onsdag 26 februari 2014

Sportlov

Sportlov har vi firat några dagar, och imorgon är det dags för jobb igen. Det planerade Öppet spår avstod jag ifrån (tack och lov!), men den planerade resan till Sverige genomförde vi ändå. Släktbesök i Upplands Väsby och diverse andra aktiviteter har vi förlustat oss med. Det traditionella springet blev det lite dåligt med eftersom schemat var ganska späckat, men ganska mycket alternativt spring ändå.

Första dagen spring på Ikea och Bauhaus...
Maken hade nog längtat mest efter Bauhaus och jag efter Ikea (kommer båda dessa till Österbotten kräver jag inget mer)!

Andra dagen spring på Vasamuseet...
Vasa - intressant för både liten och stor!
 
...och den tredje på Lek&Bus, ett av regionens större lekland:
Tror att mamma var tröttare än barnen efter några timmar i uppskruvad ljudnivå och bland speedade barn...
 
Vädret var något mulet men våraktigt, uppemot 10 grader, så suget efter vanligt spring blev ganska stort och abstinensen rätt svår när man betraktade de bara, torra vägarna och skogsspåren. Trots avsaknad av traditionella länkkläder fick det bli en länk i alla fall den sista morgonen; underbart den något tvivelaktiga klädseln till trots (fritidsbyxor, vanlig trikåtröja, scarf och fingervantar). Och läxan jag lärde mig är att en riktig löpare inte reser någonstans utan löparutrustning. Oavsett hur tight schema finns det alltid en liten lucka någonstans som avsedd för lite springande. Lite extra bagage i form av löparkläder är ett lågt pris att betala för tillfredsställelsen att få låta kroppen få göra det den är avsedd att göra.
 
Väl hemma på Dalabackan på nytt; vårlikt även här och barmarkslöpning börjar vara ett alternativ. Vågar man säga välkommen vår redan nu?


fredag 14 februari 2014

Glad Alla Intervallers Dag!

En löpares rättmätiga belöning efter ett intervallpass på Alla hjärtans dag, eller Vändagen som man säger här omkring. Man kan fira med romantisk middag på tu man hand, med rosor och presenter. Eller så kan man ha date i Botniahallen efter jobbet och försöka spöa varandra i intervall-löpning. Vi valde det senare. Kanske inte så romantiskt, men känslan efter ett genomfört intervallpass slår det mesta. Och denna dag är för övrigt mest de amerikanska handlarnas påfund, så jag känner inget tvång att anamma den. Det räcker gott med lite choklad efter springandet.

Hur som helst, 10 km eller 25 varv fick det bli. 5 varv i vanlig "länkfart", 15 varv där vartannat gick i (ganska) hög fart och vartannat i länkfart. Avslutningsvis 5 varv nerjogg. Tränad och klar på 50 minuter. Tidseffektivt och givande.

I övrigt händer inte mycket på löpfronten. Mest vanliga (förhållandevis korta) distanspass och inget att skriva hem om. Hälen krånglar alltjämt och det gäller att försöka hitta en bra balans mellan löpning, vila, yoga och rehabilitering för att trots allt hålla det i schack. Ungefär en gång i månaden går jag på HumanTecar-behandling, vilket i alla fall förbättrar för en tid framöver. Det handlar om någon slags värmevågor som ska vara betydligt mer effektiva än massage och som ska kunna läka skador. Jag brukar alltid känna mig betydligt mer rörlig i hela hälregionen när jag går därifrån, men tyvärr lämnar mina egenbehandlingar däremellan nog lite i övrigt att önska.

När det gäller löparutrusning så börjar det bli dags att uppdatera pulsklockan. Troget har min Garmin 405 följt mig i såväl löparspåret, skidspåret som på cykelturer i 5 års tid och fungerar alltjämt, men har börjat ta en hiskelig tid på sig att hitta satelliterna. Sist jag skulle på länk startade jag klockan, väntade ungefär 5 minuter (lokaliserar satelliter), gav upp och började länka (lokaliserar satelliter), stannade efter några hundra meter och väntade (lokaliserar satelliter), sprang 2 km till (lokaliserar satelliter) och se där - den hittade sina satelliter, ungefär en kvart efter länkens början! Har sneglat lite på en Garmin 220 som är ny på marknaden. Den verkar ha ungefär det jag söker i form av en blandning av enkelhet och finesser. Jag är för lat för att sätta mig in i alla olika program och lära mig att använda alla möjliga funktioner, men jag vill veta tid, distans och ibland puls och kunna programmera intervallpass. Denna klocka innehåller dessutom accelerator, vilket innebär att den skulle kunna fungera även exempelvis i Botniahallen fast den inte får kontakt med satelliter. Kanske en Alla hjärtans dags-present åt mig själv?

söndag 9 februari 2014

Enkel matematik enligt Klingberg

Klingberg, vars sätt att jag skriva jag för övrigt beundrar, hade en både träffande och provokativ krönika i senaste numret av Runner´s World. I sak har han rätt när han påstår att gemene man borde våga träna hårdare och mer och har mycket att vinna på det. Samtidigt känner jag mig träffad och lite provocerad när han beskriver heltidsarbetande småbarnsföräldrar som tror att de tränar hårt när de försöker klämmer in tre pass i veckoschemat, där mellanmjölkspassen ska samsas med diverse andra aktiviteter och tid för att följa med alla möjliga tv-serier... Klingberg verkar vara av åsikten att det bara är en prioriteringsfråga och att om viljan finns, så finns även tiden och möjligheterna. Kan så vara, men samtidigt undrar jag om krönikören i fråga inte skulle ha en något mera nyanserad bild av verkligheten om han själv hade några småbarn som likt skrikande fågelungar krävde uppmärksamhet 24 timmar om dygnet (om jag tillåts överdriva något) och hans planerade långpass en söndagsmorgon fick genomföras efter en sömnlös natt med hostande och febriga telningar, eller - ännu värre - magsjuka och spyende sådana...

Men självklart har han rätt rent principiellt, ofta är det bara våra egna ursäkter och bekvämlighet som begränsar oss, inte några yttre omständigheter. Idag blev det ingen löpning för mig och jag har egentligen inget annat att skylla på än att jag inte ville. Inte sjuk själv, inga sjuka barn, inget jobb och inga desto större måsten. Det "nappade" bara inte. Väderförhållandena var visserligen inte optimala för springande...
...med snösörja och halka, men det är den enda ursäkten jag har. Igår gjorde jag ett tappert försök och sprang 35 minuter, men det var fjärran från någon njutning. Fötterna genomvåta innan man ens kommit från uppfarten, motvind, regn och två fem-före-vrickningar när jag halkade på is som jag inte såg under snösörjan. Sedan var jag sjuk i både ben och häl resten av kvällen. Planen var ett något längre pass idag, men den krassa verkligheten är att OS-soffan var mer inbjudande än den slaskiga landsvägen. Ibland vill man bara inte tvinga sig. Så Klingberg, här har du en av dem du beskriver i din krönika; en trött småbarnsmamma som tror att hon är en löpare fast hon bara springer några gånger i veckan och ibland struntar i det helt och hållet för att hon inte har lust, när hon i själva verket borde trotsa alla element och riva av ett stenhårt intervallpass med snösörjan sprutande runt skorna.
 
Jag får väl trösta mig med att jag i alla fall har tänkt löpning idag. En försommar-halvmara ska genomföras och anmälan har gjorts. Broloppet på Kimito den 14 juni ska det bli! Då lär man väl i alla fall inte vara tvungen att forcera is och snöslask.