lördag 28 mars 2015

Träningsfunderingar i arla morgonstund

Igår var det nypremiär på gymmet. För mig alltså. Inte sedan december har jag loggat in i den lokala styrkehallen.
In med magen, dags för en selfie! Lite mindre är jag än senast jag var där, men fortfarande större än jag bör vara när jag är i form. Visst vill väl alla vara slimmade, men min främsta målsättning är ändå en stark och frisk kropp. Om man då sedan inte lyckas bli riktigt som förr efter tre graviditeter så får det väl vara så. Det finns viktigare saker att fokusera på. "Sladdrig med stark", kan kanske bli mottot... Den i mitt tycke väldigt vackra skådespelerskan Kate Winslet uttryckte det bra (läste jag mig till i en skvallertidning hos frissan); hon har själv tre barn och blir provocerad när hon läser om (kändis)mammor som är i toppform endast några veckor efter förlossningen. "Det är för i helvete omöjligt", säger hon. Hon har förlikat sig med det faktum att hennes kropp aldrig blir precis som innan, men hon tycker att det ska vara så efter tre barn. Barnen är ju faktiskt belöning nog. Ovanligt klok och insiktsfull för att vara Hollywood-skådis.

Nåväl, dallret fick sig i alla fall en match i gymmet, ackompanjerad av 80- och 90-tals hårdrock. Det känns lite i kroppen idag kan jag säga.

När det gäller planer och målsättningar för träningen i övrigt den närmaste framtiden så är tanken att jag ska lyckas ta mig till gymmet åtminstone en, kanske två gånger/vecka och däremellan komplettera med lite hemmastyrka. Löpningen ska återupptas så småningom, men de tunga intervallerna och intensiva backpassen får vänta. Är lite sugen på cykling också, så det blir nog att smörja upp "fillaren" inför sommaren. Och, en träningsform som helt försummades förra sommaren men som både maken och jag är ense om att återuppta - måsaträning.
"Vi gav å på" på måsan sommaren 2013. Främst beroende på mina hälproblem, men snabbt kunde jag konstatera att måsaträning har många kvaliteter. Skonsam, men otroligt bra för bensyrkan och konditionen. Efter den sommaren persade maken på halvmaraton, så även han är övertygad om måsaträningens förträfflighet. Bara ett aber i sammanhanget; jag vill inte göra det ensam. Kanske har jag sett för många dåliga skräckfilmer, men jag är alltid lite rädd att jag ska fastna med foten och långsamt sugas ner i mossens bottenlösa djup... Så hittar de mig sen vid utgrävningar om några hundra år, intakt med löpartights och allt... Det känns allt lite tryggare med en måsa-partner, någon som kan rycka in (upp) om det värsta skulle inträffa. Krävs således lite logistisk planering på hemmafronten för dylik träning.

Det är lätt att planera träning när man sitter bekvämt tillbakalutad i morgonsoffan med kaffekoppen i högsta hugg. Huruvida man sedan lyckas ta sig ut på riktigt i dagens snöblandade nederbörd återstår att se...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar