söndag 30 december 2012

2012...

...snart till ända. Året då jorden skulle gå under (vid flera olika tillfällen), då ekonomin brakade samman i stora delar av Europa och Obama blev omvald som USA:s president. Ett år som även varit omvälvande för mig personligen. Det känns inte länge sedan det var nyårsafton sist, men när jag tänker på allt som hänt sedan dess är det nästan en evighet. För ett år sedan var jag bosatt i Märsta, jobbade på ARN och hade ett renoveringsobjekt i Maxmo; nu är vi bosatta i det objektet, har nya jobb och har påbörjat ett nytt liv i ett nytt (nåja, nygammalt) land. 2012 har varit ett förändringens år. Ett bra år, men ändå omvälvande och påfrestande. 2013 vill jag ha mer stabilitet, arbetsro och tid att andas. Mer tid för reflektion, träning och självförverkligande. Mindre tid för packning, renovering och måsten.

Det hektiska och omvälvande 2012 avspeglar sig till viss del även i träningssummeringen. Scrollade tillbaka och kunde konstatera att jag i början av året satt upp 1400-1500 km som mål vad gäller löpta kilometer. Jag nådde inte ända fram utan landade på ungefär samma mängd som förra året, knappt 1300 km. Tror dock att jag sprang något mer under "högsäsongen" (april-september) i jämförelse med tidigare år. Toppnoteringen för en månad var nästan 170 km, och det är i alla fall det mesta någonsin. Att jag inte riktigt nådde upp till målsättningen totalt sett får nog skyllas på årets sista månader; trötthet och en del "krämpor" efter maran och ett nytt jobb som krävt mycket energi. Det tar också väldigt mycket tid och kraft att bygga upp ett helt nytt liv och få allt det praktiska att fungera, så orken, lusten och tiden för träning har inte alltid funnits där. På det stora hela måste jag dock vara nöjd; att jag trots alla yttre omständigheter ändå lyckats träna ungefär som tidigare år. Resultatmässigt har utvecklingen även gått åt rätt håll med förbättringar på både halv- och helmaraton. Det måste ju alltid finnas utrymme för nya målsättningar, och med tanke på min trots allt ganska modesta träningsmängd så finns alla förutsättningar för att 2013 ska bli året då jag springer mer än någonsin tidigare! Inte för att antal kilometrar är det viktigaste för mig - jag vill springa för att det är roligt och för att få vara frisk och stark - men den krassa sanningen är nog ändå den att träningsmängd korrelerar med resultat. Och eftersom resultaten trots allt inte är helt oviktiga så kräver en förbättring därvidlag sannolikt även att jag tränar lite mer. Springer lite mer, skidar lite mer, styrketränar (mycket...) mer och yogar mycket, mycket mer (inte svårt när jag för närvarande är nere på noll...). Känslan i kroppen just nu är inte den jag vill ha; jag känner mig trött, lat och allmänt ur form. Å andra sidan är det lättare att gå in i ett nytt år med motivation och nya målsättningar om det finns något man vill ändra. Så låt oss lägga 2012 till handlingarna och se fram emot ett 2013 som ett år för välbefinnande, hälsa och träning!
Gott nytt år!
 

lördag 22 december 2012

En julhälsning

Sparsamt med bloggande och sparsamt med löpande. Men mycket av allt annat. Jobb, julfester, tjänsteresor, julförberedelser, förkylningar... Nu börjar någon slags julfrid dock infinna sig. Ute är det ett underbart vackert, vitt jullandskap och inne står julgranen på plats, en brasa sprakar i spisen och hyacinterna sprider sin väldoft. Dagen har bjudit på ca 20 minusgrader och kvällen ännu lägre temperaturer. Lite pulkaåkning har det blivit, men kölden avskräckte från annan träning. Och inte för att det inte är träning att dra två rejäla klimpar i pulka och kälke i uppförsbacke... Planen inför morgondagen är att försöka avlägga något slags träningspass. En skidtur eller länk, kanske. Det har verkligen inte blivit några veckomängder att tala om på sistone. Men vet ni, jag har ingen ångest för det. Jag är en sådan där som kan träna sparsamt eller t.o.m. vila en period utan att känna någon större stress. Visst har jag vissa målsättningar med min träning, men huvudsyftet är ändå att må bra och få vara frisk. Ibland mår jag bra av att träna ganska mycket och hårt och tävla, och då gör jag det. Och ibland mår jag bäst av att bara fara på lugna länkar då och då och i stället ägna mig åt andra aspekter i livet; hem och familj till exempel. Någon träningsfanatiker kommer jag nog aldrig att bli. Och jag tror att det är bra, för mig. Att träna för att det är lustfyllt och får mig att må bra, inte för att jag måste eller andra förväntar sig det. Och det är just när det är lustfyllt, roligt och motiverande, som det också går bra och resultaten kommer. Visst är det bra med viss tävlingsinstinkt och målinriktning, men huvudsyftet - när man trots allt är en vanlig motionär - måste ändå vara att träna för att leva. Inte bara leva för att träna. Med dessa visdomsord sagda vill jag önska er alla (eventuella) läsare en riktigt fridfull jul och ett gott nytt år! Avslutar med en liten bildkavalkad!

Hyacinters väldoft hör definitivt julen till!
 
Granen klädd och ståtar i stugan. Observera att jag inte härmat Ernst vad gäller zinkbaljan; min var inplockad från uthuset långt innan Ernst installerade dito i sitt program!

-20 och det passar nog bäst att rulla ihop sig i sängen, även för andra än fyrbenta. Observera att det ÄR en riktig katt, inte en robot...

Pulkaåkning på programmet! Kölden bet i kinderna...

...och det var förtrollande vackert!

                                                     En riktigt god jul!

söndag 16 december 2012

Kunde Paavo Nurmi så kan väl jag...

Vintern har som sagt anlänt och vad är väl då bättre än att ta till vara dess grundläggande element, snön. Gårdagen bjöd på säsongens första skidtur. Första, men inte sista och definitivt inte bästa. De gamla Rossignol-skidorna jag lyckats gräva fram bland bråten bjöd inte på något storartat glid (eller rättare sagt något glid alls) och vädergudarna bjöd på hårda vindar och lite snöfall. Dessutom var tanten själv lite trött efter julfesten kvällen innan. Ålder ger dock vishet och, i motsats till vad jag skulle gjort för 15 år sedan, gjorde jag det kloka valet att bege mig hemåt från restaurangen i stället för att fortsätta till nattklubb och tog det dessutom lugnt med lilla nubben. Men så fort jag är uppe senare än vad jag brukar sover jag dåligt och vaknar för tidigt, så kroppen var inte direkt inställd på skid-mode. Nåja, en skidtur blev det i alla fall och det var skönt både för knopp och kropp, när de väl ställdes inför fullbordat faktum.

Och idag fortsatte jag utnyttja vinterelementet i min träning. En vanlig distanslänk på oplogade vägar (slirigt och tungt) och därefter, i bästa Paavo Nurmi-anda, snöpulsning. Det gäller att passa på så länge förutsättningarna för detta är så goda med lagom mycket snö av lagom konsistens (mjuk och lätt). Ner med benvärmarna över vristerna och sedan 10 gånger över sportplan i vristdjup snö i förhållandevis hög fart. Tungt var det, vilket sannolikt betyder att det också var bra träning, Både för benstyrka och kondition. Nurmi lär ha haft snöpulsning som ett stående inslag i sin träning varje vinter. Nu tror jag i och för sig att Paavo och grabbarna sprang lite mer än 10 gånger över en sportplan och säkert också med rejäla stövlar på fötterna, men i alla fall. Jag gjorde det.

söndag 9 december 2012

Löpar-fashion

En tung länk kan åtminstone i någon utsträckning uppvägas av snygga kläder. Vet inte om det är årstiden, mörkret, kylan eller alltihop, men löparformen känns LÅÅNGT borta nu... Benen är trötta och sega, ryggen stel och hälen sjuk. Men jag försöker åtminstone underhållsspringa, ett par, tre gånger i veckan för att inte förfalla helt. Och idag blev det en lagomlänk i det underbara, vita vinterlandskapet, iklädd min nya snygga jacka. Maxmo SK rules!
Och reflexerna är i skick... (Inte för att det egentligen behövs i denna by... på gårdagens länk mötte jag inte en enda bil trots att jag sprang igenom de "centala delarna!)

torsdag 6 december 2012

Häl(vetes)senan återigen...

Jag har inte skrivit om min hälsena på länge. Att jag inte gjort det betyder inte att den inte krånglar. För det gör den, till och från. Jag orkar bara inte vältra mig i självömkan för jämnan. Dessutom har den faktiskt varit helt acceptabelt sjuk hela sommaren; öm, men inte så öm att det påverkat löpningen i någon större utsträckning. Det otäcka knakandet/knastrandet som jag led av sommaren dessförinnan har inte gett sig till känna, utan ömhet och stelhet har varit de enda symptomen. Jag tror dock att nästan 43 kilometer Berlinasfalt blev lite för maffigt för den stackars Akilles. Den har inte varit sig lik efter den pärsen. Eller lik på så vis att den ömmat, men olik på det sättet att den ömmat betydligt mer än tidigare och att den dessutom vidarebefordrat smärtan till sin granne hälen. Alltsedan maran har det känts ömt liksom under hälen när jag sprungit (eller främst efteråt) och till och från även på utsidan av hälen. Den där känslan under foten oroar mig lite, man har ju hört talas om hälsporre och hur vansinnigt smärtsamt det kan vara. Kan detta vara en begynnelse till något sådant eller yttrar det sig på annat sätt? Jag hoppas att det endast är en av överansträngning beroende ömhet det handlar om och att den självläker så småningom. Lite skidåkning i stället för löpning vore nog bra.

För övrigt har vi fått fira en väldigt vit och vacker självständighetsdag idag. Frost i träden, ett tunt snötäcke på marken och en sol som tappert försökt kämpa sig upp över horisonten - som ett julkort.
Och en liten självständighetslänk blev det också mellan pepparkaks- och lussebullsbak. Jag tycker om att springa genom byn i juletid och betrakta allehanda julbelysning. Det är mysigt att kika in hos folk och se hur de har det. Ikväll fanns det även tända ljus i fönstren , så ock hos oss, till åminnelse av alla dem som tappert stred för att vi ska kunna sitta här idag och fira ett självständigt Finland. Vi kommer aldrig att kunna föreställa oss de uppoffringar de gjorde. Men vi tänker på dem, tackar och tänder två ljus i fönstret- ett för dem som stupade och ett för dem som återvände. Leve Finland!

söndag 2 december 2012

Välkommen vinter!

Vintern har gjort sitt intåg. Första advent har varit en härlig vinterdag; kring 15 minusgrader, förhållandevis klart och ett tunt, tunt vitt snötäcke på marken. Fredagens och lördagens rent arktiska stormbyar motverkade all lust till löpning, men idag fanns inte längre några ursäkter. På med merinoullunderstället och några lager till och så ut i den gryende vintermorgonen efter den obligatoriska kaffekoppen och havregrynsgröten. 13 kilometrar ut mot "Öjskatan" och via Nabben, med andedräkt som stod som ett vitt moln ur munnen, frost i ögonfransar och hår som stack ut under mösskanten och kalla fingrar. En alldeles underbar vinterlänk!
Ingen löpning just här på Strandvallen idag, men väl ett eftermiddagspass inne i den bredvidliggande idrottsgården. Morgonens länk följdes av familjegudstjänst och intag av risgrynsgröt i församlingshemmet (riktigt löparmat även i Guds hus...) och därefter som sagt ett cirkelträningspass i idrottsgården. Den blev visst en riktigt träningsdag, denna första advent.

torsdag 29 november 2012

Stiltje

Hela förra helgen och i början på veckan satte en förkylning stopp för tränande. Snorig, halsont, lite febrig, trött, hängig och helt sänkt = inte i löparform. När man är van vid att röra på sig någorlunda kontinuerligt blir man lätt lite rastlös efter några dagars helvila. En dag är skön, två rätt ok, men därefter börjar abstinensen göra sig påmind. Man måste ut! Känslan av lättja och den lätta ångesten på grund av utebliven träning förstärks till yttermera visso av det faktum att man delar bostad med någon som helt plötsligt tränar tre gånger på fyra dagar. Det var långlänk, cirkelträning och fartlek för maken - och i soffan satt jag. Och jäste. Och snöt mig. Oavsett ångest är jag dock övertygad om att man ska vila om man är sjuk. Eller sliten eller riktigt trött. Det är farligt att bli för fanatisk och glömma bort att lyssna på kroppen. Vi är gjorda för att röra på oss, men även för att vila och återhämta oss. Samla kraft. Så, jag samlade kraft i tre, fyra fem dagar, men igår, höstens hittills kyligaste kväll, var det äntligen dags för en löptur även för mig. En trolsk fullmåne, frisk och härlig luft och några snöflingor som singlade mot marken. Så vackert att jag nästan glömde hur tungt och segt det var att springa. Och skönt.
 

onsdag 21 november 2012

Fear of the dark?

Igår tränade jag med Maxmolöparna. Det såg ut så här:
Höga, spänstiga steg i full fart. Eller låga, lufsande i motionärstempo. Ja, det kan ni fortsätta undra. Bildbevis finns icke.

Det var alltså mörkt. Riktigt mörk. Och grått och fuktigt. Men stämningen var uppsluppen och gemenskapen god. En trivsam grunduthållighetslänk följdes av mindre trivsamma löpskolningsövningar och den ännu mindre trivsamma plankan. Men vill man vara fin (snabb) får man lida pin, sägs det ju. Nöjd och glad joggade jag sen hemåt. I mörkret.

måndag 19 november 2012

Bastu!

Veckorna rullar förbi snabbt, snabbt och snart är det jul... Det är lågsäsong på träningssidan för närvarande och jag springer två, i bästa fall tre, gånger i veckan ungefär. Känslan i kroppen är något trött och seg; ryggen är stel och benen likaså. Om man ska tro mångtusenåriga österländska läror i form av bl.a. yoga och ayurveda - vilka nog får sägas innehålla ganska mycket sanning, miljontals människor kan inte ha fel! - så är den mörka årstiden en tid för eftertanke, reflektion och vila. Om jag lyssnar på kroppen så säger den "spring gärna, men plåga mig inte med intervaller och hårdkörning". Så jag springer lugna länkar, mer för att må bra än för att vässa formen. Jag vet att när vårljusets första strålar igen väcker kroppen till liv och energin återvänder, då kommer även suget tillbaka. Suget att springa hårt, att pressa sig och utmana kroppen. Så brukar det vara.

Så jag "far på mina länkar", så även denna helg. Söndagen bjöd på en mils löpning; det var stormigt, det var regnigt och det var mörkt, men ack så skönt att röra på sig, fylla lungorna med luft och hämta energi inför en ny vecka. Och efter länken avslutades kvällen på bästa sätt med ett premiärbad i den alldeles nya bastun:

Ack vad bastu har varit saknad den gångna sommaren. Ett liv utan att få svettas ordentlig i en "vedaelda" bastu är knappt ett liv värt att leva. Så lyckan är nu stor när den största finländska uppfinningen genom tiderna äntligen återfinns på Dalabackan!

Ha en bra vecka!

söndag 11 november 2012

Sightseeing i hembyn

Om man ska tro Bloggers statistik har jag, förutom i mitt hemland, läsare även i Sverige, USA, Tyskland, Ukraina och Polen! Eftersom alla har dessa knappast har någon större kännedom om min hemby Maxmo kan en rundtur kanske vara på sin plats. Så, denna mulna, kulna och regniga farsdag blev det en "sightseeing-länk" i byn...

Svängde först höger ut på byvägen och efter en knapp kilometer nådde jag Idrottsgården. En knutpunkt för bygdens sportfånar och här utövas allt ifrån innebandy till cirkelträning. I bakgrunden skymtar sportplan (Strandvallen) där en och annan intervall har sprungits.
 

Omedelbart efter Idrottsgården passeras såväl Tottebo...


...där den yngsta tillbringar sina dagar samt...

...Maxmo kyrkoby skola, där den förstfödda går på första klass och där även modern tillbringat sina sex första skolår.

Vi fortsätter neråt genom Tottesund och passerar så småningom herrgården, den kanske mest historiska byggnaden i Maxmo. Här gifte sig Jean Sibelius med sin Aino Järnefelt 1892 och här finns "husspöket" Vita frun som enligt legenden och såvitt jag kan minnas dog av oycklig kärlek och som ännu idag påstås gå igen och ibland visa sig i fönstret högst upp, på "spökvinden".
Snart vid vägs ände åt detta håll (det går i och för sig att fortsätta ut på Prästholmen, men det får vänta till en annan dag) och det är dags att vända om efter att ha stannat och betrakta havet vid restaurant Nabben.
 
Det gör sig visserligen bättre en solig sommardag, med klarblå himmel, grönskande gräs och glittrande hav, men en gemytlig havsnära restaurang är det i alla fall. Och öppen även vintertid!
 
Vi vänder tillbaka genom byn och springer en runda också åt andra hållet. Mitt i byn har vi den vackra kyrkan; dagen till ära mitt i en gudstjänst.
 
Vidare upp till "centrum" där man hittar både bank, bibliotek, butik och några andra servicepunkter.
Ingen metropol måhända, men det finns vad man behöver för att få vardagen att gå runt. Avslutar dagens runda med en tur ut till dansbanan (Gubbholmsbade)...
 
...stängt och tillbommat en mulen novemberdag, men kom tillbaka någon ljum julikväll för att uppleva en riktig "Maxmodans"! Då är det folk, fart och fläkt och schottis i bena... Idag var det bara spring i bena, men det funkar det också. Ack så många kilometer jag avverkat på Maxmos byväg genom åren. En omgivning så välbekant och så kär. Och nu vet även ni - som inte har förmånen att få bo i detta lilla hörn av världen - hur vi har det, vi Maxmobor. Ses vi i Maxmo? :-)

 

 
 
 




söndag 4 november 2012

En gång tränade jag två gånger...

Två träningspass på en dag. Det hör inte till vanligheterna. Eller, det där var en underdrift. Det hör till de mest sällsynta ovanligheterna. Medan barna var i söndagsskolan i herrans tukt och förmaning gavs tillfälle till en löplänk för modern. 8 helt vanliga kilometer, inget mer att säga om det. Kan ni gissa var förresten?

 Den som gissar rätt vinner en löprunda med undertecknad!

Dagens andra pass var cirkelträning med löpargänget på Idrottsgården. Magövningar, armhävningar, dips, tåhävningar, lite kettlebells och avslutningsvis (förstås) några Borzow. För en sådan som jag som annars slarvar ganska mycket med styrketräningen var det en bra genomkörare. Och trevligt dessutom. Och det var den söndagen det. Imorgon ska jag nog inte träna två gånger. Måste ju jämna ut statistiken.

måndag 29 oktober 2012

Det här med återhämtning...

Det här med återhämtning ja... Det är ett kapitel för sig. Någon påstod sig ha läst någonstans att när man sprungit ett längre lopp så tar det en vecka per löpt mil för att återhämta sig. Det skulle innebära att det tar ca 4,5 vecka att återhämta sig från ett marathon. Det har nu gått fyra veckor sedan jag sprang Berlin marathon och jag kan konstatera att hypotesen faktiskt håller streck, i alla fall vad mig anbelangar. Det fåtal länkar jag varit på sedan maran har varit riktigt motiga. Benen har varit trötta och det baklår och den vad som smärtade under loppet har alltjämt smärtat. Det var först i lördags det faktiskt kändes någorlunda hyggligt att springa igen. Lite piggare ben och endast lite ömhet i baklår/vad. Nästan normalt igen. Och det ungefär fyra veckor efter maran. Så, när det gäller återhämtning får det bli min arbetshypotes i framtiden - en vecka per mil! Jag tror att det är viktigt att tillåta sig att vila ordentligt efter hårdare lopp. Liksom det är viktigt att ha någon period per år när man tar det lugnare, tränar mindre och vilar mer. För mig infaller den perioden på hösten. Det är dags att ge kroppen en chans att läka mörbultade ben och bygga upp skadade muskler igen. Och - lika viktigt - att ge huvudet en chans att börja känna suget efter löpning igen. Vila tills det blir tråkigt, för att verkligen känna sig motiverad att springa igen. Inte springa för att jag måste, borde, utan för att jag vill. Och tids nog är jag säkert där. Snart. Men inte riktigt än.

Några korta uppbyggnadslänkar i veckan roar jag i alla fall mig med för närvarande. Inte långt, inte hårt, utan uppbyggande. Återhämtande. I lördags morse var jag uppe tidigt och sprang en runda på fastande mage. Kylig och frisk luft, en sol som steg över de rimfrostklädda trädtopparna och ett tunt lager med nysnö under fötterna.
Och se, jag insåg att det finns hopp för löpningen igen...
 
Avslutningsvis vill jag önska er en riktigt trevlig Halloween! Dagen man inte blir riktigt klok på när den infaller. Är det den sista oktober eller på Allhelgona? Dagen som mera är handlarnas påfund än någon som verkligen är värd att fira. Men ändå, den har sin charm. Tända ljus i mörkret, en ondskefullt flinande pumpa...
Happy Halloween!
 

tisdag 23 oktober 2012

På löpfronten intet nytt

Höstmörker, fortfarande trötta ben, protesterande baklår och ett allmänt ganska fullspäckat schema. Sådant är läget just nu. Inte så mycket form eller tid för löpning således. Och vet ni - det gör absolut inget! Nu är det tid för vila, återhämtning och lugna länkar i frisk höstluft. Och lite kultur, som man inte hinner med annars. Filmer, teater och språkstudier. Allt har sin tid. Den hårda löpningens tid är inte nu. Jag är fullständigt nöjd med att efter en lugn länk, lite stretching och yoga sjunka tillbaka i soffan, framför en sprakande brasa, med en kopp te. Som sagt, allt har sin tid.

tisdag 16 oktober 2012

Säsongssummering

Det är en del kvar av året men det känns som att löparsäsongen väl kan summeras. Återstoden av året lär sannolikt ägnas endast åt lugna länkar och "rehabiliteringsträning". Kanske någon skidtur om regnet så småningom behagar övergå i snöfall.

Säsongssummering ja... Jag känner mig ganska mätt, loj och omotiverad för närvarande. Nöjd över den gångna säsongen. Tillfreds med att ta det lite lugnare och låta kroppen få återhämta sig. Jag blev tvungen att bläddra (scrolla...) tillbaka lite och läsa om vilka målsättningar jag satt upp inför säsongen. Jag ville alltså bli snabbare på korta lopp och halvmaran och gärna lyckas i Berlin. Korta lopp har det inte blivit så många av, ja faktiskt inte ett enda riktigt millopp. Inte så mycket av eget val som beroende på tillfälligheter; något lämplig millopp har helt enkelt inte funnits tillgängligt vid rätt tidpunkt. Hässelbyloppet brukar normalt sett få sätta punkt för löparsäsongen och även kunna erbjuda möjlighet till en prydlig putsning av milperset, men mina nuvarande ca 500 km till Stockholm gjorde att det inte var något alternativ i år. Halvmaror har jag däremot lyckats bra i denna säsong. Jag trodde redan före säsongen att jag skulle ha kapacitet att vara betydligt snabbare än de tidigare 1.39, och när jag väl vågade ligga på lite mer visade detta sig även vara ett faktum; 1.36 i "Jeppis" och 1.35 i Korsholm. Inte bara en slumpmässig lyckträff således, utan förhoppningsvis en uppåtgående trend som fortsätter nästa år. Nöjd är jag alltså med säsongens halvmaror och jag vågar sticka ut hakan och säga att nästa år ska jag under 1.35. Tror att halvmarathon kan vara en sträcka där jag kan komma bäst till min rätt.

Något Lidingölopp blev det inte i år, men väl ett marathon. Jag kan i ärlighetens namn påstå att jag inte var särskilt sugen på att springa marathon när jag anmälde mig, utan jag gjorde det mest på grund av "grupptryck". Ju närmare loppet jag kom desto mer motiverad blev jag emellertid. Och med några veckors distans till det hela och när jag förträngt den värsta misären kan jag konstatera att det var ett härligt lopp; underbart väder, fantastisk publik och en löpning som kändes bra ända till 30 km. En extra bonus att det blev en rejäl putsning av perset och en tid under 3.40, något jag inte riktigt vågat tro och hoppas på. Så pass nöjd och mätt är jag efter maran att jag inte tror att det blir någon dito nästa år; jag behöver nog ett par år emellan för att riktigt "känna för" att springa en igen. Däremot längtar jag efter att springa Lidingöloppet igen så det får nog bli en utmaning 2013. Det är ju den där förhatliga silvermedaljen som hägrar...

Så, sammanfattningsvis är jag nöjd med mina halv- och helmaror detta år, medan målsättningen inför nästa år får bli att springa fler (och snabbare) korta lopp och några flera halvmaror + Lidingö. Vågar inte lova att jag ska delta i något skidlopp också eftersom det i så fall knappast lär komma en endaste snöflinga i år, men med tanke på att jag nu flyttat till nordligare breddgrader så finns tankarna där... Det lär ju finnas något som heter Vasaloppet?!?

Den senaste veckan har jag som sagt endast roat mig med lugn löpning, vilket känts rätt för både kropp och själ. Baklår och ländrygg har lämnat in en protest efter maran och kräver mer yoga och stretching än löpning. Idag missade jag Sportklubbens gemensamma träning eftersom jag var "fast" med mina barn, men jag skulle ljuga om jag sade att jag är ledsen över att ha missat backdrag i mörker, strilande regn och ca 20 sekundmeter... Hoppas att ni som var där hade trevligt! Imorgon blir det i stället "språkbadslöpning"; jag och min nyfunna finskspråkiga bekantskap ska försöka lära oss varandras språk medan vi länkar runtom i Vasa. Det kan nog bli trevligt. Det sägs ju att man tänker bättre när man springer så man kan ju alltid hoppas att den där finskan flyter lite bättre då...


söndag 7 oktober 2012

Ett år äldre, ett år visare, ett år snabbare (?)

Tror nästan att barnen var mer förväntansfulla inför min 37:e födelsedag än vad jag själv var. Det tisslades och tasslades och smusslades och de steg upp utan gnäll och knot för att besjunga sin åldrande mor på morgonkvisten. Dagen har gått i kalasandets tecken med diverse godsaker, så när jag fick en stund över medan dottern var på simskola var det riktigt skönt att röra på sig lite. Jag har tagit det lugnt sedan de 43 kilometrarna förra söndagen och tyckt att benen känts ganska pigga, men när jag väl fick springa igen kunde jag konstatera att jag inte är återhämtad ännu. Trots det makliga tempot drog det både i baklåren och vaderna. Fem lugna sköna kilometrar i Norrvallaspåret blev det dock - och faktiskt under en av de korta stunder under dagen (helgen) då det var uppehåll!

Skönt med den friska luften, men jag tror i övrigt att bilden nedan bättre sammanfattar känslan i kroppen just nu...

fredag 5 oktober 2012

Mara-bakis...

Denna vecka har gått i baksmällans tecken. En riktigt maraton-baksmälla. Trött i huvudet och trött i kroppen. Målet har legat framför en så länge och man har fokuserat på att träna och hålla sig frisk för att kunna korsa den där mållinjen. Sen, plötsligt, är det över. Det är skönt men det känns lite tomt på något vis. Likt fredagskvällens uppsluppenhet som bytts mot söndagskvällens svårmod (nåja...). Anspänningen och förväntan utbytt mot en stor trötthet. Trött i kroppen och seg i huvudet. Skulle gärna sova en vecka. Så att tro att man återhämtar sig från en mara på några dagar bara för att benen känns ganska pigga - det är fel. Det tar länge. Flera veckor skulle jag tro, innan man är fit for fight igen.

Att Berlins sol och sommarvärme bytts ut mot Österbottens tröstlösa regnande och mörker bidrar även det till bakis-känslan. Bäst att bädda ner sig i soffan och ta en chokladbit till...

tisdag 2 oktober 2012

3.39.39 i 39:e Berlin marathon!

Mitt femte och Berlins 39:e marathon är avklarat. Det är med stor lättnad och tillfredsställelse jag kan konstatera att pärsen är över. Det mål man haft framför sig hela sommaren (ja, hela året) har uppnåtts och det är dags för lite välförtjänt vila, både för kropp och själ. Och det var inte bara målet vid Brandenburger Tor som nåddes, utan även mitt eget mål att vara snabbare än sist. Min femte mara blev min snabbaste. Hittills. Jag hoppades att jag en bra dag skulle kunna göra kring 3.45, men det blev bättre än så. 3.39.39. Dessutom i 39:e upplagan av Berlin marathon. Jag är nöjd. Men för att ta det hela från början...

Vi angjorde Berlin på lördagen och begav oss till mässan för att hämta nummerlapparna och diverse annat smått och gott. Lite onödigt köande i en gassande (faktiskt!) sol, men i övrigt avlöpte det utan större missöden.
Nummerlapp och bansträckning - allt man behöver veta!
 
Lördagen ägnades i övrigt mestadels åt uppladdning med bl.a. lasagne (äter nästan alltid det före tävling och vågar inte svika ett vinnande koncept) och så småningom grydde söndagen, tävlingsdagen. Även den med strålande sol och klarblå himmel, men ganska kylig inledningsvis.
 
Vid Brandenburger Tor, ungefär vid mållinjen, dock med ett varv på 42195 meter kvar...
 
Efter den sedvanliga klädinlämningen och toalettbesöken (varav något fick utföras i den grönskande parken - där man för övrigt fick se allehanda "underhållande" saker, bl.a. "man på huk med rygg mot träd och toalettpapper i högsta hugg utförandes nummer två"...). Hur som helst, planen var att hålla ett jämt "cruising" tempo från början, inte för snabbt och inte för långsamt, och försöka bibehålla det ända till mål. Jag hade tänkt mig kring 5.15, men när det adrenalinstinna startfältet om 40 000 löpare äntligen släpptes iväg var det svårt att hålla exakt tänkt fart utan man drogs med i strömmen. Kunde konstatera att kilometrarna gick kring 5 minuter; de snabbaste t.o.m. på 4.43, men det kändes förhållandevis lätt, behärskat och roligt så jag höll det tempot så länge det gick. Vädret var perfekt, publiken var härlig och kilometer lades till kilometer. Och den fruktansvärda totala stumhet som brukar drabba benen efter drygt halva loppet kom aldrig. Visst blev jag sjuk i benen, men definitivt inte lika mycket som under tidigare maror och det var inte heller benen som gjorde att jag inte kunde hålla farten ända till slut. Vid ungefär 30 km började sportdrycken och gelen (som man var tvungen att trycka i sig för energins skull) stå mig upp i halsen, magen bubbla och jag började överväga om jag borde stanna och spy... (Ursäkta detaljerna). Det är verkligen vidrigt att må dåligt. Jag skulle (nästan) ha gett mitt ena ben för att få i mig något salt, men det enda som bjöds var söt sportdryck, söt gel, söt banan och sött te. (Och äpple, men vem kan äta det när man springer?!?). Trots exemplariskt arrangemang i övrigt tycker jag att det är för dåligt att inte erbjuda löparna något salt i ett av världens störa marathonlopp. Nästa gång blir det nog en påse saltgurksbitar i fickan...
 
Ja, vad ska jag säga, sista milen var en plåga. Ren och skär misär. Man förbannar sig själv, ångrar sig och lovar sig att aldrig springa ett marathon igen. Man förhandlar med sig själv om att springa eller börja gå. De tidigare så fina kilometertiderna kring 5 minuter dalade till 5.30, 5.40. Vid 39 kilometer fick jag stanna plötsligt för att inte behöva "lägga en pizza" på gatan. Efter ett par hundra meters gång tvingade jag mig att börja springa igen. Kilometern på 6.08, bedrövligt. Men så äntligen, efter stor möda och plåga, den sista svängen och så uppenbarar sig det vackra Brandenburger Tor där framme. Man måste alltid orka spurta så de allra sista krafterna plockas fram och jag lyckas tvinga upp benen i 4.40-fart igen den sista biten. Sneglar på klockan och ser att jag är på väg mot ett prydligt pers och faktiskt under 3.40. Trött, illamående och lycklig passerar jag mållinjen på 3.39.39. En förbättring med 9 minuter sedan sist. Eufori.
 
Få medalj, hämta kläder, hämta den obligatoriska ölen, dricka lite konjak i ett försök att lugna magen och sedan slå sig ner i parken med likasinnade. Så glad, så lättad, så nöjd, så trött. Det är över. För denna gång.
Löparkompisarna tar igen sig efter sina fantastiska lopp.
 
Aldrig är väl en öl så god som när man verkligen förtjänat den... Maken firar sitt pers.
 
Och avslutningsvis: En till till samlingen!
Vid 35 kilometer lovade jag mig själv att det skulle bli den sista. Men nu, med lite distans till hela och med allt piggare ben, börjar jag överväga möjligheten att kanske, kanske göra ett nytt försök en vacker dag... Kanske sub 3.35? Men det är en helt annan historia!
 



fredag 28 september 2012

Mot Berlin!

Med skräckblandad förtjusning, lite ångest och stor förväntan. Idag bär det av! Löparskorna är packade. I handbagaget för säkerhets skull. Prognosen för söndag lovar ca 15 grader och sol. En perfekt löpardag. Jag vet inte om jag är fågel eller fisk. Har jag en bra dag finns säkert möjligheter att putsa perset. Men maran är lång och kan bjuda på de mest oväntade överraskningar och diverse krämpor. Hur det än går har jag lovat mig själv att försöka njuta av dagen. Att få uppleva Berlin tillsammans med 40 000 andra löpare. Löparglädje och samhörighet. Mutai och Kipsang längst fram och jag något längre bak - men alla har vi samma mål och delar samma upplevelse. Berlin - här kommer vi! Auf Wiedersehen!

lördag 22 september 2012

Botnialöpet

The final countdown har börjat. Om 7 dagar bin Ich ein Berliner och om 8 dagar lider jag helvetets alla kval på Berlins breda paradgator, om allt vill sig väl. Denna sista tid är en kamp mot förkylningsbaciller (jag kommer att stå emot!!), stela hamstrings, en ömmande hälsena och tävlingsnerver. Kort sagt, det är under kontroll, än så länge. Eftersom jag ändå skulle springa en sista semilång länk denna helg så var det lika bra att anmäla sig till Botnialöpet som gick av stapeln idag. En sista "genomkörare"; inget maxlopp men en ganska hård länk. Höstkylan har infunnit sig och de tidiga morgontimmarna ägnades åt att fundera på hur man skulle klä sig; långbent eller kortbent? Långärmat eller kortärmat? Vantar eller inte? Tack och lov hade torsdagskvällens...
...massiva HAGELskur (!) smultit undan så förhållandena var goda; mulet men uppehåll och vindstilla. Valet föll i alla fall på både långbent och långärmat, vilket nog var ett riktigt val eftersom det var kylslaget i luften, endast kring 4 grader på morgonen. Det "riktiga" Botnialöpet är 30 km (och de riktigt hard core-löparna denna dag sprang några kilometer extra utöver det, ofrivilligt dock), men med tanke på nästa helgs prövning nöjde jag mig med den kortare distansen, (drygt) 16 km. Bra förhållanden som sagt och en trevlig bana på mestadels ganska lättlöpta grusvägar, så en bra "länk" blev det. Benen kändes ganska tunga, vilket säkert delvis berodde på torsdagens hårda benmassage, så ett tempo kring 4.40-4.50/km räckte bra för mig denna dag. Inget maxlopp, men inte heller någon "walk in the park". De sista sugande kilometrarna på spånbanan var riktigt tunga. Målgång på tiden 1.18 och 6:e plats, och så avrundade vi det hela med bastubad på Norrvalla och lite senare middag på Nabben. En trevlig dag, helt klart!
Och nu ska tanten nog vila sina ben hela veckan!

lördag 15 september 2012

Löparpoesi

Lördagsmorgon,
höstsolens första strålar värmer den daggvåta marken,
rönnbären gnistrande röda mot himlens blå.
Stillhet, lugn,
endast naturens sammelsurium av färger och ljud,
de första gula lövens prasslande under skorna,
vindens rasslande i asplöven
och fåglarnas flykt på himlen.
Steg efter steg på en mjuk sandväg,
lugnt, lätt,
bara löparen och naturen.
Passerar en hage,
hästarnas varma ryggar ångar,
när de träffas av septembersolens strålar.
Steg läggs till steg,
ackompanjerade av andningen,
meditatativ, livgivande,
en lisa för kropp och själ,
sådan kan den vara,
löpningen en stilla septembermorgon.



tisdag 11 september 2012

Prestige på Prästholmen

Och det var tisdag och klockan var 19 och återigen var ett gäng färgglada löpare redo för drabbning i form av fartlek. Och Prästholmsterrängen nalkades och de sex herrarna drog iväg, sida vid sida, frustandes ocn flåsandes. Det var en kamp om prestige, en fråga om manlighet. Vem skulle vara först över nästa backkrön, vem skulle vika ner sig först? Och svetten lackade, testosteronet flödade och det var en våldsam kamp om ära och berömmelse, en kamp mot mjölksyra och värkande muskler. Och där bakom, så lätt, så lätt, trippade de två damerna, pratade och diskuterade obehindrat i en fart strax under 5 min/km och de brydde sig inte om herrarnas kamp. För dem var det inte en fråga om prestige; det var en fråga om samvaro, samhörighet och kroppslig träning. Och efter 10 km var de alla, herrar som damer, tillbaka vid utgångspunkten, lite tröttare, lite svettigare och lite gladare än vad de varit ungefär 50 minuter tidigare. Och de skiljdes åt och lovade varandra att nästa tisdag, kl 19, då ses de igen.

(Not. Författaren har tagit sig den litterära friheten att återge händelseförloppet på ett kanske inte helt med verkligheten överensstämmande sätt.)

söndag 9 september 2012

Tvåmilare med fartökning

Söndag och därmed dags för långpass igen. Förra söndagens (över)långa länk satte sina spår i benen och tisdagens "Borzowar" spädde på ledbrutenheten ytterligare. Inte så väldigt "taggad" i morse således, men efter en tallrilk havregrynsgröt, en kopp kaffe och en stund i värmen framför
var jag redo att ta tjuren vid hornen. På med vätskebältet, in med mp3-lurarna i öronen och så iväg i den härligt friska septemberluften. Planen var ungefär 20 km, vilket väl får kategoriseras som ett "kort" långpass med marathonmått mätt. Men springer man inte långt får man i stället springa hårt, så det fick bli en tvåmilare med fartökning. Den första halvan i ungefärlig marafart, 5.12/km, medan andra halvan gick i lite över halvmarafart, 4.44 min/km. Sammantaget 20 km under 1.40 och en snittfart under 5 min/km. Helt ok för att vara en helt vanlig, slö söndag med andra ord...

Vissa känningar i hälsenan och nu på sistone även lite under hälen, så fram till Berlin ska jag försöka satsa lite mer på rehabilitering; stretching, yoga och massage. Och så kanske ett litet Botnialöp också...

Avslutningsvis kan jag förtälja att "flyttkaoset" nu börjar ha övergått i någon slags ordning. Endast ett par ouppackade flyttkartonger kvar inne i huset, uthuset är urröjt och påfyllt med nya saker och bräd-/skrothögarna på gården minskar dag för dag. Vi ser ljuset i slutet av tunneln!

tisdag 4 september 2012

Löpskolning i höstrusket...

När det är mörkt och gråmulet, blåser friska vindar och regnet piskar i ansiktet - då är det bra att ha en gemensam träning på agendan. Risken att jag landat i soffhörnet hade nog annars varit överhängande. Med ben ack så tunga efter söndagens långlänk var jag tacksam över att det åtminstone inte var intervaller vi skulle springa. Vi startade med förhållandevis lugn löpning till Nabben och tillbaka till sportplan, och därefter tog ett gäng löpskolnings- och koordinationsövningar vid. Tripping, skipping och allehanda andra varianter. Övningar som man (jag) gör alltför sällan, vilket säkert kommer att bevisas av träningsvärk imorgon. Avslutningsvis några plankor, sidoplankor och en ryggplanka så att även löparbålen skulle få sitt. Sammanfattningsvis ett pass som säkert gjorde gott och som dessutom var väldigt trevligt tack vare det angenäma sällskapet. Tack alla ni tappra!

söndag 2 september 2012

Långlänkarnas långlänk...

...är avklarad! The mother of alla långpass. 29 km blev dagens saldo, det längsta jag någonsin sprungit på träning. Kanske inte så imponerande för alla er som snittar 30+ varje helg (?), men för en annan var det LÅNGT. Nu kommer jag inte att springa så långt någon fler gång före Berlin maran, utan det kommer väl att bli 20-25 km som längst. Hur som helst, även om det gick helt ok för att vara 29 km så våndas jag vid tanken på att jag inom kort ska springa en sträcka som är ytterligare 13 km. Det är FÖR långt. Faktiskt. Jag tror inte ens att långpass på över 30 km skulle göra mig tillräckligt förberedd för marasträckan. Jag kan nog aldrig bli tillräckligt förberedd för den och varje gång slår det mig vid ungefär 25 km: "Hur kunde jag glömma att det var SÅ HÄR det kändes...". Det kommer att göra ont. Det kommer att vara en prövning och en vånda. Målsättningen är att det ska kännas "okej" fram till 30, men sen börjar som bekant själva maran. Benen kommer att värka och fötterna kommer att ömma. Har man riktigt tur kanske magen börjar protestera också. Det kanske inledningsvis så optimistiska sinnelaget kommer att mörkna och de negativa tankarna tar över. Jag kommer att ångra mig. Jag kommer att förhandla med mig själv om att fortsätta. Jag kommer att lova mig själv att aldrig springa en mara igen. Det är då det bara är att bita ihop och plocka fram den vida omtalade finländska sisun och tvinga sig själv framåt. Och när Brandenburger Tor väl nalkas där framme och jag så småningom får stoppa klockan, stanna och låta mina mörbultade ben få den välsignade vilan, då kommer jag att le och börja planera nästa marathonlopp...

Nog med utsvävningar och visualiseringar, det var dagens långpass som skulle avhandlas. Det har inte blivit så mycket tränande den senaste tiden på grund av lite krasslighet och livets många åtaganden i övrigt. Igår gick Vasa marathon/halvmarathon av stapeln, men jag var varken kroppsligen eller själsligen upplagd för att tävla så vi nöjde oss med att heja fram de som faktiskt var upplagda för det. Men idag var det alltså äntligen dags för ett långpass. Jag "tållå å på" i Vassor och känner numera i detalj till Baköjvägen, Brännbackvägen, Vesterbackvägen och Rölandsvägen. Avslutade med en runda runt "Stagnäs" och en sväng till Gråonässkatan. Och stoppade som sagt klockan efter 29 löpta kilometer i en snittfart av 5.14/km. Om jag "bara" lyckas hålla den farten i 13 km till kan jag skriva ett nytt prydligt pers på marathon. Inte omöjligt, men tufft...

Beroende på hur "post-långpass-benen" känns så är planen inför kommande vecka att i alla fall springa tre gånger. På tisdag förhoppningsvis en gemensam träning med Maxmo Sportklubb-gänget och i helgen kanske, kanske Broloppet. Eller så blir det ett helt vanligt långpass. Till.

God kväll!

onsdag 22 augusti 2012

"Kvievlaxlåpe"

Har tillbringat en stor del av min tid i Kvevlax denna vecka. Inte nog med att jag varit där dagtid på jobbet; idag for jag bara hem och åt och bytte kläder för att sedan återvända till Kvevlax. Det var dags för Kvevlaxloppet! 12,7 km på en bana som får beskrivas som TUNG. Eller så var det dagsformen som inte var på topp. Eller så både och. Hur som helst så bestod banan till stor del av terräng; ganska många kilometer i spånbana och även en bra bit i ren skogsterräng på en smal stig. Vissa gånger när man springer går det både fort och lätt - och det är riktigt bra. Ibland går det tungt men fort ändå - det är också ganska ok. Och så ibland går det både tungt och långsamt - det är inte så roligt. Dagens lopp platsar väl nästan i den sistnämnda kategorin; det var tungt redan från början och kilometertiden blev inte bättre än lite under 4.50. Detta faktum kan dock, i alla fall till stor del, förklaras av terrängen; det var svårt att hålla någon riktigt bra fart på den sugande spånbanan och den ojämna skogsstigen. Ett väldigt bra träningspass blev det dock; om jag tränat på egen hand denna kväll hade jag aldrig orkat plåga mig så. Och placeringen blev inte heller fy skam; andra plats och återigen en pokal!
Matchar min nya röda Maxmo sportklubb-jacka med ansiktsfärgen...
 
Och tiden? Målsättningen var att ta mig under en timme (vilket kan låta enkelt men inte var det på den banan) och det gjorde jag; 59.05 på min egen klocka. Så, godkänt får det bli. Och imorgon - åter till Kvevlax!
 
Avslutningsvis något för alla kattälskare:
Notera vildheten i blicken! Kan inte finnas mycket som är vildare än en tre månader gammal kattunge!
 


söndag 19 augusti 2012

Skäriliv och Norrskogs-orientering

De sista skälvande timmarna av min sista lediga sommarhelg, imorgon är det dags att pigg och nyter gå till mitt nya jobb. Roligt, spännande och lite ångestladdat... Den sista semesterhelgen har i alla fall varit bra. Riktigt bra. I fredags fick jag för första gången i mitt liv bevista Juthbacka-marknaden och den soliga och härliga gårdagen spenderades på "skären" tillsammans med ett antal familjemedlemmar. Att få ligga på en varm brygga och lyssna till vågornas skvalp - det blir inte mer avslappnande än så.



För att inte bli alldeles för avslappnad sprang jag ett långpass idag. 25 km. En fullt tillräckligt lång sträcka för mig. Tänker att jag måste vara knäpp som ska springa 42 km inom kort. Det är FÖR långt. Det gör bara ont till slut och är inte ens roligt. Ändå gör man det. Ska nog satsa mer på halvmaror och max 30 km långa lopp nästa år. Lopp där man kan hålla en någorlunda fart och faktiskt utnyttja sin kondition. På marathon kan man (jag) inte hålla någon bra fart även om jag skulle vilja, kroppen är inte tillräckligt stryktålig när den passerat ungefär 20 km. Nåja, hur som helst, jag tränar sällan längre pass än 25 km inför ett marathon och dagens pass var således ett "riktigt" långpass med mina mått mätt. Rutten var Kärklax-Lotlax-Palvis-Norrskogsvägen-hem. Drabbades av vissa orienteringssvårigheter i Norrskogen. Jag har aldrig sprungit där tidigare, endast åkt skidor. Och då med start från andra hållet än det jag nu kom ifrån. Inte kom jag ihåg att det var så många ställen man skulle svänga på. Rakt fram eller vänster? Höger eller vänster? Jag valde vänster, vänster och hann bli lite nervös innan jag så småningom faktiskt kom ut där jag hade tänkt mig. Av detta lär vi oss att ta med en telefon när man springer i obekanta omgivningar. Eller när man springer långpass överhuvudtaget. Tänk om jag svängt fel och irrat omkring i skogarna än...

Så, mör i kroppen och benen men förhoppningsvis fulltankad med energi inför den stora dagen imorgon!

torsdag 16 augusti 2012

Kvalitetspass

Fem tappra motionärer, backe upp och backe ner på den kuperade Prästholmen, fartlek och backdrag. Pust och flås och trötta, trötta ben. Efteråt ett välsignat svalt dopp på Finnholm, välgörande för slitna löparben. Och det var kvällen den 16 augusti 2012 det.

tisdag 14 augusti 2012

Nedräkning

Trött och sliten efter halvmaran är jag, så det har inte blivit några stordåd i löparspåret. Lugn länk i söndags och idag något som kanske kan beskrivas som fartlek, förutom att det inte innehöll så mycket fart. Den fart som för bara några dagar sedan kändes hanterlig i 21 km var idag nästan övermänsklig. Ena dagen topp, andra flopp. Sådant är löpningens sanna väsen. En härlig sensommarkväll var det i alla fall och jag belönade mig med ett dopp i det allt mer kylslagna vattnet på Finnholm innan jag sprang den sista biten hem. Tror inte att det blir alltför många simturer ytterligare i år.

Veckan går i skolstartens och dagisinskolningens (tredje gången för samma barn...) tecken och nästa vecka är det dags även för mig att återgå till rutinerna, dock på en ny arbetsplats. Frågan är om jag är lika nervös som dottern har varit inför skolstarten?

Apropå något helt annat så utlovade jag ju tidigare bildbevis på hur tavlorna med gamla tidningsförstasidor skulle göra sig på plats, det kommer här:


Det bidde ganska bra, tycker jag!

lördag 11 augusti 2012

Korsholms halvmaraton

Efter en uppladdning med 4-års kalas och diverse godsaker i form av bullar, muffins, tårta och kaffe begav vi oss igår kväll till Jungsund för att delta i Korsholms halvmaraton.
Idel förväntansfulla löpare; Vörå/Maxmo var väl representerat!

Som sig bör före start var läget dåligt; benen kändes trötta, ryggen stel, hälsenan öm och allmäntillståndet var rent allmänt halvtaskigt. Men startskottet går, löparkollektivet börjar röra sig och efter ett par inledande flåsiga kilometer är man igång. Kroppen vaknar till liv och inser att det är tävling. Aftonen var som gjord för löpning; vindstilla, frisk och något kylig luft och en sol som sakta började sjunka bortom Replotbron. Och jag höll ganska bra fart och det kändes förvånansvärt bra. Höll mig kring 4.30/km och det blev aldrig olidligt. Benen började bli trötta efter vändningen vid bron, men kilometer lades till kilometer och en damrygg som närmade sig gav förnyade krafter. Med ca 5 km kvar kom jag i kapp ryggen som tillhörde tvåan i damklassen, och jag kunde hänga på, gå förbi och så småningom distansera henne med någon minut. Med ben stolpiga som timmerstockar närmade jag mig målet och insåg att jo, det skulle gå. Det relativt nysatta perset från Jakobstad skulle ryka. En sista spurt och där, målet! Stoppade klockan på tiden 1.35.23, vilket även blev min officiella sluttid. Min (hittills) snabbaste halvmara!

Tiden var belöning nog, men jag kunde även inkassera sommarens andra:


Vi inmundigade en grillkorv och drack en medhavd öl i den kyliga sensommarkvällen innan vi återvände hem till OS-soffan, nöjda och belåtna (även maken med ett nysatt pers.). Ett trevligt lopp med en fin bansträckning som jag gärna återvänder till. Om man ska klaga på något kan jag tycka att drickakontrollerna borde ha varit lite mer välutrustade, när det ända var fråga om ett så pass långt lopp som en halvmara. Vi bjöds på svag saft och vatten (någon sade att det även funnits sportdryck på något ställe, men det missade jag), men inte något "tilltugg" såsom saltgurka eller russin. Jag brukar inte dricka så mycket ändå och denna kyliga kväll blev det endast några munnar saft, men nog finns det säkert en del löpare som behöver få sig något mer till livs när de springer så länge. Och en liten bit saltgurka hade faktiskt inte varit helt fel...

Idag har det varit "dagen efter"; trött efter att ha sovit dåligt och huvudvärk, sannolikt p.g.a. rubbad vätskebalans. Men att vara "bakis" efter ett lopp känns ändå helt ok!

måndag 6 augusti 2012

(Dala)backträning

Det här med löparbloggar... När man läser dem kan man lätt förledas att tro att vederbörande tränar varje dag, ja t.o.m. kanske flera gånger om dagen. Det är långpass, distanspass, intervallpass och backpass. Och däremellan styrketräning, yoga och annan "alternativ träning" när bloggaren egentligen har vilodag... Visst finns det de som faktiskt tränar varje dag - absolut - men jag är övertygad om att bloggar många gånger ger en förskönad bild av verkligheten. Man skriver om när man tränat och sprungit lopp, men författar man något inlägg om att man bara legat i soffan och ätit lösgodis? Knappast. Men det gör vi väl alla till och från ändå. Väl? Bloggar tenderar att ge en dåligt samvete, få en att känna sig lat och tro att alla andra tränar mycket mer. När det gäller min egen blogg kan jag lova att de inlägg jag skriver om träningen inte ger en fullständig bild av min verklighet. De pass jag skriver om har jag visserligen genomfört, men däremellan har jag med gott samvete kanske tagit det lugnt både en och två dagar (och ibland legat på soffan och ätit godis...). Kontentan av detta resonemang är ingen annan än den att ni inte ska låta er luras. Få inte dåligt samvete och tro att alla andra tränar mer. I alla fall inte när ni läser min blogg; jag är ingen fanatisk träningsnarkoman som ägnar varje ledig stund åt träning, utan en helt vanlig (emellanåt lat) motionär. När jag väl tränar och tävlar går jag in för det, men däremellan har jag inga problem med att låta bli att träna. Tror att det är ganska symtomatiskt att bloggarna gärna vill låta påskina att de är supermänniskor som inte gör annat än tränar. Det är inte sant.

Fast idag HAR jag faktiskt tränat. Det blev totalt en mil, varav några kilometer (Dala)backträning. Jag bor ju som bekant uppe på en backe och uppfarten är idealisk för korta backintervaller. Dagssaldot blev 10 gånger ca 120 meter, tillfyllest för denna dag. Är lite trött och sliten och känner mig stel i ländryggen - det brukar vara ett säkert tecken på att jag bör ta det lite lugnt och rehabilitera mer. Annars har man väl det där ryggskottet som ett brev på posten. Att titta på OS är ju för övrigt bra - räknas det månne som alternativ träning? I så fall tränar jag varje dag!

söndag 5 augusti 2012

Stadslöpning och träbröllop

Variation förnöjer. Visst kan det bli lite enahanda att alltjämt springa samma runda och nöta samma vägar. Om man dessutom är bosatt på ett ganska litet ställe är valmöjligheterna än mer begränsade. Kortare pass går väl an, men långpassen tenderar att bli något tråkiga; ska jag springa mot Vassor eller "skären" idag? När tillfälle till alternativa löprundor ges bör man se till att utnyttja det. Igår stod firande av bröllopsdag på programmet; restaurangbesök och hotellövernattning i Vasa. Och därmed stod även stadens utbud av löparvägar till vårt förfogande. En härligt uppfriskande länk i Vasas omgivningar blev det, i ett mestadels strilande regn. Ett "kort långpass" eller en "lång vanlig länk" om man så vill; 15 km i hyfsat progressivt tempo. Från Vasklotbron, längs vattnet...
....ut på Brändö, runt Vikinga, ett par varv runt Metviken och så tillbaka till hotellet. Efter det satt det bra med bastu och en delikat måltid. Och det satt lika bra med en rejäl frukost denna morgon, en riktig löparfrukost.


 Dock ingen löpning idag - den stabila frukosten till trots - men väl "en herrans massa röjande" bland flyttlådorna. Vi har fortfarande ett ganska stort gäng ouppackade lådor, men det intressanta är att vi bott här i snart två månader och i princip inte saknat något?!? Så egentligen borde man väl slänga de resterande kartongerna rakt av...

Kommande vecka kommer - om det går planenligt - att innehålla en viss mängd löpning, måhända även ett halvmarathon... Och så blir det 4-års kalas!

tisdag 31 juli 2012

Ernst-pyssel och kvällssimning

Till er som tvivlade och misstrodde, till er som drev med min idé och påstod att jag tittat för mycket på Ernst...

...den är färdig nu! Sänggaveln. Jag tror att självaste Ernst skulle vara stolt! Den skarpsynte noterar säkert att det är en gammal spegeldörr. Återanvändning är tidens melodi. Dörren fanns i huset men fick ingen plats efter renoveringen, så den får nu tjänstgöra som sänggavel i stället. Roligt att kunna bevara ursprungliga detaljer, om än i annan kulör (den hade en ilsket blå färg tidigare). Hur som helst, särdeles lätt var det inte att få dit den. Den skulle på något sätt fästas på den befintliga sängstommen och eftersom jag saknar den byggtekniska kunskapen tillstötte vissa komplikationer. Jag tyckte att jag funderat igenom det hela ordentligt innan vi satte cirkelsågen i den tidigare gaveln, men se, det hade jag uppenbarligen inte. Jag hade inte tänkt på att den gamla skruven inte skulle passa när gaveln blev tjockare. Efter mycket om och men, tandagnisslan, skrik och svordomar (och nästan en skilsmässa...) lyckades vi dock fästa dörren i sängstommen. Huruvida den kommer att stanna kvar för överskådlig tid är dock oklart. Men jag är nöjd!

På löparfronten har jag just summerat den gångna månaden och konstaterat att jag sprungit i snitt 5 km om dagen, ca 150 på en månad. Därav två lopp som båda gått över förväntan. Jag måste därmed vara nöjd även med detta.

Avslutade just dagen och månaden med ett 8 km långt och kravlöst löppass (klockarn var urladdad). Via Finnholm på hemvägen och simmade några hundra meter i spegellugnt, ljummet vatten. Luften syrerik och härlig efter en regnskur. Tappade skon i vattnet och kunde konstatera att Nike Lunarglide flyter mycket bra. En skön sommarkväll som får bli ett fint minne att plocka fram en regnruskig novemberkväll.

Snart dags att sova gott i min "nya" säng!