lördag 26 september 2015

Säsongspremiär och (trolig) -avslutning!

Ett mellanår som detta är, har jag varken tränat för eller genomfört några tävlingar. Jag har styrketränat och sprungit mest i uppbyggande syfte. Men visst har jag saknat tävlingarna, eller kanske framför allt tävlingsandan och stämningen. Igår kväll blev det av en stundens ingivelse en liten tävling, bara för att omständigheterna inbjöd till det. Den gick av stapeln på hemmaplan, barnpassningen kunde ordnas och jag kände verkligen för att springa. Sedan så var de fysiska förutsättningarna kanske inte de mest opimala; tävlingsformen är som sagt fjärran (har väl inte sprungit en enda "riktig" intervall på nästan 1,5 år) och dessutom hade jag en färsk visdomstandsoperation i bagaget. Och vi pratar inte någon enkel liten utdragning, utan en operation där tandbenet fick slipas ner, tanden borras i bitar för att kunna tas ut och där såret sys igen med ett antal stygn. Det kändes ungefär som att jag gått några ronder i boxningsringen och jag har levt några dagar på joghurt- och glassdieten. Men motivation är en stark drivkraft och med en utstickande underkäke likt Don Vito Corleone (tack syrran för liknelsen!) ställde jag mig således på startlinjen.
Vi pratar alltså den lokala motionscupen, den sista deltävlingen för säsongen. Anspråkslös som man är uppskattade jag min kilometertid till 5.40 (syftet var att genomföra ett lugnt träningspass men med sällskap) och jag fick således bege mig iväg långt före "kanonerna" i jaktstarten. Sträckan var 7 km och första halvan sprang jag också förhållandevis lugnt; 5.40 visade sig dock vara i långsammaste laget, 5.15-5.20 mera lagom. Efter vändningen började jag så småningom möta de jagande löparna och inte bara därför utan också för att jag ville testa om jag överhuvudtaget har någon slags fart i kroppen längre, så ökade jag farten de sista 3. Glädjande nog kändes 4.45-fart faktiskt ganska behärskat, så hoppet om en comeback lever. Mitt stora aber är dock den alltjämt smärtande hälen, men den ska inte få förta min glädje över att faktiskt kunna och orka springa igen. I mål således efter 7 km på ganska precis 35 minuter, nöjd och glad och utan blodvite från kratern efter tanden. Jag lyckades med konststycket att få minst poäng av alla i hela cupen, men vad gjort det när vi bjöds på pizza och öl efteråt. Så roligt att få vara med i löpargemenskapen igen och få sitta och diskutera löpning med löpare. En ypperlig fredagskväll.

torsdag 17 september 2015

Vardagsmotion i mammagymmet

Om man är som jag, så tenderar man att tänka att man inte har tränat såvida man inte har dragit på sig löpkläderna och sprungit en runda eller rent faktiskt besökt gymmet. Det är så lätt att glömma bort den där så kallade vardagsmotionen. Alla de där småsakerna man gör under en dag, som i slutändan totalt sett faktiskt kan utgöra ett träningspass.

Som hemmamamma är man igång i stort sett hela tiden. Åtminstone jag. Jag tycks nästan aldrig få den där tiden att lägga mig i soffan med en god bok eller ta en tupplur mitt på ljusa dagen. När jag väl slår mig ner i soffan på kvällen kan det i värsta (bästa?) fall vara nästan första gången jag sitter den dagen. Det är plocka, städa, promenera, lyfta, bära, böja, krypa... hela dagen lång. I alla fall tills de små slutit sina blå för natten.

Nåväl, när man sålunda tänker efter så inser man att man faktiskt tränar ganska mycket en helt vanlig dag, även om det råkar vara en "vilodag". Övningar utförs, inte helt olika de som görs i gymmet. Eller vad sägs om nedanstående exempel från en helt vanlig dag i en helt vanlig trebarnsmammas liv:

"Squats"
Sonen, nu 7,5 månad, är den mer observerande typen och verkar inte vara det minsta intresserad av att förflytta sig själv från punkt A till punkt B. Således vill han gärna bli upplyft, nedlagd, upplyft, nedlagd... Ett antal knäböj per dag blir det.
 
 
"Axelpress"
 
"Å ÅÅÅPP i taket!" är en favoritlek. Som leks om och om igen... Förväntar mig att mina deltoideus ser imponerande ut efter denna föräldraledighet.
 
 
"Marklyft"
 
Att tömma ut sonens badvatten i badkaret kan tyckas vara en simpel sak. Men med rätt teknik och en balja som väger åtskilliga kilo har man helt plötsligt ett nästan renodlat marklyft.
 
Dessa övningar bara som ett axplock av allt vad som utförs i mammagymmet under en dag. När sonen sedan väl börjar krypa, gå och springa, hoppa och klättra (om han nu behagar det) gäller det att hänga på, så får man den mest mångsidiga crosstraining man kan tänka sig. Helt gratis, i mammas eget gym, open 24/7.
 

söndag 13 september 2015

En löpares ode till hösten

En septembermorgon, så frisk och fin,
morgondimmorna lätta.
Det är dags att lida pin,
ja det är dags att ordentligt svetta.

Tassar iväg på daggvåta vägen,
mot marken singlar höstlöven.
Morgontrötta är stegen,
men det är dags att röra på röven.

Stilla och vackert ligger Hojlanstenträsket,
pausar för att vyn beskåda.
Fortsätter sen framåt, förflyttar fläsket,
när jag plitat namnet i en motionslåda.

Snart hemma, försöker hålla stilen,
kämpar och flåsar i sista backen.
Nu har jag faktiskt sprungit milen,
en kopp varmt kaffe får bli tacken!

Hojlanstenträsk



måndag 7 september 2015

Maxmo Trail

Nuförtiden ska väl alla klubbar/orter med lite självaktning ha ett trailspår. Det ligger i tiden. Så ock även Maxmo sportklubb. Numera stolt ägare till Maxmo Trail! Det som tidigare var ganska så obanad terräng och där jag vid något tillfälle också lyckades springa vilse, är numera ett snitslat och trevligt, sisådär 7 km långt, terrängspår.

Igår provsprang jag sålunda trailen.



Och med ens kom jag ihåg varför jag tycker om terränglöpning. Det är roligt, omväxlande och på sitt sätt skonsammare för kroppen än det monotona matandet på asfalt. Och ärligt, grisigt tungt. En ypperlig kombination av naturupplevelse och träning. Men säg den lycka som varar! Ganska snabbt förbyttes den återfunna glädjen över terränglöpning i en bitter insikt om att den kommer att gräva (ännu) ett hål i plånboken. Springa trail utan trailskor? Nja. Helst inte en regnig, blöt höstdag åtminstone. Skorna var dyngsura efter några hundra meter och dessutom är vanliga löpskor inte helt lämpade för att parera stenar, rötter och hala, leriga stigar. Så med en suck konstaterade den luttrade löparen att hon nog behöver ett par skor. Till. Förslag på väldämpade, neutrala trailskor anpassade för en anspråkslös mammapenning? Någon?