Nyttan av att gymma

De senaste månaderna har jag väl nästan gymmat mer än jag någonsin gjort tidigare. Alla kan vi ha olika målsättningar för vårt gymmande, men jag är realistisk nog att inse att jag varken har tillräckligt med ambition, motivation, karaktär eller tid för att gymma mig till bikinifitnessmodell (även om jag inte direkt skulle ha något emot att se ut så). Knappast de åldersmässiga förutsättningarna heller. Min ambition är att hålla ihop några år till. Jag kan i ärlighetens namn inte påstå att mitt förhållandevis flitiga (allt är relativt) gymmande syns utanpå, men jag tycker att det känns. Jag känner mig något starkare i kroppen när jag springer och ryggen har inte varit lika stel och sjuk som den emellanåt kunnat vara tidigare. Ju äldre man blir desto viktigare är det nog att komplettera det monotona springandet med styrketräning och alternativ träning. Och lite roligare är det ju dessutom, att göra något annat ibland än att bara placera den ena foten framför den andra.

Löpningen skulle för övrigt kännas rätt ok om det inte var för den förhatliga hälen som är öm och stel. Jag läste någonstans att löpning efter graviditet kan liknas vid att sätta en V8 i en gammal, rostig Fiat. Maskinen är stark men chassit är lite skruttigt. Den ökade blodvolymen i kroppen under graviditeten kan ge något av en (ofrivillig) bloddopingseffekt och konditionsmässigt kan man känna sig stark, men den ganska svaga och nedbrutna kroppen håller måhända inte för den träning som maskineriet skulle orka med. Idag sprang jag 11 km i modest fart och det kändes ganska så lätt för flåset och i kroppen, men hälen vill alltså inte riktigt samarbeta. Snarare så att de i allra högsta grad motarbetar min löpning. Jag funderar på att försöka ignorera den och bara köra på, så får den gnälla bäst den vill. För att säga som vissa hard core-löpare: Ont ska med ont fördrivas. Spring bort smärtan. Jag har haft detta problem i flera år och det är inte så att vila har hjälpt (vilade i princip större delen av fjolåret), så kanske lika så bra att bara springa på. Kanske kroppen fattar till sist att den inte kommer undan utan att det är lika bra att anpassa sig till tingens ordning - det ska springas. Men j-ligt irriterande är det ju, att känna sig som en krympling varje gång man haltar ur sängen dagen efter ett löppass.

Dagens runda i siffror. Farten inget att hänga i julgranen, men den är av underordnad betydelse just nu. Distansen den längsta jag sprungit på över ett år. Nu är jag på gång!

Både för att det är roligt och för att det är mer skonsamt föredrar jag terränglöpning. Sprang en nyfunnen stig kring Finnholm idag, där en motionsfrämjande själ röjt väg och byggt en spång. Man tackar!