torsdag 31 oktober 2013

"Sälsyndromet"

Ibland funderar man på saker som man inte tror att någon annan funderar på. Man intalar sig ditt och datt och tror att man är ensam i världen om det. En sökning på Google och se där - visst finns det andra som funderar på samma sak! Det finns t.o.m. ett namn på det man funderar på och lider av. Ett syndrom.

Tydligen är jag inte den enda löparen i världen som - tvärt emot all vetenskap och sunt förnuft - upplever att vikten inte påverkas positivt av löpning. Och med positivt menar jag i detta sammanhang att den minskar. Nej, snarare tvärtom; efter ett rejält träningspass brukar jag vara tyngre än vad jag var innan. Märkligt kan tyckas och mycket har jag funderat över detta, men nu har Google alltså gett mig en diagnos. "Sälsyndromet"- det är vad jag lider av. Kan låta som ett skämt och någon vedertagen vetenskaplig term är det nog inte, men faktiskt ett relevant tillstånd i löparsammanhang. Googla det. Syndromet yttrar sig alltså på så vis att löpning och hård träning inte gör att man går ner i vikt (även om matintaget är oförändrat), utan att man faktiskt kan lägga på sig något extra kilo. Detta tros bero på att en del kroppar lagrar extra vätska efter träning, vilket får innehavaren att känna sig tung och plufsig. Det behöver inte heller bara vara någon tillfällig viktökning, utan tillståndet kan hålla i sig under intensivare träningsperioder och sedan under en period med låg aktivitet - när man normalt sett kanske skulle förvänta sig att gå upp i vikt - går man ner i vikt i stället. Kroppen är inte riktigt i balans i förhållandet mellan förbrukad och intagen energi utan ser till att bunkra så mycket den bara kan. Kanske detta är någon kvarleva från våra förfäder, som var tvungna att lagra så mycket energi som möjligt i kroppen för att ha en chans att överleva den långa vintern på den vindpinade tundran.

Intressant i alla fall att notera att detta med att känna sig som en säl när man egentligen borde känna sig som en smäcker gepard inte är helt ovanligt i löparkretsar. Att det faktiskt kan vara så att man oavsett långpass och hårda intervallpass kan ha svårt att få en vikt som en elitlöpare. Jag brukar aldrig behöva dricka mycket när jag tränar och inser nu att det säkert beror på att min kropp har en förmåga att lagra in mycket extra vätska. En positiv egenskap om man är grottmänniska, men kanske inte en så smickrande dito när man helst vill se ut som en löpande kenyan.

Det är svårt att slåss mot biologin och det är nog bara att inse att vi är olika funtade. Vissa har en ämnesomsättning som går på högvarv och får kämpa för att inte reduceras till en sytråd, medan andra tränar och tränar och tränar utan att bli av med där som upplevs som "det lilla extra". Men på det stora hela ett I-landsproblem och man måste förstås vara tacksam över att ha frisk och stark kropp; en kropp som står pall när det blåser snålt och som tar en både maraton och Vasalopp. Säl eller inte.
Jag?

söndag 27 oktober 2013

Min akilleshäl...

...är onekligen min Akillessena och min häl. Börjar få "leidon" av detta nu. På riktigt. Springer gör jag, ett par, tre gånger i veckan, men smärtan ger inte med sig. Inte har den dämpats nämnvärt heller, snarare eskalerat lite på sistone. En punkt under hälens insida som gör så ont, så ont. Efter uppvärmning går det hyfsat att springa, men helt angenämnt är det inte. Och dagen post-löpning är inte angenäm alls. Tåhävningar, massage, stretching, tennisbollrullning - you name it. Jag provar det mesta. Något universalmedel och quick fix verkar föga förvånande dock inte finnas. Lite tråkigt att man inte vågar sätta upp några stora löparmål såsom ett maraton eller åtminstone ett halvt. Som läget är nu klarar jag av ungefär 10-12 kilometer innan smärtan blir för stor. Trist, trist, trist.

I övrigt är det snart Halloween och Allhelgona. Fram med någon pumpa att lysa upp höstmörkret. Det mörker som i ett trollslag blev ännu mörkare ännu tidigare när klockan flyttades bakåt. Jag skulle inte tacka nej till lite trevlig, vit, uppiggande snö att skida på nu. Inte min akilleshäl Akilles heller.

lördag 19 oktober 2013

Byggase

När vi påbörjade renoveringen av vår dåvarande fritidshus - vårt nuvarande hem - följdes projektet på bloggen och hugade kunde ta del av lite bilder av kaoset och så småningom resultatet. Nu är det återigen dags för ett "byggkaos" (för att säga som Aftonbladet) och en kan väl bjuda på några bilder. Åtminstone ni på andra sidan potten som inte har vägarna förbi så ofta kan väl ha ett visst intresse av att se hur det framskrider.

Som sagt, den stora fritidsbostaden blev ett för litet permanent hus, så nu håller vi på att ordna oss ca 50 kvadratmeter bostadsyta till.

En hel del återstår men våra duktiga byggjobbare knogar på så tids nog... Kanske till jul i bästa fall! Den nya husdelen kommer att innehålla ytterligare ett sovrum (så att döttrarnas terrorbalans i samma rum kan övergå i vapenvila i separata rum och så att den mer ordningssamma får ha sin ordning i fred och den andra sitt bombnedslag...), ett badrum och - det mest efterlängtade av allt - en tvättstuga! Eller hjälpkök som man säger här i trakterna. Tänk att ha ett rum som gjort för att fylla med svettiga träningskläder och leriga löparskor! Tänk att slippa ha fyra personers alla kläder och skor i samma lilla hall och att inte behöva hänga lakan på tork över dörrarna... Jag längtar! Men än så länge lever vi som sagt bland bergull, panel och byggskrot...
 
Träningen? Jodå, regelbundet 3-4 gånger i veckan. Varvar vanliga länkar med jumppa en gång i veckan (som jag själv leder: perfekt att få lite betalt samtidigt som man får det allround-pass man annars aldrig gör!) och yoga någon gång. Hälen mår inte särskilt bra och har efter Lidingöloppet varit sjukare än innan. Jag går hos en duktig behandlare som verkar veta vad han gör, så jag hoppas att det är så att "den måste bli sämre innan den blir bättre". Han menar att jag är för stel och orörlig i hälbenet och -senan och efter ett par behandlingar har rörligheten i hälen faktiskt blivit bättre. Kanske ömheten nu bara beror på att man börjat röra i det hela, jag hoppas att det är på väg åt rätt håll. Ska man tro väderprognoserna är vintern på väg så kanske jag snart får avlasta min häl med lite härlig skidåkning (jag står ju att återfinna i startlistan för Öppet spår...).
 


måndag 7 oktober 2013

38 and life to go...

Alla blir vi äldre, löpare eller inte (det man kan hoppas på är väl att man som löpare har några fler år framför sig än andra...). Idag var det min tur. 38 år sedan jag påbörjade jordelivet. Det går med en rasande fart. Man är väl så gammal som man känner sig och ålder är bara en siffra och allt det där. Man ska väl inte hänga upp sig på att siffrorna blir allt större utan i stället glädjas åt att man ännu får vara med. Och även om de gråa stråna nog blivit några fler (tacksamt kamouflerade av någon Wella-produkt), så är jag de facto sannolikt i bättre fysisk form än vad jag var för 10 år sedan. Tränat har jag alltid gjort. mer eller mindre, men mera nu än som 28-åring. Tror att den 38-åriga Lotta springer ifrån den 28-åriga dito på milen när som helst, oavsett gråa hår och hälsporre. Än så länge kan man hålla förfallet stången och förbättra sin form och resultaten med flitig träning, men det är en tidsfråga... Sakta kommer de smygande de där krämporna och kroppen blir sämre på att återhämta sig och förbränna fett, bland annat.

Nu låter det väl nästan som att jag har någon slags 38-års kris, men det måste jag nog dementera. Det känns helt ok. Dagen började lite svajigt; måndagmorgon, kolsvart ute och en pöl katturin på mattan när jag stapplade nerför trappan kl 5.45, men sen blev det bara bättre. En strålande höstdag med träd i sprakande färger, sol, tårta till eftermiddagskaffet på jobbet och på kvällen en skön länk i härlig höstluft. Och benen kändes pigga och andningen obesvärad - som vilken 25-åring som helst!
Ingen födelsedag utan rosor!