fredag 22 maj 2015

Barnvagnsintervaller

Jag försöker njuta av nuet, uppskatta naturen när jag är ute och vara tacksam för att jag faktiskt förmår vara ute och röra på mig. Och för det mesta funkar det; jag är ganska nöjd och tacksam. Men. Någonstans finns det där lilla fröet av oro, den där djävulen som sitter och viskar i örat. Tänk om du bara kommer att kunna mysjogga resten av livet? Tänkt om du aldrig lyckas komma i samma form som tidigare? Tänk om du inte kan? Tänk om du inte vill? Å ena sidan är det skönt att bara jogga omkring sakta, vara ensam med sina tankar och njuta av naturen. Å andra sidan är det också skönt att plåga sig med 5x1000 meter i maxfart (i alla fall efteråt) och känslan att gå i mål på ett maraton är obeskrivlig. Jag rannsakar mig själv och frågar mig om jag är beredd att betala det pris som krävs för att få uppleva detta igen. Tidigare hade jag två och nu har jag tre prioriteringar som är viktigare än alla lopp i världen. Jag varken kan eller vill lägga all min fritid på träning. Och om jag nu skulle vara beredd att försöka ta mig tillbaka, pallar denna snart 40-åriga kropp det? Ibland tror jag inte det, när jag känner mig helt slut och det smärtar här och där efter en högst alldaglig joggingtur. Fast å andra sidan, om man har lite perspektiv på saken, så är det inte ens fyra månader sedan jag födde barn efter en ganska djävulsk graviditet, och jag tror att jag säkert är ganska lyckligt lottad och kan träna mer än många andra i motsvarande situation. Men ni vet, man är ju aldrig nöjd och man jämför sig med sitt yngre, bättre jag och har svårt att acceptera att man är något annat.
Veckan har bjudit på några styrkepass och en barnvagnslänk med några backintervaller. Sonen är för tillfället som sagt väldigt mammafokuserad och har stenkoll på att jag inte lämnar vagnen ur sikte när han ligger i den. Så fort jag parkerar den slår han upp sina blå (och sin tandlösa) och pockar på uppmärksamhet, för att sedan somna så skönt igen när man fortsätter rulla. Min länk gick ut mot den härligt kuperade Prästholmen. där jag alltså hade för avsikt att springa (jogga) några backintervaller på egen hand. Men se det var totalt oacceptabelt, så det fick lov att bli barnvagnsintervaller. Uppförsbacke medförandes barnvagn. Inte är man riktigt klok.

Vackra vyer från Prästholmen en vacker dag.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar