onsdag 25 mars 2015

Onsdagen den 25.3.2015

Idag förevigade vi att lillebror är hela två månader (och att mamma är 39 år 5 månader och 18 dagar) medelst en selfie. How time flies. Inte var det längesen jag räknade dagar och beklagade mig över graviditetskrämpor. Fina i håret var vi också, dagen till ära. Syns kanske inte just här, men igår lyxade jag faktiskt till det med ett frissabesök för första gången på ungefär ett halvår. Lite klipp och lite färg och man känner sig (nästan) som ny. Bäst att passa på innan post partum-håravfallet börjar på allvar, det brukar inte vara att leka med.

Sen tog vi en förhållandevis lång promenad i det härligt soliga men någon kylslagna vädret.
Åh vad jag längtar tills jag kan börja äntra Prästholmens kuperade terräng springandes. Vågar inte riktigt ännu. Enligt någon guru på området så borde man egentligen vänta sex månader efter förlossning innan man börjar springa. Det är länge det. I alla fall om man känner sig ok nog att börja springa redan efter två. Och då blir man ju osäker; även om det känns rätt ok downunder, hur kan jag veta att det verkligen är det? Att jag inte får några men längre fram? Om man aldrig sprungit tidigare är det knappast någon idé att ha så bråttom, men om man är en van löpare borde man väl vara mer härdad och klara av belastningen tidigare, eller? Efter dotter nr 2 började jag springa så smått redan en dryg månad efter förlossningen, men nu är jag ju några år äldre, kanske lite visare och har gått igenom ytterligare en graviditet och förlossning. "Ja e ju int na ung na meir", för att uttrycka det som några lokala stjärnor. Men snart är det nog dags för det där springandet. Börjar bli lite uttråkad på promenaderna.
 
Efter promenaden fortsatte jag dagens träning med lite styrkeövningar på terrassen och därefter påskbrasetalko hemmavid. Det är en neverending story att försöka hålla heimani i skick.

Maken, tillika förste avverkare och vedhuggare, håller enligt hustruns önskemål på att ta ner en skock granar för att förbättra ljustillströmningen på terrassen. Granar har som bekant VÄLDIGT mycket ris och det kräver sin man (kvinna) att eliminera det. Så här i påsktider är det ju dock lämpligt med en påskbrasa, så nu har vi en hel hög ris som ska flyttas från punkt A till punkt B under kommande vecka. Talkoarbetskraft mottages...
 
När jag slet bland allt riset med barr i håret och kåda på händerna kunde jag konstatera att vad härligt det är att få arbeta med kroppen! Efter att ha mått dåligt och varit totalt orkeslös under merparten av fjolåret är det extra underbart att både vilja och orka göra ett fysiskt dagsverke igen. Och i mitt stilla sinne ställer jag mig frågan hur i all världen jag ska klara av att sitta på en skrivbordsstol 8 timmar om dagen igen när mammaledigheten tagit slut. Vilken förmån det vore att få ha ett fysiskt arbete, i alla fall en del av tiden. Är det månne för sent att skola om sig till skogshuggare?
 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar