onsdag 20 februari 2013

Vardagskväll med guldkant

Det här ekorrhjulet. Måndag-fredag, måndag-fredag. Man stiger upp, lämnar barn, far till jobbet, far hem från jobbet, diskar, tvättar, läser läxor och lägger barn. Och så samma sak nästa dag igen. Någon länk mellan varven. Och så kommer den där fredagen, TGIF för att utrycka det som kidsen, och helgen och man städar lite, handlar och hinner i bästa fall på ett långpass. Och sen är det måndag igen. Det är så det är, detta livet. Alltid går man och väntar på något. På lördagen, semestern, julafton. Man borde komma ifrån det där. Det är väl det som är hemligheten med livet, att lära sig leva i nuet och inte alltid skynda framåt. Vara nöjd med läget som det är just nu. Mindfulness kallas det visst, med ett populärt ord.

Innevarande kväll lyckades jag faktiskt ägna mig åt mindfulness. Jag begav mig ut i spåret på en härlig runda med mina nya finfina skidor. Föret var perfekt och kvällen vacker. Jag njöt av varje meter och ville inte vara någon annanstans än just där. Och att sedan få komma hem och koppla av i en varm bastu, nöjd i kropp och själ, Det är någonstans i detta man hittar meningen med livet, essensen av att vara och leva i nuet.
En skidtur, en varm bastu, en kall öl och ett Vasablad - meningen med livet?
 
En vardagskväll med guldkant med andra ord, där jag för en stund lyckades glömma vardagen och lämna det snurrande ekorrhjulet. Och nu är jag redo att hoppa in igen imorgon bitti.

söndag 10 februari 2013

BotniaVasan

Håhå, idag har jag skidat nästan hela dagen. Det var ganska jobbigt. Men ganska roligt också. Min start i BotniaVasan var inte på något sätt självklar och förberedelserna har också lämnat en del i övrigt att önska. Men skidat har jag gjort idag och plötsligt fick jag mer än en fjärdedel av säsongens hittillsvarande skidmängd på en enda dag. 52 km.
 
När jag tittade ut för första gången i morse kunde jag konstatera att det snöade rättså ymnigt. Och när jag kom till startområdet vid Norrvalla i Vörå snöade det. Och när vi startade snöade det. För er som inte vet det redan kan jag upplysa om att ymnigt snöfall och skidning inte är den bästa kombinationen. Bortsett från att spåren riskerar att utraderas fullständigt så blir det slirigt, moddigt, svårt att få rikigt bra fäste och bra glid. Nu fanns det i och för sig spår hela vägen, men de var lösa och sladdriga i konturerna. Fästet var dock ok och jag märkte inte av annat än de obligatoriska tjuvsläppen i motluten. Glidet var som sagt inte så bra som det kan vara en dag med bättre snökvalitet, men även det var inledningsvis ganska ok. Allt eftersom loppet led antar jag dock att glidparaffinet nöttes bort, för den sista milen gled det nästan inte alls. Detta hade i och för sig säkert också något att göra med att jag var ganska trött, men skidorna började definitivt gå trögare och trögare. Jag fick staka för varenda meter och inget var gratis. Nästan så att jag fick diagonala i de sista nedförsbackarna... (Nu överdrev jag lite).
 
Hur som helst, mina egna förväntningar var lågt ställda så därför är tillfredsställelsen än större när jag kan konstatera att det faktiskt gick bättre än vad man kanske kunnat tro, föret till trots. Inga större problem och det blev aldrig så där riktigt vedervärdigt jobbigt som långlopp ibland kan bli; ni vet när man är i det där skedet att man bestämmer sig för att ALDRIG göra det igen...Jag skidade på och det som besvärade mig mest var en ömmande handled. För lite träning helt enkelt. Dagen i spåret var trivsam och förgylldes av bekanta ansikten här och där. När jag stannade och drack blåbärssoppa i Komossa märkte jag att jag stod precis bredvid en "milikompis" som jag inte sett på år och dag! Senast han och jag skidade tillsammans var förmodligen under någon skidmarsch till Syndalen med full fältutrustning... Det var nog jobbigare än BotniaVasan.
 
I Röukas blev jag servad av självaste kommundirektören och dessutom uppmanad att slå en annan kommundirektör som befann sig hundratalet meter framför. Jag vågade inte annat (man vill ju inte drabbas av några kommunrättsliga påföljder...) så facit blev att jag korsade mållinjen en sekund före den aktuella kommundirektören. Min kommunmedborgerliga plikt sålunda uppfylld!
 
Efter en ganska arbetsam sista mål nalkades så målet och jag nådde det på tiden 4.34.51 och plats 66 i damklassen. Och med mersmak! Tänk att få skida med dubbel träningsmängd, bättre spår, bättre glid... Ja ja, ni hör, jag har redan börjat planera inför nästa år!
 
Avslutningsvis en bild på min tuffa mor (har inte fått hennes godkännande för publicering...) före start. Förutom BotniaVasan har hon bl.a. avverkat Marcialonga och Vasaloppet. En hård dam helt enkelt.
Och nu, go vänner är det dags att placera min trötta lekamen i soffhörnet. Tror inte att jag kommer att känna för att skida imorgon. Och knappast i övermorgon heller. But I´ll be back!
 
P.S. En stor eloge till arrangörerna för ett väldigt välorganiserat lopp. Väderförhållandena kan man inte lasta arrangörerna för, men i övtigt fungerade allt ypperligt. Tack!

lördag 2 februari 2013

Man måst ju va me!

Så här års brukar jag ofta börja känna suget att anmäla mig till tävlingar. När man i december helst vill sjunka ner i soffan med en ask praliner och glömma allt vad träning heter, så brukar januari och februari väcka lusten att komma igång igen och ha något mål att se fram emot. Kanske är det de längre dagarna och solstrålarna som faktiskt börja värma lite mot ansiktet som ger hopp om en ny vår och en ny tävlingssäsong. Innan vi blickar fram emot våren och sommaren har vi dock ett antal vinterveckor kvar framför oss. Härliga, vita, friska och fyllda med en och annan skidtur, om allt vill sig väl. Jag kan inte påstå att jag skidat några större mängder hittills denna säsong. Visst har det blivit en del turer till spåret, men ofta förhållandevis korta. Tiden har inte funnits för sådan träning som ett långlopp på skidor egentligen kräver. Trots detta hände det sig dock härom kvällen att jag faktiskt råkade anmäla mig till ett skidlopp. Sett endast till skidmängd - nja, kanske inte så klokt. Utmaningar behöver man emellertid och det som inte dödar härdar, brukar jag ju säga. Så nu ser det alltså ut som att jag kommer att stå på startlinjen i Botniavasan om en vecka. 52 km i Vöråskogarna. Om det hade varit fråga om ett långlopp i löpning där jag har något större krav på mig själv att prestera på en viss nivå skulle nog samvetsbetänkligheterna  havarit än större. Men när det gäller "skidase" är jag trots allt bara en glad motionär och målsättningen inför detta är komma i mål, ha roligt och få ett rejält träningspass. När jag väl står där kommer jag förstås att försöka skida så hårt jag orkar med tanke på distansen, men jag vet att jag inte har några som helst möjligheter att hävda mig i konkurrensen så därför är jag ganska avslappnad. Det är skönt. Det kommer att bli ungefär en fjärdedel av hela träningsmängden under säsongen hittills vid ett och samma tillfälle, så lätt kommer det inte att bli. Men roligt hoppas jag. Man måst ju va me!

Tänkte att jag måste skida mer än halva distansen i alla fall en gång före loppet, så idag begav jag mig till Vöråskogarna och skidade nästan 30 km. Det kändes bra. En del nysnö hade fallit och föll alltjämt vilket påverkade glidet något i negativ riktning, men fästet och förhållandena i övrigt var bra. Nog ska man väl klara ytterligare drygt 20 km i ungefär samma fart, om inget oförutsett inträffar. (Med oförutsett menar jag t.ex. om den magsjuka som den yngsta drabbades av tidigare i veckan trots allt skulle bestämma sig för att slå till mot oss andra också... Idag ser det inte ut så, men som bekant är dess vägar outgrundliga...)

En bra sak med att genomföra långpass är att man med gott samvete kan belöna sig själv på olika sätt efteråt. En varm bastu, en kall öl och en god middag, exempelvis. Någon sötsak kan också få tillåtelse att slinka ner (jag är som bekant ingen asket) och idag smakade det gott med en kopp kaffe och en hembakt Runebergstårta:

Runebergstårta?? undrar ni kanske... Inte direkt den traditionella, höga, symmetriska, cylinderformade modellen kanske. Något blekare också. Men helt klart godkända smakmässigt! En fördel är också att det blev ganska många, så man behöver inte bara nöja sig med en...

Nu när jag ändå är i anmälartagen ska jag nog ta och anmäla mig till Helsinki City Run i maj också... Och kanske Lidingö?!?

Trevlig kväll till alla eventuella läsare!
Imponerande istapp utanför vindsfönstret!