torsdag 30 juli 2015

BOB-premiär!

Nu har jag äntligen invigt BOB! Premiär för den vagn som är avsedd att underlätta en småbarnsförälders löpning. Jag har visserligen sprungit med den vanliga vagnen till och från, men detta var faktiskt något helt annat. Knappt så att man märkte att man hade en vagn med sig.
En bild togs även av mig springandes med BOB, men med en suck kunde jag konstatera att den skulle jag inte publicera. Ni vet kanske hur det är; ens föreställning av hur det ser ut när man springer överensstämmer inte med hur det faktiskt ser ut när man springer... Man tror sig springa snyggt och lätt med ett driv i steget likt Allyson Felix, men när man konfronteras med bildbevis tvingas man inse den krassa verkligheten - steget ser tungt ut, hållningen dålig och det finns något extra kilo där man inte vill att det ska finnas något. Mer Bert Karlsson än Allyson Felix således.
 
Men vagnen är jag emellertid nöjd med! Gossebarnet var något skeptiskt till en början, men fann sig snart väl tillrätta i sitt nya transportmedel och tog t.o.m. en tupplur. Och för att vara honom - som inte är känd för några excesser i sömnväg direkt - är det ett gott betyg. BOB var otroligt lättmanövrerad och rullade lätt, och får ett extra plus för säkerhetsremmen som man kan ha runt handleden ifall man skulle tappa taget. Det blir väl aldrig riktigt som att springa utan vagn, men onekligen kommer löpningen som hemmamamma att underlättas en del (såframt även innehållet fortsätter att vara nöjt).
 
BOB-premiären följdes av en annan säsongspremiär: barfotalöpning på gräs! Jag brukar ägna mig åt det några gånger varje sommar, men detta var alltså första gången i år (man vill ju inte gärna förfrysa fötterna). Och ack så skönt det är för de stackars hårt prövade fötterna att få lufta sig i det fria och känna gräsets kittlande under trampdynorna. Livskvalitet för en fot. Jag inbillar mig att det även ska vara bra för fotstyrkan, och därmed kanske dåligt för hälsporrens fortsatta liv och leverne.
Två premiärer med mersmak således!
 


söndag 26 juli 2015

Det finns inget dåligt väder...

...bara dåliga kläder. Eller dåligt pannben. Så brukar det heta i löparkretsar. Men visst, nog finns det väder som man mindre gärna tränar i. Väder som inte är lika trevliga och mysiga som andra. Men samtidigt vet man ju att det ändå brukar vara rätt ok när man väl kommit sig ut. Den där första motviljan man känner när man trött och stel stapplar ur sängen på morgonen och trevar sig fram till Moccamastern brukar förbytas till, om än inte alltid eufori, så åtminstone välbefinnande när man tryckt igång Garmin och börjat ta de första trevande stegen. Då spelar det inte längre så stor roll att det regnar småspik. Det är väl det man ska ha det där berömda pannbenet till; att bita ihop och ge sig ut, även om minsta motståndets lag (slappa i soffan) är mer lockande.

Uppe i ottan som jag (igen) var denna dag bet jag alltså ihop och gav mig ut i småspiken. Jag är glad över att jag inte sparade träningen till senare på dagen när småspiken övergick i femtumsspik och stormbyar. Det blev en "långlänk" med mina anspråkslösa mått mätt; 13 km och över en timme. Bestämde mig för att testa det "nya" terrängspåret kring Finnholm, men det visade sig bli mera "tetsing" än testing. Ty stigen den försvann och kvar var jag i det blöta knähöga blåbärsriset.
Länken som blev orientering. Tror att vårt nya spår måste prepareras LITE mer...
Slutligen hittade jag ut till den välbekanta simstranden (där regnet stod som spön i vattnet och det var osedvanligt glest med badare). Så skönt det är att få träningen avklarad på morgonen. För att inte bli stämplad såsom alltför hurtig följde jag sedan upp med middag på Rax pizzeria, där planer inför kommande säsonger smiddes. Men mer om det senare...

torsdag 23 juli 2015

Den slutgiltiga lösningen?

Nytt sedan sist? Tja, inga stordåd direkt. Lite regn, lite sol, lite varmt, lite kallt. Och några träningspass. Lite löpning, lite cykling, lite styrketräning, lite yoga. Omväxling förnöjer och lagom är bäst. Hälen besvärar mig alltjämt, men kanske, kanske kan jag se ett litet ljus i änden av den långa, mörka hälsporretunneln. En tänkbar lösning, ett möjligt mirakel. Det ser ut så här:
Anspråkslöst till sin uppenbarelse, men något verkar det i alla fall göra med min fot. Ett inlägg som är uppbyggt lite här och lite där enligt min (felaktiga) fotisättning med förhoppningen att korrigeringen ska leda till smärtfri löpning. Ont har jag ännu när jag sprungit, men kanske inte riktigt lika mycket som tidigare. Den punkt under hälen där det tidigare ungefär känts som att jag borrat in en spik dagen efter löpning smärtar inte lika mycket, men däremot har jag varit lite sjuk och öm på andra ställen i foten. Jag intalar mig att det endast är "omställningssmärta" då foten måste ställa om sitt invanda stegmönster. Jag hoppas det i alla fall. Vill ju inte gärna knalla ur askan i elden... Fortsatt rapportering om detta lär följa!

Avslutningsvis några ögonblicksbilder från en dag när det faktiskt var både lite sol och lite varmt.


På stranden får man (tack och lov) trotsa allt vad dataspel, paddor och appar heter och i stället spela ett hederligt parti luffarschack i sanden!

onsdag 15 juli 2015

Sommarminnen

Mitten på juli, och många går nog fortfarande och väntar på sommaren. Den där riktiga värmen, när man simmar varje dag, äter på en ljum terrass varje kväll och badar i svett varje natt. En riktigt värmebölja, som kanske aldrig kommer detta år, som det verkar. Nog uppskattar också jag värmen, men jag kan i ärlighetens namn säga att jag inte vill ha 30 grader tre veckor i sträck. När man svettas, klagar, bränner sig och inte kan sova. Då föredrar jag faktiskt denna växlande molnighet och kyliga nordanvindar. Om jag bara finge ett par riktigt varma dagar, så att jag kunde tillbringa en dag på bryggan på villan och simma i riktiga havet och en dag på Storsand, då skulle jag vara mer än nöjd.

Men vet ni, oavsett temperatur så är sommaren här. Den är här och den är försvinnande kort, så ta vara på varje minut (jag lät ofrivilligt nästan som Tomas Ledin, ursäkta!). Jag försöker ta vara på den och jag försöker njuta. När man har semester (eller av annan anledning är ledig) så tycker man ofta att man måste göra något för att det ska räknas. Man måste resa, uppleva, hinna med. Andra hinner med både en vecka vid Medelhavet och en bilsemester runt landet, så då kan att "bara vara hemma" väl inte vara någon bra semester? Dagarna rinner förbi, en efter en, och när ledigheten är slut tycker man att man inte gjort något. Men sen, när man bläddrar igenom fotona i sin kamera och mobil så inser man att man ju visst har haft en riktigt bra semester. Det är alla de där små stunderna, så lätta att förglömma i all sin anspråkslöshet, som gör livet värt att leva. Guldkornen, som man så gärna vill stoppa undan i en liten ask och sedan plocka fram och uppleva på nytt i mörkaste november.
Ett axplock av sommarens upplevelser - biobesök, marknad på Klemetsgårdarna och gammaldags skola på Stundars.
 
Så visst har vi gjort en hel del denna sommar. Och mer kommer vi att hinna med. Även om "den riktiga värmen" aldrig kommer, så kommer jag att vara nöjd. Förutom att vi fick några härligt varma dagar i Stockholm i juni, så har sommarminnen även skapats på hemmaplan. Små korta utflykter, marknader, loppisar, fikastunder, umgänge med släkt och vänner, iskalla dopp, grillmiddagar och tv-seriemaraton. Och så träningen förstås. Löpning i regnvåt terräng, cykling i motvind, styrketräning inne och ute, sommarjumppa en solig onsdagskväll, en yogastund på terrassen... Sommaren i ett nötskal.

Ett rykande färskt sommarminne skapades igår. Hela familjen tillbringade dagen på Alahärmäs stolthet, Powerpark.

Vissa åkte mer...
...och andra mindre...
Jag är inte riktigt någon karusellfantast, och i år har jag faktiskt något konkret att skylla på, för att slippa utsätta mig för diverse hemskheter. "Någon måste ju ta hand om bebisen". Så min dag bestod mest av vagnrullande, Babybjörnsbärande, kaffe och någon glass. (Jag HAR faktiskt åkt den hisnande träberg- och dalbanan en gång för några år sedan, hysteriskt skrikande all the way...). Ytterligare ett fint sommarminne blev det dock!
 

söndag 5 juli 2015

Nyttan av att gymma

De senaste månaderna har jag väl nästan gymmat mer än jag någonsin gjort tidigare. Alla kan vi ha olika målsättningar för vårt gymmande, men jag är realistisk nog att inse att jag varken har tillräckligt med ambition, motivation, karaktär eller tid för att gymma mig till bikinifitnessmodell (även om jag inte direkt skulle ha något emot att se ut så). Knappast de åldersmässiga förutsättningarna heller. Min ambition är att hålla ihop några år till. Jag kan i ärlighetens namn inte påstå att mitt förhållandevis flitiga (allt är relativt) gymmande syns utanpå, men jag tycker att det känns. Jag känner mig något starkare i kroppen när jag springer och ryggen har inte varit lika stel och sjuk som den emellanåt kunnat vara tidigare. Ju äldre man blir desto viktigare är det nog att komplettera det monotona springandet med styrketräning och alternativ träning. Och lite roligare är det ju dessutom, att göra något annat ibland än att bara placera den ena foten framför den andra.

Löpningen skulle för övrigt kännas rätt ok om det inte var för den förhatliga hälen som är öm och stel. Jag läste någonstans att löpning efter graviditet kan liknas vid att sätta en V8 i en gammal, rostig Fiat. Maskinen är stark men chassit är lite skruttigt. Den ökade blodvolymen i kroppen under graviditeten kan ge något av en (ofrivillig) bloddopingseffekt och konditionsmässigt kan man känna sig stark, men den ganska svaga och nedbrutna kroppen håller måhända inte för den träning som maskineriet skulle orka med. Idag sprang jag 11 km i modest fart och det kändes ganska så lätt för flåset och i kroppen, men hälen vill alltså inte riktigt samarbeta. Snarare så att de i allra högsta grad motarbetar min löpning. Jag funderar på att försöka ignorera den och bara köra på, så får den gnälla bäst den vill. För att säga som vissa hard core-löpare: Ont ska med ont fördrivas. Spring bort smärtan. Jag har haft detta problem i flera år och det är inte så att vila har hjälpt (vilade i princip större delen av fjolåret), så kanske lika så bra att bara springa på. Kanske kroppen fattar till sist att den inte kommer undan utan att det är lika bra att anpassa sig till tingens ordning - det ska springas. Men j-ligt irriterande är det ju, att känna sig som en krympling varje gång man haltar ur sängen dagen efter ett löppass.
Dagens runda i siffror. Farten inget att hänga i julgranen, men den är av underordnad betydelse just nu. Distansen den längsta jag sprungit på över ett år. Nu är jag på gång!
Både för att det är roligt och för att det är mer skonsamt föredrar jag terränglöpning. Sprang en nyfunnen stig kring Finnholm idag, där en motionsfrämjande själ röjt väg och byggt en spång. Man tackar!