tisdag 3 juli 2012

Parloppet!

Så kan Vita fruns parlopp anno 2012 läggas till handlingarna. Det blev en härlig kväll; fint väder, många tävlande, mycket publik och bra underhållning. Fjolårets 39 startande lag hade vuxit till kring 75 st i år, vilket är jätteroligt för en liten förening som Maxmo sportklubb! Ett stort tack till arrangören!

Det var en förhållandevis kort distans det handlade om, 6,6 km, men sådana "spurtsträckor" är ju ofta mer fasaväckande än längre distanser, i alla fall för gamla, tröga dieslar som jag. Det är alltid tjurrusning i början och vill man ha en någorlunda placering så är det bara att försöka hänga på även om man egentligen föredrar en långsammare start. Redan efter ett par hundra meter hade jag andan i halsen och mjölksyra i benen och hann undra hur detta skulle gå, total genomklappning på gång? Men som så många gånger förr blev det något lättare när jag sprungit den första kilometern och fått i gång kroppen. Damerna fick den stora äran att starta med en stor uppförsbacke, men när vi väl kommit över den rullade det på ganska bra. Första kilometern på 4.17. Det var 5-6 damer som låg före mig, varav de två första i princip är elitlöpare och inte så mycket att göra åt. Ganska snart kom jag dock i kapp de damer som låg efter de två i täten och kunde lämna alla utom en av dem bakom mig. Denna ena tjej och jag fick sedan sällskap i flera kilometer och vid "Hojlanstein" delade vi systerligt på en mugg vatten. Kilometer 2 och 3 på 4.13 respektive 4.16. När vi kom in på grusvägen mellan Öjskatavägen och Nabben sjönk farten markant, till 4.23/km. Detta parti var svårsprunget med djupa spår i vägen och dessutom ganska stora stenar. Blev dock något uppiggad när vi började möta de manliga löparna som alltså sprang i motsatt riktning och jag efter en titt på Garmin kunde konstatera att att jag sprungit lite mer än hälften när jag mötte min äkta hälft (denna gång tävlade vi ju som par men inte går det riktigt att bortse från den interna familjefejden ändå...). Riktigt mör i benen i alla fall när vi sedan kom ut på asfalten igen vid Nabben. Med ungefär två kilometer kvar lyckades jag med en liten fartökning (eller kanske jag bara lyckades bibehålla farten lite bättre än  min medtävlande) och fick en lucka på kanske 10 meter. Jag fick kriga för att hålla denna lucka ända till mål och var galet trött. Hur trött man än är måste man emellertid alltid orka med en spurt - det är mitt motto - så den sista hela kilometern gick i alla fall på 4.06 och de sista 600 metrarna i 3.59/km-fart, vilket väl får kvalificera som en godkänd spurt. Jag kom i mål som tredje dam på tiden 27.55 (4.13/km), vilket jag är riktigt nöjd med. Tredje plats verkar vara "da shit" för mig just nu; trea i Kuni och nu trea i Maxmo.

Totalt sett lyckades vi försvara fjolårets sjundeplats. Antar därmed att vi även nästa år får starta med likadana nummerlappar som i år...

Samma placering som i fjol men relativt sett bättre ändå med tanke på att deltagarmängden nästan fördubblats. Nöjda med oss själva kan vi nu luta oss tillbaka i soffhörnet med en kall Sandels. Tungt och jobbigt var det - precis som det ska vara när man tävlar - men det kändes ändå som att formen finns där och jag kunde nu hålla samma fart som jag gjorde först på höstkanten i fjol (jag brukar alltid vara bättre på hösten). Så, nu vidare mot nya mål (bokstavligen)!

/ Lotta


P.S. Eventuellt kan jag bjuda på lite fler bilder inom några dagar, men de måste först genomgå en minutiös granskning (läs: censur); för bloggaren ofördelaktiga bilder (t.ex. närbilder från upploppet)kommer ingalunda att publiceras!

3 kommentarer:

  1. Men vilken trevlig blogg jag halka in på. Har själv börjat löpträna i år efter flere års uppehåll av motion. Det är tungt men går allt bättre och bättre.

    SvaraRadera
  2. Tack för vattenskvätten, den piggade upp lite på den jobbiga grusvägen, och tack för bra draghjälp! :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack själv! Tror knappt att jag orkat hålla farten om jag inte haft dig i ryggen de sista kilometrarna! :-)

      Radera