söndag 17 maj 2015

Återuppbyggnad

Strävan att förvandla min post-graviditetskropp till något som åtminstone avlägset påminner om en löpare fortsätter. Som jag tidigare nämnt är målsättningen för detta år att i första hand bygga upp allmänstyrka och att gå ner i vikt. Den riktigt specifika löpträningen får vänta. Jag måste bli tillräckligt stark (och lätt) för att klara av ordentlig löpträning igen. Jag alternerar mellan gymmet, styrketräning hemma, crosstraining ute, promenader, cykling och löpning (=joggning) 4-5 gånger i veckan. Även om man är otålig så tar det tid - det måste få ta tid - att komma tillbaka efter en graviditet. Man är ju inte direkt någon Malin Ewerlöf (jag har läst hennes bok - min morsdagspresent - nu och även om hon kommer med en del bra tips och råd så är det bara att konstatera att hon liksom spelar i en annan liga än vi "vanliga" mammor. Hennes träningsupplägg under mammaledigheten passar nog inte så många andra. Eller vad sägs om intervaller runt kvarteret i 3.15-fart medan babyn sover i vagnen eller att springa maraton på 2.44 när babyn är 8 månader... Hon pratar om "amningseffekten" som gjorde att hon var outtröttlig, men för mig verkar denna effekt närmast bestå i sömnbrist, hjärndimma, törst och framtunghet... Nåväl, hon kan fungera som inspiratör i alla fall, den goda Malin).

Jag känner mig helt ok efter min tredje graviditet. Helt ok är ok, men inte är det det samma som att känna sig i form. Jag är fortfarande för tung, amningshormonerna spökar, jag har ont i hälen och känner mig överlag ganska stel här och där. Ländryggen säger ifrån om jag belastar den för hårt. Jag gissar att hållningen är för dålig (svanken för stor) och magmusklerna för svaga. Det är inte lätt att vara tålmodig och i de sämre stunderna så inbillar jag mig att jag kommer att känna mig så här för alltid. Tänk om kroppen inte kommer att hålla för hård löpning igen? Har nerförsbacken börjat nu? Men så läser jag om alla dessa 40+-mammor som är i bättre form än någonsin tidigare, och tänker varför inte jag? Det är klart att det är möjligt. Jag måste tro det.

Idag "sprang" jag en mil; dock medförande barnvagnen vilket gör det hela lite tyngre och jag promenerade därför mellan varven. Egentligen borde man inte ha med sig klockan i dessa dagar heller, kilometertiderna är en sorglig syn och det känns helt orealistiskt att jag ska kunna hålla en fart som är två minuter snabbare PER KILOMETER igen. Så jag försöker ignorera det och njuter i stället av omgivningarna och det faktum att jag faktiskt KAN röra på mig förhållandevis obehindrat.
Passerade favoritträsket på dagens runda och kände suget efter "måsalöpning" igen. Snart. Det är även uppskattat med människor som förstår att främja motionen, och en sådan person har nu sett till att man kan notera sina framsteg, bakslag och funderingar i en motionslåda vid det aktuella träsket. Bra initiativ!
Väl hemkommen hann jag njuta hela tre minuter i den nyinförskaffade hänggungan på terrassen innan det var dags att försöka tysta den vidöppna, skrikande munnen i vagnen. Gossebarnet sover hur skönt som helst så länge vagnen rullar, men oavsett hur djupt han sover så verkar han märka när man FÖRSIKTIGT parkerar vagnen på terrassen och försöker smyga i väg någon annanstans... Jag får väl börja springa två timmar om dagen för att hålla honom sovande, då borde man ju komma i form i alla fall...
 

2 kommentarer:

  1. Lite perspektiv på löpningen: åtta månader efter förlossningen kan jag jogga 2 km. Du tycks i alla fall ha det väldans mycket bättre ställt!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja du anonym, visst är jag ödmjuk och tacksam inför att jag faktiskt kan träna så pass bra som jag gör. Många har nog det kämpigare än jag. Men man jämför sig ju gärna med sig själv och tycker att man borde klara av sådant man gjort tidigare, och blir väl därmed lite otålig... Kämpa på!

      Radera