tisdag 23 december 2014

Ordination: vila

Nog för att jag inte haft världens bekvämaste graviditet och nog för att jag haft en del krämpor och känningar ett bra tag redan, men, förhållandevis tålig som man är, så tänker man ju ändå att det är inom ramen för det normala. Gränsdragningen mellan vad som är normalt eller inte är väl också lite svår, men faktum är att det visat sig att jag kanske inte är helt "normal" utan löper risk att föda lite i förtid. Vid ett läkarbesök förra veckan kunde det konstateras att mina nedre regioner redan börjat göra sig redo för den utmaning som komma skall, men om det sedan blir om en vecka eller fyra veckor - det kan ingen säga. Oavsett det så känns det inte helt lägligt att, som vi hade planerat, resa bort över jul, utan det får bli en lugn jul i hemmets vrå. Jag vågade faktiskt inte utsätta mig för det potentiella mardrömsscenariot att vakna i en nytt på färjan till Sverige och inse att det är dags att föda... Vad skulle man göra då?? Tillkalla kapten? Tror knappast att det hör till hans sedvanliga arbetsuppgifter att förlösa kvinnor.

Så, nu blir det mycket vila enligt läkarens ordination och jag gör mitt bästa för att ignorera det julstök som inte hunnits/orkats med och jag unnar mig minst en vilostund varje dag. Det är väl bara att med gott samvete slänga upp fötterna och avnjuta en (alkoholfri) glögg eller två. Alls inget fel med det - julen ska vara fridfull - men det jag saknar är att faktiskt kunna åstadkomma något fysiskt. Det är fina vinterdagar vi haft den senaste veckan och som vi verkar ha framför oss, så visst harmar det att inte kunna avverka ett rejält skidpass före julbastun eller att springa bort lite skinka på annandagen. Eller att åtminstone kunna hoppa i snödrivorna och åka pulka med barnen.

Nåväl, den närmaste målsättningen är att få den lille/-a att stanna i magen några veckor till, helst till mitten av januari i alla fall. Vi får se hur det går.

Och med det önskar jag alla en riktigt god och fridfull jul! Njut, vila, ät gott, läs böcker, umgås med släkt och vänner och träna ni som kan! Mitt löfte till mig själv blir att vara i något bättre form nästa jul!
En härligt vintervit jul får vi i Österbotten i år!
 
Granen grön och grann!
 
Kalle, 15 år, får vara med ännu en jul...

fredag 12 december 2014

"Träning"

Ja hör ni, man får lite perspektiv på det här med att vara i god form. I vanliga fall tar man kanske för givet att man ska orka det man föresätter sig, men det är ju faktiskt många som inte klarar det. Nu tillhör även jag den skaran. Jag vet ju att mitt tillstånd är övergående och att jag (förhoppningsvis) kommer att kunna komma i form igen så småningom, men jag lider med dem som inte kan det, fast de kanske skulle vilja. Jag lider också med dem som av fri vilja väljer att inte alls vara i form, fast de kanske inte lider själva... Att ha bra kondition och en stark kropp är en ynnest. Att ha energi och kunna använda sin kropp på det sätt man vill. Det är den bästa gåvan man kan få.

Hur som helst, graviditeten har ju gett mig lite perspektiv på detta. Jag har tvingats acceptera att jag inte är som vanligt och att jag inte orkar göra det jag brukar. Och faktiskt, när man är så trött att man helst bara vill lägga sig ner, då struntar man nästan i det där med träning. Man orkar inte ens bry sig om att man inte orkar. Ungefär så.

Den vanliga tröttheten har de senaste dagarna spätts på med en förkylning, så det har blivit lite fler "dagatäcksväijyn" än vanligt (för er som inte förstår begreppet, konsultera någon som tjänat i Suomen armeija). Idag släpade jag emellertid min trötta lekamen till gymmet, och även om det var lite motigt så var det - förstås - ändå skönt. Knappast något pass som gör mig starkare, men målsättningen får ändå vara att inte bli så förfärligt mycket svagare. Underhåll. Och med en kropp som är bra mycket tyngre än annars, så blir ju träningseffekten av att bara förflytta sin egen kroppsmassa större än vanligt.
Jag och två pilatesbollar. Förlåt, det var visst bara jag och EN pilatesboll...

Vecka 32+2. En får vara glad över att få till något som i alla fall avlägset påminner om träning. Åtminstone "har jag ju varit i gymmet".
 

God afton och trevlig kväll på er, potentiella läsare!

måndag 8 december 2014

Årssummering

Med några skälvande veckor kvar av 2014 är det måhända lite tidigt att göra en årssummering, men med tanke på den ytterst ringa träningsmängden för närvarande gör några veckor nog inte så mycket till eller från på saldot. Det gångna året får väl närmast kategoriseras som ett mellanår, en timeout. Någon löpning har det inte blivit sedan sensommaren, och med tanke på hur dålig den gångna vintern var blev det inte mycket till skidåkning heller. Men vi tar det från början...

Löpningssaldot skrivs 603 kilometer, varav i stort sett allt löpts under det första halvåret. Skidåkning endast några tiotal kilometer och cykling ca 100 km. Därtill regelbunden "jumppa" under vår- och höstterminen samt ett antal gymbesök. Betydligt mindre än vanligt alltså på de flesta fronter, endast gymmandet har det blivit lite mer av, beroende på att man numera kan göra det på nära håll i "byin". Det är egentligen ganska meningslöst att sammanfatta 2014 som träningsår, eftersom jag i princip mått dåligt sedan i juni och inte heller kunnat genomföra någon tävlingssäsong. Ett mellanår som sagt.

På vårkanten var jag ändå förhållandevis flitig och deltog i ett antal cuptävlingar med acceptabelt resultat (några lopp med sub 4.20 i kilometerfart), och i juni sprang jag en 5 km lång sträcka i West Coast Race på 21.05 (i graviditetsvecka 6, men innan illamåendet slagit till). Därefter har jag i princip endast underhållstränat, om ens det. Och det är helt ok, sådana är omständigheterna. Det kommer nya år och nya träningsmöjligheter. Nya målsättningar ska sättas upp. Jag vågar inte sia så mycket om 2015 och tänker inte heller sätta upp några egentliga mål för det kommande året, utan fokus får ligga på att hitta tillbaka. Få tillbaka en (någorlunda) vältränad och stark kropp och bygga upp konditionen igen. Några lopp tänker jag inte planera in, utan återkomsten får ta den tid den tar. Det kommer att bli min tredje förlossning och tanten har inte direkt blivit yngre heller, så det kan vara ganska utmanande att komma i form igen. Jag kommer att försöka träna ambitiöst, men utan press och stress. Till en början barnvagnspromenader, och om kroppen vill så så småningom kanske även länkar med vagnen. Förutsatt förstås att jag får en trea som, liksom sina syskon, uppskattar att sova timtals i vagnen (och som väldigt gärna - i motsats till sina syskon - får tycka om att sova på natten också).

Jag avslutar således 2014 i sämre form än på väldigt länge, men med förhoppningar om en förhållandevis snar förbättring. Det är väl bara att göra som Paolo förespråkar; bita ihop över- och underkäken och inse att det sannolikt kommer att krävas blod, svett och tårar för att komma till den punkt där man kan kalla sig löpare igen. Det finns inga genvägar, bara att plocka fram den där berömda finländska sisun och bestämma sig för vem man vill vara. Tids nog kommer jag att göra detta, men först ska jag växa lite till, genomgå en skärseld och sedan förhoppningsvis mysa i en bebisbubbla ett tag, innan det "vanliga" livet kallar igen. Jag har sagt det förr och säger det igen, allt har sin tid.

Ett litet collage får avslutningsvis åskådliggöra det gångna året.
      
 

 



måndag 1 december 2014

En måndag

Måndag igen, men en ovanligt behaglig sådan. När en vanlig måndag normalt sett brukar innebära tidig uppstigning, lämning på dagis och en sedvanlig jobbdag, så var denna måndag osedvanlig såtillvida att den var ledig. Vi skriver semester. Det brukar alltid ta några dagar av en semester innan man inser att man faktiskt inte ska gå till jobbet. Att man faktiskt får ligga kvar i sängen och dra sig en stund extra. Och denna semester är ju dessutom extraordinär på så sätt att den inte tar slut om någon vecka, utan övergår då i mammaledighet. Det gäller att komma in i den här ledighetslunken nu då. En ganska angenäm uppgift.

Inte bara måndag, utan även den 1 december, och därför inleddes dagen med allehanda adventskalendrar; både öppnande av luckor och beskådande av julkalendern på tv innan det var dags för avfärd mot skola och dagis.
Den ömma mormodern brukar förse barnbarnen med en paketkalender... Väckningen på morgonen går plötsligt betydligt lättare!
 
Morgonen var vacker och för första gången på ganska länge fick man faktiskt en skymt av soluppgången.
 
För att inte helt hemfalla åt en slö semesterlunk, kombinerade jag skol-/dagislämning med en timme på gymmet, helt allena. Även om måendet inte är på topp i största allmänhet, så piggar träning i alla fall upp för stunden och man känner sig lite mer som människa efteråt. Styrketräning verkar fungera något bättre än promenader just nu. Promenaderna ger mig - förutom tristess - dessutom ett visst mått av ryggont. Jag tror att styrketräning nästan är bättre i detta läge, för att upprätthålla muskelstyrka och i mån av möjlighet motverka foglossning och annat otyg. Konditionen är en färskvara och torde vara lättare att träna upp igen än muskelstyrkan, så jag resonerar som så att det kanske är bättre att försöka bibehålla mer av den senare. Konditionen är ändå väck vid detta laget.

Äta bör man, men eftersom jag är dålig på att göra ordentlig lunch åt mig själv, fick det duga med en gammal trotjänare; havregrynsgröt. Med färska bär och ett kokt ägg till är det väl ändå inte helt illa?

Ja, sedan var det då dags för en "middagsvilo". Jag, magen, soffan och lite lektyr. Har man semester så har man.

Efter allehanda göromål i form av hushållssysslor, samtal med en god vän, läxläsning och middagsbestyr avslutades dagen så småningom med saffransbullbak. Fyllda med mandelmassa så gav de intrycket av att kunna bli väldigt goda dessa bullar, men något smaklöst blev resultatet. Men helt ok ändå med ett glas mjölk.
 
Ja, så kan en vanlig måndag se ut, i denna väntans tidevarv. Imorgon är det tisdag. Semester-tisdag.
 

torsdag 27 november 2014

Uppbrott

Det är uppbrottens tid. Slutet på en era, början på en ny. Vemod och förväntan. Min tid på magistraten är över. För denna gång i alla fall, vad framtiden för med sig vet man inte. Nu väntar först några veckor semester, och sedan tar mammaledigheten vid. I Finland är vi så lyckligt lottade att det faktiskt är obligatoriskt att påbörja mammaledigheten i ganska god tid före beräknad nedkomst. Det är klokt. Välbehövligt. Jag har varit väldigt trött hela hösten och det snurrande ekorrhjulet har tett sig mer övermäktigt än vanligt. Nu tar jag en timeout från det sedvanliga kontorslivet och förbereder mig för en ny era och nya utmaningar. Jag ska boa, julpyssla, sova och försöka ta hand om mig. Få mer tid för familjen. Alla krämpor till trots ska jag försöka njuta av varje stund, i väntan på livet som trebarnsmor.

Avslut på jobbet idag och igår också avslut på den "jumppa" jag dragit de senaste 1,5 åren. Jag blev storligen avtackad på bägge ställena och kände mig väldigt uppskattad. Det är alltid lite vemodigt att lämna något, även om man har något annat spännande att se emot. Och det är klart att det skulle ha känts tryggt att veta att man har en anställning att gå tillbaka till efter föräldraledigheten. Men å andra sidan är jag nu tvingad att hitta på något annat. Det kan vara nyttigt att tvingas lämna det trygga och våga tro på att det löser sig. Att lita på att man själv har makten att förändra sitt liv. Att kanske våga se de där möjligheterna och ta de där chanserna som man annars inte skulle ha gjort, i trygghetsnarkomanens land. Det är väl det som är spänningen i livet, att inte veta vad framtiden för med sig.
Alla de gåvor jag förärats med de senaste dagarna. Ett vackert jularrangemang att njuta av, en lykta och ljus att tända i juletid, vantar inför den kommande vintern, choklad att trycka i mig nu när formen ändå är långt borta, och ett presentkort till sportaffär som kommer till pass sedan i vår när det är dags att hitta formen igen. Och en handduk som måhända kan användas efter första comeback-länken. Tack till alla berörda för omtanken!
 
Så, vi lägger det gångna bakom oss och ser fram emot det kommande. Ut med det gamla och in med det nya. Det blir nog bra.

torsdag 20 november 2014

Julklapp av farbror Blå

Jag fick en tidig julklapp idag. Eller så fick jag ge en tidig julklapp. Åt staten. Hur man nu väljer att se det. Jag strävar efter att bete mig vettigt i trafiken och följa reglerna, men ibland så… ja, ni vet hur det är. Man är mänsklig. Man felar. När jag så skulle svänga högerut på riksåttan för att bege mig mot jobbet och noterade att det var helt tomt på vägen norrut och således inte fanns någon att väja för, så såg jag tydligen inte till att bilen stod helt stilla vid stoppmärket… Inte ”alla fyra hjulen stilla”, som man lärde sig i bilskolan. Detta medger jag, men ändå. Nog är det lite harmligt att det just då råkade komma en polisbil från andra hållet som tydligen noterade det hela. Första gången under min 21-åriga körkortskarriär som jag personligen blir stoppad av farbror polisen. Vanliga blåstester och sånt har man ju råkat ut för, men alltså inte detta.
 
”PLEASE STEP OUT OF THE VEHICLE. PLACE YOUR HANDS ON THE CAR. YOU HAVE THE RIGHT TO REMAIN SILENT. EVERYTHING YOU SAY CAN AND WILL BE USED AGAINST YOU IN A COURT OF LAW".
 
Måhända var det inte riktigt lika brutalt som i amerikanska polisserier. Men snällt fick jag gräva fram körkort och registreringsbevis och bege mig till ”Musta-maija” för att ta emot mina böter. ”Vill du bestrida”, frågade polismannen artigt. Nå nä, ingen ide´, ni såg ju vad jag gjorde... Förlåt. Hit med lappen bara. Inte går det att åberopa ”ingen inkomst” heller i dagens läge, när polisen är direktuppkopplad mot skatteförvaltningens inkomstuppgifter. Kanske borde jag ha gråtit lite och skyllt på mina graviditetshormoner… Men nej, med högburet huvud accepterade jag ödmjukt mitt straff och sade tack och hej och fortsatte mot jobbet.  "Kör försiktigt", uppmanade polismannen. Visst, jag har inte råd med något annat... Så summa summarum blev dagens saldo i princip att jag jobbade gratis åt fäderneslandet, statstjänsteman som jag är. Staten ger och staten tar. (För övrigt är jag nog tacksam över att vi än så länge faktiskt verkar ha ett fungerade polisväsende i detta land, debatten om de bristande resurserna till trots. Jag stöder helhjärtat polisernas kamp mot fortsatta nedskärningar. Det känns bara lite orättvist - lite Murphys lag - att många, som verkligen äventyrar trafiksäkerheten på riktigt aldrig åker fast, medan man själv – laglydig som man nästan alltid är – gör det).
 
Det om det. En annan julklapp som jag just skaffat mig själv verkar lite roligare:

 
Man blir ganska pepp av att bläddra i denna och målsättningen känns klar; graviditeten och förlossningen är bara hinder på vägen, snart nog ska jag tillbaka till min tidigare form. Eller ännu bättre, om man får tro fembarnsmamman Olga. Mål måste man ha, även om man inte alltid lyckas uppnå dem till fullo. Men med små steg och en dag i taget ska det nog gå. Kan Olga så kan väl jag.
 

lördag 8 november 2014

"Hårdträning"

Allt är som bekant relativt. Vad som under normala omständigheter skulle framstå som en lätt träningsdag eller måhända nästan en vilodag, känns nu som en riktigt hård träningsdag. Som idag t.ex: Först - bara för att det GICK - säsongspremiär på skidor.

Skidorna, som är nyvallade sedan förra hösten och knappt använda sedan dess, stod troget och väntade i uthuset. Glidet var bra och även om man kunde ha vissa synpunkter på snömängden (knappt så att den täckte gräset på sportplan), så var det som alltid lika skönt att skida. Skönt för en rygg som börjat låta om sig lite mellan varven och skönt för en numera konditionssvag att få flåsa lite. "Intervallpass" i form av två varv skidning (a`ca 300 meter) och en stunds ståvila och andning så att sammandragningarna skulle sluta... Totalt ett väldigt anspråkslöst antal kilometer, men ack så skönt att man ändå klarar av något. Och på det en snabbtitt in till gymmet för lite bänkpress och knäböj, och därefter tillbringades eftermiddagen i Vasa simhall tillsammans med telningarna och bekanta. Ingen mängdträning att skryta om heller där, men lite vattenjumppa och simmande fram och tillbaka följt av bastu, så ett "pass" som räckte till helt bra för en valross-lookalike. Behagligt trött i kroppen nu efter att ha tränat så "hårt" idag!

torsdag 30 oktober 2014

Magen den växer och orken den tryter

När man i normala fall får sägas vara vid hyfsat god kondition, blir kontrasten än större när man på en kort tid förfaller till att knappt orka något. De fyra trapporna upp till kontoret som man i vanliga fall sprintar uppför, ter sig nu som ett oöverstigligt Mount Everest och om jag väl lyckas ta mig till toppen får jag stanna och flåsa. Detta ger en lite perspektiv, och man inser hur tacksam man bör vara över en god fysisk form. Tänk att leva sitt liv så tung och konditionssvag som jag är just nu, vad jobbigt det skulle vara! Hur kan man frivilligt inte vilja ha en god kondition (om man alltså inte har några rent fysiska hinder för att skaffa sig en)? Min motivation att så småningom återerövra min form är med andra ord stor; jag är minst 40 år för ung för att behöva flåsa på detta sätt utan någon större ansträngning alls.

Läget just nu är i alla fall att jag är ordinerad vila i två veckor. Jag har länge kämpat med sömnsvårigheter och tröttheten har bara spätts på. Doktorn tyckte att det var dags att försöka bryta den onda spiralen och få till mera vila. Jag håller med. Även om nattsömnen knappast lär förbättras som genom ett trollslag, så har jag nu i alla fall möjlighet att vila på dagen. Livet blir lite lättare då. Man ska ju som bekant lyssna på kroppen och den skriker vila.
Gravid-selfie.
 
På tal om något helt annat. Nu ser det ut så här hos oss igen:

KAOS. RÅDD. Har ni andra det så här också? Att ni aldrig blir färdiga med renoveringar och ommöbleringar? Eller är det bara vi? Inte är det för vårt höga nöjes skull heller, utan denna gång ansåg vi oss därtill nödda och tvungna. För att maximera sömnmöjligheterna för så många som möjligt insåg vi att vi måste byta sovrum sinsemellan. Bättre att en befarat nattvaken, kolikskrikande nyfödd befinner sig i det mest perifera sovrummet. Detta "lilla" omflyttningsprojekt medför nu att någon vägg ska tapetseras, att en dörr ska sättas igen och en annan tas upp, att nästan alla kläder ska byta garderober och att det tarvas ett besök på det stora möbelvaruhuset. Nåväl, någon gång ska vi väl bli färdiga vi också. Tills det är dags för nästa projekt.
 



fredag 24 oktober 2014

Zombie-sömn

Mitt största dilemma för närvarande är att jag inte sover. Inte tillräckligt i alla fall. Det pratas om foglossning, havandeskapsförgiftning och högt blodtryck. RIKTIGA graviditetskrämpor. Nästan aldrig hör man om sömnbrist. Att inte sova bra är ingen ”riktig” krämpa, alla är vi väl lite trötta ibland. Men när natt följer på natt med uppvaknande mellan kl 2 och 4 och ingen därpå följande sömn, då är det inte så "bara" längre. Det är förlamande. Man blir – förutom väldigt, väldigt trött naturligtvis – ledsen, arg, irriterad och inåtvänd. Man kan förstå att sömnlöshet är kopplad till depression. Man vill ju gärna tro att man är av segt virke, att man har den där berömda ”finländska sisun” ni vet – men sömnbrist kan bryta ner även den starkaste människa. Någon konkret förklaring finns inte heller i mitt fall; med tanke på hur trött jag är när det väl är dags att gå och lägga sig på kvällen borde jag sova som en stock. Och visst, jag somnar förhållandevis smärtfritt, men sömnen blir alltför kort. Jag vaknar av något trängande behov, av ett vaket barn, en jamande katt eller – allt som oftast – utan någon som helst anledning alls. Jag vaknar och kan helt enkelt inte somna om, hur jag än ligger och vrider och vänder mig och försöker visualisera en susande skog, en rinnande flod eller hoppande får. Inte underlättar det heller att fotbollsmatchen i magen verkar pågå just den tiden. Domaren har blåst för avspark och kickandet är i full gång. När jag väl börjar bli så pass trött igen att jag faktiskt skulle kunna somna om, då ger en blick på klockradion vid handen att det är dags att stiga upp, påbörja en ny dag och bege sig till jobbet. Gäsp. Det är tungt. Det finns väl emellertid aldrig något negativt som inte har ens ett uns av något positivt i sig, så om man ska söka detta korn av glädje (förutom naturligtvis det uppenbara att det i slutändan förväntas komma något fantastiskt av denna process) så tror jag att jag faktiskt skulle ha möjligheter i filmbranschen. Jag skulle platsa i vilken zombiefilm som helst just nu. En glåmig, hålögd och rasande gravid-zombie. Nästa säsong av Walking dead kanske? Hollywood har inte hört av sig ännu.

Livet tappar lite av sin tjusning, himlen förlorar sig färg och allt blir lite grådaskigt i sömnbristens gränsland. Allt man vill är bara att få sova. Helst ensam i en koja i skogen där man inte kan bli störd av någon eller något. Det är som Maslovs behovstrappa som man läste om i psykologin ni vet; det grundläggande är alltid att tillfredsställa basbehoven. Sömn, mat och trygghet. Om inte dessa är tillgodosedda saknar allt annat betydelse. Vem behöver nya Prada-jeans om man inte får sova på natten eller håller på att svälta ihjäl liksom? Ni fattar. Basbehoven kommer först.
 
Nåväl, med en författares frihet tenderar jag kanske att gå till vissa överdrifter. Att jag inte sover gott är sant, men visst är livet bra ändå. Det gäller bara att orka uppskatta det. Det lackar mot jul och i morse föll den första snön. Jag känner mig alltid som ett barn på nytt när höstens första snö kommer. Det är roligt, spännande och mysigt. Jag minns känslan som barn, när man tittade ut och såg att den första snön fallit. Man ville genast söka fram skidor, pulka, spark och bege sig ut och leka. Allt blev vitt, rent och vackert. Livets små glädjeämnen! Det finns knappast något hopp om att den snö som kommit nu får ligga kvar, men den ger en fingervisning om vad som komma skall. I väntan på det kryper jag ihop i soffhörnet med höststormen vinande runt knutarna och ser fram emot att börja titta på nästa säsong av zombie-serien... Mina jämlikar!
 
Dagens selfie.
 

fredag 17 oktober 2014

Pensionärsvarning och mammalåda

Några oroväckande känningar av ryggont har uppenbarat sig de senaste dagarna och utöver det dras jag med sömnsvårigheter. Man förstår verkligen att sömndeprivation används som tortyrmetod; efter några nätter med bristfällig sömn är man verkligen inte som man ska. Men åtminstone hinner man läsa böcker...Jag hoppas i alla fall att ryggen ska palla trycket och nöja sig med endast några mindre smärtsignaler, jag behöver inte fler saker som invalidiserar mig. När man i vanliga fall är van vid att fysiskt sätt klara av (nästan) allt vad man föresatt sig, blir kontrasten rätt stor när man plötsligt knappt orkar något och dessutom börjar få krämpor som begränsar en. Jag måste nog börja inse att jag kanske inte kan/ska göra det jag brukar i samma utsträckning som vanligt (t.ex. dammsugning är rena ryggdödaren), men det är svårt att vänja sig av med att vara förhållandevis flitig Hausfrau. Om jag lägger mig på soffan mitt på dagen är min spontana reaktion att känna mig lat... Fast nu om någonsin är väl den rätta tiden att vara lat. I träningsväg nöjer jag mig med mitt cirkelträningspass, någon gymstund när andan faller på och promenader.
Idag grävde jag fram mina gamla gångstavar, för att i alla fall utmana promenaderna lite mer. Jag kan inte hjälpa det, men jag känner mig lite grann som en pensionär när jag går med stavar (dock absolut inget ont om pensionärer, många av dem är hårdare och bättre löpare än vad jag någonsin kommer att bli). Stavgång känns som något man ägnar sig åt när man är i för dålig form för att göra något annat. Fördomsfullt kanske, men en får göra det en klarar av. Pensionär eller inte.
 
Från det ena till det andra:
Idag anlände finländska statens bidrag till alla blivande föräldrar: moderskapsförpackningen. Oj, vad mycket fint det var i den. Det är en oerhört bra förmån måste jag säga, och man får ju hoppas att just denna lyckas undgå vinandet av besparingspiskan. Och nog glömmer man fort hur små kläderna faktiskt är och hur små de är de små liven som ska placeras i dem. Man blir ju nästan rädd. Ska man klara av att ha ansvar för en sådan minimänniska igen?
 
I övrigt har jag inte mycket att komma med. He knallar å på.


tisdag 14 oktober 2014

D-vitamintankning

Nyligen hemkommen från en vecka i solen är en snabb uppdatering kanske på sin plats. Förra veckan tillbringades på Mallorca, och visst är det fascinerande att man efter en flygtur på endast 3,5 timme kan byta Österbottens regn och rusk mot Medelhavets sol och värme. "Vi hade i alla fall tur med vädret" kan man lugnt säga; temperaturer på mellan 25 och 30 grader varje dag och ytterst behaglig värme i Medelhavet. Lägg därtill trevligt sällskap, god mat, pidrovinster, (mestadels) nöjda barn, lite shopping och någon Bananasplit, så har ni min vecka i ett nötskal. Och just det, en födelsedag att fira också. Det kändes helt ok att tillbringa begynnelsen av nedräkningen mot det skräckinjagande fyra noll på en solvarm strand.

Någon träning förutom simning och promenader blev det inte, men detta var en resa för rekreation, vila och avkoppling. Jag fick mitt lystmäte av detta, och fulltankad med D-vitamin satte jag mig nöjd på flyget igår för att återvända hem till det regniga Norden. Borta bra, men hemma bäst trots allt.

fredag 3 oktober 2014

Mer än halvvägs

Dagar och veckor går, utav bloggaktivitet inte ett spår... Inte mycket att förtälja. Jag är fortsatt trött (till stor del beroende på att min biologiska klocka bestämt sig för väckning 04.00 i stort sett varje morgon) och blir allt större.
En sällsynt spegel-selfie. Verkar vara ett matvrak jag när vid min barm och det är ingen hejd på tillväxten (vare sig på den eller mig). Till graviditetens mera oglamorösa sidor hör långsammare matsmältning, och även denna omständighet bidrar givetvis till ballongformen. På kvällarna känner jag mig som Globen.

Mitt fokus för närvarande ligger mest på den växande ballongen, och jag tror att naturen även ser till att man blir mera introvert under väntetiden. All energi ska gå åt till att föda upp den nya lilla människan och livet i övrigt kan vänta. Det är väl så det ska vara. Ultraljudet i vecka 22 har genomförts med gott resultat. Inga anmärkningar. Vid alla tre ultraljud som gjorts (av olika personer) har konstaterats att "oj, det var en livlig en", så jag inbillar mig inte att vi ska få ett lugnt och fogligt barn. Ett vilt matvrak lär det bli. Lägg därtill att "hen" tydligen har långa ben, så kanske det blir en ny Juha Mieto eller Tirunesh Dibaba?

Med viss förskräckelse konstaterar jag att det sannolikt inte är mer än 4 månader kvar av denna väntan. Det är inte lång tid. Och ändå känns det avlägset. För fyra månader sedan sprang jag (i och för sig lyckligt medveten om tillståndet) West Coast Race, något som skulle vara helt otänkbart i dagsläget. Om fyra månader har jag en annan typ av lopp framför mig. Jag försöker förtränga det så länge det går. På ett rationellt plan förstår jag givetvis hur loppet sannolikt kommer att utveckla sig och hur det kommer att kännas, men jag vill inte detaljanalysera det på förhand. Jag tänker bara att "nu är jag gravid" och att "lite senare kommer jag att ha en baby" och nöjer mig med det. Jag förtränger att det ska till en leverans däremellan också. Troligtvis värre än vilket maraupplopp som helst...

Tränar gör jag, men inte mycket. Lyckligtvis har jag mitt jumppapass som jag drar varje onsdag, vilket gör att jag åtminstone får en timme bra allround-träning i veckan. Gärna mer, men timmen är minimi. Cirkelträning står på programmet och fördelen med det är att det passar alla; det är bara att anpassa ansträngningsnivån utifrån tillstånd och dagsform.
 
Vad gäller löpning rent allmänt kan jag konstatera att såväl Lidingöloppet som Berlin maraton har gått av stapeln. Favoriter bägge två, och lopp som jag verkligen hoppas få uppleva igen. Kanske om ett par år, eller så....
 
Till sist en bild som får vara med bara för att den var ganska rolig.
Åskådliggör vårt tidevarv tydligt. För 20 år sedan räckte det med springkläder och en klunk vatten, idag ska det vara Ipods, selfies, sociala medier, bloggar, energidrycker och gps-klockor. Tekniken i fokus och själva löpningen kommer många gånger måhända i andra hand? Back to basics! Det ska vi nog något värt att sträva efter. Med dessa visdomsord säger jag god natt och på återhörande, snart styr jag kosan söderut!
 


fredag 19 september 2014

Fredagsfilosofi

Efter en lång arbetsvecka med flera kvällsaktiviteter och ställvis dålig nattsömn tryter energin på fredagskvällen. Jag tvingar mig i alla fall ut på en liten promenad, för jag vet ju att det är så skönt bara jag väl kommer ut. Så kan jag sedan med lite bättre samvete ägna resten av kvällen åt att halvsova i soffan och helsova i sängen.

En underbart skön septemberkväll, med fräsch men samtidigt mild luft, sol och gulnande höstlöv som singlar mot marken. Slumpen för mig idag förbi begravningsplatsen och in på den samma. Det är på samma gång vemodigt och fridfullt att vandra där och betrakta gravstenarna. Osökt kommer man in på djupare funderingar. Som "vad är meningen med livet egentligen". Man inser hur liten pusselbit man trots allt är i världsalltet. Bara en liten del av dess eviga kretslopp. Man funderar över svunna generationer...
 
                                       ...och kommande dito:
(Delvis skymd sikt. Lite drygt halvvägs i graviditeten och det sa "poff" och så var magen plötsligt stor. Ska det fortsätta i denna takt lika länge till fasar jag för slutresultat. Jag kommer att se ut som en levande pilatesboll. En fördel är i alla fall att jag snart slipper se de tjocka låren och de svullna vaderna därunder...)
 
Efter att en stund ha filosoferat över livets djupare frågor omgiven av människor som fanns tidigare, återvänder jag hem längs den höstlovskantade vägen, avslappnad och tillfreds.
 
På tal om något helt annat så är det dags för Botnialöpet imorgon. Ett stort lycka till önskar jag er som deltar. Jag saknar löpningen i allmänhet, men höstlöpning i terräng i synnerhet. Passa på och njut under färden!   
 
 

 


söndag 14 september 2014

Gång

Som löpare tenderar man att tycka att gång inte är "någon riktigt sport". Går gör man bara när man verkligen inte kan springa. I normala fall är jag även en sådan, som inte riktigt förstår vitsen med gång. Varför gå när man kan springa? Det tar ju så lång tid och man kommer inte alls lika långt på samma tid. Dessutom blir man inte lika andfådd, och att få flåsa är ju liksom ett av syftena med att springa.

Nåväl, jag har på sistone blivit nödd och tvungen att revidera min uppfattning något. När löpning inte riktigt är ett alternativ (det är inte bekvämt och jag har ingen lust att springa till skogs och "pudra näsan" varje kilometer...) så känns det helt ok att "bara gå". Det är faktiskt riktigt skönt. Lite bra musik i öronen och iväg. Och tävlingsmänniska som man är, inser man ganska snabbt att det faktiskt går att tävla med sig själv i gång också. Man kan ju försöka gå lite snabbare varje gång man är ute, och med pulsklockan på får man också sin hastighet dokumenterad. En ganska normal kilometerhastighet när jag försöker gå "ganska raskt" är en bit över 8 minuter. Och då blir ju målsättningen osökt att kunna hålla under 8 minuter/km. Det är faktiskt inte helt enkelt, prova själva!

I övrigt försöker jag njuta av den härliga hösten i den mån jag orkar. September är en av de bästa månaderna på året tycker jag. Frisk, skön luft och ännu värme i solen. I vanliga fall brukar den även vara en av de bästa löparmånaderna, med många fina lopp och måhända nya, personliga rekord. I år tar jag det lite lugnare och försöker njuta av naturen under mina promenader. Det är skördetider och naturen bjuder ur sitt ymnighetshorn. Vi passar på att njuta av plommon från egen gård, färska lingon och närproducerade äpplen. Härliga höst!
 

onsdag 10 september 2014

Nr 3 gymmar

Planen för igår kväll var att hedra "damernas kväll" i gymmet med min närvaro, men efter dålig sömn och en tung arbetsdag var jag så trött och allmänt kinkig att jag helt enkelt inte orkade. Tror inte att träningen ger så mycket om man är helt slut redan på förhand. I vanliga fall kan man ju alltid "rycka upp sig" och pigga på sig av lite träning, men här gäller inga "vanliga fall" för närvarande. Tröttheten är något i hästväg. Om jag inte visste att jag var fullt frisk, skulle jag nästan kunna tro att jag var på väg på den sista färden... Nåja, överdrift.

Hursomhelst, denna onsdag bjuder på en ledig dag, och vad var då inte bättre än att ägna en timme åt ett pass på gymmet; mer utvilad än igår och med en större portion motivation. Inledde emellertid dagen med ett besök på rådgivningen, där jag kunde konstatera att den goda nyheten är att nr 3 tycks växa som den ska och må alldeles utomordentligt bra, och att den dessutom - av hjärtfrekvensen att döma - antingen lider av en allvarlig form av takykardi eller så håller den bara på att gymma. Full fart verkar det vara. Jag tror att jag har många år av sömnlösa nätter framför mig... Den lite sämre nyheten är att modern å andra sidan bara blir tröttare och glåmigare. Värdena är toppen, men inte blir jag piggare av den vetskapen. Önskar att nr 3:s energi kunde smitta av sig.

Gymmet då ja... Ett helt ok pass med mina mått mätt, där jag fick träna igenom merparten av kroppen. Jag kommer säkerligen att känna av det imorgon. Det fina med gymmande är ju att det i princip passar alla, oavsett form. Starka, svaga, gamla, unga, gravida... Alltid finns det något man kan göra. Det är med en viss sorg jag fått konstatera att löpning inte riktigt funkar längre, och jag vill inte heller belasta kroppen onödigt mycket. Å andra sidan hinner jag säkert bygga upp en riktigt stark motivation för att "börja om" igen lagom till nästa vår/sommar. Hoppas jag.
Tacksam för vårt fina och lättillgängliga gym!
 
Bjuder avslutningsvis, för ovanlighetens skull, på en selfie. Jag tycker inte om selfies (på mig själv) i allmänhet, och inte på mig själv just nu i synnerhet. Men på "allmän" begäran så... Varsågod! Trött, glåmig och lite mera jag än i normala fall...

lördag 6 september 2014

Den gamla goda tiden

Visst var det bättre förr, på den gamla goda tiden. Jag var bättre förr. Jag tränade och tävlade ganska mycket i löpning under tonåren, men då detta var före det förlovade internets tid, står många av resultaten knappt att återfinna. Idag hittade jag en kopia från en resultatsida i en västerbottnisk tidning i brevlådan. Daterad tidigt 90-tal. En klubbkamrat som skärskådat Maxmo SK:s resultat från Vindeälvsloppet då det begav sig, ville dela med sig av resultaten. Jag tackar för det. Och se där!

Sträckan Rusksele-Forsholm, 10.000 meter, sprang jag på 41.12. Jag har haft vaga minnen av att jag någon gång faktiskt skulle ha varit under 42 minuter på milen, men i avsaknad av faktiska bevis för detta har jag inte räknat det. Men där fanns det, svart på vitt, mitt personbästa. Och såvitt jag kommer ihåg av Vindelälvsloppet så skröt de med att sträckorna verkligen var exakt uppmätta, så distansen ska man nog inte betvivla alltför mycket. Många nedförsbackar kan det ju har varit, det kommer jag inte ihåg, men så kan det alltid vara i landsvägslopp och en mil är alltid en mil. Detta är nu dryga 20 år sedan (jag torde ha varit i 17-års åldern), och jag vet inte om man ska känna sig mest nöjd över att man sprang så pass fort då, eller om man ska känna sig nedstämd över att man inte är lika snabb idag. Visserligen tävlade jag också på medeldistans på den tiden och tränade följaktligen ganska mycket snabbhet, så träningen har väl sett lite annorlunda ut de senaste åren. Mera fokus på långdistans, och jag tror faktiskt att mitt 38-åriga jag skulle klå mitt 17-åriga jag på såväl halvmaraton som maraton. Snabbheten har fått ge vika för segheten och uthålligheten.

Nåväl, en morot ska man ju ha! Jag vägrar tro att det är omöjligt att upprepa det jag gjorde för drygt 20 år sedan. Under 42 minuter på milen, det får bli en av mina framtida målsättningar! Den där 17-åringa flicksnärtan ska inte komma här och tro att hon kan klå en snart 40-årig kämpe. Det ska vi allt bli två om!

fredag 5 september 2014

Insomnia

Man ska väl inte klaga, men detta med graviditetskrämpor alltså... Ett av de större problemen just nu är insomnia. Sömnlöshet. Det är paradoxalt; jag är sjukligt trött, men har samtidigt svårt att sova. Åtminstone just då när man borde sova. Vissa nätter sover jag helt ok, medan det andra är som förgjort. Härom natten vaknade jag 2-tiden och kunde omöjlig somna om. Så ligger man och vänder och vrider sig och stirrar i taket tills klockan ringer lite före 6. Hå, hå. Inte är man människa då inte. Kanske det är något inbyggt biologiskt system för att förbereda sig för det som komma skall - vaknätter och okristligt tidiga morgnar. Men jag skulle föredra att få sova nu när jag ännu har möjlighet. Faktiskt.

Annars knallar det på. Dag för dag, vecka för vecka. Känner mig mest lite avtrubbad, som att jag inte riktigt är med i den vanliga världen. Jag är mer introvert och mitt fokus är inåt, på det som händer i kroppen. När man i vanliga fall kanske smider planer för följande helg eller funderar på vilka projekt man ska ta itu med, funderar jag nu mest på när jag ska få vila nästa gång. Jag säger då det.

Härom kvällen såg jag ett program om En svensk klassiker på TV. Det var dags för Lidingöloppet och man fick se ack så välbekanta och härliga bilder från den utmanande Lidingöterrängen. Å, så jag kan längta efter att få vara med. Att få känna sig stark, i form och lätt(are). Att få dela gemenskapen i ett stort löparevenemang med likasinnade och få känna tillfredsställelsen i målfållan. Jag hoppas att min kropp - efter att jag (för sista gången) utsatt den för den prövning som just en graviditet och förlossning innebär - tillåter mig att få uppleva detta igen.

Nu har vi i alla fall fredag och i helgen ska jag kanske ta itu med... nej, förresten, jag ska nog vila mest... Och vara vaken på nätterna.

söndag 31 augusti 2014

Sommaren är slut!

Hastigt är den förbi, den kära och efterlängtade sommaren. Nu har den även avslutats "officiellt" i och med villa-avslutningen igår, och imorgon skriver vi även den första höstmånaden. Så särdeles många villabesök har det inte blivit den gångna sommaren, men gårdagseftermiddagen och -kvällen tillbringades i alla fall där. Något kylslaget, men i övrigt en lugn och fin kväll.
i
Vet faktiskt inte om det är mest för pappornas eller barnens skull man skjuter raketer... Johan och (pyro)Man(n)e(n) var i alla fall i sitt esse.
 
Lyckades faktiskt fånga en raket på bild!
 
Lite gravidträning har det även blivit denna sista sommarsöndag; en rask promenad tillbaka till villan för att städa undan och så ett pass i hemma-gymmet:
Inte krävs det så mycket - förutom ork och engagemang av en själv - utan med en hantel, foamroller, pilatesboll och en "gummikudde" (vad kan det heta?) kommer man ganska långt. Åtminstone helt tillräckligt i mitt tillstånd.
 
Och imorgon väntar ny vecka, ny månad och nya utmaningar!