söndag 30 december 2012

2012...

...snart till ända. Året då jorden skulle gå under (vid flera olika tillfällen), då ekonomin brakade samman i stora delar av Europa och Obama blev omvald som USA:s president. Ett år som även varit omvälvande för mig personligen. Det känns inte länge sedan det var nyårsafton sist, men när jag tänker på allt som hänt sedan dess är det nästan en evighet. För ett år sedan var jag bosatt i Märsta, jobbade på ARN och hade ett renoveringsobjekt i Maxmo; nu är vi bosatta i det objektet, har nya jobb och har påbörjat ett nytt liv i ett nytt (nåja, nygammalt) land. 2012 har varit ett förändringens år. Ett bra år, men ändå omvälvande och påfrestande. 2013 vill jag ha mer stabilitet, arbetsro och tid att andas. Mer tid för reflektion, träning och självförverkligande. Mindre tid för packning, renovering och måsten.

Det hektiska och omvälvande 2012 avspeglar sig till viss del även i träningssummeringen. Scrollade tillbaka och kunde konstatera att jag i början av året satt upp 1400-1500 km som mål vad gäller löpta kilometer. Jag nådde inte ända fram utan landade på ungefär samma mängd som förra året, knappt 1300 km. Tror dock att jag sprang något mer under "högsäsongen" (april-september) i jämförelse med tidigare år. Toppnoteringen för en månad var nästan 170 km, och det är i alla fall det mesta någonsin. Att jag inte riktigt nådde upp till målsättningen totalt sett får nog skyllas på årets sista månader; trötthet och en del "krämpor" efter maran och ett nytt jobb som krävt mycket energi. Det tar också väldigt mycket tid och kraft att bygga upp ett helt nytt liv och få allt det praktiska att fungera, så orken, lusten och tiden för träning har inte alltid funnits där. På det stora hela måste jag dock vara nöjd; att jag trots alla yttre omständigheter ändå lyckats träna ungefär som tidigare år. Resultatmässigt har utvecklingen även gått åt rätt håll med förbättringar på både halv- och helmaraton. Det måste ju alltid finnas utrymme för nya målsättningar, och med tanke på min trots allt ganska modesta träningsmängd så finns alla förutsättningar för att 2013 ska bli året då jag springer mer än någonsin tidigare! Inte för att antal kilometrar är det viktigaste för mig - jag vill springa för att det är roligt och för att få vara frisk och stark - men den krassa sanningen är nog ändå den att träningsmängd korrelerar med resultat. Och eftersom resultaten trots allt inte är helt oviktiga så kräver en förbättring därvidlag sannolikt även att jag tränar lite mer. Springer lite mer, skidar lite mer, styrketränar (mycket...) mer och yogar mycket, mycket mer (inte svårt när jag för närvarande är nere på noll...). Känslan i kroppen just nu är inte den jag vill ha; jag känner mig trött, lat och allmänt ur form. Å andra sidan är det lättare att gå in i ett nytt år med motivation och nya målsättningar om det finns något man vill ändra. Så låt oss lägga 2012 till handlingarna och se fram emot ett 2013 som ett år för välbefinnande, hälsa och träning!
Gott nytt år!
 

lördag 22 december 2012

En julhälsning

Sparsamt med bloggande och sparsamt med löpande. Men mycket av allt annat. Jobb, julfester, tjänsteresor, julförberedelser, förkylningar... Nu börjar någon slags julfrid dock infinna sig. Ute är det ett underbart vackert, vitt jullandskap och inne står julgranen på plats, en brasa sprakar i spisen och hyacinterna sprider sin väldoft. Dagen har bjudit på ca 20 minusgrader och kvällen ännu lägre temperaturer. Lite pulkaåkning har det blivit, men kölden avskräckte från annan träning. Och inte för att det inte är träning att dra två rejäla klimpar i pulka och kälke i uppförsbacke... Planen inför morgondagen är att försöka avlägga något slags träningspass. En skidtur eller länk, kanske. Det har verkligen inte blivit några veckomängder att tala om på sistone. Men vet ni, jag har ingen ångest för det. Jag är en sådan där som kan träna sparsamt eller t.o.m. vila en period utan att känna någon större stress. Visst har jag vissa målsättningar med min träning, men huvudsyftet är ändå att må bra och få vara frisk. Ibland mår jag bra av att träna ganska mycket och hårt och tävla, och då gör jag det. Och ibland mår jag bäst av att bara fara på lugna länkar då och då och i stället ägna mig åt andra aspekter i livet; hem och familj till exempel. Någon träningsfanatiker kommer jag nog aldrig att bli. Och jag tror att det är bra, för mig. Att träna för att det är lustfyllt och får mig att må bra, inte för att jag måste eller andra förväntar sig det. Och det är just när det är lustfyllt, roligt och motiverande, som det också går bra och resultaten kommer. Visst är det bra med viss tävlingsinstinkt och målinriktning, men huvudsyftet - när man trots allt är en vanlig motionär - måste ändå vara att träna för att leva. Inte bara leva för att träna. Med dessa visdomsord sagda vill jag önska er alla (eventuella) läsare en riktigt fridfull jul och ett gott nytt år! Avslutar med en liten bildkavalkad!

Hyacinters väldoft hör definitivt julen till!
 
Granen klädd och ståtar i stugan. Observera att jag inte härmat Ernst vad gäller zinkbaljan; min var inplockad från uthuset långt innan Ernst installerade dito i sitt program!

-20 och det passar nog bäst att rulla ihop sig i sängen, även för andra än fyrbenta. Observera att det ÄR en riktig katt, inte en robot...

Pulkaåkning på programmet! Kölden bet i kinderna...

...och det var förtrollande vackert!

                                                     En riktigt god jul!

söndag 16 december 2012

Kunde Paavo Nurmi så kan väl jag...

Vintern har som sagt anlänt och vad är väl då bättre än att ta till vara dess grundläggande element, snön. Gårdagen bjöd på säsongens första skidtur. Första, men inte sista och definitivt inte bästa. De gamla Rossignol-skidorna jag lyckats gräva fram bland bråten bjöd inte på något storartat glid (eller rättare sagt något glid alls) och vädergudarna bjöd på hårda vindar och lite snöfall. Dessutom var tanten själv lite trött efter julfesten kvällen innan. Ålder ger dock vishet och, i motsats till vad jag skulle gjort för 15 år sedan, gjorde jag det kloka valet att bege mig hemåt från restaurangen i stället för att fortsätta till nattklubb och tog det dessutom lugnt med lilla nubben. Men så fort jag är uppe senare än vad jag brukar sover jag dåligt och vaknar för tidigt, så kroppen var inte direkt inställd på skid-mode. Nåja, en skidtur blev det i alla fall och det var skönt både för knopp och kropp, när de väl ställdes inför fullbordat faktum.

Och idag fortsatte jag utnyttja vinterelementet i min träning. En vanlig distanslänk på oplogade vägar (slirigt och tungt) och därefter, i bästa Paavo Nurmi-anda, snöpulsning. Det gäller att passa på så länge förutsättningarna för detta är så goda med lagom mycket snö av lagom konsistens (mjuk och lätt). Ner med benvärmarna över vristerna och sedan 10 gånger över sportplan i vristdjup snö i förhållandevis hög fart. Tungt var det, vilket sannolikt betyder att det också var bra träning, Både för benstyrka och kondition. Nurmi lär ha haft snöpulsning som ett stående inslag i sin träning varje vinter. Nu tror jag i och för sig att Paavo och grabbarna sprang lite mer än 10 gånger över en sportplan och säkert också med rejäla stövlar på fötterna, men i alla fall. Jag gjorde det.

söndag 9 december 2012

Löpar-fashion

En tung länk kan åtminstone i någon utsträckning uppvägas av snygga kläder. Vet inte om det är årstiden, mörkret, kylan eller alltihop, men löparformen känns LÅÅNGT borta nu... Benen är trötta och sega, ryggen stel och hälen sjuk. Men jag försöker åtminstone underhållsspringa, ett par, tre gånger i veckan för att inte förfalla helt. Och idag blev det en lagomlänk i det underbara, vita vinterlandskapet, iklädd min nya snygga jacka. Maxmo SK rules!
Och reflexerna är i skick... (Inte för att det egentligen behövs i denna by... på gårdagens länk mötte jag inte en enda bil trots att jag sprang igenom de "centala delarna!)

torsdag 6 december 2012

Häl(vetes)senan återigen...

Jag har inte skrivit om min hälsena på länge. Att jag inte gjort det betyder inte att den inte krånglar. För det gör den, till och från. Jag orkar bara inte vältra mig i självömkan för jämnan. Dessutom har den faktiskt varit helt acceptabelt sjuk hela sommaren; öm, men inte så öm att det påverkat löpningen i någon större utsträckning. Det otäcka knakandet/knastrandet som jag led av sommaren dessförinnan har inte gett sig till känna, utan ömhet och stelhet har varit de enda symptomen. Jag tror dock att nästan 43 kilometer Berlinasfalt blev lite för maffigt för den stackars Akilles. Den har inte varit sig lik efter den pärsen. Eller lik på så vis att den ömmat, men olik på det sättet att den ömmat betydligt mer än tidigare och att den dessutom vidarebefordrat smärtan till sin granne hälen. Alltsedan maran har det känts ömt liksom under hälen när jag sprungit (eller främst efteråt) och till och från även på utsidan av hälen. Den där känslan under foten oroar mig lite, man har ju hört talas om hälsporre och hur vansinnigt smärtsamt det kan vara. Kan detta vara en begynnelse till något sådant eller yttrar det sig på annat sätt? Jag hoppas att det endast är en av överansträngning beroende ömhet det handlar om och att den självläker så småningom. Lite skidåkning i stället för löpning vore nog bra.

För övrigt har vi fått fira en väldigt vit och vacker självständighetsdag idag. Frost i träden, ett tunt snötäcke på marken och en sol som tappert försökt kämpa sig upp över horisonten - som ett julkort.
Och en liten självständighetslänk blev det också mellan pepparkaks- och lussebullsbak. Jag tycker om att springa genom byn i juletid och betrakta allehanda julbelysning. Det är mysigt att kika in hos folk och se hur de har det. Ikväll fanns det även tända ljus i fönstren , så ock hos oss, till åminnelse av alla dem som tappert stred för att vi ska kunna sitta här idag och fira ett självständigt Finland. Vi kommer aldrig att kunna föreställa oss de uppoffringar de gjorde. Men vi tänker på dem, tackar och tänder två ljus i fönstret- ett för dem som stupade och ett för dem som återvände. Leve Finland!

söndag 2 december 2012

Välkommen vinter!

Vintern har gjort sitt intåg. Första advent har varit en härlig vinterdag; kring 15 minusgrader, förhållandevis klart och ett tunt, tunt vitt snötäcke på marken. Fredagens och lördagens rent arktiska stormbyar motverkade all lust till löpning, men idag fanns inte längre några ursäkter. På med merinoullunderstället och några lager till och så ut i den gryende vintermorgonen efter den obligatoriska kaffekoppen och havregrynsgröten. 13 kilometrar ut mot "Öjskatan" och via Nabben, med andedräkt som stod som ett vitt moln ur munnen, frost i ögonfransar och hår som stack ut under mösskanten och kalla fingrar. En alldeles underbar vinterlänk!
Ingen löpning just här på Strandvallen idag, men väl ett eftermiddagspass inne i den bredvidliggande idrottsgården. Morgonens länk följdes av familjegudstjänst och intag av risgrynsgröt i församlingshemmet (riktigt löparmat även i Guds hus...) och därefter som sagt ett cirkelträningspass i idrottsgården. Den blev visst en riktigt träningsdag, denna första advent.