tisdag 29 april 2014

Ensam plåga

Löpning kan vid en första anblick tyckas vara en ganska enahanda aktivitet, men variationerna är faktiskt oändliga. Man kan plåga sig ensam eller i grupp. I terräng eller på asfalt. Kort eller långt. På sommaren eller vintern. Morgonen eller kvällen. I dag hade jag två alternativ: a) plåga mig i grupp, dvs. delta i motionscupen deltävling 3 eller b) plåga mig ensam. På grund av dels logistiska skäl, dels fysiska och psykiska, valde jag det senare. Att plåga mig i min ensamhet. Varken kroppen eller knoppen var upplagda för någon gruppövning idag. Har känt mig ganska så sliten i baklåren på sistone och var dessutom helt enkelt trött, så ett ensamt pass, där man kan avbryta när helst man vill utan att någon ser en, kändes mer lockande.

Oavsett detta så ville jag ha lite kvalitet, så upplägget var något så delikat som 3x3 km. I en fart som gör en ordentligt trött på den första intervallen, men som man ändå orkar hålla de två senare. På grund av teknisk okunnighet lyckades jag inte få fram ett fält i klockan som visade tempo, utan endast sträcka och totaltid. Liksom de som sprang cupen idag fick jag således springa helt på känsla, utan att faktiskt veta om jag sprang snabbt eller långsamt. Nyttigt att göra så ibland, för att lära känna sig kropp och bedöma vad man orkar. Det var tungt, det var slitigt och backarna fram och tillbaka till bron verkade aldrig ta slut. Vilan på 2 minuter mellan intervallerna kändes onaturligt kort. Och när jag under den sista intervallen nalkades idrottsgården efter 2 km beslöt jag att det fick räcka. 3 km, 3 km och 2 km. 8 km kvalitet är helt godkänt i min värld. Och döm om min förvåning när jag konsulterade Garmin och kunde konstatera att det faktiskt inte gått så långsamt som det kändes. 13.25, 13.18 resp. 8.58. Helt godkända kilometertider. You do the math.

Avslutade sedan med att lyfta lite skrot med damerna, och voilá, en fulländad träningskväll var till ända.

fredag 25 april 2014

Motionscupen del 2 - DNS

En solig och vacker fredagskväll i slutet av april gick del två av motionscupen av stapeln. Utan min svettiga medverkan dock. Jag gjorde en DNS. Kanske något bättre än en DNF, men inte mycket. Laga skäl hade jag dock, doctor´s order! Avlägsnade ett födelsemärke på dagen och fick dusch- och träningsförbud ett dygn, så cupen var inte ett alternativ. Med tanke på hur cupen brukar utveckla sig skulle man väl ha slitit upp stygnen och förblött i något dike i Tottesund... Så lika bra att delta från åskådarplats idag. Och faktiskt ganska skönt, måste jag tillstå. Har varit lite trött och sliten efter den senaste veckans träning, och i år skulle jag ju vara klok och lyssna på min kropp, remember?
De andra som var DS och DF (did start and did finish) sprang hårt i alla fall. Spurtstrider, taktikering och fradga. Cupen i ett nötskal. Fredagsmys.

onsdag 23 april 2014

Backintervaller i norsriket

Påsken har förflutit sedan sist och vardagen har tagit vid igen. En fin påsk fick vi ha, både vädermässigt och annorledes. God mat, trevliga vänner, det obligatoriska påskgodiset och några träningspass. På långfredagen en fridfull bastulänk i min ensamhet och på påskdagen ett "långpass" (i dagsläget kvalar 17 km in som långpass) med löpare som höll bra fart. "Påsken är en stor träningshelg", brukar far min säga. Det ligger nog något i det. En fin helg avslutades dock i sorgens tecken då min kära morfar gick bort. Inte oväntat när man uppnått den aktningsvärda åldern 98, men inte desto mindre ledsamt när någon som funnits där hela ens liv plötsligt inte gör det längre. Saknaden är stor.

Nåja, apropå något helt annat, här kommer dagens visdomsord: Det är viktigt att träna både hjärnan och kroppen varje dag. Idag har jag gjort just det. Tränat kroppen och förkovrat mig. Samtidigt!

Träningen bestod av intervaller i lång backe i sällskap av dessa båda herrar:
Den långa, sega uppförsbacken från bron var dagens Via Dolorosa. 600-700 meters stigning x 5 gånger. I en fart som kändes allt annat än helt bekväm. Men det var som det brukar med intervaller; det är ångestladdat före och under passet, men känslan efteråt uppväger allt lidande.


Dagens lärdom då, undrar ni kanske. Jo, det är här norsarna kommer in i bilden. Eller "nossarna" som man säger häromkring. Mina kunskaper om nors sträckte sig ungefär så långt som att jag visste att det var en rätt liten, silverfärgad fisk. Men under dagens träningspass fick jag alltså tillfälle att fördjupa mig i norsfiskeriets mysterier. Jag fick bl.a. veta att de exporteras till Ryssland där de anses vara en delikatess, att de endast vandrar in till kusten vid några få utvalda ställen när de leker, bl.a. då här i "norsriket" Maxmo, och att de betingar kring en euro kilot. Jag tackar löpsällskapet såväl för draghjälpen (som försvann i fjärran) som för utbildningen. Både kroppen och hjärnan har fått sitt.

onsdag 16 april 2014

Motionscupen del 1, race-rapport

Var det verkligen ett år sedan sist? Hur kan ett år gå så fort? Var det redan dags för säsongens mest ångestladdade tävlingsserie? Jo, vi skriver redan april och det var hög tid för årets upplaga av motionscupen i Maxmo att dra igång. Allt var sig likt; måhända något färre löpare än ifjol, men samma adrenalin, samma tävlingsglädje och samma ångest som det brukar vara.
Förväntansfulla (?) löpare i snålblåsten före start
 
Själv hade jag väl inga större förhoppningar. Det har varit mycket annat att tänka på och lägga energi på den senaste tiden, så fokus låg inte riktigt på att tävla. Att vara med och se hur det går, det var planen. Gemensam start denna första gång och vi var en stor klunga som sprang samlat i en lagom och ganska bekväm fart. Första halvan mot Vassor inget att orda om, annat än att det faktiskt kändes förvånansvärt lätt. Vändning vid 3,5 km och farten började så småningom trissas upp lite och klungan splittras. Någon som stack i väg och inte riktigt gick att hänga på, och någon annan som hängde på som man väldigt gärna ville bli av med. Precis som det brukar vara. Progressiv fart den andra halvan och den sista kilometern en nära-döden-upplevelse på 4 minuter blankt, och så var man i mål. Trött, trött, trött och glad, glad, glad att det var över. 7 km på 31.02, vilket ger en snittid på 4.25 per kilometer. Över förväntan med tanke på att det var årets första tävling och positivt att det kändes så pass lätt första halvan. I år kommer strävan dock vara att inte göra samma misstag som i fjol. Inte bara köra på när jag börjar känna mig sliten, utan ha förstånd att avstå. Hälsituationen helt ok idag, men inget som säger att den är det nästa gång. Lyhörd ska jag vara. Roligt att vara med, men det kan också kännas okej att avstå ibland. En tävling är bara en tävling och det kommer flera. Nåja, del 1 av ångestcupen avklarad i alla fall.
 
Avslutningsvis några ord om vårt nya, eminenta sportklubbsgym.
Tisdagskväll betyder tjejkväll på gymmet och igår hann jag in som hastigast efter en del andra åtaganden. Så trevligt att kombinera lite hantellyft, plankan och bänkpress med diskussioner om ansiktskrämer, trotsiga barn och allt möjligt annat som ett gäng kvinnor kan tänkas avhandla. I salen intill pågick samtidigt barngymnastik för de gymmande damernas telningar, så alla var nöjda och glada efter väl förrättat värv.
 
Det är mycket på gång nu, i vår kära sportklubb.


 


fredag 11 april 2014

Fredagsmys med syrran

Gissa fredagslänken!

Väg som väg, men visst är det trevlig med en annan skog än Maxmoskogen runtom emellanåt! Fredagseftermiddagen bjöd på ett systerintervallpass Brändö-Gerby-Brändö. 5 x 1000 m som blåste bort veckans kontorsdamm ordentligt. Intervaller är också alltid lite roligare med sällskap, hoppas syrran tyckte det samma.

I övrigt är det lite fullt upp på många fronter just nu. Imorgon ska jag vara både i skogen och på gymmet. Hemma skriker jordhögarna som vi kallar trädgård efter lite omsorg och genom fönstren ser man snart knappt något p.g.a. byggdammet som någon inte hunnit städa bort. Fritidsproblem har jag således inte. Men hör ni, det är vår i alla fall!

tisdag 8 april 2014

Gymtajm!

Jag kan inte med bästa vilja påstå att jag är någon "gymmare". Jag är nog mer den där kardio-typen, som hellre tränar hjärtat genom att springa ensam i skogen. Men nu, när vi har fått ett modernt och välutrustat gym bara ett stenkast bort, framstår det plötsligt som lite roligare att lyfta skrot än tidigare.

Kolla in vår nya tillgång här: http://www.msk.idrott.fi/gym/

Jag är själv imponerad över att vi, i denna förhållandevis lilla by, har lyckats åstadkomma detta med gemensamma talkokrafter. Många gånger är nog byakänslan och talkoandan betydligt bättre på mindre orter än på större, och byborna går man ur huse (nåja, det finns ju undantag...) för att bidra till allas gemensamma bästa. Man ser att det man åstadkommer stannar i byn och gagnar en själv och alla andra, och då är det nog lättare att känna en lust och vilja att bidra. Hur som helst, det projekt som pågått i närmare ett års tid har kommit till sitt slut och vi har fått ta vårt efterlängtade "byagym" i bruk. Åtskilliga talkotimmar, svett och uppoffringar ligger bakom. Innevarande vecka är det öppet hur och potentiella användare erbjuds att prova på alla de möjligheter som gymmet erbjuder, och på lördag blir det invigning med pompa och ståt. Jag vill gärna se gymmet som ett bevis för att byakänsla, talkoanda och solidaritet fortfarande existerar i vår värld.

Förhoppningen i allmänhet är att främja bybornas hälsa och förhoppningen i synnerhet är att jag själv ska bli mera vältränad. Eller se mera vältränad ut, i alla fall. Att man kanske är förhållandevis konditionsstark och springer milen på 42 minuter syns inte alltid utanpå, utan tyvärr ser man mest ut som den plufsiga, medelålders småbarnsmamma man faktiskt är. Att ha triceps istället för gäddhäng, sixpack istället för bilringar och en deltoideus värd att döda för, skulle inte vara helt fel. Nu har jag förutsättningar i form av ett gym för att uppnå detta, men har jag karaktären och enträgenheten? Det återstår att se.

Det här med att inte direkt vara någon gym-människa tror jag också har att göra med att jag vill bli trött när jag tränar. Konditionsmässigt. Om inte hjärta och lungor får jobba och jag får flåsa och svettas, har jag svårt att känna att jag tränar. För ärligt talat, inte kan man ju jämföra känslan efter lite bänkpress och skivstångslyftande med den underbara utmattningen efter en mil stenhård, anaerob löpning. Eller hur? När jag dagen efter ett gympass, är "limin" lite här och där inser jag ju att jag visst tränat, fast det inte kändes så när jag höll på, men jag har svårt att känna att det "ger" lika mycket som att springa. Jag måste nog bara träna på detta med att gymma. För visst är det bra träning det också, bara lite annorlunda. Nu har jag i alla fall möjligheten att lära mig att uppskatta det.

lördag 5 april 2014

En första utvärdering

Några klick på datorn i början av veckan och redan igår väntade det på mig på Matkahuolto i Smedsby. PAKETET. Extra bråttom hem på fredagseftermiddagen för att få slita upp det. Och se där, min nya Garmin-klocka! Den gamla får pensionera sig från aktiv tjänst, i alla fall hos mig, efter 5 år, och en ny och fräsch får fortsätta värvet. Lite lättare, lite snyggare, lite snabbare, lite tydligare än sin föregångare. Det är dags för en första utvärdering av Garmin Forerunner 220.
Snygghet och design: här får den nog en tia. Medan den gamla var tråkigt svart, är denna läckert lila och vit. Dessutom säkert minst hälften så lätt och med ett mycket smidigare armband. Denna kan man t.o.m. tänka sig att använda till vardags, det skulle jag nog inte göra med 405:an.

Användbarhet: Jag har inte hunnit genomföra så många empiriska undersökningar än, men det blir nog ett högt vitsord även här. Lätt att veta vilka knappar man ska använda till vad, eftersom de i stort sett motsvarar tidigare Garmin-modeller. 405:an har ju en boettring som man ska dra fingret runt för att bläddra (vilket i stort sett har varit omöjligt vid regn, vid svett eller med handskar på), medan 220:an endast har traditionella tryckknappar på sidorna. Logiskt och lätt att använda under själva löpningen. Displayen är tydlig och man kan själv välja om man vill ha vit eller svart bakgrund. Menyerna är ganska lätta att hitta och när man ska ut och springa behöver man inte ta sig igenom en massa menyer för att komma till träningsläget, utan bara låsa upp den så söker den satelliter själv och ställer in sig i "running mode". Pulsbältet är av den nya och mjuka modellen och inte alls lika styvt och otympligt som de tidigare gummivarianterna.

Finesser: Idag endast ett vanligt distanspass/snabbpass, så alla finesser har jag inte hunnit testa ännu. Återkommer till det om jag kommer ihåg. Men programmering av intervallpass finns förstås, och dessutom accelerometer, vilket gör att den ska kunna mäta distans även inomhus när satellitmottagning saknas. En rolig finess (åtminstone om passet gått bra...) är att det efter avslutat pass, när man stoppat klockan, automatiskt kommer upp lite fakta på skärmen. Den berättar hur många nya rekord man satt i kategorierna snabbaste kilometer, snabbaste mile, snabbaste 5 km och längsta distans. Idag blev det rekord i alla kategorier! :-) Den "kommer ihåg" vad man gjort tidigare, så rekorden lär ju bli allt svårare att slå desto längre man använder den.

Prisnivå: Inte den billigaste klockan, men inte heller den dyraste. En bra avvägning mellan enkelhet och finesser och precis lagom för mig. Priset i stort sett det samma som jag betalade för 405:an för 5 år sedan, ca 3000 kr/300 euro. Med förhoppningen att kunna använda den minst 5 år blir kostnaden per länk inte särskilt hög. Och "var å ein me sett"; alla har vi väl våra hobbyer vi investerar i.

Omdömet hittills är i alla fall "mer än nöjd"!

Avslutningsvis kan jag även utvärdera lördagskvällens middag, för er som kan ha något intresse av detta. Grillsäsongen inleddes (i ett lätt strilande regn som behagade börja just när grillen tändes):
Grillade skivor av fläskfilé (grisinnerfilé) blev det dock, och därtill grillad majs, parmesangratinerade rotsaker och Lallerstedts pepparsås.
 
Till efterrätt - inspirerat av Sveriges mästerkock i onsdags - tarte tatin (fransk äppeltårta) med vaniljglass:
Omdömet av måltiden i sin helhet får bli "proppmätt".

Och imorgon är det söndag och då ska det springas igen. I sällskap av Garmin!