torsdag 8 maj 2014

Motionscupen del 5

Frågan man måste ställa sig, är om de några euforiska minuterna efter målgång är värda all den ångest och plåga man upplever före och under motionscupens deltävlingar? Löparsläktet är inte riktigt klokt. Att frivilligt utsätta sig för den pina och smärta tävlingar många gånger kan medföra. Och betala för det dessutom. Alla har vi våra egenheter. Nåväl; motionscupen är bra på många sätt, en trevlig sammankomst för likasinnade och en ypperlig möjlighet att bygga upp lite fartuthållighet inför sommaren. Och på samma gång är den bland det mest ångestladdade man upplever under tävlingssäsongen. Bland en stor skara okända människor i ett maratonlopp i ett fjärran land kan man vara befriande anonym, men under cupen, när allas kilometertider nitiskt bokförs och nagelfars, blir man offentligt uthängd vara sig man vill eller inte och oavsett om kilometertiden är bra eller dålig. Nåja, det är väl kanske tjusningen med det hela också.

Deltävling 5 och den kortaste sprintdistansen på schemat. 6 km runt parloppsbanan. Som jag tidigare konstaterat behöver jag ganska mycket vila och återhämtning mellan mina pass, i synnerhet om de varit lite snabbare. Upplägget med cup både på söndag och efterföljande torsdag var således inte optimalt för mig. Jag känner min kropp och visste detta redan innan, att det inte skulle bli något lätt lopp. Ingen walk in the park. Trötta, tunga och stela ben hade jag att dras med. Under första halvan av loppet i motvinden på Öjskatavägen tycktes gruppen som startat före mig försvinna i fjärran trots att jag ansåg mig hålla en hyfsad fart, och dessutom blev jag hastigt omsprungen av den långbente löparen som startade några sekunder bakom. En mental svacka, och tankar som att "ni sk-er jag i detta" och "borde jag DNF:a?" trängde sig på. Men det kan svänga många gånger under ett lopp det där, och när jag plötsligt började se att jag närmade mig de framförvarande igen på grusvägen mot Nabben, orkade jag bita ihop en stund igen. Det finns inget så motiverande för en löpare som att se en rygg komma närmare. De sista kilometrarna flöt på förhållandevis bra och jag kunde plocka ganska många löpare på väg mot mål. Men angenämt var det aldrig, ett riktigt slit från början till slut. Tävla aldrig med trötta ben! Utan klockor sprang vi även denna gång, så farten var svårgissad. Med tanke på känslan skulle jag inte ha trott under 4.20/km. Men se där, snittfarten blev visst 4.15 - över förväntan. Något sämre än på motsvarade lopp ifjol, men jag tror att jag hade en bättre dagsform då.

Och nu var den avklarad för min del detta år, motionscupen vi älskar att hata. Om nästa vecka går planenligt befinner jag mig i hufvudstaden under den avslutande tävlingen, och jag kan ärligt säga att jag inte är jätteledsen över det... Ledsen att jag missar "festligheterna" efteråt, men jag kommer inte att sakna känslan efter 4 löpta kilometer... Nu ska mina stackars mörbultade ben få vila från riktigt hårda pass ett tag.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar