söndag 30 juni 2013

Invigd cyklist

Så var jag då äntligen en riktig cyklist. En medlem bland de mest inbitna i cykelgemenskapen. Jag har förlorat cyklist-oskulden. Jag har begått DET KLASSISKA MISSTAGET.
Jag pratar om det som de flesta cyklister som skaffar sig "riktig" utrustning råkar ut för förr eller senare. Att inte ta loss skorna från tramporna när man stannar... Känslan när man - sekunder för sent - inser att man glömt att vrida loss cykelskorna från pedalerna och att man inte kommer att hinna. När man redan bromsat in för att stiga av och fattar att det kommer att gå åt h-vete. Den känslan är inte helt angenäm. Att man sedan lägger sig precis bredvid riksåttan till alla bilisters (förmodade) oförställda skadeglädje ger ju en extra krydda till det hela. Nåja, nu har jag gjort det första gången. Jag behöver inte göra det igen.

För övrigt en cykeltur på 50 km runt Vörå och en sväng mot Lillkyro, ställvis i hällande regn. Ca 27-28 km/h. Efter väl förrättat värv avnjöt jag en varm bastu hemma. Och plåstrade om mina sår.

torsdag 27 juni 2013

Måsalöpning

Jag har hittat en sorts löpning som fungerar för min sargade häl. Något som dessutom är tungt, effektivt och flåshöjande. Mitt hemliga vapen. Vi pratar om måsalöpning. Eller myrmarkslöpning för er rikssvenskar. Ett par pass har vi genomför på "måsan", jag och maken (vågar inte bege mig dit ensam av rädsla för den måhända omfattande djurfaunan). Det senaste nu ikväll. Endast vi och krankarna var där (ifall någon till äventyrs undrade var alla myggor/krankar befann sig denna kväll kan jag meddela att de var tillsammans med oss. Det var bisarrt, man kunde knappt öppna munnen). Hur som helst, på måsan sprang vi. Som att springa på en vattensäng ungefär. Ingen stöt vid fotisättningen och därmed välsignat skonsamt för min stackars häl. Och samtidigt grym styrketräning för benen när man forcerar gungflyet med höga knälyft och allt emellanåt måste dra upp foten ur något vattenhål. Men ändå, så härligt att bara få grisa på. Som en annan Nurmi eller Järnberg eller Myllylä. Man känner sig nästan som en grottmänniska. Ensam mot naturen. Elementärt.
Måsan regerar!
 

Finskorna rekommenderas inte. Ta ett par gamla avlagda. Eller Nokia-gummistövlarna om man föredrar det!

onsdag 26 juni 2013

Diagnostiserad

Jag borde nog ha blivit doktor. Verkar ha en fallenhet för det. Den diagnos som jag själv ställt för ett tag sedan visade sig vara helt korrekt. Hälsporre. Det är det jag lider av, nu även bekräftat av en röntgenplåt. Den goda nyheten är att det inte är farligt. Den något sämre nyheten är att det aldrig försvinner. Den benutväxt på hälbenet som redan finns där och som orsakar smärta genom att irritera hälsenan kommer inte att försvinna. Annat än genom ett kirurgiskt ingrepp då. Ben är ben. På min fråga om det kan vara skadligt att springa ändå konstaterade den gode doktorn att det beror på hur smärttålig jag är. Farligt är det inte, men h-vetes sjukt kan det ta. Kroppen kommer att behöva lära sig att leva med smärtan. Förhoppningsvis kommer den att avta någon gång i framtiden när den mest akuta irritationen lägger sig, jag hoppas det. "Det är ungefär som att ha kläder på kroppen", sa doktorn, "till sist märker man dem inte"... Längtar till den dag när min hälsporre känns som en strumpa. Det kommer att vara ok.

Måste återigen får citera ett av mina favoritordstäv: "Allt som inte dödar dig gör dig starkare". Det lär vara ryskt. Det förvånar mig inte det minsta. Och i min familj lär vi ha lite kosackblod i ådrorna, så det är kanske därför jag tilltalas av den hårdkokta ryska inställningen. Detta är en motgång, men den är till för att övervinnas och göra mig starkare. Jag har inte gett upp hoppet om löpningen. För den är ju så underbar på många sätt. Doktorn - som även han visade sig vara löpare - konstaterade att det trots allt nog är värt skaderisken att springa. "Hellre tar jag en hälsporre nu än en hjärtinfarkt när jag är 50", sade han. Och visst är det så.

Nåväl, för tillfället har jag väl mer eller mindre lagt skorna på hyllan...
...eller i alla fall bytt ut dem mot cykelskor. Idag var jag i och för sig med på den gemensamma intervallträningen. Eller snarare med VID än PÅ. Ur mitt perspektiv såg det ungefär så här:
I fjärran försvann de andra. Sakta, sakta joggade jag några varv runt gräsplan och gjorde en ordentlig stretch. Jag har förlikat mig med faktum; det kommer inte att bli något parlopp, fler halvmaror eller Lidingölopp i år. Men jag kommer tillbaka och jag har en plan. Ett hemligt vapen. Men det tar vi en annan gång.

söndag 16 juni 2013

Pedase

Premiärtur på nya cykeln idag (och med nya skorna, hjälmen och byxorna... Vet inte om man ska betrakta det som en för- eller nackdel med en ny sport, att man får/måste införskaffa allehanda utrustning?!)
Hur som helst så gick det ganska bra nog för en förhållandevis ovan cyklare. Några små pittoreska och extra pulshöjande inslag, såsom att cykla över en - i och för sig redan avliden men ändå! - orm i Kvimo och en våldsam motvind längs riksåttan från Kaitsor. Öjskatavägen, över bron, genom "skären", Oxkangar och över Hellnäsbron:
... den blåsiga riksåttan från Kaitsor och genom Kärklax hem. 40 km; inte så långt i jämförelse med elitcyklisternas träningspass, men en fullt tillräcklig distans för en annan. Nu är jag i gång!

torsdag 13 juni 2013

En god gärning

Eftersom jag inte kunnat springa på sistone måste man hitta på andra sätt att belasta kroppen. Kroppen är gjord för att arbeta, allt som inte dödar en stärker en och så vidare. Idag utsatte jag min kropp för något den faktiskt inte utsatts för tidigare. En god gärning, en insats för mina medmänniskor. Kanske inget jättesteg för mänskligheten, men ett ganska stort för mig som har ett visst obehag av nålar i armvecket. Jag har gett blod! I många år har jag tänkt att jag ska göra det men inte kommit till skott förrän nu.

En insats för min nästa - javisst - men även med några underliggande egoistiska motiv. Det påstås att det faktiskt är hälsosamt att ge blod och jag tror att det är sant. Att rensa ut lite och tvinga kroppen att producera nytt (det måste ju finnas någon orsak till att bloddoping varit så populärt i idrottssammanhang...). Och när man som jag har riktigt "karablod" med ett Hb på 153 är det säkert bara bra att tunna ut det lite. Det främjar både blodcirkulation och sänker ett måhända högt blodtryck. Och även om jag började kallsvettas lite och känna mig smått svimfärdig så gör blotta vetskapen att någon halvdöd stackare på ett operationsbord kanske kan räddas till livet av mitt järnrika löparblod att det var värt besväret. Som belöning blev det en syster-dejt och en god getost-toast på Strampen. På det stora hela en bra dag.

 ,

lördag 8 juni 2013

West Coast Race

Inte sedan tidigt 90-tal har jag deltagit i den österbottniska landsvägsstafetten West Coast Race. Idag något mindre omfattande och med färre lag än under stafettens glansdagar, men glädjen var den samma som för 20 år sedan. Såväl att springa själv som att följa med andra likasinnade som löper sina sträckor.

Mitt utgångsläge var tyvärr inte så bra med tanke på den smärtande hälen och en halv sträcka räckte gott och väl denna dag. Allra bäst hade det nog varit att vila helt och håller, men man vill ju gärna vara med; både för sin egen skull och för lagets. Eftersom jag sprungit så lite allt sedan cupen och dessutom försökt vara någorlunda flitig med stretching och även unnat mig massage, så var benen i alla fall ganska pigga. Foten var hårt tejpad och smärtan i hälen hanterlig så länge jag sprang, den blir alltid värre efteråt. Min distans var kort, ca 4,2 km, så någon taktik var inte att tänka på utan bara att ösa på från början och hoppas på att det håller ända fram. Första kilometern längs Vassorfjärden var helt platt och gick på 4.04. Lite snabbare än vad jag trott var möjligt.

Men sen, när jag svängde av från Vassorfjärden, började Vassor "langbackan"... Inte någon rygg i sikte framför och ingen konkurrent som flåsade mig i nacken, så helt solo fick jag ta mig an denna backe. Kilometertiden sjönk rejält på den andra kilometern, till 4.23, och den tredje gick på 4.13. Tungt, flåsigt och varmt och glad var jag att jag inte skulle längre än drygt 4 km. Kilometer 4 ånyo på 4.04 och de sista dryga 200 metrarna när den annalkande växlingen hägrade i en kilometerfart på 3.53. Snittfarten blev 4.10/km, något jag får vara väldigt nöjd med i dagens läge.

Resten av dagen ägnade vi åt att följa med lagets fortsatta framfart, hejade och servade lagkompisarna med vatten och dusch. Och målet i Nykarleby äntrade vi på en finfin andra plats i motionsklassen efter starka insatser av alla lagmedlemmar. Det är något speciellt med stafetter; man taggar till lite extra och många överträffar sig själva när det gäller att kämpa för laget. Stolt var jag över Maxmo Sportklubb idag!
Silvermedaljörer!
 
Om dagens toppen var stafetten i sig så var dagens botten min häl. Tror själv att det faktiskt är hälsporre jag lider av och kan nu bara konstatera att ytterligare löpning endast förvärrar läget. Oavsett vad jag själv tycker och vill måste det nu bli helvila från springandet en tid. Jag kommer att försöka ägna mig åt cykling och eventuell annan alternativ träning och se om läget förbättras. Sämre kan det knappast bli. Synd när grunden och konditionen och därmed förutsättningar för ganska snabb löpning nog borde finnas där, men inga lopp i världen är värda att förstöra sig för. Och om dagens lopp nu faktiskt visar sig bli säsongavslutning så var det i alla fall en fin avslutning. Löpningen kommer jag att sakna, hoppas vi möts snart igen!


söndag 2 juni 2013

Växthuslöpning i den blomstertid

En otrolig sommarvärme vi haft de senaste veckorna! Alla säger "man ska ju inte klaga, men... visst är det lite väl varmt?". Kring 27 grader de senaste dagarna. Ett rejält långdraget åskväder senaste natt, vilket gjorde att det förutom varmt även var väldigt fuktigt i luften i morse. Som ett växthus. Dags för en länk var det dock och det blev 11 väldigt svettiga kilometrar. Desto skönare var det att avsluta länken på den närbelägna stranden och kasta sig i vattnet för att kyla ner sin överhettade lekamen. Jag är tacksam över att bo på ett ställe där det finns möjlighet att göra så. Sommar när den är som bäst.

Det var dock inte värmen som var mitt största problem idag. Jag önskar att det varit så okomplicerat. Nej, jag har större problem än så. Den häl som länge plågat mig har inte blivit ett dugg bättre trots massage och mindre träningsmängd. Efter dagens dryga mil har jag haft så ont under hälen att jag knappt kunnat gå normalt. Jag tvivlar lite på att detta endast beror på spända vadmuskler. Något annat måste det vara. Det ser inte bra ut inför resten av säsongen, så mycket kan man ju konstatera. Om jag får sådana besvär efter en timmes löpning, hur ska jag då kunna träna långpass inför Lidingöloppet? Gör vad jag kan för att rehabilitera på egen hand men frågan är om det inte måste till lite läkarvetenskap snart. Teorier eller tips, någon?

Något som knappast ersätter läkarvetenskap men som fungerar rätt bra som egenvård är en grej som jag ganska nyligen upptäckt. En "foamroller". Eller skumrulle om man så vill.
Att bara sitta på golvet och rulla spända hamstrings eller vader på rullen känns väldigt bra. Lite som egenmassage. Lättare besvär kan den säkert bota denna rulle, men tyvärr är min häl nog för illa åtgången för att det ska hjälpa endast med denna. Men skadar gör det nog inte heller så jag rullar på!

Avslutningsvis kan jag meddela att min godisstrejk nu är över för denna gång; 2 månader utan något som helst godis. Bra har det gått och nog är det så att suget försvinner, eller i alla fall dämpas rejält efter en tid Tyvärr blir det väl så att man ersätter godis med något annat - såsom glass i denna värme - men till viss del måste nog sockerkonsumtionen ha minskat. Kanske det blir en strejkomgång till så småningom.

Den blomstertid har kommit!