege mig söderut igen. Men mer om det senare. God natt!

måndag 12 maj 2014

Löparteknik och -musik

Det är lite intressant detta, hur beroende man som löpare kan bli av allehanda teknisk utrusning. Eller som människa i allmänhet, men nu tänkte jag främst betrakta detta fenomen ur en löpares synvinkel. När det är dags att bege sig ut på en löptur är det idag många av oss som bara MÅSTE ha med oss pulsklocka som ger oss tid, distans och tempo och dessutom gärna någon manick som gör det möjligt att avnjuta musik under löpningen. ”Förr i världen” gick det hur bra som helst att bara springa till fåglarnas kvitter och att på sin höjd ha en vanlig armbandsklocka så att man visste ungefär hur länge man var borta. Utvecklingen går som bekant framåt i en rasande fart, och det är nog vi själva – med god hjälp av företagen – som har skapat oss ett tekniskt beroende. Man vänjer sig snabbt vid att få alla data om passet redan under pågående löpning, att fritt kunna välja vad man vill lyssna på i stället för sina egna tunga andetag och att när helst man vill kunna stanna, ta en bild och dela på Facebook.  För att säga som någon som börjar bli gammal, så ”när jag var ung” så fanns det minsann inget sådant. Eller jo, möjlighet att lyssna på musik fanns ju. Jag kommer ihåg att jag ibland hade med mig en freestyle under löpturer i ungdomen. Då hade man kanske spelat in  en ”blandkassett” med favoritlåtarna från Tracks. Sedan kom CD:n och även bärbara CD-spelare (fascinerande att man kommer ihåg tiden innan CD:n fanns, inte konstigt att barnen ibland frågar om man levde på 1800-talet). Dessa gav en större valfrihet än freestylen, eftersom man lättare kunde hoppa mellan låtarna, men å andra sidan var de ganska stora och otympliga att ha med sig då de skulle rymma just en hel CD-skiva. Jag erinrar mig dock att min syster faktiskt sprang ett helt halvmaraton bärandes på en dylik CD-spelare, vilket får klassas som en prestation i sig.
 
Framåt slutet av 90-talet, måste det ha varit, gjorde så mp3-spelaren entré. Vilket genombrott! Nu slapp man dessa otympliga anordningar med endast en begränsad musikmängd, och det var plötsligt möjligt att bära med sig hundratals låtar i en väldigt liten och behändig manick. Mp3 finns ju ännu idag, men det verkar som att dessa mer och mer har fått börja ge vika för mobiltelefonerna. Eller smarttelefonerna, som det väl heter numera  heter. En mp3-spelare förutsätter att man på förhand laddar ner den musik man vill ha (vilket ibland kan vara problematiskt ur rent laglig synvinkel), medan en smarttelefon ger oanade möjligheter att botanisera bland musik, poddar, radio och annat. Löpningen har blivit hightech. Eftersom man försöker vara ett barn av sin tid, har även jag själv i det närmaste övergått till att bära med mig mobiltelefonen när jag vill springa med musik (fast ibland händer det att jag bara springer till naturens egen musik, faktiskt!). Att fritt kunna välja musik utifrån önskemål och dagsform är fantastiskt. Mycken utveckling är av ondo, men Spotify är av godo. Efter denna långa inledning tänkte jag så resonera lite kring detta med musikval och mina egna preferenser.
 
Mycket beror det som sagt på dagsformen vad jag väljer att lyssna på. Och omständigheterna i övrigt; under ett lugnt återhämtningspass föredrar jag kanske lugn och t.o.m. klassisk musik, medan en tävling i det närmaste kräver något ”hårt”. Min musiksmak är ganska blandad och jag kan lyssna på pop, rock, hårdrock, klassiskt, svenskt, finskt, engelskt… Efter många empiriska undersökningar har jag dock kommit fram till att det som är allra lämpligast och mest energigivande under mina löpturer är rock/hårdrock. Lite adrenalin- och testosteronstinn 80-talsrock så där. Faktiskt ungefär samma sak som jag lyssnade på i min freestyle en gång i världen! Om jag vill springa hårt är favoriten Iron Maiden. Finns inget bättre än Bruce Dickinsons mäktiga stämma i ”Hallowed be thy name” eller ”Fear of the dark” under ett intervallpass. Eller förstås ”Run to the hills” under upploppet på en mara. Bra för att främja fart och dessutom ge en nostalgikick är även Bon Jovi, Whitesnake, WASP och förstås Guns n´Roses. En något modernare energiinjektion får jag av favoritkillen Robbie Williams eller Kent. Och däremellan en salig blandning av lite Springsteen, HIM, Johnny Cash, Rolling Stones, Andrea Boccelli, Heart och Tommy Körberg…  Med en förkärlek för 80- och 90-talen ackompanjerar jag mina löprundor, men jag är öppen för nya influenser. Vad lyssnar du på när du springer?
Aktuell löparmusik i inaktuellt format.
 
 

söndag 11 maj 2014

Morsdag!

Idag är det mammas alldeles egna dag. Den började ypperligt:
Frukost på sängen som sig bör, med kaffe, smörgås, kanelbulle och presenter.
En ny, fin handväska fick jag också! Och öppnar man den så hittar man en fin dikt inuti. Slår vilken Chanel och Gucci som helst.
 
Mammas dag fortsatte med egen tid i form av en länk. Det är trevligt att springa med sällskap emellanåt, men många gånger är det också skönt att bara ha sällskap av sig själv. Jag och Spotify ensamma mot världen och naturens element. 15 km var planen och 15 km blev det. De första sex angenämt med kilometertider över 5 minuter, men sedan väntade en tänkt fartökning. Maken stack inte under stol med att han sprungit sina 16 km igår med en snittid (snitt-tid?) en bra bit under 5 minuter, och även om det FÖRSTÅS inte är någon tävling, kunde jag ju inte vara mycket sämre. Idag var inte en sådan dag när en fart under 5 min/km kändes helt bekväm (det finns sådana dagar, men de inträffar inte särskilt ofta), så det var bara att bestämma sig för vad man skulle springa på och sedan hålla den farten, även om kroppen helst ville springa betydligt långsammare. Kroppen har ingen talan när hjärnan bestämt sig. Det ska inte vara för bekvämt att vara löpare, som sagt. Turen gick ut mot Prästholm, tillbaka mot Ölis och genom elljusspåret hem.
 
Morsdagslänkens saldo. 15 km på 1.13.27 eller 4.54/km. De första sex kilometrarna gick som sagt en bit över 5 minuter (hatar att plåga mig redan från början av en länk), vilket innebar att de nio sista gick betydligt snabbare än snittfarten, kring 4.40-4-45. En får vara nöjd, men det känns helt omöjligt att tänka sig att man borde hålla en fart som är nästan en halv minut snabbare per kilometer på en sträcka som dessutom är sex kilometer längre än denna, om man vill göra en bra halvmara. Men sådant som känns helt omöjligt på träning brukar som bekant kunna vara fullt möjligt på tävling, så ännu är det inte dags att överge förhoppningarna inför denna säsong. Ge mig en (förhållandevis) skadefri sommar med sin beskärda del av tävlingar, så ska nog fartuthålligheten finnas där inför sensommarens och höstens halvmaror. Kanske. I bästa fall.
 
Morsdagen fortsatte med kaffe med en massa godsaker därtill, men de försvann så snabbt så dem hann jag visst inte fota. Men på det stora hela en ypperlig morsdag med sina beskärda delar av uppvaktning, egen tid, träning och frosseri. Ett av de bättre sätten att ladda inför en ny vecka!

 

 

torsdag 8 maj 2014

Motionscupen del 5

Frågan man måste ställa sig, är om de några euforiska minuterna efter målgång är värda all den ångest och plåga man upplever före och under motionscupens deltävlingar? Löparsläktet är inte riktigt klokt. Att frivilligt utsätta sig för den pina och smärta tävlingar många gånger kan medföra. Och betala för det dessutom. Alla har vi våra egenheter. Nåväl; motionscupen är bra på många sätt, en trevlig sammankomst för likasinnade och en ypperlig möjlighet att bygga upp lite fartuthållighet inför sommaren. Och på samma gång är den bland det mest ångestladdade man upplever under tävlingssäsongen. Bland en stor skara okända människor i ett maratonlopp i ett fjärran land kan man vara befriande anonym, men under cupen, när allas kilometertider nitiskt bokförs och nagelfars, blir man offentligt uthängd vara sig man vill eller inte och oavsett om kilometertiden är bra eller dålig. Nåja, det är väl kanske tjusningen med det hela också.

Deltävling 5 och den kortaste sprintdistansen på schemat. 6 km runt parloppsbanan. Som jag tidigare konstaterat behöver jag ganska mycket vila och återhämtning mellan mina pass, i synnerhet om de varit lite snabbare. Upplägget med cup både på söndag och efterföljande torsdag var således inte optimalt för mig. Jag känner min kropp och visste detta redan innan, att det inte skulle bli något lätt lopp. Ingen walk in the park. Trötta, tunga och stela ben hade jag att dras med. Under första halvan av loppet i motvinden på Öjskatavägen tycktes gruppen som startat före mig försvinna i fjärran trots att jag ansåg mig hålla en hyfsad fart, och dessutom blev jag hastigt omsprungen av den långbente löparen som startade några sekunder bakom. En mental svacka, och tankar som att "ni sk-er jag i detta" och "borde jag DNF:a?" trängde sig på. Men det kan svänga många gånger under ett lopp det där, och när jag plötsligt började se att jag närmade mig de framförvarande igen på grusvägen mot Nabben, orkade jag bita ihop en stund igen. Det finns inget så motiverande för en löpare som att se en rygg komma närmare. De sista kilometrarna flöt på förhållandevis bra och jag kunde plocka ganska många löpare på väg mot mål. Men angenämt var det aldrig, ett riktigt slit från början till slut. Tävla aldrig med trötta ben! Utan klockor sprang vi även denna gång, så farten var svårgissad. Med tanke på känslan skulle jag inte ha trott under 4.20/km. Men se där, snittfarten blev visst 4.15 - över förväntan. Något sämre än på motsvarade lopp ifjol, men jag tror att jag hade en bättre dagsform då.

Och nu var den avklarad för min del detta år, motionscupen vi älskar att hata. Om nästa vecka går planenligt befinner jag mig i hufvudstaden under den avslutande tävlingen, och jag kan ärligt säga att jag inte är jätteledsen över det... Ledsen att jag missar "festligheterna" efteråt, men jag kommer inte att sakna känslan efter 4 löpta kilometer... Nu ska mina stackars mörbultade ben få vila från riktigt hårda pass ett tag.

onsdag 7 maj 2014

Vårtecken

En lugn kvällslänk, runt ett elljusspår så torrt och grönt, via "Gubbholmsbade", där havet ligger blått, genom skogen mot Finnholm, där man äntligen kan springa utan att skorna blir blöta, sandstranden ligger öde, väntar på sommarens gäster, den sista asfaltssnutten hem, genom en vårlik by.
Den traditionella Finnholmsrundan äntligen möjlig att springa - då är det vår!

söndag 4 maj 2014

Motionscupen del 4 - ja se det snöar!

Motionscupens fjärde deltävling innefattade även min egen medverkan. Trots att vädret med sina hårda vindar och snöbyar(!) inte direkt inbjöd till löpning, så vet man ju att det ändå är rätt skönt när man kommit över den inledande motviljan. Kroppen kändes inte på topp heller denna dag; kanske tröttheten och huvudvärken var sviter efter gårdagens begravning, eller så är mitt immunförsvar under attack av några av dotterns febervirus tillhöriga baciller... Nåväl, deltog gjorde jag i alla fall, och som tippat så ångrade jag inte beslutet när jag väl började springa, och i synnerhet inte efter att jag slutat springa.
Bilden gör inte förhållandena på något sätt rättvisa. Lägg till hårda vindar, tidvis ganska kraftiga snöbyar och även några medtävlare...
 
Dagens distans var 9 km och rutten Ölis-Stagnäsvägen-Kärklaxvägen-"Pussasvägen"-idrottsgården. En blandning av grusväg och asfalt och förhållandevis kuperat. Enligt beslut av tävlingsledningen får pulsklockor eller annan tidtagningsanordning inte användas, eftersom man vill att tävlandet ska ske på sportsliga, och inte spekulativa, grunder. Jag understöder helt och fullt detta beslut. Det ursprungliga syftet med motionscupen var, och borde alltjämt vara, att få folk att motionera och att dessutom få upp lite tävlingsfart inför sommaren. Om alla springer så bra man kan varje gång, borde fältet rimligen vara ganska väl samlat vid målgången i den sista tävlingen. Må bäste man vinna! Men när folk sitter hemma vid köksbordet och exakt räknar ut hur man ska springa (och t.o.m. gå...) för att maximera sina vinstmöjligheter, då är man ganska långt ifrån den sportsliga anda som borde genomsyra hela arrangemanget. Jag vill att segern går till en sportslig tävlande, till någon som gjort sitt bästa och kämpat varje gång, inte någon som stannar och räknar sekunder före mållinjen. Nåja, detta var ett långt sätt att säga att vi sprang utan klockor och således helt på känsla idag. Som jag tidigare konstaterat är detta väldigt nyttigt ibland; att lära känna sin kropp och vilken fart man behärskar, utan att behöva titta på klockan vad kilometerfarten ligger på. Jag hade ett ganska tungt lopp från början till slut, men fick bra draghjälp av en annan dam i startfältet och kunde hålla ganska bra fart. Jag tippade på någonstans kring 4.30 i kilometertid, men den officiella tiden visade 4.22/km. Helt godkänt. Och förstås är det så som det alltid är med detta springande; även om man känt sig seg och lite småkrasslig innan, så är det angenäma, endorfinstinna tillståndet efter avslutat värv värt varenda svettdroppe. De enda träningspass och tävlingar man ångrar är dem man inte genomförde. Och med dessa visdomsord säger jag god natt för denna gång!