Och ur kaoset talade en röst...

Nu är vi här. I Maxmo. Vi lever i kaos för närvarande men är i alla fall på plats. Det värsta är gjort; nerpackning och själva flytten. Det är betydligt roligare att packa upp. Men som sagt, det råder kaos. Man flyttar lådor från ett ställe till ett annat utan att riktigt veta vad man ska göra av dem. Man rotar i påsar för att hitta kläder. Man äter på papperstallrikar eftersom man inte lyckats hitta de riktiga. Men det blir bättre. Låda för låda, påse för påse.

Löpningen har naturligtvis blivit lidande. Förra veckan bjöd på två ganska hårda 12 km-pass, men i helgen blev det ingenting. Eller någonting blev det ju. Packa ner och bära flyttlådor och packa upp. Jag är helt ledbruten. Träningsvärk i axlarna och i vaderna (?). Idag hittade jag inte mina löparskor utan fick springa i ett par avlagda. Inte bra, fick ännu mera ont i vaderna. Men i alla fall, löpning. Avslutade med några backintervaller upp mot huset (en alldeles lagom, lång och seg backe - idealisk för träning!). Och där är vi nu. Imorgon fortsätter jag packa upp. Ja just det, för en stund sedan mötte jag en mus i trappan. Vet inte vem som blev räddast, jag eller musen. Barnen stod och skrek i kapp på vinden. Så är det, det härliga lantlivet!

Kaos...

Omgivningarna är i alla fall idylliska. Barnen springandes på en grusväg i försommargrönskan. Som hämtat ur Bullerbyn!