fredag 29 maj 2015

Avslutningar och maratider

Jag är maratonänka för närvarande, och jag måste villigt erkänna att jag nog hellre befinner mig på den här sidan potten, tryggt nersjunken i soffhörnet, än liggandes sömnlös, svettig och ångestfylld någonstans i den kungliga huvudstaden, i väntan på att vakna upp till en ny dag innehållande en maratonstart. Den dag jag känner mig vältränad, förberedd och i form vaknar jag gärna upp till den dagen, men den är inte nu. Med spänning kommer jag att via diverse medier följa makens och andra bekantas via Dolorosa längs Stockholms gator imorgon.

Här hemma gick en era i graven idag då den yngre dottern tillbringade sin allra sista dag på dagis. Någonsin. Hela 5,5 år har hon varit ett dagisbarn, men det känns som igår hon började. Både jag och personalen fällde nästan en tår av vemod, medan den blivande skolflickan själv tågade ut genom dagisgrinden med högburet huvud och med siktet inställt på skolan. Det är väl tur att man inte behövde stänga den där grinden för allra sista gången; vi har ju ännu en som ska den vägen vandra så småningom.

Imorgon firas skolavslutning för den förstfödda och just den dagen brukar jag alltid tydligt kunna dra mig till minnes min egen skoltid. Visst var det något speciellt med avslutningen. Ett oändligt långt sommarlov och en ännu oändligare framtid låg framför en, solen sken och häggen stod i blom. Jag kan ännu idag återkalla den där känslan av barnslig glädje och frihet när det är dags för skolavslutning. Även om mitt "sommarlov" numera måhända innehåller något fler förpliktelser än barnens, så ser jag fram emot det även jag. Det är allt något speciellt med den där första spirande, skira försommargrönskan när en "lång" sommar ligger framför en.
På tal om något annat så vet ni som följt mig att jag beklagat mig över sonens något bristfälliga sömnrutiner. Men problem är till för att lösas, och eftersom han inte verkar vilja sova stillastående så är det väl jag som får röra på mig. Om inte berget kan komma till Muhammed så får Muhammed komma till berget, eller hur det nu var. Min lösning på problemet är denna:
En löparvagn! Ännu är han kanske något för liten för att platsa i den, men ge honom någon månad till av ohämmat ätande så fyller han nog ut den. Enligt tillverkarens utsago ska den utöver vanliga vägar fungera även i "terräng" (förmodar att man menar grusvägar och inte Lidingöloppet...), så jag ser fram emot många givande kilometrar i närområdet med den. Håll utkik!

Jag önskar avslutningsvis ett ärligt lycka till åt morgondagens maralöpare och känner en lika ärlig lättnad över att jag inte är en av er denna gång! Känslan när man korsar mållinjen är dock oslagbar och den, om inte annat, avundas jag er!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar