Det finns inget dåligt väder...

...bara dåliga kläder. Eller dåligt pannben. Så brukar det heta i löparkretsar. Men visst, nog finns det väder som man mindre gärna tränar i. Väder som inte är lika trevliga och mysiga som andra. Men samtidigt vet man ju att det ändå brukar vara rätt ok när man väl kommit sig ut. Den där första motviljan man känner när man trött och stel stapplar ur sängen på morgonen och trevar sig fram till Moccamastern brukar förbytas till, om än inte alltid eufori, så åtminstone välbefinnande när man tryckt igång Garmin och börjat ta de första trevande stegen. Då spelar det inte längre så stor roll att det regnar småspik. Det är väl det man ska ha det där berömda pannbenet till; att bita ihop och ge sig ut, även om minsta motståndets lag (slappa i soffan) är mer lockande.

Uppe i ottan som jag (igen) var denna dag bet jag alltså ihop och gav mig ut i småspiken. Jag är glad över att jag inte sparade träningen till senare på dagen när småspiken övergick i femtumsspik och stormbyar. Det blev en "långlänk" med mina anspråkslösa mått mätt; 13 km och över en timme. Bestämde mig för att testa det "nya" terrängspåret kring Finnholm, men det visade sig bli mera "tetsing" än testing. Ty stigen den försvann och kvar var jag i det blöta knähöga blåbärsriset.

Länken som blev orientering. Tror att vårt nya spår måste prepareras LITE mer...

Slutligen hittade jag ut till den välbekanta simstranden (där regnet stod som spön i vattnet och det var osedvanligt glest med badare). Så skönt det är att få träningen avklarad på morgonen. För att inte bli stämplad såsom alltför hurtig följde jag sedan upp med middag på Rax pizzeria, där planer inför kommande säsonger smiddes. Men mer om det senare...