torsdag 29 augusti 2013

Gissa länken!

Några dagars oplanerad ledighet eftersom jag är "between jobs" och alltså en ypperlig möjlighet att fara på länk dagtid. Foten är sjuk, hamstringsen stela och kroppen trött, men en länk i naturen i allsköns ro är ändå alltid välgörande. Ingen stress, ingen press och klockan borde jag väl ha lämnat hemma, men eftersom jag ändå vill veta distansen så fick den följa med, jag försökte bara undvika att kolla tempot. Vet inte hur det är med er andra, men jag kan aldrig avsluta en länk på ojämn distans, t.ex. 9,9 km eller 10,1 km (fast hellre i och för sig 10,1 än 9,9); det måste väl vara någon slags tvångshandling. Exakt 12,0 km lyckades jag i alla fall skrapa ihop idag. Inte kort och inte speciellt långt, men lagom för att inte göra hälen helt obrukbar till imorgon.

Var jag sprang? Gissa!
Började hemifrån och svängde av hit... Kanske mer välbekant i vinterskrud...
Fortsatte genom skogen och hit. Torde vara lättgissat för er Maxmobor, men det var så andlöst vackert att jag var tvungen att stanna och föreviga.
Färden gick vidare hit - någon som känner igen? Tillhör en runda jag brukade springa ofta under tonåren, men jag har inte riktigt kommit ihåg detta ställe sedan jag kom tillbaka. Nu ska det bli mera frekventerat i alla fall.
 
Ja, och sedan var det att vända om och springa hem igen. Den ömmande hälen fick mig att omgående sätta mig vid datorn och beställa ett par Adidas Adistar Boost; inte för att jag vet om de hjälper men det är värt ett försök, de har rykte om sig att vara väldigt väldämpade sin lätthet till trots.
 
Och för att ännu fortsätta dagen med idrottsliga förtecken så står jag i beråd att bege mig på en kurs i kinesiologisk tejpning på Norrvalla. Kanske man får lära sig att tejpa hälsenan?
 

söndag 25 augusti 2013

Svackornas svacka

När man håller på med idrott i någon form vet man att det går upp ibland och ner ibland. Ena dagen toppen, andra botten. Det ligger i sakens natur att det är på det sättet och det är för det mesta inget att oroa sig över. Har man en dålig länk, en dålig dag eller t.o.m. en dålig vecka så brukar följande länk, följande dag eller följande vecka gå bättre. Men när det går dåligt en hel sommar är det inte så roligt längre. När varje länk är en pärs och det känns som att man aldrig sprungit förr. När kilometertider som tidigare varit normala och möjliga plötsligt känns helt oöverkomliga. När lungorna känns för små, när benen känns stela och musklerna värker. Då är det inte roligt. En sådan svacka befinner jag mig i nu. Svackornas svacka. Alla svackors moder. Och jag har inte befunnit mig i den bara en länk, en dag eller en vecka, utan snart hela sommaren. Jag funderar och analyserar, vad beror det på, vad var det som gick snett? Var det vårens cuptävlingar och halvmara som blev för tuffa och nedbrytande för kroppen? Kan man drabbas av något slags "överträningssyndrom" när man är en vanlig motionär? Är det den sjuka hälsenan (som fortfarande gör ont, ont, ont) som bidrar till att hela kroppen känns ur form? Eller är det något annat?

Igår sprang jag en mil. I och för sig var det väldigt varmt och i och för sig kände jag mig lite raspig i halsen, men det var verkligen som om jag aldrig sprungit en mil tidigare. Benen var sjuka och stela, andningen för snabb och pulsen för hög. Om kilometertiderna legat kring 4.30 hade det kanske varit okej att känna så, men inte när kilometrarna tog 5.30. Det ska inte vara så tungt. Jag kan inte tro att jag är samma löpare som ifjol höll 4.29/km på halvmara och 5.07/km på helmara. Och det är inte det att jag är otränad. Det borde inte vara det. Räknat i antal pass har jag nog tränat som tidigare. Bara mindre löpning och mer av annan slags träning. Det är klart att själva löparformen inte är på topp när man inte specifikt tränat löpning, men jag borde känna mig piggare än jag gör. Cyklingen har ju gått rätt bra och på "måsan" har jag känt mig ganska stark. Men det funkar inte att springa. Och jag vet inte varför.

Imorgon är en annan dag och kanske känns det bättre då. Men nu är jag lite uppgiven. Har "leidon". Är lite förbannad. Tappar lusten till all löpning. Kanske man ska lägga av?

tisdag 20 augusti 2013

"Måsadrag"

Dags för måsan igen. Längesen sist - sommaren har visst kommit emellan. Men som en kär gammal vän låg den där och bara väntade på oss - måsan kring Hojlanstenträsk.
Runt träsket körde vi måsaintervaller, eller "drag" som man säger här i Pampas (eller kanske hela svensk-Finland). Om nu en intervall som har en kilometertid på drygt 8 minuter förtjänar att kallas intervall eller drag, vill säga. 5 x 600 meter eller 5x2 varv runt träsket bidde det i alla fall, drygt 3 svettiga och tunga kilometrar. Det var en fridfull och vacker kväll på måsan; stillheten bröts endast av två svettiga löpares vilda frustande.

Ett härligt "grispass" till ända!
 



lördag 17 augusti 2013

Dagen efter kvällen före

Dagen efter att ha sjungit kräftornas lov har varit idrottsmässigt ganska hektisk. Jag har fått anstränga mig för att hinna med alla pass. Jag är ganska slut nu.

Det började med löpning i två timmar. Svettigt och högt tempo, ja en rejäl urladdning.

Den aktiva dagen fortsatte i ett rasande tempo med höjdhopp, banlöpning och en riktigt nervkittlande omgång spjut tillsammas med denna man:

Avslutningsvis en promenad runt Dalabackvägen och lite yoga för att återhämta mig. Sällan man idrottar så mycket på en dag.

måndag 12 augusti 2013

Spånbanelöpning

Efter en dag när man har haft huvudet fullt av allehanda funderingar och mycket att bearbeta finns det inget bättre sätt att koppla av än med ett träningspass. Att få rensa huvudet, slippa tänka och bara låta kroppen jobba.
Detta var platsen för dagens träning. Känns det igen? Skidcentrum i Vörå förstås! "Hemkommunens" stolthet (som Maxmobo av födsel och ohejdad vana är det dock alltjämt lite svårt att erkänna att jag faktiskt bor i Vörå numera, har liksom lite svårt att se mig som Vöråbo... Hur som helst, ett finfint skidcentrum har "vi" i alla fall).

Min hälsporre vållar mig fortsättningsvis ganska stora problem och smärtan blir ännu värre efter träning på hårt underlag. Jag försöker så gott det går att undvika asfaltslöpning, men eftersom skidspåret i Maxmo är ganska begränsat i sin längd (i synnerhet i den längd som fungerar för löpning) så är spånbanan i Vörå ett bra alternativ. Dessutom som hittat för Lidingöloppsträning med rejäla, ganska branta backar. Skyarna  var regntunga och hade vräkt ur sig en hel del vatten innan jag nalkades Vörå, så marken var blöt och spånen ännu mjukare än vanligt. Skonsamt för min häl och tungt och sugande som träningsunderlag. Perfekt med andra ord! 8 km fick räcka denna kväll och jag kunde krasst konstatera att jag verkligen kommer att få ligga i om jag ska klara silvermedaljsgränsen på 50 min på Lidingö Tjejlopp. I normala fall (och normalt underlag) inga som helst problem, men när backarna är branta får man kämpa för att klara 5 min/km. Definitivt ingen självklarhet att komma hem från Lidingö med en silvermedalj runt halsen således. Men fler pass på spånbanan ökar förmodligen chanserna!

torsdag 8 augusti 2013

Ett annat element

Inget nötande av asfalt vare sig till fots eller hjul, inget klafsande i mossen eller länkande på skogsstig, nej idag blev det träning i ett helt annat element. Ett element som, kunde jag i mitt stilla sinne konstatera, jag utnyttjar alldeles för sällan. Så skönt, så fridfullt och faktiskt så ansträngande.
Jag pratar om simning. Varför gör jag det så sällan? Ett vattendrag som gjort för kvällssimning bara ett stenkast bort. 45 minuter i min ensamhet, bara jag och vattenlöparna. Inte de vanliga, skadade löparna (det är väl främst de som brukar ägna sig åt vattenlöpning) utan de små, med många ben som springer på vattenytan. Simtag efter simtag, meter efter meter. Oväntat tungt var det för en som är ovan att simma, och det gick att få till ett flås också i detta element. Om sommaren så tillåter måste jag göra det igen.

söndag 4 augusti 2013

Botniacyklingen

Bröllopsdag kan man fira på många sätt. Mera traditionellt, med middag på stan, eller så kan man fira som jag firade vår sjätte bröllopsdag idag - med Botniacyklingen. Den enda likheten mellan denna dag och den stora dagen för sex år sedan var väl en viss nervositet vid uppvaknandet. Jag ska villigt erkänna att jag dock föredrar pirret före en tävling framom nervositeten inför att behöva gå altargången fram inför en massa blickar. Det räcker att ha gjort det senare en gång, tävlingsnervositeten utsätter man sig gärna för gång på gång.
 
Det var premiär för min del i Botniacyklingen. Många år har jag stått på sidan och tittat på och tänkt att någon gång ska nog också jag delta. Och vilket tillfälle var då bättre än detta år, när jag ändå hamnat att ersätta en stor del av löpningen med cykling. Några våldsamma träningsmängder har jag inte, men jag ansåg det vara tillräckligt för att åtminstone ställa upp på den kortare distansen.
 
En perfekt dag för cykling; strålande sol och frampå dagen nästan 25 grader varmt. Lite onödigt mycket vind, men är det något som är säkert så är det att man alltid har motvind när man cyklar, oavsett om det rör sig i trädtopparna eller inte. Fördelen med att ställa upp i en gren som man inte har utövat tidigare är att man kan göra det helt utan förväntningar. Hade inga särskilda förväntningar på mig själv heller, men hade ändå tänkt att jag skulle försöka ta mig i mål under 2.30. Och jag trampade på och första halvan gick lätt, lätt och andra halvan gick lite tyngre och i motvinden på "Larven" gick det väldigt mycket tyngre, men i mål kom jag på tiden 2.16.05, vilket innebär en snittfart på strax under 30 km/h. 17 plats i damernas 67-kilometers klass och  nöjd är jag med det. 
 
Och visst är jag motionär och visst cyklar jag bara som träning och som komplement till löpningen, men det är inte lite utan att man börjar undra hur det skulle gå med en lite proffsigare cykel? En racer som i princip alla de som cyklade förbi mig hade? Jag tycker i och för sig att min fina hybrid går jättebra, men jag har ju aldrig provat en racer och har inget att jämföra med. Nej, det är lite farligt detta att börja med en ny sport, man blir biten, man riskerar att bli fanatisk och då blir det dyrt...
 
Sammantaget en riktigt fin cykeldag och folkfest; en stor eloge till arrangören för ett välorganiserat lopp. Jag återvänder gärna nästa år! (Med fler kilometer i benen, kanske på den längre distansen, kanske med en ny cyk.... Nej, som motionär menar jag!)