lördag 28 mars 2015

Träningsfunderingar i arla morgonstund

Igår var det nypremiär på gymmet. För mig alltså. Inte sedan december har jag loggat in i den lokala styrkehallen.
In med magen, dags för en selfie! Lite mindre är jag än senast jag var där, men fortfarande större än jag bör vara när jag är i form. Visst vill väl alla vara slimmade, men min främsta målsättning är ändå en stark och frisk kropp. Om man då sedan inte lyckas bli riktigt som förr efter tre graviditeter så får det väl vara så. Det finns viktigare saker att fokusera på. "Sladdrig med stark", kan kanske bli mottot... Den i mitt tycke väldigt vackra skådespelerskan Kate Winslet uttryckte det bra (läste jag mig till i en skvallertidning hos frissan); hon har själv tre barn och blir provocerad när hon läser om (kändis)mammor som är i toppform endast några veckor efter förlossningen. "Det är för i helvete omöjligt", säger hon. Hon har förlikat sig med det faktum att hennes kropp aldrig blir precis som innan, men hon tycker att det ska vara så efter tre barn. Barnen är ju faktiskt belöning nog. Ovanligt klok och insiktsfull för att vara Hollywood-skådis.

Nåväl, dallret fick sig i alla fall en match i gymmet, ackompanjerad av 80- och 90-tals hårdrock. Det känns lite i kroppen idag kan jag säga.

När det gäller planer och målsättningar för träningen i övrigt den närmaste framtiden så är tanken att jag ska lyckas ta mig till gymmet åtminstone en, kanske två gånger/vecka och däremellan komplettera med lite hemmastyrka. Löpningen ska återupptas så småningom, men de tunga intervallerna och intensiva backpassen får vänta. Är lite sugen på cykling också, så det blir nog att smörja upp "fillaren" inför sommaren. Och, en träningsform som helt försummades förra sommaren men som både maken och jag är ense om att återuppta - måsaträning.
"Vi gav å på" på måsan sommaren 2013. Främst beroende på mina hälproblem, men snabbt kunde jag konstatera att måsaträning har många kvaliteter. Skonsam, men otroligt bra för bensyrkan och konditionen. Efter den sommaren persade maken på halvmaraton, så även han är övertygad om måsaträningens förträfflighet. Bara ett aber i sammanhanget; jag vill inte göra det ensam. Kanske har jag sett för många dåliga skräckfilmer, men jag är alltid lite rädd att jag ska fastna med foten och långsamt sugas ner i mossens bottenlösa djup... Så hittar de mig sen vid utgrävningar om några hundra år, intakt med löpartights och allt... Det känns allt lite tryggare med en måsa-partner, någon som kan rycka in (upp) om det värsta skulle inträffa. Krävs således lite logistisk planering på hemmafronten för dylik träning.

Det är lätt att planera träning när man sitter bekvämt tillbakalutad i morgonsoffan med kaffekoppen i högsta hugg. Huruvida man sedan lyckas ta sig ut på riktigt i dagens snöblandade nederbörd återstår att se...

onsdag 25 mars 2015

Onsdagen den 25.3.2015

Idag förevigade vi att lillebror är hela två månader (och att mamma är 39 år 5 månader och 18 dagar) medelst en selfie. How time flies. Inte var det längesen jag räknade dagar och beklagade mig över graviditetskrämpor. Fina i håret var vi också, dagen till ära. Syns kanske inte just här, men igår lyxade jag faktiskt till det med ett frissabesök för första gången på ungefär ett halvår. Lite klipp och lite färg och man känner sig (nästan) som ny. Bäst att passa på innan post partum-håravfallet börjar på allvar, det brukar inte vara att leka med.

Sen tog vi en förhållandevis lång promenad i det härligt soliga men någon kylslagna vädret.
Åh vad jag längtar tills jag kan börja äntra Prästholmens kuperade terräng springandes. Vågar inte riktigt ännu. Enligt någon guru på området så borde man egentligen vänta sex månader efter förlossning innan man börjar springa. Det är länge det. I alla fall om man känner sig ok nog att börja springa redan efter två. Och då blir man ju osäker; även om det känns rätt ok downunder, hur kan jag veta att det verkligen är det? Att jag inte får några men längre fram? Om man aldrig sprungit tidigare är det knappast någon idé att ha så bråttom, men om man är en van löpare borde man väl vara mer härdad och klara av belastningen tidigare, eller? Efter dotter nr 2 började jag springa så smått redan en dryg månad efter förlossningen, men nu är jag ju några år äldre, kanske lite visare och har gått igenom ytterligare en graviditet och förlossning. "Ja e ju int na ung na meir", för att uttrycka det som några lokala stjärnor. Men snart är det nog dags för det där springandet. Börjar bli lite uttråkad på promenaderna.
 
Efter promenaden fortsatte jag dagens träning med lite styrkeövningar på terrassen och därefter påskbrasetalko hemmavid. Det är en neverending story att försöka hålla heimani i skick.

Maken, tillika förste avverkare och vedhuggare, håller enligt hustruns önskemål på att ta ner en skock granar för att förbättra ljustillströmningen på terrassen. Granar har som bekant VÄLDIGT mycket ris och det kräver sin man (kvinna) att eliminera det. Så här i påsktider är det ju dock lämpligt med en påskbrasa, så nu har vi en hel hög ris som ska flyttas från punkt A till punkt B under kommande vecka. Talkoarbetskraft mottages...
 
När jag slet bland allt riset med barr i håret och kåda på händerna kunde jag konstatera att vad härligt det är att få arbeta med kroppen! Efter att ha mått dåligt och varit totalt orkeslös under merparten av fjolåret är det extra underbart att både vilja och orka göra ett fysiskt dagsverke igen. Och i mitt stilla sinne ställer jag mig frågan hur i all världen jag ska klara av att sitta på en skrivbordsstol 8 timmar om dagen igen när mammaledigheten tagit slut. Vilken förmån det vore att få ha ett fysiskt arbete, i alla fall en del av tiden. Är det månne för sent att skola om sig till skogshuggare?
 

fredag 20 mars 2015

Att vara mamma"ledig"

Som de flesta säkert vet är jag för närvarande mammaledig. Eller mamma"ledig". Särskilt ledig i betydelsen "slappa-göravadmanvill" är jag inte. Ok, jag behöver inte stiga upp i ottan och sätta mig i en kall bil för att åka till jobbet. Men nästan i ottan stiger jag upp ändå (ej utvilad) på grund av omständigheter utanför min kontroll, och sedan är det ganska mycket jobb hela dagen. Sköta lillebror, väcka storasystrar, fixa frukost, bråka med storasystrar, skjutsa storasystrar, tvätta, plocka i diskmaskin, sortera tvätt, amma lillebror, försöka få lillebror att sova, gå ut med lillebror i vagnen, hämta storasystrar, fixa mellanmål, laga middag, natta barn osv, osv. Man blir bra på att multitaska. Så det där med mamma"ledig" - nja, jag vet inte. Missförstå mig rätt - det är en ynnest att få vara hemma med sina barn och för det mesta trivs jag rätt bra med det. Men visst finns det stunder när man kommer på sig med att längta till sin fridfulla kontorsstol där man får sköta sitt utan att behöva besvara det tjugonde "maammaa" på 10 minuter, avstyra tredje världskriget och där man faktiskt har tid att äta lunch och gå på damrummet. Men allt har sin charm, och nog är den trots allt ganska skön, denna mammaledighet och avbrott från vardagen.

En sedvanlig dag kan se ut som följer (observera att beskrivningen kan ge en något förskönad bild av verkligheten, men av hänsyn till min och min familjs integritet visar jag inte bilder på barn som försöker slita varandra i stycken, mamma med vidöppen toalettdörr och illröd, skrikande bebis som vägrar låta sig sövas).
Oavsett omständigheterna försöker jag vara noga med att äta en bra frukost. Ofta havregrynsgröt, idag med färska hallon på och med ett glas väldigt närproducerad, färskpressad morotssaft.
 
Något annat jag försöker hinna med varje dag är någon slags träning. Man blir både en piggare och gladare (och förhoppnings snart lite smalare) mamma om man prioriterar det.
Ofta blir det promenader med vagnen. Frisk luft för telningen och motion för mig. Win-win. Lite sugen på att börja jogga snart, men vet inte om jag vågar. Det känns ok nu, men man vill ju hålla ihop även om tio år. Läkarens påpekande om att man är extra skör i bäckenområdet så länge man ammar spädde på försiktigheten. Nåväl, nog hinner jag förhoppningsvis springa många är ännu, så varför ha bråttom. Promenader ska inte underskattas.
Den gångna veckan har bjudit på fantastiska vårvinterdagar med strålande sol. Bäst att ta tillfället i akt och utföra så stor del av träningen som möjligt utomhus. Yoga på terrassen en marsdag - fantastiskt!

Diverse hushållssysslor hör givetvis till vardagen, och som hemmavarande försöker jag sköta så stor del som möjligt av dem (med varierande resultat). En bild från "vedalidre" får symbolisera dagens sysslor.
Så går dagarna och man undrar vart tiden tar vägen. Tidens tand knaprar obönhörligen i sig dag efter dag av mammaledigheten och inte hinner man ju göra allt det där man tänkt. Men ibland, när det slumpar sig så lyckligt att jag faktiskt får en stund för mig själv, så försöker jag faktiskt carpe diem och bara njuta av nuet.
Det kan vara något så enkelt som en kopp kaffe i marssolens första värmande strålar. Ett litet guldkorn i tillvaron som får mig att inse hur lyckligt lottad jag faktiskt är. Och som får mig att fortsätta orka vara "ledig".

 
 
 

fredag 13 mars 2015

Lattemamma på landet

"Lattemamma" - en stockholmsk beskrivning av en hemmamamma, som gärna glider runt med sin telning i en trehjulig storstadsbarnvagn, går på café och dricker latte dagarna i ända med sina jämlikar. Mamma-maffian.

Man kan väl vara lattemamma på landet också. Det är lite annorlunda. Latten består av en kopp hemkokt bryggmalet med en skvätt mjölk, och i avsaknad av trendiga caféer i byn intas den under en solig promenad genom Kärklax med den stabila, fyrhjuliga vagnen, som rullar lätt på mjuka grusvägar. Det är nästan så att jag fördrar att vara en sådan lattemamma.

 
En skön promenad runt "Stagnäs" blev det alltså på torsdagen. Man måste ju försöka jobba på den där sommarformen, hur den nu än kommer att se ut. Beach 2015 kommer emot vare sig man är redo eller ej. Få se om man får gömma sig i vassen.
Det är inte bara jag som är för bred över baken för närvarande. Även andra i familjen bör jobba på sommarformen...


måndag 9 mars 2015

Det här med kosten...

Kosten, vad man kan/bör/ska äta, har blivit kontroversiell. Det är ju knappt så att man vågar uttrycka sina synpunkter i ämnet. Polemiken mellan företrädare för LCHF, GI, husmanskost, stenåldersdieten osv, osv är stundtals hetsig. Debattens vågor går höga. Gör man ett val att anamma någon särskild diet riskerar man att bli ifrågasatt, idiotförklarad och bespottad. Det är lite som det där med vaccinerandets vara eller inte vara.

När det gäller kost är jag ingen extremist i någon riktning. Man överöses ständigt med nya rön, tips och rekommendationer, och man vet sist och slutligen inte riktigt vad man ska tro på. Så jag gör som jag brukar, litar på mitt eget omdöme. Sunt bondförnuft - med det kommer man långt. Jag tror inte på att vara fanatisk. Jag tror inte att det finns bara en mirakelkost. Lagom är bäst är mottot. Även om grönsaker bevisligen är nyttiga, så är jag inte så säker på att en strikt kost med endast grönsaker och inga excesser alltid är det bästa för en människa. Vad som är fysiskt nyttigt är inte alltid det bästa om man tittar på välbefinnandet som helhet. En balanserad kost med mycket frukt och grönsaker, men där det även finns utrymme för att unna sig något annat och sätta guldkant på tillvaron - det är min idé. Om jag aldrig fick äta en godisbit, aldrig en glass, aldrig en bulle till kaffe, aldrig en bastuöl, så skulle jag måhända må bra fysiskt, men nog skulle livet allt kännas lite torftigt. Det måste finnas plats för lite njutning också. Inga excesser i form av stora godispåsar varje dag eller McDonalds varje vecka, men jag vill kunna njuta av den där kanelbullen till kaffet ibland utan att få dåligt samvete. Eller utan att behöva mötas av "hälsomänniskornas" ogillande. Mår själen bra så mår kroppen bra, så är det väl ofta. Och tvärtom förstås.

Jag äter alltså det mesta. Försöker äta någorlunda balanserat och nyttigt och inget livsmedel är direkt bannlyst. Jag försöker undvika de värsta avarterna och helfabrikaten, men råkar en färdig rätt från frysdisken stå på middagsbordet en särskilt stressig dag så har jag inte dåligt samvete för det. Att varje dag behöva åstadkomma en näringsriktig måltid från grunden av ekologiska (och helst egenodlade) råvaror kan skapa en stress som måhända kan vara skadligare än ett halvfabrikat då och då. Jag hinner inte och jag orkar inte lägga all min tid på att tänka på vad jag ska äta och att tillaga det jag ska äta. Kosthållningen måste funka i vardagen, där tidsbrist och kräsna barn är betydande inslag. Lagom är bäst, som sagt. Havregrynsgröt är det ståendet frukostvalet, vanlig husmanskost till lunch och middag, däremellan någon frukt, smörgås, joghurt, nötter eller liknande. Akilleshälen är sockret. Jag är knappast ensam om detta. Detta ständiga sötsug, det kan driva en till vansinne. Det gäller att stålsätta sig och själv ta kommandot. Inte låta sockret bestämma. Visst ska det (enligt min filosofi) finnas lite utrymme för att njuta av något sött och gott också, bara man inte låter det spåra ur. Periodvis gör det ju det (t.ex. med x antal pralinaskar kring jul), men så länge man har någorlunda kontroll är det väl ok. Eftersom amningen om möjligt triggar sötsuget ännu mer än vanligt (jag är vansinnigt hungrig och "snål"), så kör jag en godisstrejk för närvarande. Då behöver jag inte ens förhandla med mig själv - ska jag eller ska jag inte - utan det finns inget val. Jag köper inget godis och jag äter inget godis. Och jag försöker att inte ta något sött till fikat varje gång...

Jag dömer inte någon som väljer att följa en diet, men jag vill själv inte göra det. Det ska vara okomplicerat att äta. Kolhydrater i form av potatis, rotfrukter, bröd och havregryn hör till min basföda. Mitt liv skulle bli betydligt mer komplicerat om jag behövde avstå från dessa. Jag försöker få i míg det som kroppen behöver, men min kosthållning är knappast optimal för en bikinimodell (vilken tur att jag inte har ambitioner att bli det!).

Även frågan om kosttillskott är ganska kontroversiell. Många anser att man inte behöver sådana om man äter en balanserad kost, men eftersom jag själv upplever att jag mår bättre och är friskare när jag tar vissa tillskott, så är jag en förespråkare. Multivitaminer, extra D-vitamin, Omega 3 och lite annat slinker ner. Jag äter gärna mycket (lokalplockade) bär, torkar själv nässlor för att ha som té och har en klick kokosolja i morgonkaffet. Det funkar för mig. Var och en måste finna sin egen sanning.
Exempel på min kosthållning en helt vanlig dag. Husmanskost, bär och någon kopp örtté...

I like carbs! Vad vore morgonen utan müsli eller havregryn? Och vad vore livet utan en kaka då och då!


torsdag 5 mars 2015

Limin!

Det var längesen jag var det nu - limin. Lite förvånad över att jag blivit det av min ringa träningsmängd, men den hårt prövade, nedbrutna kroppen tål väl inte så mycket. Plankor och diverse övningar med pilatesboll i hemmagymmet igår och träningsvärken som ett brev på posten. Så oerhört skönt. Den bästa värken! Och fördelen är ju att man inser att man trots allt HAR några muskler att bli limin i. Fast de inte syns under allt daller.
Plankan lär vara den bästa träningen för nyblivna mammor. Huruvida den verkligen är så effektiv för löpare är omtvistat - kanske är mer löparspecifika, dynamiska övningar bättre i det fallet - men för att få fason på en post partum-mage lär de alltså vara da shit. Och ack så jobbiga. Efter att i några veckor snällt ha fått göra dem på knä har jag nu i alla fall lyckats ta mig upp på tå och orkar göra några enminuters-plankor, så hoppet om en något mer vältränad mage lever. Även om musklerna blir starkare tror jag dock att det måste till ganska omfattande konditionsträning också för att förbränna överloppsmaterialet som döljer dem. Man kan ha starka muskler fast de inte syns, men visst är det trevligt om de är LITE definierade. Längtar tills jag kan komma igång med springandet igen!

Något annat som kan göra det lite utmanande att få bort de extra kilona (ca 7-8 till antalet) är tydligen amningen. Jag har lyckats läsa mig till att prolaktinet, som utsöndras i stora mängder vid just amning, kan dämpa fettförbränningen. Det finns de som fullkomligt rasar i vikt vid amning och de finns de som inte lyckats gå ner oavsett hur sunt de lever. Jag verkar befinna mig någonstans mitt emellan. De första 15 kilona försvann snabbt, de resterande verkar lite envisare. Kan vara att jag måste amma ett antal månader ännu innan kroppen går med på att släppa ifrån sig barlasten. Tur att man mest får hasa omkring här hemma i mjukisbyxor och slipper klämma in sig i trånga jeans alltför ofta...
En ögonblicksbild från min verklighet. Lilleman har bättre dagar och han har sämre dagar, och de sämre accepterar han just inget annat än att vara i famnen. Han vill somna i famnen och vaknar så fort man - med försiktighet likt en hjärnkirurg - försöker lägga ner honom. Sömnperioderna på natten som inledningsvis var 3-4 timmar långa har nu krympt till ungefär 2. Kl 00 - ÄÄÄ!, kl 02 - ÄÄÄÄ!, kl 04 - ÄÄÄÄÄ!, kl 05.30 - ÄÄÄÄÄÄ! Och kl 06.40 - time to rise and shine!
Kaffetåren - en av mina bästa vänner. Vi kan väl säga så här: jag drar i alla fall mitt strå till stacken för att bevara Finlands status som världens mest kaffedrickande nation. Det smarta vore att lägga sig samtidigt som bebis för att hinna få sina timmar sömn, men samtidigt är den egna stunden på kvällskvisten guld värd. En stund i soffhörnet tillsammans med Frank Underwood i intrigernas Washington. Det är väl bara att ta en extra kopp kaffe följande dag...