torsdag 28 november 2013

Silvermedalj(ens baksida)

Idag kom den, silvermedaljen. Nästan så att man hunnit glömma bort att man vunnit den. Något förvånat kan man konstatera att det står "Lidingöloppet" på den, alltså inte "Lidingö Tjejlopp" som det rättmätigt borde vara. Och även om 47 minuter på Tjejloppet kanske är en ok prestation så är silvertiden på tremilen, 2.38, en betydligt större bragd och inte känner jag riktigt att jag helt och fullt gjort mig förtjänt av denna medalj. Men kanske, kanske om 40 år eller så, när minnena från fornstora dagar börjat falna, kan man betrakta sin silvermedalj och tycka sig minnas att man faktiskt klarade silvertiden på tremilen, ty medaljen säger ju faktiskt Lidingöloppet och vad är då det om inte tre mil? När jag så sitter där, på ålderdomshemmet med min höftprotes och mina ylletofflor, kan jag känna mig stolt och berätta för alla som vill höra på om hur jag i mina yngre år forcerade Lidingös backar i tre fruktansvärda mil och lyckades kämpa mig i mål på silvertid. Bland de bästa av de bästa. Och ingen kommer att veta att det "bara" var en mil.
 
Detta förstås förutsatt att jag aldrig kommer att klara silvertiden på tre mil och förtjäna medaljen "på riktigt". Men ser ni - det kommer jag!

tisdag 19 november 2013

Löparmatematik

Tänk att man för att vara löpare och för att förstå löpningens väsen förutom att vara just löpare även borde vara filosof, språkvetare, lagvrängare och matematiker. Bland annat. Löparmatematiken är en disciplin för sig .En matematisk genre där 1+1 inte nödvändigtvis är lika med 2... Resultatet av 1 intervallpass + 1 intervallpass är - med beaktande av koefficienten superkompensation - kanske snarare lika med 3 eller 4 GRU-pass. Löparmatematiken innehåller en del formler och enheter som den konventionella matematiken emellanåt kanske skulle ha något svårt att acceptera.

Den mest grundläggande enheten är väl kanske min/km. ALLA löpare vet vad detta handlar om. Hur många minuter tar det att avverka en kilometer? "Vad var din kilometertid idag?" "Målet för loppet är att hålla i snitt 4.30/km". Vad som är "bra" respektive "dåligt" kan givetvis diskuteras, men vi torde vara eniga om att ju lägre minuttal desto bättre. Om 5 min/km är ett ganska vanligt motionärstempo så är 3 min/km yttersta elitfart. Om var gränsen till "icke-löpning" går ska jag inte uttala mig av risk för att såra någon löpares självkänsla, men det är klart att man kan diskutera huruvida 8 min/km fortfarande förtjänar att kallas löpning.

En annan enhet man skulle kunna tänka sig som något slags mått på löpningens kvalitet är kg/fart. Hur påverkar löparens kroppsvikt farten? Hur mycket kan den senare öka om den förra minskar säg 1 kg? Det finns faktiskt beräkningar för detta (vet vi som läser löpartidningar), men huruvida det ligger någon sanning i dem tål att diskuteras. Att en lättare kropp rimligen kan förflytta sig snabbare än en tung är ostridigt, men samtidigt måste man ta hänsyn till muskelmassa, vätskebalans och annat som kan påverka vikten. Ett kilo mer i vikt medför inte alltid per automatik långsammare löpning. Detta är dock kanske snarare löparfysik än -matematik.

När det gäller införskaffandet av löparnödvändigheter tänker en löpare inte alltid i termer av euro, kronor, pund eller annan världslig valuta. En sko som kanske kan tyckas hutlöst dyr i euro kan mycket väl vara värd sitt pris eller t.o.m. anses billig om den påverkar löpningen avsevärt i positiv riktning. Härvidlag kunde man kanske tänka sig enheten €/min/km, eller "pris för att förbättra kilometerfarten", där priset i pengar inte sätts i relation till hur stor del det utgör av köparens disponibla inkomst, utan värdet bedöms på basen av påverkan på löphastigheten. Ju snabbare löpningen blir, desto billigare kan skon anses. En enhet som ansluter till detta är förstås gram/sko och säg den löpare som köper ett par nya skor utan att ens fundera på vad de väger. Det är (påstås det) STOR skillnad mellan "tunga" träningsskor och hyperlätta tävlingsskor måhända med barfotakänsla. Visst kan kanske 100 g mer per sko ha någon viss påverkan på löphastigheten, men knappast så stor som många löpare intalar sig. Jag tror nog att det är löparen i skorna som är mer avgörande än skorna i sig. Faktiskt,

Ägnar man sig åt långdistanslöpning är dl/h kanske bekant. Hur mycket bör man dricka per timme löpning för att upprätthålla energinivån? Detta kan förstås variera storligen från löpare till löpare, en klarar sig med en dl per timme medan en annan behöver en halvliter. Viss matematisk färdighet behövs dock för att beräkna den mängd vätska som måste medföras på en viss bestämd löpsträcka eller -tid.

Slutligen så har vi ju de rena ekvationerna. 2(10x400), 2(400-600-800-1000-800-600-400) och (6x2min+4x4min+2x6min) kan vara exempel på detta. (Just dessa ekvationer skulle jag förmodligen själv aldrig ägna mig åt, men kanske någon blev inspirerad?) Löpningen kan vara en vetenskap. Alla bloggar, forum och löpartidningar bidrar även till att göra den till det. Man gör upp detaljerade träningsprogram, ventilerar kilometertider och pulszoner, väger skor och införskaffar löparklockor med alla möjliga och omöjliga funktioner. Det var en evig tur att man lärde sig matte i skolan, för hur skulle man annars klara av att vara löpare?

Å andra sidan behöver det inte vara så invecklat. Man KAN faktiskt lämna klockan hemma, snöra på sig ett par rejäla (och tunga) terrängskor, dricka några klunkar vatten och bara bege sig ut och springa. Utan beräkningar, formler och andra matematiska övningar. Den ena foten framför den andra. Ibland behöver det inte vara mer komplicerat än så.

1+1=3? 

Y(asso)=10x800?   

6x1km=mjölksyra?

Dagens träning då? En helt vanlig distanslänk runt "Grannas bjärje" i Vörå medan dottern dansade!

lördag 16 november 2013

Löparspråk

Alla som rör sig i löparkretsar har säkert märkt att löpare har ett eget språk. Ett språk som många gånger kan vara svårt att förstå för oinvigda. Medan alla vi i löpargemenskapen genast förstår vad det är fråga om när man pratar om GRU, FU, intervall, tröskel etc. Eller kanske inte nödvändigtvis alla, men åtminstone vi som då och då fördjupar oss i löpartidskrifter och diverse bloggar!

En löpare som har som målsättning att klara en viss tid på en viss sträcka, säg 4 timmar på maraton eller 40 minuter på milen, svänger sig ofta med uttrycket "sub". "Målet för säsongen är sub 40 på milen" eller "äntligen sub 4 på maran!". Detta är i och för kanske inte så svårt att förstå, ordet kan ju direkt härledas från engelskans "sub" (jfr. subway, submarine), dvs, "under". Men ska alltså i svenskspråkiga löparsammanhang uttalas med "u", "sUb".

Vill man vara lite tjusig far man inte bara på en långsam eller en hård länk, man far på GRU- respektive FU-pass. Grunduthållighet och fartuthållighet. Och en tröskellänk förstås! Detta senare får sin förklaring när man lär sig mer om mjölksyra och mjölksyratröskeln. Hur fort kan jag springa i säg 10 km utan att stumna helt av mjölksyra men ändå vara så trött som möjligt? När jag hittat den farten - voilá, min tröskelfart!

Och däremellan gör vi skipping, tripping, Borzow och plankan; begrepp som möjligen kan förleda någon att tänka på hästsport. Men ack nej, det rör sig bara om mer eller mindre oumbärliga styrke- och rörlighetsövningar för löpare. Tänk vad bra när vi alla talar samma språk; på en gemensam träning räcker det med att någon säger "och så tar vi 10 Borzow" för att alla ska fatta vad det är fråga om och knäa iväg.

Även samtalsämnena löpare emellan kan vara ganska intressanta att notera. Språket är rakt på sak, ja det kan ibland t.o.m. uppfattas som grovt. Jag påminner mig en diskussion jag råkade höra före en Lidingöloppsstart för några år sedan. Löpare 1 och löpare 2 kommer ut från varsin "bajamaja". Löpare 1: "Hur gick det för dig då?" Löpare 2: "Jodå, lite kom det, men jag önskar att jag fått ur mig mer". Löpare 1. "För mig kom nog allt, jag lär i alla fall inte få problem med magen". En diskussion som i ett annat sammanhang skulle kunna uppfattas som rent stötande, men som i detta sammanhang var det mest naturliga samtalsämnet i världen.

Nåväl, vad ska ni träna idag då? Tröskel, intervall, tempo? För mig blir det nog en helt vanlig GRU-bastulänk!

måndag 11 november 2013

Dagens sanning

För en löpare finns det inget dåligt väder, bara dålig motivation. Det är dagens sanning. Att "det är så dåligt väder" är faktiskt ingen ursäkt för att sitta kvar i den varma soffan, slötitta på TV och äta någon chokladbit i den mörka novemberkvällen. Leta fram ditt fuktavvisande superunderställ (som ju är gjort för att trotsa dåligt väder), din reflexväst och neongula mössa och ge dig ut. Jag lovar dig - vädret är aldrig lika dåligt som det verkar från soffhörnet. Stormbyar, piskande regn eller ymnigt snöfall - inget stoppar EN RIKTIG LÖPARE. Är du det så kan du med gott samvete sätta dig i den där soffan med chokladbiten efter väl förrättat värv.

Denna kolsvarta måndagskväll bjöd på ett par minusgrader och faktiskt ganska goda förhållanden för löpning (när man väl tagit sig utanför dörren). Min motivation fick sig en ofrivillig skjuts när jag efter endast en kilometer råkade stöta på två andra sportklubbslöpare och fick sällskap; sällskapet visade sig hålla ca 4.45-fart så min sedvanliga länkfart skruvades plötsligt upp lite. Men bra var väl det; springer man själv tenderar det alltför ofta att bli "bekvämfart" och man tror att man inte orkar springa fortare, men när man väl "tvingas" till det märker man att det orkar man ju visst. 8 km i 4.54-fart och 2 km nedjogg - ett bra saldo en mörk höstkväll då sannolikheten för att man i stället skulle ha blivit kvar i soffan faktiskt var ganska stor.

fredag 1 november 2013

Afterwork i Botniahallen

Flydd är den tid när afterwork innebar ett par öl på någon centralt belägen Stockholmspub. Denna fredag bjöd på en alternativ men ack så trevlig afterwork i Botniahallen. Flexa ut från jobbet lite tidigare, svänga in till Botniahallen på hemvägen, köra uppvärmning, medelhårda intervaller om 5x800 m, nedjogg, lite stretching och hemfärd. Tränad och klar, redo för helgen. En perfekt avslutning på veckan och inledning på helgen. Väl så bra som en afterwork på Stockholmspub.
Maken begrundar de annalkande intervallerna.
 
Som information till icke-österbottningarna: Botniahallen var, åtminstone när den byggdes, den största inomhushallen av sitt slag i Europa. Fullängdsbanor, fotbollsplan, möjligheter till såväl cykling som rullskidåkning. Dessutom ingen större trängsel. Och inträdesavgiften modesta 3,20 euro. En tillgång på den pampesiska slätten!