torsdag 30 oktober 2014

Magen den växer och orken den tryter

När man i normala fall får sägas vara vid hyfsat god kondition, blir kontrasten än större när man på en kort tid förfaller till att knappt orka något. De fyra trapporna upp till kontoret som man i vanliga fall sprintar uppför, ter sig nu som ett oöverstigligt Mount Everest och om jag väl lyckas ta mig till toppen får jag stanna och flåsa. Detta ger en lite perspektiv, och man inser hur tacksam man bör vara över en god fysisk form. Tänk att leva sitt liv så tung och konditionssvag som jag är just nu, vad jobbigt det skulle vara! Hur kan man frivilligt inte vilja ha en god kondition (om man alltså inte har några rent fysiska hinder för att skaffa sig en)? Min motivation att så småningom återerövra min form är med andra ord stor; jag är minst 40 år för ung för att behöva flåsa på detta sätt utan någon större ansträngning alls.

Läget just nu är i alla fall att jag är ordinerad vila i två veckor. Jag har länge kämpat med sömnsvårigheter och tröttheten har bara spätts på. Doktorn tyckte att det var dags att försöka bryta den onda spiralen och få till mera vila. Jag håller med. Även om nattsömnen knappast lär förbättras som genom ett trollslag, så har jag nu i alla fall möjlighet att vila på dagen. Livet blir lite lättare då. Man ska ju som bekant lyssna på kroppen och den skriker vila.
Gravid-selfie.
 
På tal om något helt annat. Nu ser det ut så här hos oss igen:

KAOS. RÅDD. Har ni andra det så här också? Att ni aldrig blir färdiga med renoveringar och ommöbleringar? Eller är det bara vi? Inte är det för vårt höga nöjes skull heller, utan denna gång ansåg vi oss därtill nödda och tvungna. För att maximera sömnmöjligheterna för så många som möjligt insåg vi att vi måste byta sovrum sinsemellan. Bättre att en befarat nattvaken, kolikskrikande nyfödd befinner sig i det mest perifera sovrummet. Detta "lilla" omflyttningsprojekt medför nu att någon vägg ska tapetseras, att en dörr ska sättas igen och en annan tas upp, att nästan alla kläder ska byta garderober och att det tarvas ett besök på det stora möbelvaruhuset. Nåväl, någon gång ska vi väl bli färdiga vi också. Tills det är dags för nästa projekt.
 



fredag 24 oktober 2014

Zombie-sömn

Mitt största dilemma för närvarande är att jag inte sover. Inte tillräckligt i alla fall. Det pratas om foglossning, havandeskapsförgiftning och högt blodtryck. RIKTIGA graviditetskrämpor. Nästan aldrig hör man om sömnbrist. Att inte sova bra är ingen ”riktig” krämpa, alla är vi väl lite trötta ibland. Men när natt följer på natt med uppvaknande mellan kl 2 och 4 och ingen därpå följande sömn, då är det inte så "bara" längre. Det är förlamande. Man blir – förutom väldigt, väldigt trött naturligtvis – ledsen, arg, irriterad och inåtvänd. Man kan förstå att sömnlöshet är kopplad till depression. Man vill ju gärna tro att man är av segt virke, att man har den där berömda ”finländska sisun” ni vet – men sömnbrist kan bryta ner även den starkaste människa. Någon konkret förklaring finns inte heller i mitt fall; med tanke på hur trött jag är när det väl är dags att gå och lägga sig på kvällen borde jag sova som en stock. Och visst, jag somnar förhållandevis smärtfritt, men sömnen blir alltför kort. Jag vaknar av något trängande behov, av ett vaket barn, en jamande katt eller – allt som oftast – utan någon som helst anledning alls. Jag vaknar och kan helt enkelt inte somna om, hur jag än ligger och vrider och vänder mig och försöker visualisera en susande skog, en rinnande flod eller hoppande får. Inte underlättar det heller att fotbollsmatchen i magen verkar pågå just den tiden. Domaren har blåst för avspark och kickandet är i full gång. När jag väl börjar bli så pass trött igen att jag faktiskt skulle kunna somna om, då ger en blick på klockradion vid handen att det är dags att stiga upp, påbörja en ny dag och bege sig till jobbet. Gäsp. Det är tungt. Det finns väl emellertid aldrig något negativt som inte har ens ett uns av något positivt i sig, så om man ska söka detta korn av glädje (förutom naturligtvis det uppenbara att det i slutändan förväntas komma något fantastiskt av denna process) så tror jag att jag faktiskt skulle ha möjligheter i filmbranschen. Jag skulle platsa i vilken zombiefilm som helst just nu. En glåmig, hålögd och rasande gravid-zombie. Nästa säsong av Walking dead kanske? Hollywood har inte hört av sig ännu.

Livet tappar lite av sin tjusning, himlen förlorar sig färg och allt blir lite grådaskigt i sömnbristens gränsland. Allt man vill är bara att få sova. Helst ensam i en koja i skogen där man inte kan bli störd av någon eller något. Det är som Maslovs behovstrappa som man läste om i psykologin ni vet; det grundläggande är alltid att tillfredsställa basbehoven. Sömn, mat och trygghet. Om inte dessa är tillgodosedda saknar allt annat betydelse. Vem behöver nya Prada-jeans om man inte får sova på natten eller håller på att svälta ihjäl liksom? Ni fattar. Basbehoven kommer först.
 
Nåväl, med en författares frihet tenderar jag kanske att gå till vissa överdrifter. Att jag inte sover gott är sant, men visst är livet bra ändå. Det gäller bara att orka uppskatta det. Det lackar mot jul och i morse föll den första snön. Jag känner mig alltid som ett barn på nytt när höstens första snö kommer. Det är roligt, spännande och mysigt. Jag minns känslan som barn, när man tittade ut och såg att den första snön fallit. Man ville genast söka fram skidor, pulka, spark och bege sig ut och leka. Allt blev vitt, rent och vackert. Livets små glädjeämnen! Det finns knappast något hopp om att den snö som kommit nu får ligga kvar, men den ger en fingervisning om vad som komma skall. I väntan på det kryper jag ihop i soffhörnet med höststormen vinande runt knutarna och ser fram emot att börja titta på nästa säsong av zombie-serien... Mina jämlikar!
 
Dagens selfie.
 

fredag 17 oktober 2014

Pensionärsvarning och mammalåda

Några oroväckande känningar av ryggont har uppenbarat sig de senaste dagarna och utöver det dras jag med sömnsvårigheter. Man förstår verkligen att sömndeprivation används som tortyrmetod; efter några nätter med bristfällig sömn är man verkligen inte som man ska. Men åtminstone hinner man läsa böcker...Jag hoppas i alla fall att ryggen ska palla trycket och nöja sig med endast några mindre smärtsignaler, jag behöver inte fler saker som invalidiserar mig. När man i vanliga fall är van vid att fysiskt sätt klara av (nästan) allt vad man föresatt sig, blir kontrasten rätt stor när man plötsligt knappt orkar något och dessutom börjar få krämpor som begränsar en. Jag måste nog börja inse att jag kanske inte kan/ska göra det jag brukar i samma utsträckning som vanligt (t.ex. dammsugning är rena ryggdödaren), men det är svårt att vänja sig av med att vara förhållandevis flitig Hausfrau. Om jag lägger mig på soffan mitt på dagen är min spontana reaktion att känna mig lat... Fast nu om någonsin är väl den rätta tiden att vara lat. I träningsväg nöjer jag mig med mitt cirkelträningspass, någon gymstund när andan faller på och promenader.
Idag grävde jag fram mina gamla gångstavar, för att i alla fall utmana promenaderna lite mer. Jag kan inte hjälpa det, men jag känner mig lite grann som en pensionär när jag går med stavar (dock absolut inget ont om pensionärer, många av dem är hårdare och bättre löpare än vad jag någonsin kommer att bli). Stavgång känns som något man ägnar sig åt när man är i för dålig form för att göra något annat. Fördomsfullt kanske, men en får göra det en klarar av. Pensionär eller inte.
 
Från det ena till det andra:
Idag anlände finländska statens bidrag till alla blivande föräldrar: moderskapsförpackningen. Oj, vad mycket fint det var i den. Det är en oerhört bra förmån måste jag säga, och man får ju hoppas att just denna lyckas undgå vinandet av besparingspiskan. Och nog glömmer man fort hur små kläderna faktiskt är och hur små de är de små liven som ska placeras i dem. Man blir ju nästan rädd. Ska man klara av att ha ansvar för en sådan minimänniska igen?
 
I övrigt har jag inte mycket att komma med. He knallar å på.


tisdag 14 oktober 2014

D-vitamintankning

Nyligen hemkommen från en vecka i solen är en snabb uppdatering kanske på sin plats. Förra veckan tillbringades på Mallorca, och visst är det fascinerande att man efter en flygtur på endast 3,5 timme kan byta Österbottens regn och rusk mot Medelhavets sol och värme. "Vi hade i alla fall tur med vädret" kan man lugnt säga; temperaturer på mellan 25 och 30 grader varje dag och ytterst behaglig värme i Medelhavet. Lägg därtill trevligt sällskap, god mat, pidrovinster, (mestadels) nöjda barn, lite shopping och någon Bananasplit, så har ni min vecka i ett nötskal. Och just det, en födelsedag att fira också. Det kändes helt ok att tillbringa begynnelsen av nedräkningen mot det skräckinjagande fyra noll på en solvarm strand.

Någon träning förutom simning och promenader blev det inte, men detta var en resa för rekreation, vila och avkoppling. Jag fick mitt lystmäte av detta, och fulltankad med D-vitamin satte jag mig nöjd på flyget igår för att återvända hem till det regniga Norden. Borta bra, men hemma bäst trots allt.

fredag 3 oktober 2014

Mer än halvvägs

Dagar och veckor går, utav bloggaktivitet inte ett spår... Inte mycket att förtälja. Jag är fortsatt trött (till stor del beroende på att min biologiska klocka bestämt sig för väckning 04.00 i stort sett varje morgon) och blir allt större.
En sällsynt spegel-selfie. Verkar vara ett matvrak jag när vid min barm och det är ingen hejd på tillväxten (vare sig på den eller mig). Till graviditetens mera oglamorösa sidor hör långsammare matsmältning, och även denna omständighet bidrar givetvis till ballongformen. På kvällarna känner jag mig som Globen.

Mitt fokus för närvarande ligger mest på den växande ballongen, och jag tror att naturen även ser till att man blir mera introvert under väntetiden. All energi ska gå åt till att föda upp den nya lilla människan och livet i övrigt kan vänta. Det är väl så det ska vara. Ultraljudet i vecka 22 har genomförts med gott resultat. Inga anmärkningar. Vid alla tre ultraljud som gjorts (av olika personer) har konstaterats att "oj, det var en livlig en", så jag inbillar mig inte att vi ska få ett lugnt och fogligt barn. Ett vilt matvrak lär det bli. Lägg därtill att "hen" tydligen har långa ben, så kanske det blir en ny Juha Mieto eller Tirunesh Dibaba?

Med viss förskräckelse konstaterar jag att det sannolikt inte är mer än 4 månader kvar av denna väntan. Det är inte lång tid. Och ändå känns det avlägset. För fyra månader sedan sprang jag (i och för sig lyckligt medveten om tillståndet) West Coast Race, något som skulle vara helt otänkbart i dagsläget. Om fyra månader har jag en annan typ av lopp framför mig. Jag försöker förtränga det så länge det går. På ett rationellt plan förstår jag givetvis hur loppet sannolikt kommer att utveckla sig och hur det kommer att kännas, men jag vill inte detaljanalysera det på förhand. Jag tänker bara att "nu är jag gravid" och att "lite senare kommer jag att ha en baby" och nöjer mig med det. Jag förtränger att det ska till en leverans däremellan också. Troligtvis värre än vilket maraupplopp som helst...

Tränar gör jag, men inte mycket. Lyckligtvis har jag mitt jumppapass som jag drar varje onsdag, vilket gör att jag åtminstone får en timme bra allround-träning i veckan. Gärna mer, men timmen är minimi. Cirkelträning står på programmet och fördelen med det är att det passar alla; det är bara att anpassa ansträngningsnivån utifrån tillstånd och dagsform.
 
Vad gäller löpning rent allmänt kan jag konstatera att såväl Lidingöloppet som Berlin maraton har gått av stapeln. Favoriter bägge två, och lopp som jag verkligen hoppas få uppleva igen. Kanske om ett par år, eller så....
 
Till sist en bild som får vara med bara för att den var ganska rolig.
Åskådliggör vårt tidevarv tydligt. För 20 år sedan räckte det med springkläder och en klunk vatten, idag ska det vara Ipods, selfies, sociala medier, bloggar, energidrycker och gps-klockor. Tekniken i fokus och själva löpningen kommer många gånger måhända i andra hand? Back to basics! Det ska vi nog något värt att sträva efter. Med dessa visdomsord säger jag god natt och på återhörande, snart styr jag kosan söderut!